Massor av fåglar och utveckling på bara några timmar

I tisdags hade jag bokat en privatlektion hos Mattias Westerlund på Hundskolan Vision i Muossejetjolme utanför Arjeplog. Jag har varit dit en gång med min vorsteh Hagel och nu var det andra gången för min grosser münsterländer Skott.

Vägen dit är riktigt fin.

Att träna hos Mattias är grymt effektivt. På fem timmar får du precis sådana övningar och situationer som din hund behöver. På fem timmar hinner du och din hund flera steg på utvecklingstrappan, vilket annars ofta skulle ta några år att samla ihop.

Jag menar, om du och din jakthund ”bara” går i skogen för att samla erfarenheter så får ni sannolikt förstås en massa erfarenheter. Men det blir erfarenheter som du inte kan styra över. Ni kanske inte hittar en enda fågel. Hunden hittar tre älgar, en hare och ett rådjur istället. Hunden kanske går ur hand och tjuvreser fågel, och tycker sig belönas för det när den sen springer efter och totalt struntar i att du skriker ”stanna” tills du blir hes. Kort sagt, det finns en massa tillfällen att lära sig fel också. Men om man tar hjälp av rätt personer och ser till att de första situationerna blir rätt, och slutar som du vill, så ökar chansen att du får en bra jakthund. För hunden minns väldigt väl de första situationerna.

Jag vet precis vad jag har gjort fel med min första stående fågelhund Hagel.  Jag tog hjälp av fel folk. Folk som inte var intresserade av hur JAG ville träna min hund, utan som körde sin stil som ”funkat sen sjuttiotalet” typ. Det var folk som ville skrika, ryta, domdera och låna sina kursdeltagares hundar för att ”rycka upp dem” och lära dem stannakommando ”på riktigt”. Det var folk som lärde in riktigt gammeldags ful tvångsapportering. Jag följde inte många tips kan jag säga. Men jag ville nyttja att detta folk hade fåglar som jag kunde träna på. Men det var fasaner som inte tryckte i en sekund ens, utan sprang, sprang och sprang. Jag var där för att Hagel skulle få positiva bilder av fågel, att liksom bli jakttänd på fågel, så jag gjorde det bästa av saken och berömde när Hagel sprang efter dessa springande fasaner. Det blev fiasko. På så vis lärde jag Hagel att jobba som en spaniel, att söka runt och bara springa rakt på fåglarna när han kände dem – utan att stå före. Men han gjorde det på vorsteh-vis, det vill säga typ 100 meter bort – dit inget hagelskott i världen når.

Inte förrän nu – när Hagel är sex år- fungerar han riktigt bra. Jag fick bra hjälp av Mattias att lära Hagel vad han kan vinna av att stå för fågel – med positiva metoder. Plus att jag har hittat rätt skogar där fågel finns. Plus att fågeltillgången är så mycket bättre numera.

Det är mer fågel i skogen nuförtiden.

Med Skott har jag gjort mer rätt från början. Redan när Skott var nio månader var jag på första privatpasset på Hundskolan Vision. Det blev perfekt. Fåglar som flög upp när man var beredd. Hunden i koppel så att stannakommandot med säkerhet funkade.

Sedan dess har jag tränat vidare på egen hand. Och jagat på riktigt i skogen. Det har gått bra. Men det är enormt svårt att vara både hundförare och skytt samtidigt. Jag har inte fått ned någon fågel för Skott.

Jag bokade en till privatlektion hos Mattias. Nu ville jag träna mer på sökarbetet och det som händer efter skottet – att få ihop hela kedjan.

Vi började med en riktigt jaktpass i skogarna i närheten av Mattias. Jag behövde bara vara hundförare, Mattias var skytt. Jag släppte Skott och vi började gå in i skogen. Skott är ju bara ett år och två månader och visar ibland sin omognad genom att som nu, att han rullade sig och liksom fjantade runt. Jag har stört mig på det men inte gjort nån grej av det än, jag går bara förbi och signalerar att ”Om du inte tänker jaga så går jag och hittar fåglarna själv”. Så gjorde jag även nu. Då kom han igång med sökarbetet.

