spårning

Skott har spårat för första gången – så gjorde vi

Publicerat den oktober 27, 2017oktober 27, 2017 av Rackarungarnas Hundskola2 kommentarer

Något av det absolut mest fascinerande är att låta en valp reda ut sitt första spår. Det går sannerligen inte snabbt. Men det är underbart att se hur instinkterna och glädjen att få använda nosen gör att valpen löser uppgiften.

Häromdagen la jag valpen Skotts första spår. Ett personspår – alltså att han följer doften av en människas fötter i marken. Många verkar tro att det alltid måste handla om viltspår, att man drar en älg- eller rådjursklöv. Jag tycker det är helt onödigt för en Svenssonägare med en sällskapshund att blanda in ett viltintresse om man sedan inte ska använda det till ett praktiskt eftersök. Då är det mycket bättre att köra personspår, det är lika roligt för både hund och förare och dessutom mindre kladdigt och bökigt.

Det första jag kollar är vinden. Jag vill ha MEDVIND på de första spåren. Då lär sig hunden att verkligen stoppa ned nosen i marken och SPÅRA. Skulle jag klanta mig och ha MOTVIND på de första spåren så kan lätt hunden ”fuska” och jobba med högre nos i vinden istället. Och då är det inte längre spår utan SÖK. Om en spårhund lär sig att lösa spåren med en sökmetod istället för en spårmetod blir det snart krångligt, för då har den inte lärt sig att koncentrerat följa doften av fotspår i marken. När det inte är motvind längre utan medvind eller sidvind blir det svårt. Därför är jag noga med medvinden under de första 5-8 spåren. Efter det kan det få börja bli lite sidvind och slutligen motvind under delar av spåret.

Jag har med mig godis, snitslar för att markera min väg genom skogen, leksak och godisburk på slutet. Jag har även med mig spårpinnar. Det är inte nödvändigt för nybörjaren, men jag vill bara testa om det funkar. Jag vill se hur valpen reagerar. Skulle han notera pinnarna, och kanske till och med plocka upp dem i munnen skulle jag bli superimponerad och stolt.

Jag sätter upp en snitsel i ett träd eller en buske där spåret börjar. Jag släpper ned några godisbitar i marken och ser till att ta mina steg där dessa godisar ramlat ned. Sedan går jag så. Jag går cirka fem steg, sedan släpper jag ned tre-fyra godisar, går fem-åtta steg, släpper ned några godisbitar. Längs vägen sätter jag upp snitslarna i träden. Under tiden kramar jag spårpinnarna i mina händer. Jag kanske gnider en godis mot dem. På en sträcka där jag inte släpper ned några godisar lägger jag istället ned en pinne. Om jag har lagt även godisar intill pinnen så riskerar jag att pinnen inte blir lika intressant. Så därför får pinnen vara själv på denna del av spåret. Jag trampar lite extra på den plats där jag lagt ned pinnen. Jag sätter upp dubbla snitslar här så jag kommer att vara beredd och kunna se vad som händer.

Så fortsätter jag. Jag lägger godisar då och då. Jag lägger några fler pinnar. Jag snitslar längs vägen. När jag har gått cirka 60-80 meter börjar jag avrunda. Jag vill ha lite längre spår i början så att hunden hinner göra den kloka och viktiga slutsatsen: om jag följer dessa fotspår så hittar jag både godis och andra roligheter. Om du bara lägger ett spår som är 10 meter långt så hinner sällan hunden komma fram till samma slutsats.

Det går INTE snabbt när en hund ska utreda sitt första spår. Du får INTE ha bråttom. Hunden kommer att spåra ett tag, vända om, leta godisbitar, lyssna på andra ljud och tappa fokus. Men du bara följer med stillsamt och lågmält längs det snitslade spåret så kommer hunden jobba vidare och börja dra vissa slutsatser.

Här lägger jag slutet, både leksak och godislåda.

På det ställe som jag tänker ska bli slutet så lägger jag nu både leksak och en låda med godsaker. När hunden blivit mer erfaren har du börjat förstå vad den gillar bäst och kanske bara lägger en leksak, men nu använder jag både hängslen och livrem, både godis och leksak så jag vet att något av det blir värt för hunden.

Sedan går jag en promenad med hundarna åt ett annat håll medan spåret ligger till sig. Låt det ligga i minst en kvart, gärna en halvtimme. Då hinner det sjunka ned i marken på ett bra sätt.

