Gratis är gott – så tänker jag när jag ska välja valp

Det är så spännande att välja valp. Om man nu får välja vill säga. En del uppfödare vill hellre dela ut dem. Men hittills har jag oftast fått välja.

Helst vill man ju träffa valparna vid flera olika tillfällen så att man får en bättre helhetsbild. För om man bara kommer en gång, en kort stund, kanske den bästa valpen är trött just då.

Nu är det ju lite speciellt när jag ska åka och hämta min grosser münsterländervalp i Tromsö nästa helg, det är ju bara två valpar att välja mellan. Har du missat den delen kan du läsa mer här. Jag och den andra valpköparen kommer dit samtidigt. Så det blir intressant. Men jag tänkte berätta och tipsa om hur jag vanligtvis agerar och tänker när jag kommer till en valpkull och ska välja en av valparna där.

Jag tänker att jag vill ha så mycket som möjligt gratis. Vad menar jag med det? Är jag en snåljåp som försöker pruta på valppriset? Nej, tvärtom betalar jag gärna fullt pris för en valp med meriterade föräldrar och en seriös uppfödare. Jag menar istället att jag vill ha så många ”gåvor” som möjligt hos valpen redan från start. Jag vill gärna att den visar ett trevligt glatt beteende mot människor, att den gillar att leka med leksaker och kampa och jag blir alltid extra upprymd om valpen ”dödar bytet”, alltså skakar leksaker, eller kullkompisar ;-), rejält.

Jag räddar aldrig den rädda valpen. Om valpen är rädd för besökare, och inte visar minsta intresse för att leka med leksaker eller kampa – ja, då blir det en massa extraarbete bara för att få hunden hyfsat normal – i mina ögon. Det känns inte riktigt värt när jag ändå lägger runt 15 000 kronor på valpen. Då vill jag gärna få premium-varianten på en gång. Så kan jag lägga tid och energi på att förfina och utveckla direkt från start, istället för att reparera.

Så – låt säga att vi kommer till uppfödaren nu. Hur ska vi tänka?

Jag vet ju vilket kön jag vill ha. De senaste gångerna har det alltid varit hanar. Så då behöver jag inte fokusera på tikarna.

Jag studerar dem intensivt just när jag kommer in till dem. Eller när valparna släpps fram till mig. Jag kollar vilka som är först, vilka som verkar gladast över att få främmande. Jag minns när jag skulle välja min portugisiska vattenhund Trassel. Uppfödaren lyfte på grinden, som när speedwayförare ska starta, och fram rusade flera valpar. En av dem sprang direkt fram till mig, högg mig i tröjärmen och dödade bytet. Jag lyfte på valpen och kollade under. En hane! Den skulle jag ha! Visst lämnade jag öppet för att jag kunde ändra mig, men det blev den valpen – first impressions last ni vet! =)

Jag leker med dem. Gärna med en repknut eller liknande, vad som nu finns hos uppfödaren. Annars tar jag tröjärmen. Jag rasslar runt med leksaken på golvet, och skickar iväg den en kort bit längs golvet. De valpar som hakar på där ligger på plus. Den valp som tar den och kommer tillbaka till mig för att få lite dragkamp ligger väldigt mycket på plus. Den valp som tar den och drar någon annanstans ligger också på plus, men inte lika mycket. Det kommer att innebära en del extrajobb att få till det där, men det är ingen kalabalik. Den valp som vill kampa och döda bytet får liksom bonuspoäng. Det är något som sitter kvar sedan jag höll på med brukshundar. Om valpen dödade bytet var det som en ”klar-stämpel”. Något man gärna ville se. För då hade man fått mycket gratis i det framtida bruksarbetet, som en bra kamplust, jaktlust och jädrar anamma.

Ibland kan jag få läge att kolla hur valparna reagerar på oväntade saker. Som ett kastrull-lock som trillar i golvet. Den valp som drar iväg därifrån med flera pip hamnar inte överst på min önskelista. Den valp som mer säger ”Tjosan, vad var det?” och snabbt går fram för att kolla hamnar högt upp på listan.

Nu har jag säkert låtit väldigt affärsmässig och strikt. Typ knappt några känslor alls. Men så är det inte förstås. Jag väljer även med hjärtat. Som när jag valde min vorsteh Hagel. Han var ju egentligen en valp man skulle akta sig för. Hans navelbråck var enormt. Det största jag sett. Men allt annat var så bra med honom. Han bet mig i tummen så jag blödde. Han somnade så sött i mitt knä. Han valde mig. Så jag kunde inte stå emot. Klart att det skulle bli han. Här kan du läsa mer om det i min jaktblogg som jag hade då. 