Vi hann inte långt innan Skott började stå, men sedan spåra och stå igen. En löpa antagligen. En lurig tjäder eller liknande där framme som försökte smita undan. Jag manade på Skott, och han spårade och stod om vartannat. Medan Skott och jag drog oss åt höger så fortsatte Mattias rakt fram för att genskjuta tjädern. Då lättade den utanför skotthåll och flög iväg. Det är inte lätt att jaga i oktober – fåglarna drar iväg väldigt tidigt och det är svårt att komma nära. Men när fågeln flög iväg ropade jag ”stanna” till Skott och han lydde direkt. Imponerande.

Vi sökte vidare. Efter en stund verkade Skott ha kommit på en löpa igen. Samma tjäder? Eller nåt annat? Proceduren blev rätt lika som tidigare. Stånd, spårning och stånd. Till slut såg jag hur Skott stannade till med lyft huvud. Han såg ut att tänka ett kort ögonblick. Sedan drog han iväg i en stor vid båge åt höger. Försökte han genskjuta fågeln? Kort därefter skrämde han upp en ripkull. Jag ropade ”stanna”. Skott stannade så snyggt. Mattias sköt. Pang, pang. Men långt håll. Blev det nån träff?

Vi samlade oss först en stund. Jag höll Skott i halsbandet. Riporna hade farit åt ena hållet. Men Skott drog åt det andra. Jag fick en känsla av att tjädertuppen hade stuckit ditåt. Riporna kanske bara blev en överraskande bonus?

Men vi måste ju först göra ett eftersök och se om nån ripa blev träffad. Skott hängde med och sökte åt det håll jag ville. Han jobbade på bra. Ingen skadad fågel. Men sen var det liksom som om han inte kunde hålla sig längre. Han stack iväg på en längre utflykt åt andra hållet och jag började gå efter för att se om han stod någonstans. Då kom tjädertuppen flygande. Skott hade hittat den. Jag såg hur tjädern flög mot oss och hur Skott sprang en bit efter. Skott var cirka 50 meter bort, nere i en svacka.

Mattias gjorde sig skjutklar för tjädern och sa åt mig att stoppa hunden.  Det här blir svårt, tänker jag. Det är stort avstånd och Skott springer redan efter en fågel. Jag ropade ”stanna” men hade inte så stora förhoppningar om att han skulle klara det. Men Skott stannade?! Och satte sig! Grymt imponerad sprang jag fram till honom för att berömma. Tjädern lyckades byta riktning innan den kom inom skotthåll. Igen. Jädra typ! Men jag var såååå glad över det snygga stoppet. Dessutom var jag så glad att Skott inte gett sig utan dragit iväg för att hitta tjädern som han haft i näsan redan från början.

Sen försökte vi gå tillbaka till bilen. Men Skott hittade ideligen fågeldoft och lyckades hitta ett par fåglar till, fast på för långt skotthåll. Skämtsamt sa Mattias ”har du nåt koppel” för Skott hittade fågel hela tiden.

Jag fick träna på att gå med bössa, skjuta och hålla koll på hunden samtidigt.

Väl tillbaka på Mattias gård så fikade vi lite och sedan var det dags för mig att öva på hela kedjan, att skjuta mot fågel och hålla koll på att Skott stannade. Jag fick låna en bössa med tomma skott. Mattias riggade några situationer. Vi fick söka, Skott fick känna fågeldoft och stå, jag fick gå fram och säga ”ja, kör” och så flög fågeln upp, jag sköt, fågeln flög vidare och jag belönade Skott för att han stannat. Grymt bra pass! Typ så här kunde det se ut.

 

Det hela avslutades med att Mattias dessutom kastade in en gräsand just när jag sköt så fick Skott apportera den. Skott blev mäkta förvånad (och säkert impad) att jag faktiskt ”träffat” en fågel som ramlat ned där mitt framför honom. Han undersökte den noggrant, och kunde sedan apportera den till mig. Perfekt. Hela kedjan i hamn!

Nu gör det inte så mycket om det blir några tokiga situationer. För nu har Skott fått en bra grund. Hans första upplevelser har blivit de rätta. Det är de första upplevelserna som sitter fast mest.

/mvh Susanne

Så gick det till när jag och Skott tog tredjepris

I helgen deltog jag och grosser münsterländern Skott på jaktprov i Lycksele, i unghundsklass. Lördagens händelser har jag summerat kort på Rackarungarnas FB-sida, då blev vi ej godkända. På söndagen hände det lite mer.

