Etikett: vorsteh

Jag är precis hemkommen från en rallytävling i Luleå. Återigen har jag lärt mig något – som jag tänkte dela med mig av. Så kanske du också kan tänka på samma sätt när det skiter sig på tävling och du har surat ihop?

Jag tävlade med siberian huskyn Flinga i nybörjarklass – för fjärde gången. Hittills har vi inte lyckats få ett kvalificerat resultat, vi har hamnat kring 58 poäng.

Jag tävlade även med min vorsteh Hagel. Vi har klättrat ganska snabbt då han har en bra grund från lydnadsklasserna sedan tidigare. Vi hade med oss två kvalificerade resultat i fortsättningsklass och ville gärna ha ett till så vi kunde börja träna för avancerad klass.

Åter till Flinga. Jag har berättat det förr och drar det igen ifall du missat – vi började alltså träna rallylydnad i december. Flinga är nio år och har hittills ”bara” varit slädhund. Jag vill berätta det bara för att visa att det aldrig är för sent att lära gamla hundar sitta – nåja, resultaten hittills på tävlingarna har väl inte direkt gjort att domarna ramlat baklänges av imponering – men vi hamnar i alla fall på plus och hon har lärt sig att sitta. Typ.

Efter senaste tävlingen i Umeå då vi landade på 58 poäng tog jag mig en funderare. Varför blir det inte ännu bättre? Vad är det som går snett? Min analys landade i att vi behöver träna mer på störningsdofter i marken, vi får mycket avdrag på grund av nosande, tappad koncentration och kontakt. Plus att vi borde skärpa oss när det gäller momentet sitt–stå, nu får vi ta och lära oss det ordentligt och inte bara gå på chans tyckte jag.

Så jag har tränat i RackArenan – det mest spännande stället i världen när det gäller intressanta dofter. Där har måååånga vovvar sprungit runt, kissat, bajsat och busat. Där är måååånga godisar tappade.

Träningen har gått bra. Vi har kunnat genomföra våra rundor med stor koncentration och Flinga kunde till och med sitt–stå tre gånger på raken innan jag åkte till dagens tävling i Luleå. Så jag hade hopp.

Men jag märkte att hon tyckte det var jobbigt bara att vara utanför inomhuslokalen. Där fanns ju andra hundar hon inte sett förr och hon reste lite ragg bara av ovanan. Jag gick runt, runt till dess raggen lagt sig och hon anpassat sig. Hon kunde slappna av och lyssna.

Sedan gick vi in. Där fanns en riktigt intressant matta att sniffa grundligt på. Tur att jag hade gått in i hyfsad tid. Flinga fick sniffa av den och vi vandrade runt till dess jag såg att hon funnit sig i den nya miljön. Då började jag testa några rallymoment. Gick rätt bra. Jag testade momentet sitt, ett steg fram, två steg fram, tre steg fram flera gånger eftersom det var den första skylten efter startskylten. Gick verkligen finemang. Jag hade hopp.

Så var det vår tur. När jag gick över startlinjen började strulet. Jag jobbade stenhårt men kände irritationen stiga. Jädra hund, nu var hon helt ofokuserad igen. Hon blev liksom seg och kollade publiken. Kunde inte sitt längre. Inte fot heller. Eländet fortsatte i cirka fyra skyltar, sedan fick vi svänga från publiken och då kände jag att hon liksom var med i matchen igen. Skönt. Hon gjorde faktiskt ett riktigt fint sitt–stå, det kändes kul. Lite mer strul blev det, men inte lika illa som längs publiken.

Fast när vi gick passerat målskylten och gått ut var jag sur. Visst – jag berömde henne och gav henne godis men jag var sur och besviken. Hur svårt kunde det vara att behålla koncentrationen som hon hade före startlinjen till även efter startlinjen? Jag kände för att skita i allt fortsatt tävlande med Flinga. Det spelade ju ingen roll vad jag gjorde.

Men så började jag fundera. Varför sket det sig även den här gången? Vi hade ju tränat på störningsdofter? Och hon hade faktiskt fixat sitt–stå jättefint. Och spiralen. Men varför strulade det så in i bängen där i början? Då slog det mig – publiken! Det hade vi ju inte tränat på – förutom de tidigare tävlingarna.

När jag kom på det började humöret vända. Nu hade jag ju något konkret att ta på. Men hur sjutton tränar man på att ha publik? Jag tänker att jag kanske kan be några kursdeltagare stanna kvar några gånger så får jag och Flinga köra några moment medan publiken står och sitter bredvid, pratar och gärna käkar hamburgare under tiden.

Vi kan också köra några pass på torget i Skellefteå. Det skulle vara ruggigt bra träning. Lite pinsamt men jag får väl trycka upp någon tröja: ”Ring inte vitrockarna – jag tränar bara inför tävling” eller något sådant.

Det visade sig att vi hamnade på 61 poäng, vilket är det högsta vi hittills fått. Så vi gör ju en lååååångsam förbättring.

Efter det var det dags att köra Hagels runda i fortsättningsklass. Så underbart det var! Så härligt det är när allt stämmer. När hunden är med – hela vägen. När hunden knappt kan hålla tyst för att han tycker att det är så roligt. Vi hamnade på 89 poäng och har därmed fått vårt rallylydnadsdiplom i fortsättningsklass. Nu är det avancerad klass som gäller.

Och nybörjarklass igen då med Flinga. Med publik. Det ska gå! =)

/ Susanne