Så här såg Hagel ut när han var valp. Bråcket blev opererat innan han var åtta veckor.

Jag återkommer med en berättelse om hur det gick i Tromsö. Samt ett inlägg om hur jag tänker och agerar när valpen kommer till sitt nya hem första gången.

/ Susanne

Gräsgömmor och viaduktgömmor är nästa projekt

I söndags tävlade jag och Hagel vår andra officiella Nose Work-tävling i klass 2. Vi hittade inte alla, men flest gömmor, vilket gjorde att vi vann.

Det var ju kul förstås. Särskilt när arrangörerna av Nosjakten i Sundsvall verkligen ser till att ha ett gediget prisbord. Fast mest av allt vill jag ju ha ett diplom. Men för det krävs att vi hittar ALLA gömmor. Och nu missade vi totalt tre stycken.

Vi startade som näst sist i vår grupp med åtta deltagare. Första momentet var utomhussöket.

Utomhussöket.

Min plan var att strunta i gräset i början och gå rakt fram och starta Hagel mot vänstra änden av tunneln. Då skulle det bli något konkret att söka av på en gång och lättare att fatta att det är Nose Work vi ska pyssla med. Om vi började i gräset fanns det en liten risk att Hagel kunde tänka rastning först och det vore inte så bra.

Så det gjorde vi. Och som vi jobbade. Hagel nosade och nosade, kämpade och sökte. Vi kollade av ena sidan av tunneln, staketet på andra sidan, gräset och över på andra sidan av tunneln. Där fanns det möjligen någon vittring eller så var det bara många hundar som trampat och nosat runt där vilket gjorde Hagel extra fokuserad. Vi fortsatte genom tunneln tillbaka mot startplatsen. Sökte av gräs och annat där också. Hagel nosade noggrant på plastbandet som avskärmade området. Återkom igen till tunneln där vi börjat och sökte ett varv till. Märkligt. Visst såg jag ibland ett ökat intresse här och var, men jag fick aldrig den där magkänslan att ”Där är den”. Så tiden på fem minuter gick ut. Vi hade inte hittat en enda av de två gömmor som var placerade där! Det visade sig senare att det hade inte heller någon annan i gruppen. Inte en enda hittade någon gömma. Enormt trist. Domaren Siw Rüden hade genomgång med oss senare och visade var gömmorna var. En i gräset strax före vänstra sidan av tunneln. En annan på cirka 1,20 meters höjd inne i tunneln, bakom en fristående stock. När man tittade på dem sådär så var egentligen ingen gömma särskilt svår. Men något särskilt måste det vara när ALLA misslyckas.

Min egen tolkning och lärdom är att jag och Hagel måste träna mer på gömmor i gräs/buskar. Det var ju också den enda gömma vi inte hittade på tävlingen i Hörnefors för några helger sedan. Jag tror att sådana gömmor ger ifrån sig ganska lite doft. Det blir mycket gräs och annat som kan ligga över och dämpa doften. Och så är min bedömning att dofter satta i tunnlar och viadukter är svåra att ta, eftersom det blir som en vindtunnel rakt igenom. Så det ska vi träna på. Vi ska leta upp varenda viadukt i närområdet och sätta gömmor där. Ska du också träna på det? Ta en bild när du viadukt-tränar och lägg upp på Rackarungarnas FB-sida vetja! =)

Behållarsöket.

Efter det var det liksom inte så spännande längre. Diplomchansen var ju borta. Så jag kunde slappna av och bara se till att allt blev så bra som möjligt från och med nu. Nästa sökområde var behållarsöket. Det bestod av ett helt gäng oanvända målarburkar och lite annat smått och gott som en resväska, liten trästol med lock i sitsen, en kopparkaffekanna, en kastrull med lock, en handväska och liknande. Jag och Hagel började från vänster och fick träff i första burken. Markering. Rätt! Yes! Så körde vi vidare. Han nosade och nosade. Förbi alla småsaker och väskor och in på målarburkarna i andra änden. Där var det lite spännande. Han välte ned några burkar men ville inte bestämma sig för någon särskild. Så vi kollade av väskorna och kastrullerna igen. Ingen träff. Åter mot målarburkarna som varit intressanta. ”30 sekunder kvar” hojtade tidtagaren. Hmm. Äh, skit samma. Jag chansade på en målarburk som Hagel puttat ned. Markering. Fel. Jaha, men var sjutton är den då sa jag med uppriktig nyfikenhet. Hagel hade ju kollat allt minutiöst tyckte jag. Siw bad oss kolla av den blå skinnhandväskan igen. Hagel kollade en gång. Ingen reaktion. Hagel kollade en till gång och NU kände han doften. Jag berömde högt och ljudligt. Hagel hade gjort sitt bästa. Mer kan man inte göra. Jag satte också upp täta skinn-handväskor på min ”att-träna-på-lista”. De verkar också ge ifrån sig lite doft. Och då måste hunden lära sig att vara mer noggrann.