Vi var endast tre deltagare som gick ut på morgonen. Jag och Skott i unghundsklass, en ungersk vizsla i öppen klass och en korthårig vorsteh i elitklass. Jag fick släppa först.

På de två tidigare jaktprov som jag deltagit på har jag begärt fällning. I unghundsklass får man välja, i de andra klasserna är det obligatoriskt. Tydligen är det inte så vanligt att man väljer det i unghundsklass, ja många provdeltagare har avrått mig. De menar att det är riskabelt. För om det fälls något så ska det också apporteras. Det kan bli en tung, inte helt död, tjädertupp som ska hämtas in. Fågeln kan också fällas ”mitt framför nosen” på hunden vilket ökat risken för knallapportering, alltså att hunden lär sig hur kul det är att apportera direkt efter skottet – vilket inte är så önskvärt vare sig på jaktprov eller på vanlig jakt. Jag har övervägt dessa argument men tänkt att det finns också fördelar: sannolikheten att den duktige skytten fäller en fågel är ju mycket större än att jag gör det när jag jagar på egen hand.  På jaktprov behöver jag ju dessutom ”bara” hålla koll på hunden, vilket ökar chansen att det INTE blir knallapportering. Och en fälld, varm fågel tror jag skulle vara en stor jaktlust-injektion för Skott – att han blir taggad och fattar på RIKTIGT vad vi pysslar med i skogen.

Men – inför den här söndagen meddelade jag att jag inte ville ha fällning. Mitt skäl? Jag trodde helt enkelt att det skulle bringa mer tur! Ha ha. Eftersom det gått halvdåligt när jag begärt fällning så tänkte jag att nu byter jag så får vi se om det gör någon skillnad. Och det gjorde det.

Jag släppte lös Skott på sökarbete och började gå. Skott betedde sig ganska mycket som dagen före, han gick ut i väldigt små sökslag (jag kallar det så eftersom jag är en gammal bruksmänniska, men tydligen heter det revieringar i jaktsammanhang :-)) Jag suckade inombords men tänkte att jag inte skulle jaga upp mig över det, dagen före hade Skotts mod växt under dagen och sökslagen, jag menar revieringarna, hade också växt. Efter bara cirka åtta minuters sökarbete så stannade han. Ett stånd? Jag viftade åt domaren och skytten. Även om fågel inte ska fällas så ska ett skott avlossas om det blir en passande situation. Jag gick närmare Skott. Då drog han lite längre fram och stannade nu mer beslutsamt. Jag gick fram och sa: Ja, kör! och Skott skuttade framåt och fågeln lyfte. Stanna! Skytten sköt. Pang! Och Skott stannade och satte sig?! What? Det lyckades? Hur i hela friden? Vilken makalös känsla.

Domaren kom fram och berömde det fina jobb som Skott nyss hade gjort. Jag med! =) Sedan skulle vi söka vidare. Jag kunde knappt koncentrera mig. Vi hade lyckats med en fågelsituation. Vi var liksom med i matchen. Vi kunde få ett pris!  Efter en stund fick äntligen nästa hund ta över. Puh, kändes skönt. Då fick vi gå i eftertruppen och bara sansa oss en stund.

Men Skott nästa sök blev inte alls bra. Det blev, om möjligt, ännu mindre än tidigare. Det är ruskigt svårt att göra nåt åt att hunden går i för små revieringar. Man kan bara hålla käft, inte skapa ögonkontakt och försöka se helt obrydd och avslappnad ut. Det känns, just nu, som om det vore lättare om hunden gick för stort. Då kunde man ju vissla och kalla in ibland, jobba mer med kontakten som förare. Men när man har en hund som går i små sökslag så kan man typ inte göra nåt. Inte där och då. Utan det handlar förstås om att ge hunden mer tid i skogen, låta den växa på sig. Skott är ju bara ett år och en månad, det är klart att han inte vågar ge sig iväg så långt från sin underbara matte =) Med mer tid i skogen och att han får bli några månader till så borde modet ha växt. Snart är han säkert helt oregerlig =)

