grosser münsterländer

Vilken rysare det blev på eftersöksprovet!

Publicerat den juli 20, 2019 av Rackarungarnas Hundskola2 kommentarer

Idag har jag gjort eftersöksprov med min vorsteh Hagel och min grosser münsterländer Skott. Så oerhört spännande det var!

Först och främst ska jag snabbt förklara vad ett eftersöksprov är, ifall du inte har koll på det än. Det är ett prov som man gör innan man får starta på jaktprov, för att visa att om man/skytten klantar sig och skadeskjuter en fågel så har hunden förmågan att snabbt söka upp den. Denna förmåga testas i skogen genom ett slags släpspår av fågel. Förmågan testas även på vatten – att hunden kan simma ut och hämta en fågel och leverera den korrekt i handen sen.

I öppen klass, som Hagel och Skott deltog i, så är spåret cirka 200 meter långt och som förare får man inte följa efter i någon spårlina. Hunden ska spåra själv från en anvisad startpunkt, följa det genom cirka fyra ganska tuffa vinklar, sedan komma fram till fågeln och snabbt apportera den tillbaka till ägaren.

Här är funktionärerna på väg över till andra sidan.

Vattenprovet innebär att funktionärer står på andra sidan av ett vattendrag. Först skjuter de ett skott, sedan kastar de en fågel upp i luften som landar i vegetation vid vattnet så att hunden inte ser exakt var den hamnade. Sedan ska hunden simma över, cirka 60 meter, apportera fågel och sen simma tillbaka och lämna fågeln till föraren.

Jag brukar inte vara nervös när jag tävlar. Jag brukar mer vara laddad liksom. Men nu var jag supernervös. Jag hade drömt jobbiga drömmar om detta eftersöksprov i ett par nätter. Varför? Jo, mest tror jag att det är för att jag inte kan påverka! I öppen klass får man liksom bara en chans, ett kommando, sen ska hunden sticka iväg och klara av att ta en massa kloka beslut på egen hand. Om jag tävlar rallylydnad, Nose Work, lydnadsklass eller typ vad som helst så är jag ju ofta intill min hund och kan hjälpa/stötta/justera efter vägen. Men inte nu. Huga!

Jag har tränat hundarna riktigt mycket faktiskt. Minst ett pass om dagen de sista veckorna. Ibland tre korta pass per dag. Vi har spårat långa spår i lina, korta spår där de ska spåra och hämta fågeln på egen hand, korrekta avlämningar vid vatten, lite dirigeringar, förmågan att minnas var fågel blev kastad (jisses så kass de varit på detta!!) och att simma längre sträckor. Min stackars sambo och son har fått hjälpa till att klafsa runt i myggrika vattendrag och kastat döda fåglar.

På fredag kväll hade vi sista passet. Sedan sa jag till Hagel och Skott:

”Nu har jag gjort vad jag kan för att ni ska ha bästa förutsättningar för att klara provet i morgon. Nu är det upp till er”

De verkade inte riktigt lyssna eller förstå. Men för min egen del gjorde jag liksom en överlämning. Nu var det upp till Hagel och Skott att visa vad de lärt sig.

Vi började med spåret. Hagel var startnummer två av öppenklass-hundarna. Vi blev anvisade startpunkten och jag gjorde min vanliga rutin. Satte in spårlinan i halsbandet på ett sätt som gör att jag kan dra ut den efter bara några meter, jag får ju inte följa längre än fem meter. Parkerade Hagel vid vägkanten och gick och pillade i uppsparket där spåret börjar. Sedan gick jag tillbaka och släppte på hunden. Och hoppades på det bästa.

Hagel har ju en förmåga att vilja göra allt JÄTTESNABBT. Även spåra. Och ni vet ju hur det blir om man spårar i typ 300 km i timmen? Det går ofta för fort och blir fel. Men på sista spårträningen hade jag lagt ett jättekrångligt spår som bytte riktning typ var femtonde meter. Jag tänkte att om han hade det träningspasset som senaste minne så kanske han skulle ha vett att lätta på gasen nu på provet. Och det verkade han ha. Domaren spanade mellan träden och sa ”Han tog första vinkeln perfekt”. Puh. Nåja, det är några vinklar kvar att virra bort sig på om man vill.

Men plötsligt kom Hagel där så fint, med fågeln i munnen. Och avlämnade till mig på exemplariskt vis. Yes! Jag fick inte veta några betyg där och då men det kändes som en bra början.

Lite senare var det Skotts tur. Samma procedur. Jag parkerade honom vid vägkanten, gick och pillade i uppsparket, sedan släppte jag på honom. Jag tror att han kände av min nervositet, han blev smygande i starten, som om han nästan stod för fågeldoften. Ånej, skulle det bli strul nu? Men snart kom han igång och spårade iväg i ett bra tempo, hittade fågeln och kom tillbaka med den och avlämnade snyggt. Puh!

Nästa del var vattenprovet. Jag vet att båda hundarna är bra på att simma och apportera. Men ibland har det blivit lite rörigt på andra sidan, innan de har hittat fågeln. Jag nämnde ju att de båda är urkass på att komma ihåg var fågeln har landat, det måste jag träna mer på.

Jag ställde upp mig vid vattenkanten med Hagel. Jag sa ”stanna” och flyttade mig ett par meter bakåt. Jag får inte stå vid sidan när de skjuter skottet och kastar fågeln, det ska synas att man har stadga på hunden.

Skottet sköts och fågeln kastades. Sedan nickade domaren åt mig och jag fick kommendera ”apport”. Hagel kastade sig i med gott humör och simmade mot andra sidan. Nu var det bara att hålla käft, vänta och se vad som händer. Inte så lätt när man vill lägga sig i och hjälpa till. Men jag höll käft. Hagel hittade fågel på andra sidan och tog sig sedan ned i vattnet igen. Det blåste ganska kraftigt och han lät sig liksom dras med i vinden vilket gjorde att han simmade ganska mycket åt ena sidan. Hmm, det här har vi inte tränat på direkt, tänkte jag. Hagel klev upp en bit bort och tog sig sedan via skogsvägen tillbaka till mig. Där levererade han fågeln på ett fint sätt. Skönt, men skulle vi få avdrag för avstickaren? Jag är ju ännu ingen expert på hur sånt här bedöms.

Lite senare var det Skotts tur. Han satt stilla i skottet och simmade ut fint på mitt kommando. Jag var så nervös att jag inte kunde titta på honom när han simmade. Jag tittade i vattnet bredvid.

När han hade typ en eller två meter kvar till andra sidan så vände han plötsligt! Shit. Vad gör jag nu? Så här har han aldrig gjort. Jag höll käft först och hoppades att han skulle få någon vittring av fågeln och vända själv. Men nej, han hade börjat simma tillbaka mot mig. Utan fågel i munnen. Inte bra. Vad kunde jag göra? Jag har rätt att skicka honom en gång till när han kommer fram till mig, men då blir det ju utan hjälpen av skottet och kast av fågel. Så det skulle bli tufft. Jag måste försöka vända honom nu. Direkt.

”Apport. Pippin. Pippin” skrek jag över vattnet.