Efter det är det dags att testa. Spänningen är stor. Jag selar på Skott cirka 10 meter före spårets start. Jag sätter på ett långt koppel. Vi kommer fram till startpunkten och han nosar runt. Jag säger just ingenting och håller mig passiv. Jag vill att han ska tro att han hittar spåret helt själv, och att han reder upp det helt själv. Det viktigaste en spårhund kan ha är ett gott självförtroende till sin egen nos och sin förmåga.

Snart, snart hittar han korvbiten som ligger mitt framför nosen.

Skott hittar en godisbit och börjar tycka ett det här är ett intressant ställe. Han strosar vidare. Så håller vi på ett bra tag. Strosar i sakta mak, hittar någon godisbit, funderar, lyssnar på den jobbiga hackspetten som stör, sedan strosar vi vidare.

Vi börjar närma oss första pinnen och jag är väldigt nyfiken på hur det ska gå. Det här avslöjar ganska mycket om vilken typ av hund jag har, vilka gåvor han har. Skott stannar och nosar på pinnen. Jag berömmer med rösten. Han plockar upp den och viftar på svansen! Yes, bästa tänkbara scenario. Sedan är han egennyttig om pinnen och vill inte att jag kommer och tar i den för att kampa. Nåja, det löser vi sen =)

Kampa med pinnen är kul. Även om Skott är lite egennyttig.

Jag byter pinnen mot en godis och sedan kan Skott fortsätta sitt spårande. Vi lufsar framåt, och ibland bakåt och åt sidorna. Men vi tar oss steg för steg mot nästa pinne. Även den går lika bra! Och nästa också! Gud så stolt jag är. Vilken talang! Nu är det bara sista biten kvar.

Då kommer ett par och gå förbi på stigen cirka 40 meter bort. Suck. De hade hela dagen på sig att gå förbi och så ska de prompt gå förbi just nu! Skott blir väldigt störd av detta. Han voffar skeptiskt till dessa tomtar som är ute i ”hans” skog. Han spanar länge efter dem och fastän jag börjar dra handen ned mot spåret så kan han inte fokusera. Han har verkligen tappat tråden. Typiskt. Jag ser ju hur leksaken och lådan ligger typ bara två meter bort.

Till slut kommer han fram till slutet. Han leker med leksaken och äter ur godislådan när jag öppnar den. Men han spanar då och då bort mot platsen där paret försvann. Synd. Med ett sådant superspår hade jag velat ha ett superslut med fokus ända in. Nåja, det får jag fixa nästa gång. Då ska jag vara på en totalt obefolkad plats 😉

Skott bär i alla fall leksaken malligt bort till bilen. Han går med den där stolta hållningen som är så skön att se. Skott har tagit sitt första byte efter ett tufft spåruppdrag, han känner sig som en kung! =)

/Susanne

Äntligen spårdags – här får du åtta tips

Publicerat den april 16, 2015 av Rackarungarnas HundskolaLämna en kommentar

Spåra – det är något av det roligaste du kan göra med din hund.

Äntligen har snön tinat bort så pass att det går att lägga korta, men ack så roliga, spår igen. Se filmerna och kolla in mina åtta spårtips!

Min blandras Snora som flyttade in hos oss för en dryg månad sedan har inte spårat så mycket. Så därför började jag från början.

Det första spåret, som jag gjorde häromdagen, fick hon sitta fastknuten i ett träd och se hur jag gick iväg och lade spåret. Hon såg inte exakt hur jag gick, men det ger en bra synretning som gör att hon blir nyfiken att se var jag har varit och därmed blir mer intresserad av att spåra.

Spåret gick rätt bra, men hon är ju färsk och har svårt att hålla koncentrationen. Hon spårar en bit, kollar in omgivningen lite, lyssnar på en fågel och sedan fortsätter hon att spåra.

Igår fick hon gå sitt andra spår. Då lämnade jag hundarna hemma och åkte iväg med bilen en bit för att lägga två spår; ett till Snora och ett till vorstehn Hagel. Det gjorde att hon blev utan synretning, men jag bedömde att hon skulle klara det ändå. För klarar hon det utan synretning så växer hennes självförtroende. Hon tänker liksom ”Nämen, titta här känner jag ett spår, jag följer det och ser vad som händer, oj här var det visst en pinne som doftar matte, jag spårar lite till och DÄR hittar jag min favoritleksak”. Typ så =)

Snora hittar sin favoritleksak i slutet.