Nåväl, när domaren Ingemar Sjöström summerade vårt andra sök så nämnde han just detta om det lilla söket. Och sedan pratade han om hur snygg Skott var. Efter det var det nästa hunds tur att söka. Jag gick och grunnade på varför domaren pratat om hundens yttre, att han är snygg, på ett jaktprov. Det har ju inte med saken att göra. Sedan fattade jag. Domaren har verkligen gjort sitt yttersta för att kunna säga något positivt om hunden, men inte lyckats. Så då fick det bli utseendet istället. Ajajaj, då är det illa. Blev både fnissig och orolig. Skulle vi inte få pris fastän vi haft en sådan fin fågeltagning? Shit.

Nu gällde det att Skott gick ut stort och fint på nästa släpp. Ojoj, om man kunde göra tankeöverföring. Jag tänkte ”Nästa gång Skott, känn dig fri och spring lååååångt” om och om igen.

Och nästa släpp gick han faktiskt ut bättre. Det inleddes med en massa fågeldoft som han gick igång på och efter det fungerade revieringen riktigt bra, fastän vi hade kraftig medvind. Så Ingemar sa att det räckte. Nu skulle vi få göra en apportering. Det innebär i unghundsklass att jag har Skott lös och sätter honom bredvid mig, skytten går sedan iväg cirka 10 meter, avlossar ett skott och kastar en ripa cirka 10 meter framför Skott. Skott satt stilla i skottet och väntade till dess jag sa ”apport”. Han sprang fram till ripan, luktade lite på den, jag väntade med att säga något för jag vet att han vill ta några sekunder på sig att kolla vad han ska apportera. Skott plockade upp ripan, ganska nyskjuten från elithundens framfart, och kom mot mig. Han stannade upp och släppte ned den för att liksom kolla igen att det verkligen var en riktig fågel. Så här färsk fågel hade han aldrig burit förr. Jag visste att han skulle plocka upp den igen och försökte att inte stressa på honom. Han tog den igen och kom in till mig och lämnade den i handen. Puh! Domaren Ingemar kom fram och kramade om mig. ”Grattis – ni har gått till pris”. Jihoooo! Den lilla provgruppen applåderade. Så himla roligt.

Bild som togs direkt efter beskedet om att vi går till pris.

Totalt fick vi alltså betyg 8 på apporteringen och betyg 4 på fält. Sammanlagt med vårt tidigare eftersöksprov, där vi har 10/10, så blev poängen egentligen på andrapris-nivå. Men eftersom det blev betyg 4 på fältet så blir det automatiskt ett tredjepris. Betyg 4 och ett tredjepris är väl inte något som de riktiga jaktprovs-rävarna jublar över, det fattar jag, men för mig känns det stort. Det är mitt första pris på jaktprov överhuvudtaget! Så jag är superglad och stolt.

Nu siktar vi på andrapris nästa gång. Skott ska bara få bli lite modigare först! =)

/Susanne

Så gick vårt första jaktprov

Igår deltog jag och grosser münsterländern Skott på vårt första jaktprov. Det var lärorikt.

Vi samlades på en p-ficka vid Stenträsket, Jörn. Det var bara jag och Skott som gick i unghundsklass. Jag berättade, med glimten i ögat, att den huvudsakliga anledningen till att vi var med var för att vi skulle få chansen att ha en bra skytt med oss.

– Men vill du verkligen att vi fäller för en unghund? Du behöver inte det för provets skull. Vanligast är att man gör kast-apport efteråt, sa domaren Paul Hall.

Men jag ville det. Jag ville att det skulle bli så jaktlikt som möjligt, att Skott skulle få en bild av hela scenariot och få bära varm fågel.

Jag rådfrågade lite senare en annan provdeltagare. Var jag dum som ville att det skulle skjutas för min unghund?

– Det är väldigt få som väljer det. Risken är stor att det blir nåt strul och man får lägre poäng. Plus att det kan råka fällas nära hunden så att den knallapporterar (tjuvsticker iväg och apporterar direkt efter skottet) och då har du snabbt fått en knallapportör och får ägna tid åt att träna bort det, berättade deltagaren.