Och Skott vände!? Jag trodde inte mina ögon och återgick till att bara hålla käft. Skott klättrade upp på andra sidan, fick vittring av fågeln, hämtade den och klev ned i vattnet igen för att simma mot mig. Jag undslapp mig en utandning av lättnad. Vilken rysare!

Kvar var avlämningen som gick skapligt ändå. Domaren berättade att han bedömde att Skott inte känt doften av fågeln och därför blivit tveksam och vänt. Men domaren var imponerad över den fina dirigeringen, att jag kunde få honom att vända igen där ute på vattnet och simma tillbaka och hämta fågeln. Jag var också imponerad – för att uttrycka mig milt! =)

Efter det var det bara att invänta den slutliga domargenomgången. Det visade sig att Hagel fick maxbetyg 10 på spåret, och likaså 10 på vattnet – den lilla avstickaren på hemvägen var ingen fara. Dessutom blev Hagel dagens bästa öppen klass-hund och fick Hederspris. Tänk att en sådan liten plakett kan vara SÅ mycket värd!!

Skott fick betyg 9 på spåret, hans tveksamhet i början kostade en poäng. Helt okej. Vad skulle vi få för betyg på vattnet då? Vi fick betyg 9! Wow, det trodde jag aldrig. Såååå himla skönt.

Vovvarna fick fira med smaskiga ben. Även cavalieren Gizmo fick ben, han hade ju hejat på högljutt från bilen allt vad han kunde 😉

Dessa betyg har vi sedan med oss när vi går jaktprov i skogen, på fjället eller fält. De slås ihop med betyget vi får på jaktprovet och utifrån det får man tredjepris, andrapris eller förstapris. Om man får något pris alls alltså. Och då förstår ni att det är bra att ha fått bra betyg på eftersöksdelen så man ligger bättre till sen när poängen ska summeras.

Så jag är såååå nöjd och tacksam. Vilka grymt duktiga pojkar jag har! Och jag är så tacksam för den hjälp som jag har fått av sambon och sonen. Så vi firade med Kina-mat när provet var klart. Nu ska jag spana in vilka jaktprov som vi kan anmäla till!

/mvh Susanne

Nä, nu får det vara färdigdeppat

Publicerat den mars 7, 2019mars 7, 2019 av Rackarungarnas Hundskola2 kommentarer

I mitt förra blogginlägg berättade jag att jag fått veta att min grosser münsterländer Skott har D-höfter. Det kom väldigt överraskande. Du kan läsa mer om det här.

Jag har aldrig haft en hund med höftledsfel förr. Jag har haft tur. Även fast jag har haft schäfer och andra raser där det kan vara rätt vanligt så har jag klarat mig. Hos grosser är höftledsfel inte vanligt. Men alla är inte felfria förstås. Och nu slumpade det sig att just min hund har D-höfter. Riktigt deppigt. Jag berättade ju om alla planer jag hade för oss. Om allt vi skulle göra. Som sannolikt blir svårare nu.

Men jag fick många härliga svar. Många hade hundar, eller kände någon som hade hundar, med D-höfter, eller värre, som hade riktigt långa, aktiva och smärtfria liv. Så skönt att höra.

Jag skrev i förra inlägget att jag inte såg någon poäng med att ställa ut eller delta på jaktprov. Vad spelade det för roll vad vi fick för pris? Ingen tikägare ringer ju i alla fall. Det låter förstås korkat. Som om jag bara tävlar och ställer ut för att få avla på min hund. Så är det inte. Jag var bara extra grinig och bitter då.

Jag har hittills aldrig avlat på mina egna hundar, förutom när vi hade slädhundar men det är som en egen värld =) Hittills har jag alltid sållat bort mina egna hundar när det gäller avel. De har varit för veka, för fula, haft megastora navelbråcket, varit för vanliga och så vidare. Men ändå har jag tävlat med dem och tagit meriter. Jag ger några exempel:

Malinoisen Nitro som jag hade är nog den mest personliga hund jag någonsin har haft. När han var unghund och vi fick främmande så gick han runt och morrade i 20 minuter innan han accepterade besökaren. Trots det blev han med mycket träning en bra räddningshund och deltog på skarpa eftersök och ett SM. Och utställningschampion. Och vi hann ta ett förstapris i gamla elitlydnadsklassen. Och tävlade bruks-sök. Men nog var han lite eljest och svajig i nerverna. Och om man ska avla på en hund så är ju tanken att föra aveln FRAMÅT, eller hur? Så det blev inget.

Schäfern Zeke var grymt bra mentalt. Fick höga poäng på korning. Härlig motor. Rolig att jobba med. Vi hann ta ett cert i elitklass spår. Han blev en duktig räddningshund och deltog på skarpa eftersök och två SM. Han hade nog kunnat föra aveln vidare. Men han var för vanlig. Och inte alls särskilt snygg. Schäfrar finns det gott om. Det är hård konkurrens. Så det blev inget.

Portugisiska vattenhunden Trassel, som är 15 år och lever pensionatliv hos mina svärföräldrar, blev Svensk lydnadschampion. Tävlade bruks spår. Och gjorde en imponerade MH. ”Det är ju som en riktig brukshund” utbrast domaren. Men på utställning var han bara halvsnygg, vi tog inga cert. Så det blev inget.

Vorstehn Hagel hade som valp ett av de största navelbråck jag någonsin sett. Så det var klart redan då att det inte skulle bli någon avel med honom. Dessutom är han nog i mjukaste laget för att föra aveln FRAMÅT. Men en enorm arbetslust och förighet. Jättehärlig att träna med. Vi tävlar i högsta NW-klassen, han är rallymästare och snart även lydnadschampion 😉 Men vi har för få jaktmeriter. Det blir ingen avel här heller.

Så kom då grosser münsterländern Skott. Smart som bara den. Snygg som bara den. En näsa för fågel som imponerade på många. Lite blyg, enda nackdelen. Men inte värre än att det gått att träna till. Så jag började tänka på framtiden. Att om vi ”bara” fick några meriter så skulle jag kanske sen kunna jobba vidare med en son efter honom. Det vore sååå häftigt. Men det sket sig ännu en gång. D-höfter. Så det blev inget.

Jag tappade lusten. I ett par dagar. Sedan var det dags att skärpa sig. Jag har ju som sagt hittills aldrig tävlat för att locka tikägare. Varför skulle jag göra det nu? Jag gillar ju att tävla för att det är kul att sätta mål och se hur långt man kan komma. För att det blir en tydlig måttstock på vad man faktiskt uppnått. Ju högre man har kommit desto bättre är man. Faktiskt. Visst kan man träna hund bara för att det är kul att träna och vara väldigt skicklig ändå. Men jag triggas av att få visa upp vad vi kan, låta min hund briljera och jag blir så oerhört stolt de gånger allt funkar och vi lyckas.

Så nu har jag deppat klart. Nu har jag bestämt mig. Jag och Skott ska gasa på och se hur långt vi kommer. Kanske får vi lite färre år på oss att göra allt kul, men kul ska vi ha!