Hon spårade ungefär som sist, möjligen lite mer fokuserat. Du kan se sista biten på filmen nedan, när hon kommer fram till sin favoritleksak. Då ger hon den var den tål!

Du får också se en film från när Hagel spårade. Han har blivit väldigt duktig och framförallt väldigt målmedveten vid det här laget. Han drar som en tok när han spårar. Jobbigt. Men jag vill inte ta bort det. Jag gillar när hunden VET var den vill. Då känns det också direkt när han någon gång tappar spåret, jag trillar nästan framlänges för jag håller så hårt i spårlinan. I filmen får du följa Hagel när han kommer fram till en apport.

Blir du spårsugen? Här kan du får du åtta spårtips.

Medvind! I början är det viktigt att spåren läggs i medvind, så att ni har vinden i ryggen när ni följer spåret. På så vis lär sig hunden att spåra på riktigt, med nosen i backen, utan att fuska. Om spåret läggs i motvind kan hunden börja gå med nosen högt för att ”snabba på det hela”. Det är ett klokt beteende egentligen, men hunden kommer inte att kunna reda ut hela spåret eftersom vinden ändrar sig och spåret likaså. När det är sidvind eller medvind så tappar hunden doften. Så kör mycket medvindsspår så lär sig hunden att jobba på rätt sätt.

Synretning. I början kan hunden få sitta i bilen och se när du går ut spåret. Eller du kan knyta fast den i ett träd. Låt den bara se den första biten. Då fattar den att något spännande är på gång och blir nyfiken att sedan kolla var du har varit. Det gör inget om den piper eller skäller när du försvinner. En annan gång testar du att ha ”smyglagt” spåret som jag beskrev ovan med Snora och ser om den fattar då med.

Liggtider. Låt spåret ligga åtminstone 15 minuter innan du låter hunden börja spåra. Då har vittringen hunnit sjunka ned litegrann i marken. Ännu bättre är om det får ligga en halvtimme eller en timme, men om du kör med synretning kan nybörjarhunden ha hunnit glömma vad ni skulle göra om det går för lång tid.

Föremål. Lägg ut olika föremål i spåret. Träpinnar, trasor, bollar och på slutet den stora favoritleksaken. Eller den stora godispåsen om hunden inte tycker att leksaker är så kul.

Godis. Godis kan ibland ”strös” här och där i spåret för att peppa eller motivera nybörjarhunden eller en ”fladdrig” hund som har svårt att hålla sig i kärnan. Men överdriv inte. Om godis används är tanken att det så småningom ska fasas ut för att endast ligga som slutmål.

Snitslar. Märk upp var du har gått genom att sätta upp plastband eller liknande, så kallade snitslar. Men allt eftersom sätter du upp färre och färre snitslar. Lägg även spår som är helt osnitslade. Det gör att du tränar upp din tillit till hunden. Det är ju den som har bästa luktsinnet av er båda. Det tränar även upp hundens självförtroende som spårhund då du inte ”vet bäst” och kanske ibland lägger dig i mer än du borde.

Miljön. Se till att variera miljön som ni spårar i. Nu när det är vår får man vara glad för den plätt man får, men sedan ser du till att låta hunden spåra i tät skog, gles skog, kalhygge, lägda, sandtag, klipphällar, gräsmattor, betong och asfalt. Snö går också bra, men jag tycker inte att nybörjarhunden ska få sina första spår i snö. Då kan den lära sig att spåra mer på synintryck, det vill säga fördjupningar i snön, än verklig doft, och det funkar ju bara tills all snö tinat bort.

Våga: Är du en sån som lätt virar bort dig i skogen och som därför låter bli att lägga spår? Snälla, försök hitta sätt som gör dig trygg för det är sååå värt för hunden, och för dig, att få spåra tillsammans. Ladda mobiltelefonen. Använd kartappar. Använd vanlig karta och kompass. Gå parallellt med vägen. Ta med en vän som får stanna vid startpunkten, eller köra med bilen längs vägen. Bara du kommer dig iväg! Det är så roligt att se sin hund briljera och visa vad den kan. Visa hur imponerad du blir. Njut av ert samarbete!

Lycka till! Har du frågor och funderingar kring det här med att spåra hoppas jag att du hör av dig! Mejla rackarungarnashundskola@outlook.com eller ring/sms:a 070-577 31 87.