Bra råd. Jag grunnade. Men risken måste ju vara ännu större för knallapport när jag är hemma på mina egna marker och ska skjuta själv? Då har jag ju sämre koll på hunden? Här på jaktprovet behövde jag ju ”bara” vara hundförare. Så jag bestämde mig för att hålla mig till min plan – skjut gärna om det blir läge!

Jag vet inte om du varit på jaktprov för stående fågelhund? Det går till så att en handfull hundägare beger sig i samlad trupp ut i skogen tillsammans med en domare och en skytt. En i taget får gå framme med domaren och skytten och släppa sin hund lös att söka, resten går med hundarna i koppel ca 50-80 meter bakom. Är det jaktprov på fjället och fält (söderut) så släpps hundarna två och två. Men på skogsprov är det en i taget.

När det var min tur att släppa Skott så drog han snabbt iväg åt vänster. Utom synhåll. Jag väntade. Visslade lite. Då brukar han komma. Men nu kom han inte. Jag gick upp på en liten höjd. Då såg jag att han stod för fågel. What? Redan?

Domare och skytt gjorde sig redo och jag gick fram och ställde mig intill Skott. ”Ja, kör” sa jag och hoppades såååå att det skulle flaxa upp nåt. Skott rusade fram men nä, det var sannolikt där en orre hade tryckt – som hade flugit iväg när hunden före sökte. Typiskt.

Vi sökte vidare och hade små stånd ibland. Men inget seriöst. Jag undrade varför han var så ”överkänslig” och stod för minsta doft. Domaren kommenterade det med att Skott har hög beredskap. Jag kom på att det nog var för att när vi jagade på lördagen så hade Skott en upplevelse där det flög mycket ripor kors och tvärs. Jag tror att han inte ville ”trampa i klaveret” igen utan hellre köra det säkra före det osäkra. Men vad vet man? 😊

Här går vi i eftertruppen. Varmt!

Ungefär sådär fortsatte dagen. Vi fick släppa 10-30 minuter beroende på hur bra hunden jobbade. Jag tyckte att Skott var lite ovanligt kontaktsökande, han stannade till och kollade var jag var, kollade på utsikten, och återgick sedan i arbete. Jag upplever att han brukar vara mer självständig, men det var ju en ny situation med hundar och förare i grupp bakom, domare och skytt med oss.

Visst flög det upp några orrar och nån tjäder för olika ekipage, men det blev aldrig den där kompletta situationen som domaren vill se för att kunna göra en bedömning.

Vid halvtidsvilan fick jag veta att om jag och Skott lyckades få en bra fågeltagning skulle vi hamna på ett andra pris. Det lät helt okej tyckte jag. Andra pris var definitivt mer än jag hoppats på och inte fy skam för en unghund.

Skytten, funktionären och domaren tar en välförtjänt paus.

Domaren, och stigfinnarna som känner marken, gjorde verkligen sitt yttersta för att vi alla skulle få en sådan situation. Vi gick och vi gick. Ända till klockan sju på kvällen. Även om jag vill anse att jag är i hyfsad form blev jag sliten. Men domaren Paul Hall, 70 bast, verkade nästan oberörd. Jisses vilken stålman!

Men det hjälpte inte. Samtliga fick betyget ”Ej för fågel”. Kan därför inte bedömas i sin helhet.

Fast jag fick bra feedback på hur jag ska föra Skott på ett bättre sätt som ökar hans självständighet. Jag ska bli mer passiv. Jag fattar precis. Det är samma sak med Nose Work, man måste stå tillbaka och låta hunden vara stökig, ta för sig och utveckla sitt eget driv och söklust – innan man möjligen börjar styra lite och lägga in önskemål om var sökarbetet helst ska förläggas. Med vissa hundar får man ”hålla käft” hela livet. Men jag upplever att Skott är mer självständig än Hagel så vi får se hur allt utvecklas.

Trött och slut. 😊

Jag är i alla fall riktigt nöjd med vårt första jaktprov, Skott skötte sig snyggt. Och jag fick fina råd. Så ska vi se om det hjälper när vi har vårt nästa jaktprov 22-23 september i Lycksele. Blir superspännande. Och säkert lika jobbigt! 😅

/Susanne

Vilken grosser-helg!