Nästnästa helg ska vi på fjällträningskurs hos Mattias Westerlund, Hundskolan Vision. Just när jag fick beskedet om D-höfterna blev jag tveksam. Vi ska åka skidor i två hela dagar och hundarna ska söka fågel på fjället. Hur kommer det att gå? Blir Skott sliten? Får han ont? ”Men herregud han har ju inte det minsta ont idag och är i god form. Passa på att göra det här nu, om några år kan det vara för sent” resonerade jag med mig själv. Så vi drar iväg.

Jag har bokat tid med Tomas Forsberg, hundfysioterapeut, i slutet av mars för att få en professionell bedömning av Skott. Jag vill veta i vilken form han tycker att Skott är idag. Finns det brister vi kan stärka upp? Finns det specialövningar som vi kan göra för att träna musklerna runt höfterna extra mycket? Vad kan vi göra och ska vi undvika nåt? Kan jag köra kickspark med honom? Dra däck? Sånt känns bra att ta reda på.

Sen har jag gjort en sak till. Jag har redan nu anmält oss till ett eftersöksprov i juli. I öppen klass. Det är alltså som ett för-prov innan man deltar på jaktprov. Sedan kommer de båda proven att summeras och så får man se om det räcker till tredjepris, andrapris eller ett förstapris. Det kändes viktigt att anmäla oss. Det gör att jag har ett mål, att jag spottar i nävarna, har något att träna för. I höst blir det mycket fokus på jaktprov. Jag har faktiskt gjort en deal med en annan grosser-ägare. Den som först tar ett förstapris på jaktprov ska bjuda den andra på champagne. Det kan ta en stund … men det blir härligt när det inträffar. Inte om … 😉

Vi ska förstås jaga på riktigt också. Gud vad jag ser fram emot det. Nu i april-maj ska jag dra igång värsta skjuttränar-projektet så att jag träffar ALLA fåglar som Skott och Hagel hittar i höst.

Plus att vi tränar och tävlar Nose Work förstås. I slutet av mars hoppas jag att Skott får vara med på sin första Nose Work-tävling. Sååå spännande det ska bli. Han är väldigt annorlunda jämfört med Hagel. Lite ung. Stundtals briljant. Stundtals väldigt disträ.

Och så ska vi ta ett till kvalificerat resultat i fortsättningsklass så vi kommer upp i avancerad klass i rallylydnad. Och så ska vi starta i klass 1 i lydnadsklass.

Så livet är ändå precis som vanligt. En massa roliga och utmanande saker som väntar. Spännande tävlingar och prov som förhoppningsvis går bra och leder till meriter. Utan att vi för den skull för aveln FRAMÅT. Men vi för oss själva framåt. Vi samlar på oss roliga minnen erfarenheter och kunskap. Det är det viktigaste, eller hur?

/Susanne

Ett oväntat och hårt slag i magen

Publicerat den februari 28, 2019 av Rackarungarnas Hundskola22 kommentarer

I fredags var jag och röntgade höfter och armbågar på min grosser münsterländer Skott. Jag var helt övertygad om att svaret skulle bli felfritt. Grosser brukar inte ha några större problem med fel på höfter eller armbågar. Och Skotts brorsa röntgades häromveckan med finfina resultat. Så jag var så trygg, det här skulle gå bra.

En bild efter att Skott har röntgats. Han är trött eftersom han fått lugnande medel.

Igår satt jag och väntade på min tur att göra ett Nose Work-sök med min vorsteh Hagel. Vi har ju varit på ett superbra Nose Work-läger med Adam Hübinette på Vadstena slott. Medan jag väntade kom jag på att jag kunde kolla på mobilen om resultatet från röntgen hade kommit in på SKK. Jag tänkte en halv tanke – ska du verkligen kolla det nu, tänk om det är nåt knas, hur ska du kunna koncentrera dig på söket med Hagel – men jag slog bort det. Klart att det inte skulle vara nåt knas. Klart att Skott skulle ha världens finaste höfter och armbågar. Så jag kollade. Och fick ett stenhårt slag i magen. Skott har grad D på höfterna!!?

Jag bara stirrade på bokstaven. D. Blinkade. Måste ha sett fel. Det måste vara 0. Men varför skulle man skriva höftresultat så? Man skriver ju A i så fall.

Nästa tanke är att det måste ha blivit nåt fel. Nån människa hade en dålig dag när den läste av röntgenplåtarna. Hen hade nog vaknat på fel sida bara. Ja, så måste det vara. Vi får göra om röntgen. Och hoppas att nån vettig som vaknat på rätt sida läser av dem nästa gång.

Sen skulle jag in och söka med Hagel. Tja, det gick lite hackigt. Jag försökte verkligen stoppa undan tankarna på detta och bara fokusera på Hagel och hans fina sökarbete.

Efteråt sköljde en massa tankar och känslor över mig. OM nu detta resultat skulle vara rätt, vad innebär det? Vad kan vi göra? Är det kört med jakten? Draget? Jag som tycker att Skott är så fantastisk att jag redan bestämt att jag skulle ha en son efter honom. Han skulle heta Pang. Eller Bom. Nu blir det inte så.

Vi som skulle ta pris på jaktprov. Vi som skulle lura en massa fåglar och fylla frysen. Vi som skulle imponera i utställningsringen. Vi som skulle åka på långa draghundsturer. Vi som skulle dra iväg på långa cykelturer. Vad händer nu?

Jag var nog rätt stillsam och fåordig på resan hem. När kompisen Maria Forsberg lämnade av mig hemma mitt i natten gick jag in med Hagel. Sedan gick jag och släppte ut Skott och Gizmo från sovrummet. Jag gick ut på gården med dem. De var glada och spralliga över att jag kommit hem. Nu kunde tårarna få komma.

Det tar sin tid att bearbeta sånt här. Chock först. Förnekelse sen. Sen blev jag arg, bitter och tvär. Blängde på dragselen och dragbältet som jag såg när jag packade in grejer i garderoben. Ville avboka allt jaktrelaterat som jag bokat in. Kasta bort dyra, nya automatiska lerduvekastaren som jag köpt. Vad spelar det för roll om jag blir en bättre skytt om hunden som ska söka har ont i höfterna? Visst har jag Hagel också men du fattar. Livet är pest ett tag. Lite är jag kvar i den fasen fortfarande. Det kommer nog att pendla ett tag.

Jag har tänkt att skita i alla inplanerade jaktprov. Vad spelar det för roll om vi får pris? Bättre då att prioritera egen jakt, om han nu klarar det längre fram? Just nu är Skott hur fräsch som helst. Men när kommer det att börja märkas? Kommer det någonsin att märkas? Jag får höra berättelser om hundar med D-höfter som haft långa problemfria liv. Du får gärna kommentera och berätta om alla sådana fall som du känner till. Jag behöver det.

Jag har tänkt skita i alla utställningar. Vad spelar det för roll om han får cert? Ingen tikägare hör av sig i alla fall. Jag får ingen son efter honom i alla fall.

Ja, jag ville skita i en hel massa saker. Men en liten tanke har börjat gro. Att vi kanske ska vara med på en del jaktprov ändå. Bara för att Skott är så bra. Bara för att jag ska få lära mig mer om hur detta med jaktprov fungerar, bli en bättre förare och jägare. Så att jag blir ännu mer erfaren och kan ge min nästa stående fågelhund riktigt bra förutsättningar. Om jag vill ha någon fler stående fågelhund vill säga. Vi får se.