Kolla in Loellas glädje!

Publicerat den juli 3, 2014 av Rackarungarnas HundskolaLämna en kommentar

Notera uppgraderingen - stolar istället för stjärtlappar! =) — Notera uppgraderingen – stolar istället för stjärtlappar! =)

Spårkursen har avverkat sin näst sista träff. Den här gången blev det spårning på nyklippta lägdor. Det är viktigt att byta spårmiljö i början så att hunden inte tror att det bara ”går” att spåra i en viss sorts skog eller underlag.

När man går spår på lägdor är det inte så lätt att snitsla så man vet var man har gått. Vi löste det med att sätta ned grillpinnar i marken längs spåret. Men nästa gång ska vi ha hunnit måla dem i en avvikande färg också =D

Leah och Sara har just fyndat en apport.

Blandrasen Leah, cocker spanieln Santos och portugisiska vattenhunden Ella fick alla en liten utmaning. De löste det bra.

Det är så roligt att se Ellas utveckling. Från ett läge där det är lite jobbigt att få allt ansvar själv till en enorm stolthet när hon faktiskt fixar det.

Loella som har Santos har gett sig den på att han ska markera spårapporterna. Han är ju så taggad på spåret att han inte ville ge sig tid att stanna upp vid sådana där tidstjuvar – verkar han tycka.

Hon har börjat klicka när han duttar nosen på dem, men vill avancera så att han även plockar upp dem. Hon tränade just det fokuserat genom att gå en cirka 30 meter långt rakt spår med apporter typ varannan meter. Och kolla här hur glad hon blir när det äntligen lyckas =)

Vilka framsteg vi gör!

Publicerat den juni 25, 2014 av Rackarungarnas HundskolaLämna en kommentar

**Loella och Santos spårar i kvällssolen.**

Oj, vilken härlig kväll det var igår. Spårkursen hade sin tredje träff och redan börjar vi märka stor skillnad.

**Fikadags medan spåren ligger till sig.**

Cocker spanieln Santos går från klarhet till klarhet. Vilken dammsugare han är! Nu klarade han spetsiga vinklar, och matte Loella har börjat klicka med en klicker när han doppar nosen på apporterna vilket gör att han på ett mer kravlöst sätt börjar förstå att de där träpinnarna kan vara intressanta.

Blandrasen Leah har efter bara ett par spår med godis lite här och var längs spåret insett att det lönar sig att hålla sig längs själva spåret – att man behöver inte ”sladda runt” och kolla in andra eventualiteter vid sidorna. Det gör att hon nu klarade 90 graders vinklar med stor precision.

Portugisiska vattenhunden Ella har fått större självförtroende att hon fixar spåret själv. Ni skulle ha sett hennes min när hon tvärstannade för att lukta på en apport och alla vi i eftertruppen jublade. =) Hon blev sååå mallig och stolt. Härligt att se.

Dagens första spår fick Ella fynda både Loella och godis på slutet. På andra spåret klarade hon sig med en godisgömma på slutet. — **På dagens första spår fick Ella fynda både Loella och godis på slutet. På andra spåret klarade hon sig med en godisgömma på slutet.**

Nu är det två träffar kvar. Nästa gång hoppas jag kunna hitta lägdor som blivit slagna, eller annat kort gräs att lägga spår på. Samt några stenhällar har jag i åtanke för att utmana vovvarna.

Till sista träffen kommer jag att gå ut spår till deltagarna – innan vi träffs. Osnitslade spår. Med ett hemligt antal apporter. Så får vi se om de tar sig runt? =)

**Spetsvinkeln som Santos klarade galant. Jag hann inte fota det, men dock hur spårlinan följde hans väg.**

Om pinnar inte är viktigt – varför göra det till ett problem?

Publicerat den juni 18, 2014 av Rackarungarnas HundskolaLämna en kommentar

**Pia-Maria och Ella testar sitt första spår på kursen.**

I tisdags var det dags för andra träffen för spårkursen. Nu var Pia-Maria och hennes portugisiska vattenhund Ella med, första träffen var de upptagna. Vi la upp Ellas första spår så att Pia-Maria lekte med Ella med en trasa före, sedan fick Ella sitta i bilen och se när matte gick ut spåret i skogen. När Pia-Maria hunnit cirka 15 meter la jag över en filt på bilen så hunden inte skulle se allt.

