Längre spår på appellkursen

imageI söndags var det andra spårpasset i appellkursen. Deltagarna hade tränat bra hemma så nu kunde vi växla upp med lite längre spår.

Första gången blev spåret cirka 70–80 meter. Det är bra att det inte är FÖR kort. Nu hinner hunden komma förbi förvirrningsfasen och börja se ett samband – om jag följer de här fotstegen så hittar jag godbitar här och var. Och inte minst något trevligt i slutet.

I båda fallen är det en bra idé att göra så kallade apportpromenader – att göra korta koncentrerade övningar där man på olika sätt försöker höja värdet av dessa pinnar. För det är ju så – på tävling kommer du inte särskilt långt om du inte får med dig dessa pinnar ut från spåret. Och det är ju lättare om man tränar hunden till att hitta dem än att du som förare ska finna dem själv. Tro mig, jag har själv haft hundar som gärna överlåtit den sysslan till mig och det är kämpigt! =)

Här kan du se hur en sådan apportpromenad kan se ut. Staffen Theo tycker egentligen att pinnar och leksaker är rätt kul, men det är ändå bra att bygga upp värdet av dessa apporter så han lättare förstår att han ska uppmärksamma dem även medan han spårar. Han får se medan matte Julia lägger ut pinnarna, sedan hämtar hon honom och kör igång.

Om hunden verkligen tycker att apporter är skittråkigt kan du steg för steg klicka in ett intresse för apporterna. Tränar du inte med klicker kan du testa att upprepade gånger lägga en smarrig godisbit under varje apport på dessa apportpromenader. Du gör alltså precis som i filmen men lägger en godisbit under varje pinne. Då lär sig hunden att förknippa godis/belöning med dessa apporter, med tiden kommer den att tycka att lukten av enbart apportpinnen luktar godis och sniffa/krafsa/söka sin godis under pinnen. Det gör i sin tur att du hinner se att hunden hittat en apport. Med lite tur kan även hunden börja tycka att det blir rätt kul att ta apporten i munnen också, men huvudsaken är ju att den stökar en stund vid apporten på tävling så du hinner vara med. Det går även att träna in en särskild markering, som att hunden ska ligga eller sitta vid apporten. Nu testade vi godis under apporterna på en av hundarna med gott resultat så vi tränar vidare på det och ser hur långt vi kommer.

Nästa gång tränar vi appellklassens lydnad! Rapport kommer =)

/ Susanne

Bästa inledningen på midsommar

Jag och Hagel efter att vi hittat leksaken på slutet.
Jag och Hagel efter att vi hittat leksaken på slutet.

Jag fick ett ryck och tänkte att hur skapar man en riktigt bra midsommar? Jo, man gör något kul med sina hundar och vänner.

Tillsammans med Petter, Lisa, och Lena drog jag ut i skogen på förmiddagen. Där la vi spår åt varandras hundar. Det är så himla bra träning både för en själv och för hunden att låta andra gå ut spåren. Även om det kanske är snitslat här och var så blir det så tydligt att man måste lämna över spåransvaret till sin hund, för hur mycket jag än sniffar i marken så  känner jag inte alls samma doft som hunden. Det känner hunden och blir med all rätt stolt.

Det går undan när Hagel spårar.
Det går undan när Hagel spårar. Men jag springer INTE.
Jag och Snora fick ett tapp i djungeln. Då ser det ut så här.
Jag och Snora fick ett tapp i djungeln. Då ser det ut så här.

Vorstehn Hagel och blandrasen Snora fick var sitt appellspår och skötte sig riktigt bra. De andra hundarna, welsh springer spanieln Otis och springer spanieln Melker, imponerade också.

Otis visade husse Petter att spåret faktiskt gick över stenröset.
Otis visade husse Petter att spåret faktiskt gick över stenröset.
Härlig blick, eller hur?
Härlig blick, eller hur?
Melker hade full koll på sitt viltspår.
Melker hade full koll på sitt viltspår.
Nöjd vovve!
Nöjd vovve!

Efter det körde vi budföring med hundarna, alltså att de ska springa mellan föraren och en medhjälpare. Momentet har sin grund i kriget då hunden skulle springa mellan vallgravarna med meddelanden. Men numera gör vi det tack och lov bara för skojs skull. Och för att det ingår när man tävlar de lägre bruksklasserna.