Tja, jag ville bara berätta. Skriva av mig. Det känns tufft nu.

/Susanne

När ”bebisen” kan mer än man tror

Publicerat den december 16, 2018 av Rackarungarnas Hundskola2 kommentarer

Att gå in på ett tävlingsområde med min grosser münsterländer Skott är en pärs. Som idag när vi gick in i ridhuset i Piteå idag för att tävla rallylydnad.

Oj, så oerfaren och stirrig han är! Han drar ut i kopplet kors och tvärs, ”boffar”på saker, ska hälsa på massor av hundar och människor. Jag säger ”sitt” och tycker att han bara kan sitta och titta på allt. Men nejdå, ”sitt” finns inte med i hans ordförråd. Han sitter typ två sekunder och blir sen förtrollad av nåt nytt han ser och stiger upp för att kolla in det. Femtiotvå gånger på rad! Och om typ 20 minuter ska vi in och gå vår runda i nybörjarklass! Herregud! Vi är ju inte ens på samma planet!?

Jag tänker på Hagel. Min sexåriga vorsteh. Om jag skulle ha tävlat med honom hade jag känt mig betydligt tryggare. Men jag bannar mig själv. Så får jag inte tänka. Klart att jag hade känt mig tryggare med Hagel, vi har ju samarbetat i SEX år. Jag och Skott har ju bara samarbetat i ett och ett halvt år. Om man nu ska kalla det samarbete. Vi har i alla fall lärt känna varann i ett och ett halvt år! 😉

Sakta, sakta vänjer han sig en smula vid stället. Jag börjar testa några enstaka sitt, ligg, fot och Skott kan koncentrera sig i tre sekunder innan han brakar iväg nånstans och ska kolla nåt nytt kul. Jag låter honom får vara så fri som möjligt. Så han bara får landa.

Vare sig jag vill eller inte så är det nu vår tur att gå in på banan. Vi har klarat två kvalificerade rundor i nybörjarklass sedan tidigare, båda på 86 poäng. Det vore kul om vi tog vårt tredje och fick diplom. Vi har chans på A-rundan som vi ska göra nu och B-rundan som vi ska göra lite senare. Det känns skönt med två chanser. Någon av rundorna KANSKE vi kan vara lite samstämmiga? Så här ser banskissen ut:

De första skyltarna går bra. Skott är helt plötsligt rätt uppmärksam. Efter några skyltar till märker jag att vi har ett bra flyt. Jag tror banne mig att Skott UPPSKATTAR att få något konkret att göra så han inte bara står och glor/gapar/drar i kopplet/studsar/boffar. Så han hänger med jättefint. Härlig känsla. Vi får nån nosning på en kon i spiralen men det struntar jag i. Vi går ut och jag berömmer honom supermycket och ger gotta. Här kan du se rundan:

Det visar sig att vi fått ihop till 95 poäng! Waow, det är bland det högsta jag fått i nybörjarklass någon gång. Jag får se filmen som kompisen Anna spelat in från rundan. Blir nästan tårögd när jag märker hur fint min lilla ”bebis” kan gå. Vad han kan?!

Det innebär ju att vi har diplomet i nybörjarklass i vår hand. Dessutom vann vi! Tänk att min lilla ”bebis” gjorde det bäst av alla 22 startande idag. Kul bonus. Vi kan slappna av på andra rundan. Skönt. Och tur. För när jag tar in Skott i ridhuset för nästa runda är han lika galen/disträ som sist.

– Den som ser oss nu kan aldrig tro att vi fick 95 poäng och vann för bara en halvtimme sen, säger jag till Anna innan jag går in på B-rundan med Skott.

Så här ser skissen för B-rundan ut:

Han är inte lika fokuserad som på första rundan. Han går lite långt ut och det blir lite strul på skylten 1-3 steg backa. Men som helhet är det bra ändå. Faktiskt. Vi får ihop 88 poäng. Waow! Domarkommentaren på protokollet lyder ”Tjusig bakbenskontroll! Jättefin runda som vi blir glada av!” Sånt värmer! Vi blir dessutom fyra av 22 startande. Kul.

Så vad vill jag förmedla med detta? Tja, tre saker.

Det första är att du ska ta dig tid och låta hunden kolla in och landa, utan krav, i sin nya miljö. Kräv inte lydnad och ordning på en gång, låt hunden ”bara vara” i största möjliga utsträckning utan att störa andra förstås.
För det andra att du kan tänka på att vissa hundar, när de fått landa i sin nya miljö, verkligen uppskattar när du tar täten och ger den uppgifter att fokusera på istället för att kolla på allt spännande i omgivningen.
För det tredje att du inte ska tro att folk har sån pli på sina hundar bara för att de lyckas på en rallylydnadsrunda. Direkt de går ut från banan kan hundarna vara helt crazy igen. Som Skott till exempel! =)

/mvh Susanne

Massor av fåglar och utveckling på bara några timmar

Publicerat den oktober 17, 2018oktober 17, 2018 av Rackarungarnas HundskolaLämna en kommentar

I tisdags hade jag bokat en privatlektion hos Mattias Westerlund på Hundskolan Vision i Muossejetjolme utanför Arjeplog. Jag har varit dit en gång med min vorsteh Hagel och nu var det andra gången för min grosser münsterländer Skott.

Att träna hos Mattias är grymt effektivt. På fem timmar får du precis sådana övningar och situationer som din hund behöver. På fem timmar hinner du och din hund flera steg på utvecklingstrappan, vilket annars ofta skulle ta några år att samla ihop.

Jag menar, om du och din jakthund ”bara” går i skogen för att samla erfarenheter så får ni sannolikt förstås en massa erfarenheter. Men det blir erfarenheter som du inte kan styra över. Ni kanske inte hittar en enda fågel. Hunden hittar tre älgar, en hare och ett rådjur istället. Hunden kanske går ur hand och tjuvreser fågel, och tycker sig belönas för det när den sen springer efter och totalt struntar i att du skriker ”stanna” tills du blir hes. Kort sagt, det finns en massa tillfällen att lära sig fel också. Men om man tar hjälp av rätt personer och ser till att de första situationerna blir rätt, och slutar som du vill, så ökar chansen att du får en bra jakthund. För hunden minns väldigt väl de första situationerna.

Jag vet precis vad jag har gjort fel med min första stående fågelhund Hagel. Jag tog hjälp av fel folk. Folk som inte var intresserade av hur JAG ville träna min hund, utan som körde sin stil som ”funkat sen sjuttiotalet” typ. Det var folk som ville skrika, ryta, domdera och låna sina kursdeltagares hundar för att ”rycka upp dem” och lära dem stannakommando ”på riktigt”. Det var folk som lärde in riktigt gammeldags ful tvångsapportering. Jag följde inte många tips kan jag säga. Men jag ville nyttja att detta folk hade fåglar som jag kunde träna på. Men det var fasaner som inte tryckte i en sekund ens, utan sprang, sprang och sprang. Jag var där för att Hagel skulle få positiva bilder av fågel, att liksom bli jakttänd på fågel, så jag gjorde det bästa av saken och berömde när Hagel sprang efter dessa springande fasaner. Det blev fiasko. På så vis lärde jag Hagel att jobba som en spaniel, att söka runt och bara springa rakt på fåglarna när han kände dem – utan att stå före. Men han gjorde det på vorsteh-vis, det vill säga typ 100 meter bort – dit inget hagelskott i världen når.

