Vilken grosser-helg!

I helgen var jag och Skott på ett grosser-läger strax utanför Arjeplog. Det finns bara cirka 50 grosser münsterländer i Sverige, och ungefär lika många i Norge. Nu kom 11 av dem till denna plats för att träna ihop under ledning av Mattias Vesterlund på Hundskolan Vision. Så roligt att få träffa alla andra grosser-nördar!

Här tränar vi på Mattias gård.

Här kan du se porträtt på alla grosser münsterländer som var med. Kan du hitta min Skott?

På lördag tränade vi på grunder som fot och stannakommando. Vi fick träna på sprättburar med hundskolan visionsripor (dummy med plastremsor) samt riktiga duvor. Vi hade även teori om bland annat stadga, dirigering, avanceplatta och annat.

Här kan du se en film när jag och Skott tränar på stannakommandot när en duva flyger upp. Han blir så förtrollad av fågeln att han inte kommer ihåg att han ska sätta sig, fastän jag säger ”stanna” med ganska rejäl ton. Men han stannar ju i alla fall! =)

På söndag klockan 08.00 gick vi upp på fjället och ”lekte” jaktprov. Vi fick söka två och två, medan resten gick i en samlad grupp efter. Det är förstås jobbigt att gå med hund i koppel i grupp sådär. Många hundar stretar och drar, de vill vara först och gärna sticka ut själva och söka. Jag och Skott har tränat mycket på att inte dra i kopplet i sommar (har inte gått sååå himla bra), men nu bestämde jag mig för att inte bry mig om sånt. Om jag skulle träna på att inte dra i kopplet i detta sammanhang skulle det bli för svårt och jag skulle mest få ägna dagen åt att tjafsa med honom. Istället fokuserade jag på att hans första upplevelse av fjället skulle bli super. Hans matte skulle vara positiv och glad, han skulle förhoppningsvis få hitta någon fågel och få mitt stora beröm och vara min hjälte.

Kort samling på fjället.
Det blåste friskt. Men jag tar hellre sånt väder än sol och 30 plus! =)
Mattias Vesterlund är en engagerad instruktör som gör sitt yttersta för att alla ska utvecklas och lyckas.

Vi fick feedback från Mattias både som om han var jaktprovsdomare och instruktör. Vi fick tips som slipade oss som hundförare, fågelfinnare och provdeltagare.

När jag och Skott skulle söka samtidigt som en annan hund var jag nervös i början. Jag trodde att Skott, som bara är ett år, skulle vara mer barnslig och leksugen, eller vara osjälvständig och följa efter den andra hunden för att se var den sökte. Men jag blev glatt överraskad. Han gick självständigt och fint i söket och jag kunde styra honom med lågmälda ord och kroppsrörelser. Häftig känsla!

Vi lyckades också hitta fågel vid ett par tillfällen, även om det inte hann bli något riktigt stånd och sånt. Men Mattias sköt med en ”låtsaspistol” så vi fick öva på att det smäller och att stanna. Riktigt kul.

När vi samlades för en sista genomgång klockan 17.00 var både jag och Skott ganska möra. Att Skott lägger sig ned så här och bara slocknar hör inte till vanligheterna.

Skott har rullat ihop sig på sista samlingen.

Nu hoppas jag innerligt att det blir några bra situationer när fågeljakten drar igång den 25:e. Jag ska ta med både Hagel och Skott till jaktmarkerna. Först går jag med Skott en timme. Sedan Hagel. Så får de vila i bilen mellan varven. Såååå spännande det ska bli!!

/ Susanne

Passivitet är inte vår starkaste gren

Idag var det andra kurstillfället för mig och Skott på vår valpkurs. Den här gången tränade vi på hundmöten, gå slalom mellan varann, gå mot belöning utan att dra i kopplet samt sitt/ligg stanna kvar.

Allt gick bra. Utom de delar där Skott bara ska ta det lugnt och ha kontakt med mig. Myror i brallan är en underdrift. Skott har en hel myrstack i brallan!