Efter den träningen var mattar, hussar och hundar nöjda och kunde fira midsommar i lugn och ro. Hoppas att ni också hade en bra midsommar med mycket hundiga saker.

Blir du också sugen på att spåra med din hund, men känner dig lite osäker vad man bör tänka på? Kolla in mina åtta tips här.

/ Susanne

Om pinnar inte är viktigt – varför göra det till ett problem?

Pia-Maria och Ella testar sitt första spår på kursen.
Pia-Maria och Ella testar sitt första spår på kursen.

I tisdags var det dags för andra träffen för spårkursen. Nu var Pia-Maria och hennes portugisiska vattenhund Ella med, första träffen var de upptagna. Vi la upp Ellas första spår så att Pia-Maria lekte med Ella med en trasa före, sedan fick Ella sitta i bilen och se när matte gick ut spåret i skogen. När Pia-Maria hunnit cirka 15 meter la jag över en filt på bilen så hunden inte skulle se allt.

Sedan fick spåret ligga i lite drygt en kvart innan vi släppte på Ella att spåra. Det var knepigt för henne. Hon hade verkligen svårt att förstå vad som var meningen med detta. Det var tydligt att retningen blivit för liten, hon behövde se mer, vara med mer och inte behöva vänta lika länge, och eventuellt glömma, innan hon släpptes på spåret.

Apporter med snöre – var inte så mycket roligare än tidigare tyckte Santos.
Apporter med snöre – var inte så mycket roligare än tidigare tyckte Santos.

Så Ella fick vila medan Loella och cocker spanieln Santos gick det spår som Loella gått ut. Santos spårar ju som en dammsugare men tycker att det är slöseri med tid att stanna och plocka upp några urtråkiga apporter/träpinnar på vägen.

Så vi testade den här gången med att knyta fast ett meterslångt snöre i vardera apport. När Santos fann apporten och just skulle överge den för att spåra vidare ryckte Loella till sig apporten i snöret och lät den studsa retsamt framför hunden. Tanken var att hans jaktinstinkt skulle väckas när den döda tråkiga apporten fick ett sorts liv.

Men tja, effekten blev inte så stor som vi hoppats. Jag tyckte mig se hur han tänkte ”Jaja, det var då ett väldans larv med de däringa apporterna, men nu FORTSÄTTER vi!”

Efter spåret summerade vi läget. VILL vi att han markerar apporterna? I så fall kan vi jobba med några olika metoder, som att lära honom utbyteshandel till exempel: ”Tar du upp den där apporten så får du en smaskig godis”.

Men är det verkligen nödvändigt? Planerar Loella och Santos att tävla i spår så att det blir viktigt att hitta apporterna för annars uteblir poängen? Nja, hon är inte så säker på det. Så vi bestämde oss för att även vi strunta i det där med apporterna ett tag och istället låta hunden utveckla det han gillar bäst – spåra! Här kan ni se en film när han spårar en högervinkel riktigt bra.

Ella piper att längtan att få följa efter spåret. Vilken skillnad! Nu trillade polletten ned!
Ella piper att längtan att få följa efter spåret. Vilken skillnad! Nu trillade polletten ned!

Efter det fick Ella en ny chans. Nu med ännu tydligare retningar. Loella fick busa upp Ella med trasan och skuttade sedan in i skogen. Just framför Ella stod en bastant gran och skymde sikten, så vi inte behövde vända hunden eller tjorva på med sådant. Utan nu kunde vi bara låta Ella pipa av längtan att få följa efter och se var den där roliga figuren tog vägen. När det gått några minuter, det gäller att hitta avvägningen mellan att spåret får ligga till sig och att hunden inte håller på att tappa intresset, så fick Ella börja spåra. Och vilken fart hon hade – tills dess hon kom cirka tio meter in – där hon senast sett Loella. Där stannade hon förbryllat. ”Var sjuttsingen tog hon vägen?”.