I helgen var jag och Skott på ett grosser-läger strax utanför Arjeplog. Det finns bara cirka 50 grosser münsterländer i Sverige, och ungefär lika många i Norge. Nu kom 11 av dem till denna plats för att träna ihop under ledning av Mattias Vesterlund på Hundskolan Vision. Så roligt att få träffa alla andra grosser-nördar!

Här tränar vi på Mattias gård.

Här kan du se porträtt på alla grosser münsterländer som var med. Kan du hitta min Skott?

På lördag tränade vi på grunder som fot och stannakommando. Vi fick träna på sprättburar med hundskolan visionsripor (dummy med plastremsor) samt riktiga duvor. Vi hade även teori om bland annat stadga, dirigering, avanceplatta och annat.

Här kan du se en film när jag och Skott tränar på stannakommandot när en duva flyger upp. Han blir så förtrollad av fågeln att han inte kommer ihåg att han ska sätta sig, fastän jag säger ”stanna” med ganska rejäl ton. Men han stannar ju i alla fall! =)

På söndag klockan 08.00 gick vi upp på fjället och ”lekte” jaktprov. Vi fick söka två och två, medan resten gick i en samlad grupp efter. Det är förstås jobbigt att gå med hund i koppel i grupp sådär. Många hundar stretar och drar, de vill vara först och gärna sticka ut själva och söka. Jag och Skott har tränat mycket på att inte dra i kopplet i sommar (har inte gått sååå himla bra), men nu bestämde jag mig för att inte bry mig om sånt. Om jag skulle träna på att inte dra i kopplet i detta sammanhang skulle det bli för svårt och jag skulle mest få ägna dagen åt att tjafsa med honom. Istället fokuserade jag på att hans första upplevelse av fjället skulle bli super. Hans matte skulle vara positiv och glad, han skulle förhoppningsvis få hitta någon fågel och få mitt stora beröm och vara min hjälte.

Kort samling på fjället.
Det blåste friskt. Men jag tar hellre sånt väder än sol och 30 plus! =)
Mattias Vesterlund är en engagerad instruktör som gör sitt yttersta för att alla ska utvecklas och lyckas.

Vi fick feedback från Mattias både som om han var jaktprovsdomare och instruktör. Vi fick tips som slipade oss som hundförare, fågelfinnare och provdeltagare.

När jag och Skott skulle söka samtidigt som en annan hund var jag nervös i början. Jag trodde att Skott, som bara är ett år, skulle vara mer barnslig och leksugen, eller vara osjälvständig och följa efter den andra hunden för att se var den sökte. Men jag blev glatt överraskad. Han gick självständigt och fint i söket och jag kunde styra honom med lågmälda ord och kroppsrörelser. Häftig känsla!

Vi lyckades också hitta fågel vid ett par tillfällen, även om det inte hann bli något riktigt stånd och sånt. Men Mattias sköt med en ”låtsaspistol” så vi fick öva på att det smäller och att stanna. Riktigt kul.

När vi samlades för en sista genomgång klockan 17.00 var både jag och Skott ganska möra. Att Skott lägger sig ned så här och bara slocknar hör inte till vanligheterna.

Skott har rullat ihop sig på sista samlingen.

Nu hoppas jag innerligt att det blir några bra situationer när fågeljakten drar igång den 25:e. Jag ska ta med både Hagel och Skott till jaktmarkerna. Först går jag med Skott en timme. Sedan Hagel. Så får de vila i bilen mellan varven. Såååå spännande det ska bli!!

/ Susanne

Passivitet är inte vår starkaste gren

Idag var det andra kurstillfället för mig och Skott på vår valpkurs. Den här gången tränade vi på hundmöten, gå slalom mellan varann, gå mot belöning utan att dra i kopplet samt sitt/ligg stanna kvar.

Allt gick bra. Utom de delar där Skott bara ska ta det lugnt och ha kontakt med mig. Myror i brallan är en underdrift. Skott har en hel myrstack i brallan!