Sedan fick spåret ligga i lite drygt en kvart innan vi släppte på Ella att spåra. Det var knepigt för henne. Hon hade verkligen svårt att förstå vad som var meningen med detta. Det var tydligt att retningen blivit för liten, hon behövde se mer, vara med mer och inte behöva vänta lika länge, och eventuellt glömma, innan hon släpptes på spåret.

**Apporter med snöre – var inte så mycket roligare än tidigare tyckte Santos.**

Så Ella fick vila medan Loella och cocker spanieln Santos gick det spår som Loella gått ut. Santos spårar ju som en dammsugare men tycker att det är slöseri med tid att stanna och plocka upp några urtråkiga apporter/träpinnar på vägen.

Så vi testade den här gången med att knyta fast ett meterslångt snöre i vardera apport. När Santos fann apporten och just skulle överge den för att spåra vidare ryckte Loella till sig apporten i snöret och lät den studsa retsamt framför hunden. Tanken var att hans jaktinstinkt skulle väckas när den döda tråkiga apporten fick ett sorts liv.

Men tja, effekten blev inte så stor som vi hoppats. Jag tyckte mig se hur han tänkte ”Jaja, det var då ett väldans larv med de däringa apporterna, men nu FORTSÄTTER vi!”

Efter spåret summerade vi läget. VILL vi att han markerar apporterna? I så fall kan vi jobba med några olika metoder, som att lära honom utbyteshandel till exempel: ”Tar du upp den där apporten så får du en smaskig godis”.

Men är det verkligen nödvändigt? Planerar Loella och Santos att tävla i spår så att det blir viktigt att hitta apporterna för annars uteblir poängen? Nja, hon är inte så säker på det. Så vi bestämde oss för att även vi strunta i det där med apporterna ett tag och istället låta hunden utveckla det han gillar bäst – spåra! Här kan ni se en film när han spårar en högervinkel riktigt bra.

**Ella piper att längtan att få följa efter spåret. Vilken skillnad! Nu trillade polletten ned!**

Efter det fick Ella en ny chans. Nu med ännu tydligare retningar. Loella fick busa upp Ella med trasan och skuttade sedan in i skogen. Just framför Ella stod en bastant gran och skymde sikten, så vi inte behövde vända hunden eller tjorva på med sådant. Utan nu kunde vi bara låta Ella pipa av längtan att få följa efter och se var den där roliga figuren tog vägen. När det gått några minuter, det gäller att hitta avvägningen mellan att spåret får ligga till sig och att hunden inte håller på att tappa intresset, så fick Ella börja spåra. Och vilken fart hon hade – tills dess hon kom cirka tio meter in – där hon senast sett Loella. Där stannade hon förbryllat. ”Var sjuttsingen tog hon vägen?”.

Så gjorde Ella det vi hoppats, hon stoppade ned nosen i backen och kollade om hon kunde spåra. Och det kunde hon! Vi var noga med att ha medvind, så hon skulle tvingas sätta ned nosen och inte kunna fuska genom att söka vittring i motvinden – då blir det sök istället och något som vi inte ville träna nu.

Ella spårade så fint och koncentrerat. Men ajaj, då såg vi hur det kom två personer med två hundar gåendes på grusvägen intill. Typiskt. Just nu när det gick så bra. Men Ella spårade vidare. Inte förrän det var riktigt nära till de andra hundarna hoppade hon till och tittade upp på dem. Äsch, skulle hon tappa koncentrationen nu och glömma vad hon höll på med? Vi påminde henne med ett viskande ”Men var tog hon vägen” och genast spratt det till i hunden när hon kom ihåg. Ned med nosen och och iväg den sista biten fram till Loella som lekte med trasan. Jippie!

När hunden helt plötsligt inte fattar någonting

Publicerat den juni 17, 2014juni 17, 2014 av Rackarungarnas HundskolaLämna en kommentar

Hagel har en jättebra spårnäsa – fast jag tvekade ett tag ... — Hagel har en jättebra spårnäsa – fast jag tvekade ett tag …

Jag håller på att träna in appellspåret på min vorsteh Hagel. Tanken är att vi ska tävla i Piteå i början på augusti och då ska han kunna spåra ”någon annans” spår i 300 meter och hitta tre träpinnar.