Så gjorde Ella det vi hoppats, hon stoppade ned nosen i backen och kollade om hon kunde spåra. Och det kunde hon! Vi var noga med att ha medvind, så hon skulle tvingas sätta ned nosen och inte kunna fuska genom att söka vittring i motvinden – då blir det sök istället och något som vi inte ville träna nu.

Ella spårade så fint och koncentrerat. Men ajaj, då såg vi hur det kom två personer med två hundar gåendes på grusvägen intill. Typiskt. Just nu när det gick så bra. Men Ella spårade vidare. Inte förrän det var riktigt nära till de andra hundarna hoppade hon till och tittade upp på dem. Äsch, skulle hon tappa koncentrationen nu och glömma vad hon höll på med? Vi påminde henne med ett viskande ”Men var tog hon vägen” och genast spratt det till i hunden när hon kom ihåg. Ned med nosen och och iväg den sista biten fram till Loella som lekte med trasan. Jippie!

När hunden helt plötsligt inte fattar någonting

Hagel har en jättebra spårnäsa – fast jag tvekade ett tag ...
Hagel har en jättebra spårnäsa – fast jag tvekade ett tag …

Jag håller på att träna in appellspåret på min vorsteh Hagel. Tanken är att vi ska tävla i Piteå i början på augusti och då ska han kunna spåra ”någon annans” spår i 300 meter och hitta tre träpinnar.

Han ska även kunna budföring – att skickas till en främmande person 50 meter bort, sätta sig där och sedan sändas tillbaka till mig. Och slutligen ska vi genomföra några olika dressyrmoment, som att gå fot, komma på inkallning, apportering samt stå och ligg under march.

Hagel har fått spåra cirka fem spår som jag lagt själv med en leksak på slutet. Han har spårat som en bulldozer, hårt och bestämt. Sånt gillar jag! =)

Så var det dags att låta sambon gå ut ett spår. Hagel fick inte se när sambon gick ut spåret. Nejdå, det här kunde han ju nu.

Efter en halvtimme släppte jag Hagel på spåret. Lite virrig start. ”Men det blir snart bulldozervarianten” tänkte jag. Vi krånglade oss till första pinnen. ”Nu kommer han att fatta”, tänkte jag. Men det blev inget bulldozer-spårande i alla fall. Konstigt? Han KAN ju spåra? Nåja, vi tog oss runt men jag var INTE nöjd.

Några dagar senare testade vi igen. Sambon stack iväg och la spår. Vi väntade hemma. Fortfarande tyckte jag inte att Hagel behövde se när sambon gick ut spåret. Jag menar han KAN ju spåra. Vi hade kanske bara lite otur med vinden sist?

Så släppte jag honom på spåret. Jäkla tur att det var snitslat kan jag säga. För det var ingen bulldozer-spårning nu heller. Lite vims hit och dit. Han missade någon pinne, hittade någon pinne men fick inte rätta draget i linan efter det ändå. Hmm.

Här kan du se en filmsnutt från spåret, lite skakig och pixlig kanske – men slit den med hälsan 😉

 

Okej, då. Då går vi väl back to basic då. Hagel kanske inte fattar när det helt plötsligt är nya fotsteg att följa? Han kanske bara letar mattes fotspår – det är ju så hans bild av spårning varit fram tills nu?

Så nästa gång gick vi ut tillsammans i skogen. Sambon gick iväg i medvind. Jag och Hagel satt kvar och väntade i cirka en kvart. Sedan selade jag på och sa spår.

Jisses! Nu hade bulldozern fått en turbo inmonterad helt plötsligt! Så kul! Oj, vad jag berömde Hagel i alla lägen – på spåret, vid apporterna och vid leksaken på slutet. Oj, så lycklig han var! Oj, så korkad jag har varit! =)

Det är ju som en tumregel att avancerar man på vissa fronter så får man backa lite på andra fronter. När jag avancerar med att införa en ny spårläggare, ett stort steg från att bara ha spårat efter en och samma människa, så måste jag göra det lite enklare på andra fronter – som att låta Hagel få en synretning. Så nu fick jag det bekräftat – igen. Vi lär så länge vi lever!  =)

Har du ”klantat på samma sätt som jag någon gång? Berätta! =) Fortsätt läsa ”När hunden helt plötsligt inte fattar någonting”