Idag blir han 98 år!

Idag, den 19 december 2017, fyller min portugisiska vattenhund Trassel 14 år! Han bor numera på ett ”äldreboende” hos mina svärföräldrar och har det bara bra. Han är visserligen rätt stapplig på bakbenen och har några fettknölar här och var. Dessutom hör och ser han rätt dåligt. Men om vi ska tro på det där att man ska multiplicera hundens år med 7 för att få fram hur gammal hunden skulle vara om den var en människa – så skulle Trassel vara 98 år! Inte undra på om han är lite mindre spänstig numera. =)

Trassel i sina unga år – på en fjällvandring.

Innan jag skaffade Trassel tävlade jag på hög nivå med en schäferhane som hette Zeke. Zeke var en rolig hund med mycket vilja och motor. Men han var ofta ljudlig och ville pipa på lydnaden vilket gjorde att vi tappade poäng när vi tävlade. Jag var inne i en tung period där det var viktigare att få ett cert på elit spår-tävlingen än att vi faktiskt hade roligt när vi tränade och tävlade.

Så fick jag mitt första barn. Ett par år senare var det dags att skaffa nästa hund. Jag tänkte att nu ska jag inte köpa en till het schäfer utan en mer lagom hund som tycker det är kul när vi gör något men som inte trampar runt och ”kräver” om det blir några dagar utan så mycket aktivitet. Så det blev en portugisisk vattenhund från kennel Rödtop i Grums, Karlstad.

Den här hunden hade jag bara tid att träna en kvart då och då, när lillan sov i vagnen. Den här hunden ville heller inte göra samma övning mer än två gånger – efter det var Trassel less. Det gällde att se till att de repetitioner jag faktiskt fick göra med honom var väl uttänkta och lyckade. På så vis gjorde vi stora framsteg.

Innan han var ett år startade vi i en lydnadsklass 1-tävling i Piteå. Det var cirka 20 startande i klassen. Tuffa malinoiser och schäfrar. Men vet du – jag och min lurviga Trassel gick in och gjorde världens tävling. Vi fick 190 poäng av 200 möjliga! Så höga poäng har jag aldrig fått i klass 1 med någon annan hund. Vi vann klassen! En ”tjollrig” portugisisk vattenhund fick stå högst upp på pallen med en massa brukshundar bakom sig. Det var en fantastisk känsla. Du kan se protokollet här nedan.

Vi fortsatte på den linjen. Vi tränade små kvartar här och var med glädjen och viljan i fokus. Med hjälp av Trassel kom jag ur min ”utbrändhet” från elit-tragglandet med schäfern Zeke och tillbaka till träningsglädjen. Det ÄR ju därför vi håller på – för att ha roligt och ge våra hundar en kul vardag.

Våra små kvartar räckte ända till att Trassel blev den andra portugisiska vattenhunden i Sverige som blev Svensk lydnadschampion! Det är riktigt kul att tänka tillbaka på nu när han fyller 14 år. Stort, stort grattis Trassel på din dag. Tack för att du fick mig på rätt spår igen!

/Susanne

Gratis är gott – så tänker jag när jag ska välja valp

Det är så spännande att välja valp. Om man nu får välja vill säga. En del uppfödare vill hellre dela ut dem. Men hittills har jag oftast fått välja.

Helst vill man ju träffa valparna vid flera olika tillfällen så att man får en bättre helhetsbild. För om man bara kommer en gång, en kort stund, kanske den bästa valpen är trött just då.

Nu är det ju lite speciellt när jag ska åka och hämta min grosser münsterländervalp i Tromsö nästa helg, det är ju bara två valpar att välja mellan. Har du missat den delen kan du läsa mer här. Jag och den andra valpköparen kommer dit samtidigt. Så det blir intressant. Men jag tänkte berätta och tipsa om hur jag vanligtvis agerar och tänker när jag kommer till en valpkull och ska välja en av valparna där.

Jag tänker att jag vill ha så mycket som möjligt gratis. Vad menar jag med det? Är jag en snåljåp som försöker pruta på valppriset? Nej, tvärtom betalar jag gärna fullt pris för en valp med meriterade föräldrar och en seriös uppfödare. Jag menar istället att jag vill ha så många ”gåvor” som möjligt hos valpen redan från start. Jag vill gärna att den visar ett trevligt glatt beteende mot människor, att den gillar att leka med leksaker och kampa och jag blir alltid extra upprymd om valpen ”dödar bytet”, alltså skakar leksaker, eller kullkompisar ;-), rejält.

Jag räddar aldrig den rädda valpen. Om valpen är rädd för besökare, och inte visar minsta intresse för att leka med leksaker eller kampa – ja, då blir det en massa extraarbete bara för att få hunden hyfsat normal – i mina ögon. Det känns inte riktigt värt när jag ändå lägger runt 15 000 kronor på valpen. Då vill jag gärna få premium-varianten på en gång. Så kan jag lägga tid och energi på att förfina och utveckla direkt från start, istället för att reparera.