Siw Rüden hade senare genomgång och visade var gömman var gömd i den blå handväskan. Endast en hund av åtta hittade denna gömma.
Fordonssöket.

Nästa sökområde var fordonssöket. Tre fordon på tre minuter. Vi började i ena bakänden på första vita släpet. Sedan runt hela fordonet så att det var klart. Över till fordon nummer två. Sökte av framsidan, vänstra sidan och baksidan. Vi skulle ta högra sidan sedan efter att vi kollat av tredje fordonet. Över till släpet. Och där fick vi äntligen en träff på ena kanten. Markering! Rätt. Yes. Snabbt vidare runt släpet. Högra sidan av mittersta fordonet. Inget intressant än. ”30 sekunder kvar” hojtade tidtagaren. Visst kunde han bara hålla käften ibland? =) Okej, då borde den andra doften rimligen sitta på det första fordonet. Så åter dit och kolla baksidan, runt hela vägen igen och åter på baksidan. Och DÄR i hörnan äntligen hittade Hagel något. Markering. Rätt. Jag belönade och skuttade av glädje. Och så tittade alla så konstigt på mig. Vad nu? Just ja! ”Stopp, stopp … nej, färdig”. Man ska ju säga färdig i klass 2 när man hittat andra gömman. Som ett sätt att träna för klass 3.

Efter det var det lunchpaus med fantastisk fläskfilé med potatisgratäng och kantarellsås! Alltså det vattnas i munnen även nu när jag skriver om det dagen efter. Arrangörerna av Nosjakten kan verkligen ordna trevliga tävlingar med god cateringmat. Det är ett tips – unna er att köpa mat när arrangören fixar – då kan ni sitta där i lugn och ro och äta och surra Nose Work med en massa andra nördar – istället för att rulla iväg och hitta någon kladdig hamburgare eller torr sallad någonstans =)

Inomhussöket. Ser du den blå Ikeapåsen till höger om fönstret? Där var en gömma.

Efter lunch var det dags för sista momentet: Inomhussök. Det var ett ganska stort omklädningsrum med en massa kläder, handdukar och skor. Det ansågs vara så många naturliga störningsdofter att inga extra behövde läggas in. Vi hade fyra minuter på oss.

Jag bestämde mig för den taktik jag oftast kör, först kanterna runt och sedan kolla av mitten. Så vi började till vänster. Kollade av bänkar och annat. Vid den andra väggen var det intressant uppåt. Hagel duttade lite på en blå Ikea-påse men släppte det. Hmm. Okej, tipset från förra tävlingen ploppade upp i mitt huvud ”Ge varje meter lika mycket uppmärksamhet”. Så jag tänkte att jag ska inte harva runt här nu och trycka på Hagel att söka om och om igen utan vi fortsätter och kan kolla av det där senare. Vi sökte vidare. I nästa hörna var det intressant igen såg jag, men Hagel kunde inte bestämma sig. Han sökte uppåt men släppte det. Okej, vi fortsatte, kollade mittenområdet med träningscykeln och fortsatte sedan på ett nytt varv. Åter en del intresse vid den blå Ikeapåsen. Jag tog om och viftade uppåt. Hagel hoppade upp på bänken och duttade på påsen igen. Antingen var doften någonstans vid påsen eller så ännu högre upp. Jag bestämde mig för att köpa den. Markering. Rätt! Puh! Sedan sökte vi vidare. Den där envisa tidtagaren hojtade ”30 sekunder”. När man hör det så ska man tänka två saker. Var har vi haft intresse? Var har vi inte varit? Vi hade haft intresse i hörnan. Så vi drog dit. Hagel jobbade högt men hittade inget. Så jag testade att visa att han skulle söka lågt. Och där hittade han något i en ryggsäck på golvet. Markering. Rätt! Yes. Jag berömde Hagel och ställde mig sedan upp. Nu såg de så konstiga ut igen. Just ja. Färdig! Bra att träna på det även om det nog bara var någon halv sekund kvar av maxtiden ändå. =)