Kolla noga! Här sitter Skott ju faktiskt still ett tag! 👍

Jag fick vara aktiv hela tiden, säga stanna och försöka se till att han inte bara sprang runt, runt. Fast ibland, när han orkat vara still en stund, fick han springa runt ett tag och bara vara. Jag med! 😅

Jag får en ökad förståelse för hur slut man kan bli som kursdeltagare, av att försöka ha koll på sin hund, se vad de andra gör och lyssna på instruktörerna samtidigt. Tur att man är kvinna! 😉

Men det är väldigt roligt att få ett tillfälle i veckan då det är BARA jag och Skott som tränar. Jag ser fram emot varje träff. Det skulle gärna få vara två träffar i veckan, men samtidigt är det bra att dra ut på det. Den som spar han har! 😊

/mvh Susanne

 

 

 

Gratis är gott – så tänker jag när jag ska välja valp

Det är så spännande att välja valp. Om man nu får välja vill säga. En del uppfödare vill hellre dela ut dem. Men hittills har jag oftast fått välja.

Helst vill man ju träffa valparna vid flera olika tillfällen så att man får en bättre helhetsbild. För om man bara kommer en gång, en kort stund, kanske den bästa valpen är trött just då.

Nu är det ju lite speciellt när jag ska åka och hämta min grosser münsterländervalp i Tromsö nästa helg, det är ju bara två valpar att välja mellan. Har du missat den delen kan du läsa mer här. Jag och den andra valpköparen kommer dit samtidigt. Så det blir intressant. Men jag tänkte berätta och tipsa om hur jag vanligtvis agerar och tänker när jag kommer till en valpkull och ska välja en av valparna där.

Jag tänker att jag vill ha så mycket som möjligt gratis. Vad menar jag med det? Är jag en snåljåp som försöker pruta på valppriset? Nej, tvärtom betalar jag gärna fullt pris för en valp med meriterade föräldrar och en seriös uppfödare. Jag menar istället att jag vill ha så många ”gåvor” som möjligt hos valpen redan från start. Jag vill gärna att den visar ett trevligt glatt beteende mot människor, att den gillar att leka med leksaker och kampa och jag blir alltid extra upprymd om valpen ”dödar bytet”, alltså skakar leksaker, eller kullkompisar ;-), rejält.

Jag räddar aldrig den rädda valpen. Om valpen är rädd för besökare, och inte visar minsta intresse för att leka med leksaker eller kampa – ja, då blir det en massa extraarbete bara för att få hunden hyfsat normal – i mina ögon. Det känns inte riktigt värt när jag ändå lägger runt 15 000 kronor på valpen. Då vill jag gärna få premium-varianten på en gång. Så kan jag lägga tid och energi på att förfina och utveckla direkt från start, istället för att reparera.

Så – låt säga att vi kommer till uppfödaren nu. Hur ska vi tänka?

Jag vet ju vilket kön jag vill ha. De senaste gångerna har det alltid varit hanar. Så då behöver jag inte fokusera på tikarna.

Jag studerar dem intensivt just när jag kommer in till dem. Eller när valparna släpps fram till mig. Jag kollar vilka som är först, vilka som verkar gladast över att få främmande. Jag minns när jag skulle välja min portugisiska vattenhund Trassel. Uppfödaren lyfte på grinden, som när speedwayförare ska starta, och fram rusade flera valpar. En av dem sprang direkt fram till mig, högg mig i tröjärmen och dödade bytet. Jag lyfte på valpen och kollade under. En hane! Den skulle jag ha! Visst lämnade jag öppet för att jag kunde ändra mig, men det blev den valpen – first impressions last ni vet! =)

Jag leker med dem. Gärna med en repknut eller liknande, vad som nu finns hos uppfödaren. Annars tar jag tröjärmen. Jag rasslar runt med leksaken på golvet, och skickar iväg den en kort bit längs golvet. De valpar som hakar på där ligger på plus. Den valp som tar den och kommer tillbaka till mig för att få lite dragkamp ligger väldigt mycket på plus. Den valp som tar den och drar någon annanstans ligger också på plus, men inte lika mycket. Det kommer att innebära en del extrajobb att få till det där, men det är ingen kalabalik. Den valp som vill kampa och döda bytet får liksom bonuspoäng. Det är något som sitter kvar sedan jag höll på med brukshundar. Om valpen dödade bytet var det som en ”klar-stämpel”. Något man gärna ville se. För då hade man fått mycket gratis i det framtida bruksarbetet, som en bra kamplust, jaktlust och jädrar anamma.