Så – låt säga att vi kommer till uppfödaren nu. Hur ska vi tänka?

Jag vet ju vilket kön jag vill ha. De senaste gångerna har det alltid varit hanar. Så då behöver jag inte fokusera på tikarna.

Jag studerar dem intensivt just när jag kommer in till dem. Eller när valparna släpps fram till mig. Jag kollar vilka som är först, vilka som verkar gladast över att få främmande. Jag minns när jag skulle välja min portugisiska vattenhund Trassel. Uppfödaren lyfte på grinden, som när speedwayförare ska starta, och fram rusade flera valpar. En av dem sprang direkt fram till mig, högg mig i tröjärmen och dödade bytet. Jag lyfte på valpen och kollade under. En hane! Den skulle jag ha! Visst lämnade jag öppet för att jag kunde ändra mig, men det blev den valpen – first impressions last ni vet! =)

Jag leker med dem. Gärna med en repknut eller liknande, vad som nu finns hos uppfödaren. Annars tar jag tröjärmen. Jag rasslar runt med leksaken på golvet, och skickar iväg den en kort bit längs golvet. De valpar som hakar på där ligger på plus. Den valp som tar den och kommer tillbaka till mig för att få lite dragkamp ligger väldigt mycket på plus. Den valp som tar den och drar någon annanstans ligger också på plus, men inte lika mycket. Det kommer att innebära en del extrajobb att få till det där, men det är ingen kalabalik. Den valp som vill kampa och döda bytet får liksom bonuspoäng. Det är något som sitter kvar sedan jag höll på med brukshundar. Om valpen dödade bytet var det som en ”klar-stämpel”. Något man gärna ville se. För då hade man fått mycket gratis i det framtida bruksarbetet, som en bra kamplust, jaktlust och jädrar anamma.

Ibland kan jag få läge att kolla hur valparna reagerar på oväntade saker. Som ett kastrull-lock som trillar i golvet. Den valp som drar iväg därifrån med flera pip hamnar inte överst på min önskelista. Den valp som mer säger ”Tjosan, vad var det?” och snabbt går fram för att kolla hamnar högt upp på listan.

Nu har jag säkert låtit väldigt affärsmässig och strikt. Typ knappt några känslor alls. Men så är det inte förstås. Jag väljer även med hjärtat. Som när jag valde min vorsteh Hagel. Han var ju egentligen en valp man skulle akta sig för. Hans navelbråck var enormt. Det största jag sett. Men allt annat var så bra med honom. Han bet mig i tummen så jag blödde. Han somnade så sött i mitt knä. Han valde mig. Så jag kunde inte stå emot. Klart att det skulle bli han. Här kan du läsa mer om det i min jaktblogg som jag hade då. 

Så här såg Hagel ut när han var valp. Bråcket blev opererat innan han var åtta veckor.

Jag återkommer med en berättelse om hur det gick i Tromsö. Samt ett inlägg om hur jag tänker och agerar när valpen kommer till sitt nya hem första gången.

/ Susanne

Kolla in Loellas glädje!

Notera uppgraderingen - stolar istället för stjärtlappar! =)
Notera uppgraderingen – stolar istället för stjärtlappar! =)

Spårkursen har avverkat sin näst sista träff. Den här gången blev det spårning på nyklippta lägdor. Det är viktigt att byta spårmiljö i början så att hunden inte tror att det bara ”går” att spåra i en viss sorts skog eller underlag.

När man går spår på lägdor är det inte så lätt att snitsla så man vet var man har gått. Vi löste det med att sätta ned grillpinnar i marken längs spåret. Men nästa gång ska vi ha hunnit måla dem i en avvikande färg också =D
När man går spår på lägdor är det inte så lätt att snitsla så man vet var man har gått. Vi löste det med att sätta ned grillpinnar i marken längs spåret. Men nästa gång ska vi ha hunnit måla dem i en avvikande färg också =D
Leah och Sara har just fyndat en apport.
Leah och Sara har just fyndat en apport.

Blandrasen Leah, cocker spanieln Santos och portugisiska vattenhunden Ella fick alla en liten utmaning. De löste det bra.

Det är så roligt att se Ellas utveckling. Från ett läge där det är lite jobbigt att få allt ansvar själv till en enorm stolthet när hon faktiskt fixar det.
Det är så roligt att se Ellas utveckling. Från ett läge där det är lite jobbigt att få allt ansvar själv till en enorm stolthet när hon faktiskt fixar det.

Loella som har Santos har gett sig den på att han ska markera spårapporterna. Han är ju så taggad på spåret att han inte ville ge sig tid att stanna upp vid sådana där tidstjuvar – verkar han tycka.