Kolla noga! Här sitter Skott ju faktiskt still ett tag! 👍

Jag fick vara aktiv hela tiden, säga stanna och försöka se till att han inte bara sprang runt, runt. Fast ibland, när han orkat vara still en stund, fick han springa runt ett tag och bara vara. Jag med! 😅

Jag får en ökad förståelse för hur slut man kan bli som kursdeltagare, av att försöka ha koll på sin hund, se vad de andra gör och lyssna på instruktörerna samtidigt. Tur att man är kvinna! 😉

Men det är väldigt roligt att få ett tillfälle i veckan då det är BARA jag och Skott som tränar. Jag ser fram emot varje träff. Det skulle gärna få vara två träffar i veckan, men samtidigt är det bra att dra ut på det. Den som spar han har! 😊

/mvh Susanne

 

 

 

Gratis är gott – så tänker jag när jag ska välja valp

Det är så spännande att välja valp. Om man nu får välja vill säga. En del uppfödare vill hellre dela ut dem. Men hittills har jag oftast fått välja.

Helst vill man ju träffa valparna vid flera olika tillfällen så att man får en bättre helhetsbild. För om man bara kommer en gång, en kort stund, kanske den bästa valpen är trött just då.

Nu är det ju lite speciellt när jag ska åka och hämta min grosser münsterländervalp i Tromsö nästa helg, det är ju bara två valpar att välja mellan. Har du missat den delen kan du läsa mer här. Jag och den andra valpköparen kommer dit samtidigt. Så det blir intressant. Men jag tänkte berätta och tipsa om hur jag vanligtvis agerar och tänker när jag kommer till en valpkull och ska välja en av valparna där.

Jag tänker att jag vill ha så mycket som möjligt gratis. Vad menar jag med det? Är jag en snåljåp som försöker pruta på valppriset? Nej, tvärtom betalar jag gärna fullt pris för en valp med meriterade föräldrar och en seriös uppfödare. Jag menar istället att jag vill ha så många ”gåvor” som möjligt hos valpen redan från start. Jag vill gärna att den visar ett trevligt glatt beteende mot människor, att den gillar att leka med leksaker och kampa och jag blir alltid extra upprymd om valpen ”dödar bytet”, alltså skakar leksaker, eller kullkompisar ;-), rejält.

Jag räddar aldrig den rädda valpen. Om valpen är rädd för besökare, och inte visar minsta intresse för att leka med leksaker eller kampa – ja, då blir det en massa extraarbete bara för att få hunden hyfsat normal – i mina ögon. Det känns inte riktigt värt när jag ändå lägger runt 15 000 kronor på valpen. Då vill jag gärna få premium-varianten på en gång. Så kan jag lägga tid och energi på att förfina och utveckla direkt från start, istället för att reparera.

Så – låt säga att vi kommer till uppfödaren nu. Hur ska vi tänka?

Jag vet ju vilket kön jag vill ha. De senaste gångerna har det alltid varit hanar. Så då behöver jag inte fokusera på tikarna.

Jag studerar dem intensivt just när jag kommer in till dem. Eller när valparna släpps fram till mig. Jag kollar vilka som är först, vilka som verkar gladast över att få främmande. Jag minns när jag skulle välja min portugisiska vattenhund Trassel. Uppfödaren lyfte på grinden, som när speedwayförare ska starta, och fram rusade flera valpar. En av dem sprang direkt fram till mig, högg mig i tröjärmen och dödade bytet. Jag lyfte på valpen och kollade under. En hane! Den skulle jag ha! Visst lämnade jag öppet för att jag kunde ändra mig, men det blev den valpen – first impressions last ni vet! =)

Jag leker med dem. Gärna med en repknut eller liknande, vad som nu finns hos uppfödaren. Annars tar jag tröjärmen. Jag rasslar runt med leksaken på golvet, och skickar iväg den en kort bit längs golvet. De valpar som hakar på där ligger på plus. Den valp som tar den och kommer tillbaka till mig för att få lite dragkamp ligger väldigt mycket på plus. Den valp som tar den och drar någon annanstans ligger också på plus, men inte lika mycket. Det kommer att innebära en del extrajobb att få till det där, men det är ingen kalabalik. Den valp som vill kampa och döda bytet får liksom bonuspoäng. Det är något som sitter kvar sedan jag höll på med brukshundar. Om valpen dödade bytet var det som en ”klar-stämpel”. Något man gärna ville se. För då hade man fått mycket gratis i det framtida bruksarbetet, som en bra kamplust, jaktlust och jädrar anamma.