Inte förrän nu – när Hagel är sex år- fungerar han riktigt bra. Jag fick bra hjälp av Mattias att lära Hagel vad han kan vinna av att stå för fågel – med positiva metoder. Plus att jag har hittat rätt skogar där fågel finns. Plus att fågeltillgången är så mycket bättre numera.

Med Skott har jag gjort mer rätt från början. Redan när Skott var nio månader var jag på första privatpasset på Hundskolan Vision. Det blev perfekt. Fåglar som flög upp när man var beredd. Hunden i koppel så att stannakommandot med säkerhet funkade.

Sedan dess har jag tränat vidare på egen hand. Och jagat på riktigt i skogen. Det har gått bra. Men det är enormt svårt att vara både hundförare och skytt samtidigt. Jag har inte fått ned någon fågel för Skott.

Jag bokade en till privatlektion hos Mattias. Nu ville jag träna mer på sökarbetet och det som händer efter skottet – att få ihop hela kedjan.

Vi började med en riktigt jaktpass i skogarna i närheten av Mattias. Jag behövde bara vara hundförare, Mattias var skytt. Jag släppte Skott och vi började gå in i skogen. Skott är ju bara ett år och två månader och visar ibland sin omognad genom att som nu, att han rullade sig och liksom fjantade runt. Jag har stört mig på det men inte gjort nån grej av det än, jag går bara förbi och signalerar att ”Om du inte tänker jaga så går jag och hittar fåglarna själv”. Så gjorde jag även nu. Då kom han igång med sökarbetet.

Vi hann inte långt innan Skott började stå, men sedan spåra och stå igen. En löpa antagligen. En lurig tjäder eller liknande där framme som försökte smita undan. Jag manade på Skott, och han spårade och stod om vartannat. Medan Skott och jag drog oss åt höger så fortsatte Mattias rakt fram för att genskjuta tjädern. Då lättade den utanför skotthåll och flög iväg. Det är inte lätt att jaga i oktober – fåglarna drar iväg väldigt tidigt och det är svårt att komma nära. Men när fågeln flög iväg ropade jag ”stanna” till Skott och han lydde direkt. Imponerande.

Vi sökte vidare. Efter en stund verkade Skott ha kommit på en löpa igen. Samma tjäder? Eller nåt annat? Proceduren blev rätt lika som tidigare. Stånd, spårning och stånd. Till slut såg jag hur Skott stannade till med lyft huvud. Han såg ut att tänka ett kort ögonblick. Sedan drog han iväg i en stor vid båge åt höger. Försökte han genskjuta fågeln? Kort därefter skrämde han upp en ripkull. Jag ropade ”stanna”. Skott stannade så snyggt. Mattias sköt. Pang, pang. Men långt håll. Blev det nån träff?

Vi samlade oss först en stund. Jag höll Skott i halsbandet. Riporna hade farit åt ena hållet. Men Skott drog åt det andra. Jag fick en känsla av att tjädertuppen hade stuckit ditåt. Riporna kanske bara blev en överraskande bonus?

Men vi måste ju först göra ett eftersök och se om nån ripa blev träffad. Skott hängde med och sökte åt det håll jag ville. Han jobbade på bra. Ingen skadad fågel. Men sen var det liksom som om han inte kunde hålla sig längre. Han stack iväg på en längre utflykt åt andra hållet och jag började gå efter för att se om han stod någonstans. Då kom tjädertuppen flygande. Skott hade hittat den. Jag såg hur tjädern flög mot oss och hur Skott sprang en bit efter. Skott var cirka 50 meter bort, nere i en svacka.

Mattias gjorde sig skjutklar för tjädern och sa åt mig att stoppa hunden. Det här blir svårt, tänker jag. Det är stort avstånd och Skott springer redan efter en fågel. Jag ropade ”stanna” men hade inte så stora förhoppningar om att han skulle klara det. Men Skott stannade?! Och satte sig! Grymt imponerad sprang jag fram till honom för att berömma. Tjädern lyckades byta riktning innan den kom inom skotthåll. Igen. Jädra typ! Men jag var såååå glad över det snygga stoppet. Dessutom var jag så glad att Skott inte gett sig utan dragit iväg för att hitta tjädern som han haft i näsan redan från början.

Sen försökte vi gå tillbaka till bilen. Men Skott hittade ideligen fågeldoft och lyckades hitta ett par fåglar till, fast på för långt skotthåll. Skämtsamt sa Mattias ”har du nåt koppel” för Skott hittade fågel hela tiden.

Jag fick träna på att gå med bössa, skjuta och hålla koll på hunden samtidigt.

Väl tillbaka på Mattias gård så fikade vi lite och sedan var det dags för mig att öva på hela kedjan, att skjuta mot fågel och hålla koll på att Skott stannade. Jag fick låna en bössa med tomma skott. Mattias riggade några situationer. Vi fick söka, Skott fick känna fågeldoft och stå, jag fick gå fram och säga ”ja, kör” och så flög fågeln upp, jag sköt, fågeln flög vidare och jag belönade Skott för att han stannat. Grymt bra pass! Typ så här kunde det se ut.

Det hela avslutades med att Mattias dessutom kastade in en gräsand just när jag sköt så fick Skott apportera den. Skott blev mäkta förvånad (och säkert impad) att jag faktiskt ”träffat” en fågel som ramlat ned där mitt framför honom. Han undersökte den noggrant, och kunde sedan apportera den till mig. Perfekt. Hela kedjan i hamn!

Nu gör det inte så mycket om det blir några tokiga situationer. För nu har Skott fått en bra grund. Hans första upplevelser har blivit de rätta. Det är de första upplevelserna som sitter fast mest.

/mvh Susanne

Så gick det till när jag och Skott tog tredjepris

Publicerat den september 24, 2018september 24, 2018 av Rackarungarnas HundskolaLämna en kommentar

I helgen deltog jag och grosser münsterländern Skott på jaktprov i Lycksele, i unghundsklass. Lördagens händelser har jag summerat kort på Rackarungarnas FB-sida, då blev vi ej godkända. På söndagen hände det lite mer.

Vi var endast tre deltagare som gick ut på morgonen. Jag och Skott i unghundsklass, en ungersk vizsla i öppen klass och en korthårig vorsteh i elitklass. Jag fick släppa först.