Ibland kan jag få läge att kolla hur valparna reagerar på oväntade saker. Som ett kastrull-lock som trillar i golvet. Den valp som drar iväg därifrån med flera pip hamnar inte överst på min önskelista. Den valp som mer säger ”Tjosan, vad var det?” och snabbt går fram för att kolla hamnar högt upp på listan.

Nu har jag säkert låtit väldigt affärsmässig och strikt. Typ knappt några känslor alls. Men så är det inte förstås. Jag väljer även med hjärtat. Som när jag valde min vorsteh Hagel. Han var ju egentligen en valp man skulle akta sig för. Hans navelbråck var enormt. Det största jag sett. Men allt annat var så bra med honom. Han bet mig i tummen så jag blödde. Han somnade så sött i mitt knä. Han valde mig. Så jag kunde inte stå emot. Klart att det skulle bli han. Här kan du läsa mer om det i min jaktblogg som jag hade då. 

Så här såg Hagel ut när han var valp. Bråcket blev opererat innan han var åtta veckor.

Jag återkommer med en berättelse om hur det gick i Tromsö. Samt ett inlägg om hur jag tänker och agerar när valpen kommer till sitt nya hem första gången.

/ Susanne

Jag väntar tillökning!

Nu har jag stora nyheter. Familjen ska utökas med en liten.

Ja, det handlar förstås om en valp. Jag har efter en tids letande hittat en valpkull där jag fått klartecken att jag får bli en av de stolta ägarna till en av de båda hanvalparna. Ska bli så spännande och kul.

Vad är det för hundras kanske du undrar? Jo, jag har tänkt på vad jag vill ha min hund till. Jag vill köra Nose Work, lydnad, rallylydnad, bruks, fågeljakt och drag. Därmed behöver jag en allround-hund. Hade jag bara velat göra de fyra-fem första sakerna så hade jag nog faktiskt skaffat en till cavalier king charles spaniel. Det är mycket hund i litet format. Men jag vill också köra drag. Och även om Gizmo gjort sitt bästa i dragselen så blir det ändå inte riktigt jämna lag när han ska springa bredvid vorstehn Hagel och våra siberian huskys.

Jag kunde absolut ha skaffat en till vorsteh. Jag var på vippen. Men jag gillar att testa nya raser. Jag har en massa raser på min ”vill-ha-i-framtiden-lista”. Så vad blev det då? Du som är insatt i hundraser och gillar frågesport ska få chansen att utmana dig själv:

  • På fem poäng: En ras som ursprungligen kommer från Tyskland.
  • På fyra poäng: Finns i två storlekar.
  • På tre poäng: Den mindre är brunskimmel eller brun och vit-fläckig. Den större är svartskimmel eller svart och vit-fläckig.
  • På två poäng: Vad heter liten och stor på tyska? Den mindre är vanligare. Jag ska skaffa den större.
  • På ett poäng: En stående fågelhund som ser ut som en långhårig svartvit vorsteh.

Fixade du det? Annars kommer facit här:

Det är en grosser münsterländer.

Och hur sjutton ser en sådan ut kanske du tänker? Scrolla ned vetja!

Den 1 oktober åker jag till Tromsö i Norge för att hämta valpen. Det är cirka 85 mil dit. Det är det näst längsta jag har åkt för att hämta en valp. När jag var 17 år och inte hade körkort fick min stackars mamma skjutsa mig de lite dryga 100 milen till Oslo (enkel väg) för att hämta min malinois Nitro. Men det är det värt. Det känns viktigt att få träffa uppfödaren och själv skulle jag aldrig sälja en valp om inte valpköparen orkar komma och hämta den personligen.

Det blev endast två hanhundar i kullen. Jag och den andra köparen, som faktiskt är från Örnsköldsvik, åker dit samtidigt och ska välja. Hoppas att vi fastnar för var sin valp, inte samma! Jag vill ha den jobbigaste valpen, den som gillar att brottas och ”döda bytet”. =)

Det här är den ena hanvalpen.
Det här är den andra hanvalpen.

Så nu har du säkert en sista fråga på tungan. Vad ska valpen heta?

Jo, eftersom Hagel heter Hagel och den här nya vovven ska bli en drag- och jaktkompis så ska han förstås heta …. trumvirvel … Skott! Så att jag kan ropa HagelSkott! =)

/ Susanne