Ibland kan jag få läge att kolla hur valparna reagerar på oväntade saker. Som ett kastrull-lock som trillar i golvet. Den valp som drar iväg därifrån med flera pip hamnar inte överst på min önskelista. Den valp som mer säger ”Tjosan, vad var det?” och snabbt går fram för att kolla hamnar högt upp på listan.

Nu har jag säkert låtit väldigt affärsmässig och strikt. Typ knappt några känslor alls. Men så är det inte förstås. Jag väljer även med hjärtat. Som när jag valde min vorsteh Hagel. Han var ju egentligen en valp man skulle akta sig för. Hans navelbråck var enormt. Det största jag sett. Men allt annat var så bra med honom. Han bet mig i tummen så jag blödde. Han somnade så sött i mitt knä. Han valde mig. Så jag kunde inte stå emot. Klart att det skulle bli han. Här kan du läsa mer om det i min jaktblogg som jag hade då. 

Så här såg Hagel ut när han var valp. Bråcket blev opererat innan han var åtta veckor.

Jag återkommer med en berättelse om hur det gick i Tromsö. Samt ett inlägg om hur jag tänker och agerar när valpen kommer till sitt nya hem första gången.

/ Susanne

Jag väntar tillökning!

Nu har jag stora nyheter. Familjen ska utökas med en liten.

Ja, det handlar förstås om en valp. Jag har efter en tids letande hittat en valpkull där jag fått klartecken att jag får bli en av de stolta ägarna till en av de båda hanvalparna. Ska bli så spännande och kul.

Vad är det för hundras kanske du undrar? Jo, jag har tänkt på vad jag vill ha min hund till. Jag vill köra Nose Work, lydnad, rallylydnad, bruks, fågeljakt och drag. Därmed behöver jag en allround-hund. Hade jag bara velat göra de fyra-fem första sakerna så hade jag nog faktiskt skaffat en till cavalier king charles spaniel. Det är mycket hund i litet format. Men jag vill också köra drag. Och även om Gizmo gjort sitt bästa i dragselen så blir det ändå inte riktigt jämna lag när han ska springa bredvid vorstehn Hagel och våra siberian huskys.

Jag kunde absolut ha skaffat en till vorsteh. Jag var på vippen. Men jag gillar att testa nya raser. Jag har en massa raser på min ”vill-ha-i-framtiden-lista”. Så vad blev det då? Du som är insatt i hundraser och gillar frågesport ska få chansen att utmana dig själv:

  • På fem poäng: En ras som ursprungligen kommer från Tyskland.
  • På fyra poäng: Finns i två storlekar.
  • På tre poäng: Den mindre är brunskimmel eller brun och vit-fläckig. Den större är svartskimmel eller svart och vit-fläckig.
  • På två poäng: Vad heter liten och stor på tyska? Den mindre är vanligare. Jag ska skaffa den större.
  • På ett poäng: En stående fågelhund som ser ut som en långhårig svartvit vorsteh.

Fixade du det? Annars kommer facit här:

Det är en grosser münsterländer.

Och hur sjutton ser en sådan ut kanske du tänker? Scrolla ned vetja!

Den 1 oktober åker jag till Tromsö i Norge för att hämta valpen. Det är cirka 85 mil dit. Det är det näst längsta jag har åkt för att hämta en valp. När jag var 17 år och inte hade körkort fick min stackars mamma skjutsa mig de lite dryga 100 milen till Oslo (enkel väg) för att hämta min malinois Nitro. Men det är det värt. Det känns viktigt att få träffa uppfödaren och själv skulle jag aldrig sälja en valp om inte valpköparen orkar komma och hämta den personligen.

Det blev endast två hanhundar i kullen. Jag och den andra köparen, som faktiskt är från Örnsköldsvik, åker dit samtidigt och ska välja. Hoppas att vi fastnar för var sin valp, inte samma! Jag vill ha den jobbigaste valpen, den som gillar att brottas och ”döda bytet”. =)

Det här är den ena hanvalpen.
Det här är den andra hanvalpen.

Så nu har du säkert en sista fråga på tungan. Vad ska valpen heta?

Jo, eftersom Hagel heter Hagel och den här nya vovven ska bli en drag- och jaktkompis så ska han förstås heta …. trumvirvel … Skott! Så att jag kan ropa HagelSkott! =)

/ Susanne