På de två tidigare jaktprov som jag deltagit på har jag begärt fällning. I unghundsklass får man välja, i de andra klasserna är det obligatoriskt. Tydligen är det inte så vanligt att man väljer det i unghundsklass, ja många provdeltagare har avrått mig. De menar att det är riskabelt. För om det fälls något så ska det också apporteras. Det kan bli en tung, inte helt död, tjädertupp som ska hämtas in. Fågeln kan också fällas ”mitt framför nosen” på hunden vilket ökat risken för knallapportering, alltså att hunden lär sig hur kul det är att apportera direkt efter skottet – vilket inte är så önskvärt vare sig på jaktprov eller på vanlig jakt. Jag har övervägt dessa argument men tänkt att det finns också fördelar: sannolikheten att den duktige skytten fäller en fågel är ju mycket större än att jag gör det när jag jagar på egen hand. På jaktprov behöver jag ju dessutom ”bara” hålla koll på hunden, vilket ökar chansen att det INTE blir knallapportering. Och en fälld, varm fågel tror jag skulle vara en stor jaktlust-injektion för Skott – att han blir taggad och fattar på RIKTIGT vad vi pysslar med i skogen.

Men – inför den här söndagen meddelade jag att jag inte ville ha fällning. Mitt skäl? Jag trodde helt enkelt att det skulle bringa mer tur! Ha ha. Eftersom det gått halvdåligt när jag begärt fällning så tänkte jag att nu byter jag så får vi se om det gör någon skillnad. Och det gjorde det.

Jag släppte lös Skott på sökarbete och började gå. Skott betedde sig ganska mycket som dagen före, han gick ut i väldigt små sökslag (jag kallar det så eftersom jag är en gammal bruksmänniska, men tydligen heter det revieringar i jaktsammanhang :-)) Jag suckade inombords men tänkte att jag inte skulle jaga upp mig över det, dagen före hade Skotts mod växt under dagen och sökslagen, jag menar revieringarna, hade också växt. Efter bara cirka åtta minuters sökarbete så stannade han. Ett stånd? Jag viftade åt domaren och skytten. Även om fågel inte ska fällas så ska ett skott avlossas om det blir en passande situation. Jag gick närmare Skott. Då drog han lite längre fram och stannade nu mer beslutsamt. Jag gick fram och sa: Ja, kör! och Skott skuttade framåt och fågeln lyfte. Stanna! Skytten sköt. Pang! Och Skott stannade och satte sig?! What? Det lyckades? Hur i hela friden? Vilken makalös känsla.

Domaren kom fram och berömde det fina jobb som Skott nyss hade gjort. Jag med! =) Sedan skulle vi söka vidare. Jag kunde knappt koncentrera mig. Vi hade lyckats med en fågelsituation. Vi var liksom med i matchen. Vi kunde få ett pris! Efter en stund fick äntligen nästa hund ta över. Puh, kändes skönt. Då fick vi gå i eftertruppen och bara sansa oss en stund.

Men Skott nästa sök blev inte alls bra. Det blev, om möjligt, ännu mindre än tidigare. Det är ruskigt svårt att göra nåt åt att hunden går i för små revieringar. Man kan bara hålla käft, inte skapa ögonkontakt och försöka se helt obrydd och avslappnad ut. Det känns, just nu, som om det vore lättare om hunden gick för stort. Då kunde man ju vissla och kalla in ibland, jobba mer med kontakten som förare. Men när man har en hund som går i små sökslag så kan man typ inte göra nåt. Inte där och då. Utan det handlar förstås om att ge hunden mer tid i skogen, låta den växa på sig. Skott är ju bara ett år och en månad, det är klart att han inte vågar ge sig iväg så långt från sin underbara matte =) Med mer tid i skogen och att han får bli några månader till så borde modet ha växt. Snart är han säkert helt oregerlig =)

Nåväl, när domaren Ingemar Sjöström summerade vårt andra sök så nämnde han just detta om det lilla söket. Och sedan pratade han om hur snygg Skott var. Efter det var det nästa hunds tur att söka. Jag gick och grunnade på varför domaren pratat om hundens yttre, att han är snygg, på ett jaktprov. Det har ju inte med saken att göra. Sedan fattade jag. Domaren har verkligen gjort sitt yttersta för att kunna säga något positivt om hunden, men inte lyckats. Så då fick det bli utseendet istället. Ajajaj, då är det illa. Blev både fnissig och orolig. Skulle vi inte få pris fastän vi haft en sådan fin fågeltagning? Shit.

Nu gällde det att Skott gick ut stort och fint på nästa släpp. Ojoj, om man kunde göra tankeöverföring. Jag tänkte ”Nästa gång Skott, känn dig fri och spring lååååångt” om och om igen.

Och nästa släpp gick han faktiskt ut bättre. Det inleddes med en massa fågeldoft som han gick igång på och efter det fungerade revieringen riktigt bra, fastän vi hade kraftig medvind. Så Ingemar sa att det räckte. Nu skulle vi få göra en apportering. Det innebär i unghundsklass att jag har Skott lös och sätter honom bredvid mig, skytten går sedan iväg cirka 10 meter, avlossar ett skott och kastar en ripa cirka 10 meter framför Skott. Skott satt stilla i skottet och väntade till dess jag sa ”apport”. Han sprang fram till ripan, luktade lite på den, jag väntade med att säga något för jag vet att han vill ta några sekunder på sig att kolla vad han ska apportera. Skott plockade upp ripan, ganska nyskjuten från elithundens framfart, och kom mot mig. Han stannade upp och släppte ned den för att liksom kolla igen att det verkligen var en riktig fågel. Så här färsk fågel hade han aldrig burit förr. Jag visste att han skulle plocka upp den igen och försökte att inte stressa på honom. Han tog den igen och kom in till mig och lämnade den i handen. Puh! Domaren Ingemar kom fram och kramade om mig. ”Grattis – ni har gått till pris”. Jihoooo! Den lilla provgruppen applåderade. Så himla roligt.

Bild som togs direkt efter beskedet om att vi går till pris.

Totalt fick vi alltså betyg 8 på apporteringen och betyg 4 på fält. Sammanlagt med vårt tidigare eftersöksprov, där vi har 10/10, så blev poängen egentligen på andrapris-nivå. Men eftersom det blev betyg 4 på fältet så blir det automatiskt ett tredjepris. Betyg 4 och ett tredjepris är väl inte något som de riktiga jaktprovs-rävarna jublar över, det fattar jag, men för mig känns det stort. Det är mitt första pris på jaktprov överhuvudtaget! Så jag är superglad och stolt.

Nu siktar vi på andrapris nästa gång. Skott ska bara få bli lite modigare först! =)

/Susanne

Så gick vårt första jaktprov

Publicerat den september 3, 2018 av Rackarungarnas HundskolaLämna en kommentar

Igår deltog jag och grosser münsterländern Skott på vårt första jaktprov. Det var lärorikt.

Vi samlades på en p-ficka vid Stenträsket, Jörn. Det var bara jag och Skott som gick i unghundsklass. Jag berättade, med glimten i ögat, att den huvudsakliga anledningen till att vi var med var för att vi skulle få chansen att ha en bra skytt med oss.

– Men vill du verkligen att vi fäller för en unghund? Du behöver inte det för provets skull. Vanligast är att man gör kast-apport efteråt, sa domaren Paul Hall.

Men jag ville det. Jag ville att det skulle bli så jaktlikt som möjligt, att Skott skulle få en bild av hela scenariot och få bära varm fågel.

Jag rådfrågade lite senare en annan provdeltagare. Var jag dum som ville att det skulle skjutas för min unghund?