Santos belönas av matte Loella.
Santos belönas av matte Loella.

Hon har börjat klicka när han duttar nosen på dem, men vill avancera så att han även plockar upp dem. Hon tränade just det fokuserat genom att gå en cirka 30 meter långt rakt spår med apporter typ varannan meter. Och kolla här hur glad hon blir när det äntligen lyckas =)

 

Om pinnar inte är viktigt – varför göra det till ett problem?

Pia-Maria och Ella testar sitt första spår på kursen.
Pia-Maria och Ella testar sitt första spår på kursen.

I tisdags var det dags för andra träffen för spårkursen. Nu var Pia-Maria och hennes portugisiska vattenhund Ella med, första träffen var de upptagna. Vi la upp Ellas första spår så att Pia-Maria lekte med Ella med en trasa före, sedan fick Ella sitta i bilen och se när matte gick ut spåret i skogen. När Pia-Maria hunnit cirka 15 meter la jag över en filt på bilen så hunden inte skulle se allt.

Sedan fick spåret ligga i lite drygt en kvart innan vi släppte på Ella att spåra. Det var knepigt för henne. Hon hade verkligen svårt att förstå vad som var meningen med detta. Det var tydligt att retningen blivit för liten, hon behövde se mer, vara med mer och inte behöva vänta lika länge, och eventuellt glömma, innan hon släpptes på spåret.

Apporter med snöre – var inte så mycket roligare än tidigare tyckte Santos.
Apporter med snöre – var inte så mycket roligare än tidigare tyckte Santos.

Så Ella fick vila medan Loella och cocker spanieln Santos gick det spår som Loella gått ut. Santos spårar ju som en dammsugare men tycker att det är slöseri med tid att stanna och plocka upp några urtråkiga apporter/träpinnar på vägen.

Så vi testade den här gången med att knyta fast ett meterslångt snöre i vardera apport. När Santos fann apporten och just skulle överge den för att spåra vidare ryckte Loella till sig apporten i snöret och lät den studsa retsamt framför hunden. Tanken var att hans jaktinstinkt skulle väckas när den döda tråkiga apporten fick ett sorts liv.

Men tja, effekten blev inte så stor som vi hoppats. Jag tyckte mig se hur han tänkte ”Jaja, det var då ett väldans larv med de däringa apporterna, men nu FORTSÄTTER vi!”

Efter spåret summerade vi läget. VILL vi att han markerar apporterna? I så fall kan vi jobba med några olika metoder, som att lära honom utbyteshandel till exempel: ”Tar du upp den där apporten så får du en smaskig godis”.

Men är det verkligen nödvändigt? Planerar Loella och Santos att tävla i spår så att det blir viktigt att hitta apporterna för annars uteblir poängen? Nja, hon är inte så säker på det. Så vi bestämde oss för att även vi strunta i det där med apporterna ett tag och istället låta hunden utveckla det han gillar bäst – spåra! Här kan ni se en film när han spårar en högervinkel riktigt bra.

Ella piper att längtan att få följa efter spåret. Vilken skillnad! Nu trillade polletten ned!
Ella piper att längtan att få följa efter spåret. Vilken skillnad! Nu trillade polletten ned!

Efter det fick Ella en ny chans. Nu med ännu tydligare retningar. Loella fick busa upp Ella med trasan och skuttade sedan in i skogen. Just framför Ella stod en bastant gran och skymde sikten, så vi inte behövde vända hunden eller tjorva på med sådant. Utan nu kunde vi bara låta Ella pipa av längtan att få följa efter och se var den där roliga figuren tog vägen. När det gått några minuter, det gäller att hitta avvägningen mellan att spåret får ligga till sig och att hunden inte håller på att tappa intresset, så fick Ella börja spåra. Och vilken fart hon hade – tills dess hon kom cirka tio meter in – där hon senast sett Loella. Där stannade hon förbryllat. ”Var sjuttsingen tog hon vägen?”.

Så gjorde Ella det vi hoppats, hon stoppade ned nosen i backen och kollade om hon kunde spåra. Och det kunde hon! Vi var noga med att ha medvind, så hon skulle tvingas sätta ned nosen och inte kunna fuska genom att söka vittring i motvinden – då blir det sök istället och något som vi inte ville träna nu.

Ella spårade så fint och koncentrerat. Men ajaj, då såg vi hur det kom två personer med två hundar gåendes på grusvägen intill. Typiskt. Just nu när det gick så bra. Men Ella spårade vidare. Inte förrän det var riktigt nära till de andra hundarna hoppade hon till och tittade upp på dem. Äsch, skulle hon tappa koncentrationen nu och glömma vad hon höll på med? Vi påminde henne med ett viskande ”Men var tog hon vägen” och genast spratt det till i hunden när hon kom ihåg. Ned med nosen och och iväg den sista biten fram till Loella som lekte med trasan. Jippie!