Han ska även kunna budföring – att skickas till en främmande person 50 meter bort, sätta sig där och sedan sändas tillbaka till mig. Och slutligen ska vi genomföra några olika dressyrmoment, som att gå fot, komma på inkallning, apportering samt stå och ligg under march.

Hagel har fått spåra cirka fem spår som jag lagt själv med en leksak på slutet. Han har spårat som en bulldozer, hårt och bestämt. Sånt gillar jag! =)

Så var det dags att låta sambon gå ut ett spår. Hagel fick inte se när sambon gick ut spåret. Nejdå, det här kunde han ju nu.

Efter en halvtimme släppte jag Hagel på spåret. Lite virrig start. ”Men det blir snart bulldozervarianten” tänkte jag. Vi krånglade oss till första pinnen. ”Nu kommer han att fatta”, tänkte jag. Men det blev inget bulldozer-spårande i alla fall. Konstigt? Han KAN ju spåra? Nåja, vi tog oss runt men jag var INTE nöjd.

Några dagar senare testade vi igen. Sambon stack iväg och la spår. Vi väntade hemma. Fortfarande tyckte jag inte att Hagel behövde se när sambon gick ut spåret. Jag menar han KAN ju spåra. Vi hade kanske bara lite otur med vinden sist?

Så släppte jag honom på spåret. Jäkla tur att det var snitslat kan jag säga. För det var ingen bulldozer-spårning nu heller. Lite vims hit och dit. Han missade någon pinne, hittade någon pinne men fick inte rätta draget i linan efter det ändå. Hmm.

Här kan du se en filmsnutt från spåret, lite skakig och pixlig kanske – men slit den med hälsan 😉

Okej, då. Då går vi väl back to basic då. Hagel kanske inte fattar när det helt plötsligt är nya fotsteg att följa? Han kanske bara letar mattes fotspår – det är ju så hans bild av spårning varit fram tills nu?

Så nästa gång gick vi ut tillsammans i skogen. Sambon gick iväg i medvind. Jag och Hagel satt kvar och väntade i cirka en kvart. Sedan selade jag på och sa spår.

Jisses! Nu hade bulldozern fått en turbo inmonterad helt plötsligt! Så kul! Oj, vad jag berömde Hagel i alla lägen – på spåret, vid apporterna och vid leksaken på slutet. Oj, så lycklig han var! Oj, så korkad jag har varit! =)

Det är ju som en tumregel att avancerar man på vissa fronter så får man backa lite på andra fronter. När jag avancerar med att införa en ny spårläggare, ett stort steg från att bara ha spårat efter en och samma människa, så måste jag göra det lite enklare på andra fronter – som att låta Hagel få en synretning. Så nu fick jag det bekräftat – igen. Vi lär så länge vi lever! =)

Har du ”klantat på samma sätt som jag någon gång? Berätta! =) Fortsätt läsa ”När hunden helt plötsligt inte fattar någonting” →

Nu har vi kört igång

Publicerat den juni 11, 2014 av Rackarungarnas HundskolaLämna en kommentar

**Loella Cederstrand och hennes cocker spaniel Santos klarade två spår galant.**

Igår startade spårkursen. Vad roligt det var att äntligen få köra igång! Även om deltagarantalet inte blev så stort, tre stycken, så valde jag att köra ändå.

**Sara Markström och hennes blandras Leah hade en skön avslappnad stil.**

Dels är det bra att få bli varm i kläderna, dels hoppas jag att deltagarna trots allt blir nöjda och sprider ordet om att Rackarungarnas Hundskola finns. =)

Spårkursen steg 1 är tänkt att vara en grundkurs för den som vill lära sig spåra med sin hund. Fast det visade sig att de här deltagarna redan hade tjuvtränat lite så jag ska se till att avancera lite snabbare än planerat så de får sina utmaningar ändå.

De fick två spår var, det första rakt och enkelt med en pinne på vägen och en kul leksak på slutet. Det andra spåret var lite längre, två pinnar i spåret och en kul leksak på slutet. Dessutom en vinkel. Allt gick hur bra som helst!

**Här blev det lite lintrassel runt en buske. Men Loella Cederstrand är cool och reder ut det.**

**Leah är en intressant blandning mellan schäfer, rottweiler och hovawart.**

Har du fått information om den här spårkursen precis nu? Och hade gärna velat vara med? Mejla då mig fort som rackarn på rackarungarnashundskola@outlook.com eller ring 070-577 31 87 så hinner du haka på till nästa gång. =)

/ Susanne