– Det är väldigt få som väljer det. Risken är stor att det blir nåt strul och man får lägre poäng. Plus att det kan råka fällas nära hunden så att den knallapporterar (tjuvsticker iväg och apporterar direkt efter skottet) och då har du snabbt fått en knallapportör och får ägna tid åt att träna bort det, berättade deltagaren.

Bra råd. Jag grunnade. Men risken måste ju vara ännu större för knallapport när jag är hemma på mina egna marker och ska skjuta själv? Då har jag ju sämre koll på hunden? Här på jaktprovet behövde jag ju ”bara” vara hundförare. Så jag bestämde mig för att hålla mig till min plan – skjut gärna om det blir läge!

Jag vet inte om du varit på jaktprov för stående fågelhund? Det går till så att en handfull hundägare beger sig i samlad trupp ut i skogen tillsammans med en domare och en skytt. En i taget får gå framme med domaren och skytten och släppa sin hund lös att söka, resten går med hundarna i koppel ca 50-80 meter bakom. Är det jaktprov på fjället och fält (söderut) så släpps hundarna två och två. Men på skogsprov är det en i taget.

När det var min tur att släppa Skott så drog han snabbt iväg åt vänster. Utom synhåll. Jag väntade. Visslade lite. Då brukar han komma. Men nu kom han inte. Jag gick upp på en liten höjd. Då såg jag att han stod för fågel. What? Redan?

Domare och skytt gjorde sig redo och jag gick fram och ställde mig intill Skott. ”Ja, kör” sa jag och hoppades såååå att det skulle flaxa upp nåt. Skott rusade fram men nä, det var sannolikt där en orre hade tryckt – som hade flugit iväg när hunden före sökte. Typiskt.

Vi sökte vidare och hade små stånd ibland. Men inget seriöst. Jag undrade varför han var så ”överkänslig” och stod för minsta doft. Domaren kommenterade det med att Skott har hög beredskap. Jag kom på att det nog var för att när vi jagade på lördagen så hade Skott en upplevelse där det flög mycket ripor kors och tvärs. Jag tror att han inte ville ”trampa i klaveret” igen utan hellre köra det säkra före det osäkra. Men vad vet man? 😊

Ungefär sådär fortsatte dagen. Vi fick släppa 10-30 minuter beroende på hur bra hunden jobbade. Jag tyckte att Skott var lite ovanligt kontaktsökande, han stannade till och kollade var jag var, kollade på utsikten, och återgick sedan i arbete. Jag upplever att han brukar vara mer självständig, men det var ju en ny situation med hundar och förare i grupp bakom, domare och skytt med oss.

Visst flög det upp några orrar och nån tjäder för olika ekipage, men det blev aldrig den där kompletta situationen som domaren vill se för att kunna göra en bedömning.

Vid halvtidsvilan fick jag veta att om jag och Skott lyckades få en bra fågeltagning skulle vi hamna på ett andra pris. Det lät helt okej tyckte jag. Andra pris var definitivt mer än jag hoppats på och inte fy skam för en unghund.

Skytten, funktionären och domaren tar en välförtjänt paus.

Domaren, och stigfinnarna som känner marken, gjorde verkligen sitt yttersta för att vi alla skulle få en sådan situation. Vi gick och vi gick. Ända till klockan sju på kvällen. Även om jag vill anse att jag är i hyfsad form blev jag sliten. Men domaren Paul Hall, 70 bast, verkade nästan oberörd. Jisses vilken stålman!

Men det hjälpte inte. Samtliga fick betyget ”Ej för fågel”. Kan därför inte bedömas i sin helhet.

Fast jag fick bra feedback på hur jag ska föra Skott på ett bättre sätt som ökar hans självständighet. Jag ska bli mer passiv. Jag fattar precis. Det är samma sak med Nose Work, man måste stå tillbaka och låta hunden vara stökig, ta för sig och utveckla sitt eget driv och söklust – innan man möjligen börjar styra lite och lägga in önskemål om var sökarbetet helst ska förläggas. Med vissa hundar får man ”hålla käft” hela livet. Men jag upplever att Skott är mer självständig än Hagel så vi får se hur allt utvecklas.

Jag är i alla fall riktigt nöjd med vårt första jaktprov, Skott skötte sig snyggt. Och jag fick fina råd. Så ska vi se om det hjälper när vi har vårt nästa jaktprov 22-23 september i Lycksele. Blir superspännande. Och säkert lika jobbigt! 😅

/Susanne

Vilken grosser-helg!

Publicerat den augusti 21, 2018augusti 21, 2018 av Rackarungarnas HundskolaLämna en kommentar

I helgen var jag och Skott på ett grosser-läger strax utanför Arjeplog. Det finns bara cirka 50 grosser münsterländer i Sverige, och ungefär lika många i Norge. Nu kom 11 av dem till denna plats för att träna ihop under ledning av Mattias Vesterlund på Hundskolan Vision. Så roligt att få träffa alla andra grosser-nördar!

Här kan du se porträtt på alla grosser münsterländer som var med. Kan du hitta min Skott?

På lördag tränade vi på grunder som fot och stannakommando. Vi fick träna på sprättburar med hundskolan visionsripor (dummy med plastremsor) samt riktiga duvor. Vi hade även teori om bland annat stadga, dirigering, avanceplatta och annat.

Här kan du se en film när jag och Skott tränar på stannakommandot när en duva flyger upp. Han blir så förtrollad av fågeln att han inte kommer ihåg att han ska sätta sig, fastän jag säger ”stanna” med ganska rejäl ton. Men han stannar ju i alla fall! =)

På söndag klockan 08.00 gick vi upp på fjället och ”lekte” jaktprov. Vi fick söka två och två, medan resten gick i en samlad grupp efter. Det är förstås jobbigt att gå med hund i koppel i grupp sådär. Många hundar stretar och drar, de vill vara först och gärna sticka ut själva och söka. Jag och Skott har tränat mycket på att inte dra i kopplet i sommar (har inte gått sååå himla bra), men nu bestämde jag mig för att inte bry mig om sånt. Om jag skulle träna på att inte dra i kopplet i detta sammanhang skulle det bli för svårt och jag skulle mest få ägna dagen åt att tjafsa med honom. Istället fokuserade jag på att hans första upplevelse av fjället skulle bli super. Hans matte skulle vara positiv och glad, han skulle förhoppningsvis få hitta någon fågel och få mitt stora beröm och vara min hjälte.

Det blåste friskt. Men jag tar hellre sånt väder än sol och 30 plus! =)

Mattias Vesterlund är en engagerad instruktör som gör sitt yttersta för att alla ska utvecklas och lyckas.

Vi fick feedback från Mattias både som om han var jaktprovsdomare och instruktör. Vi fick tips som slipade oss som hundförare, fågelfinnare och provdeltagare.

När jag och Skott skulle söka samtidigt som en annan hund var jag nervös i början. Jag trodde att Skott, som bara är ett år, skulle vara mer barnslig och leksugen, eller vara osjälvständig och följa efter den andra hunden för att se var den sökte. Men jag blev glatt överraskad. Han gick självständigt och fint i söket och jag kunde styra honom med lågmälda ord och kroppsrörelser. Häftig känsla!

Vi lyckades också hitta fågel vid ett par tillfällen, även om det inte hann bli något riktigt stånd och sånt. Men Mattias sköt med en ”låtsaspistol” så vi fick öva på att det smäller och att stanna. Riktigt kul.

När vi samlades för en sista genomgång klockan 17.00 var både jag och Skott ganska möra. Att Skott lägger sig ned så här och bara slocknar hör inte till vanligheterna.

Skott har rullat ihop sig på sista samlingen.

Nu hoppas jag innerligt att det blir några bra situationer när fågeljakten drar igång den 25:e. Jag ska ta med både Hagel och Skott till jaktmarkerna. Först går jag med Skott en timme. Sedan Hagel. Så får de vila i bilen mellan varven. Såååå spännande det ska bli!!

/ Susanne

Passivitet är inte vår starkaste gren

Publicerat den februari 10, 2018 av Rackarungarnas HundskolaLämna en kommentar

Idag var det andra kurstillfället för mig och Skott på vår valpkurs. Den här gången tränade vi på hundmöten, gå slalom mellan varann, gå mot belöning utan att dra i kopplet samt sitt/ligg stanna kvar.

Allt gick bra. Utom de delar där Skott bara ska ta det lugnt och ha kontakt med mig. Myror i brallan är en underdrift. Skott har en hel myrstack i brallan!

Kolla noga! Här sitter Skott ju faktiskt still ett tag! 👍

Jag fick vara aktiv hela tiden, säga stanna och försöka se till att han inte bara sprang runt, runt. Fast ibland, när han orkat vara still en stund, fick han springa runt ett tag och bara vara. Jag med! 😅

Jag får en ökad förståelse för hur slut man kan bli som kursdeltagare, av att försöka ha koll på sin hund, se vad de andra gör och lyssna på instruktörerna samtidigt. Tur att man är kvinna! 😉

Men det är väldigt roligt att få ett tillfälle i veckan då det är BARA jag och Skott som tränar. Jag ser fram emot varje träff. Det skulle gärna få vara två träffar i veckan, men samtidigt är det bra att dra ut på det. Den som spar han har! 😊

/mvh Susanne

Gratis är gott – så tänker jag när jag ska välja valp

Publicerat den september 22, 2017september 22, 2017 av Rackarungarnas HundskolaLämna en kommentar

Det är så spännande att välja valp. Om man nu får välja vill säga. En del uppfödare vill hellre dela ut dem. Men hittills har jag oftast fått välja.

Helst vill man ju träffa valparna vid flera olika tillfällen så att man får en bättre helhetsbild. För om man bara kommer en gång, en kort stund, kanske den bästa valpen är trött just då.

Nu är det ju lite speciellt när jag ska åka och hämta min grosser münsterländervalp i Tromsö nästa helg, det är ju bara två valpar att välja mellan. Har du missat den delen kan du läsa mer här. Jag och den andra valpköparen kommer dit samtidigt. Så det blir intressant. Men jag tänkte berätta och tipsa om hur jag vanligtvis agerar och tänker när jag kommer till en valpkull och ska välja en av valparna där.

Jag tänker att jag vill ha så mycket som möjligt gratis. Vad menar jag med det? Är jag en snåljåp som försöker pruta på valppriset? Nej, tvärtom betalar jag gärna fullt pris för en valp med meriterade föräldrar och en seriös uppfödare. Jag menar istället att jag vill ha så många ”gåvor” som möjligt hos valpen redan från start. Jag vill gärna att den visar ett trevligt glatt beteende mot människor, att den gillar att leka med leksaker och kampa och jag blir alltid extra upprymd om valpen ”dödar bytet”, alltså skakar leksaker, eller kullkompisar ;-), rejält.

Jag räddar aldrig den rädda valpen. Om valpen är rädd för besökare, och inte visar minsta intresse för att leka med leksaker eller kampa – ja, då blir det en massa extraarbete bara för att få hunden hyfsat normal – i mina ögon. Det känns inte riktigt värt när jag ändå lägger runt 15 000 kronor på valpen. Då vill jag gärna få premium-varianten på en gång. Så kan jag lägga tid och energi på att förfina och utveckla direkt från start, istället för att reparera.

Så – låt säga att vi kommer till uppfödaren nu. Hur ska vi tänka?

Jag vet ju vilket kön jag vill ha. De senaste gångerna har det alltid varit hanar. Så då behöver jag inte fokusera på tikarna.

Jag studerar dem intensivt just när jag kommer in till dem. Eller när valparna släpps fram till mig. Jag kollar vilka som är först, vilka som verkar gladast över att få främmande. Jag minns när jag skulle välja min portugisiska vattenhund Trassel. Uppfödaren lyfte på grinden, som när speedwayförare ska starta, och fram rusade flera valpar. En av dem sprang direkt fram till mig, högg mig i tröjärmen och dödade bytet. Jag lyfte på valpen och kollade under. En hane! Den skulle jag ha! Visst lämnade jag öppet för att jag kunde ändra mig, men det blev den valpen – first impressions last ni vet! =)

Jag leker med dem. Gärna med en repknut eller liknande, vad som nu finns hos uppfödaren. Annars tar jag tröjärmen. Jag rasslar runt med leksaken på golvet, och skickar iväg den en kort bit längs golvet. De valpar som hakar på där ligger på plus. Den valp som tar den och kommer tillbaka till mig för att få lite dragkamp ligger väldigt mycket på plus. Den valp som tar den och drar någon annanstans ligger också på plus, men inte lika mycket. Det kommer att innebära en del extrajobb att få till det där, men det är ingen kalabalik. Den valp som vill kampa och döda bytet får liksom bonuspoäng. Det är något som sitter kvar sedan jag höll på med brukshundar. Om valpen dödade bytet var det som en ”klar-stämpel”. Något man gärna ville se. För då hade man fått mycket gratis i det framtida bruksarbetet, som en bra kamplust, jaktlust och jädrar anamma.

Ibland kan jag få läge att kolla hur valparna reagerar på oväntade saker. Som ett kastrull-lock som trillar i golvet. Den valp som drar iväg därifrån med flera pip hamnar inte överst på min önskelista. Den valp som mer säger ”Tjosan, vad var det?” och snabbt går fram för att kolla hamnar högt upp på listan.

Nu har jag säkert låtit väldigt affärsmässig och strikt. Typ knappt några känslor alls. Men så är det inte förstås. Jag väljer även med hjärtat. Som när jag valde min vorsteh Hagel. Han var ju egentligen en valp man skulle akta sig för. Hans navelbråck var enormt. Det största jag sett. Men allt annat var så bra med honom. Han bet mig i tummen så jag blödde. Han somnade så sött i mitt knä. Han valde mig. Så jag kunde inte stå emot. Klart att det skulle bli han. Här kan du läsa mer om det i min jaktblogg som jag hade då.

Så här såg Hagel ut när han var valp. Bråcket blev opererat innan han var åtta veckor.

Jag återkommer med en berättelse om hur det gick i Tromsö. Samt ett inlägg om hur jag tänker och agerar när valpen kommer till sitt nya hem första gången.

/ Susanne