När jag kom ut skulle dottern precis gå och göra sitt sista sök i klass 1 med cavaljeren Gizmo. De hade klarat inomhussöket, fordonssöket och utomhussöket. Kvar var nu behållarsöket. Om de klarade även det skulle de få sitt andra diplom. Åh, vad jag önskade det! Så kom hon tillbaka. Och log. Jag skrek utöver mig och kramade om henne. Jätteuppskattat av en sjuttonåring förstås. Pinsamma mamman. Men vadå, ett diplom måste ju firas högljutt – eller hur!?

Jisses vad priser vi fick!
Utomhussöket.
Behållarsöket.
Fordonssöket.
Inomhussöket.

Efter det var det dags för prisutdelning. Och herregud vad priser vi fick! Dottern blev ju totalt trea i sin klass. Jag vann min klass och blev tvåa i fordonssöket och etta i inomhussöket. Jisses vad vi fick bära! =)

Sedan rullade vi de 40 milen hem igen. Glada och lyckliga. Och en smula megatrötta =)

/ Susanne

Vad jag lärde mig på förra tävlingen som jag ska bli bättre på nu

Jag tävlade min första officiella klass 2-tävling i Nose Work i Hörnefors den 3 september. Och jag har banne mig inte haft tid att berätta om mina lärdomar från den tävlingen förrän nu. Men det passar ju bra, för nu i helgen väntas nästa klass 2-tävling i Timrå och då ska jag dra nytta av det jag har lärt mig. Jag tänkte berätta om det så att du också kan lära dig av mina misstag =)

I klass 2 tillkommer ju alltså doften lagerblad. Det är ofta två gömmor på varje sökområde, men ibland bara en. Som tävlande får du veta hur många gömmor det är innan du sätter igång. I Hörnefors var det två gömmor på alla områden utom behållarsöket, då var det en doftgömma.

Så här såg sökområdena ut:

Utomhussök.
Fordonssök.
Behållarsök.
Inomhussök, med domaren P-A till vänster =)

Vi var nio tävlande i klassen. Jag och min vorsteh Hagel startade som nummer 5. Vi började med utomhussöket. Vi hade 3,5 minut på oss. Jag fokuserade först på själva huset i mitten av sökområdet. Vi fick lite intresse i ena hörnet men han släppte det och sökte vidare. Längre bort, nedtill på ett räcke, fick han napp på en doft. Markering! Rätt! Yes, vi sökte vidare efter andra gömman. Nu ut i gräset och kring buskarna. Men inget napp. Däremot var Hagel lite intresserad igen i den första hörnan. Jag studerade honom. Kunde doften vara placerad längre in så hunden inte kommer åt? Den kan ju vara det i klass 2. ”30 sekunder kvar” sa tidtagaren. Hmm, dags att ta ett beslut. Jag visade Hagel längre bort på huset så han fick ta allt en sista gång i motvind. Nja, han visade ett visst intresse in under huset igen. Markering! Fel. Det var en störningsdoft av kanel vi … eller JAG … låtit mig luras av. Hagel hade ju faktiskt talat om flera gånger att det där skulle vi välja bort. Den andra doften låg placerad i gräset mellan två buskar. Lurigt. Där hade vi nog aldrig ens varit.

Nästa sökområde var fordonssöket. Vi hade 4 minuter på oss. Två fyrhjulingar utomhus och en brandbil inomhus. Vi började att söka av fyrhjulingarna. Ingen träff. Då började vi baktill på brandbilen. Sedan ena långsidan. Där hittade Hagel något! Markering. Rätt! Yes. Vi körde vidare, bara en knapp meter så var det något intressant igen. Hmm. Jag tog om det och lät Hagel söka igen. Lite intresse men han släppte det. Okej, vi fortsatte runt. Lite intresse upptill på framsidan. Vi tog om. Men inget mer än så. Så jag fortsatte. Runt brandbilens bakdel igen. Och så samma långsida igen där vi hittat doften. Snabbt förbi den för att kolla av det intressanta som varit just efteråt. Fortfarande liiite intressant, men Hagel såg inte ut som när han har doft. Så vi sökte framdelen igen, kollade av det där höga stället men fick ingen bra träff. ”30 sekunder kvar”. Åh nej! Ole dole doff. Vad skulle jag välja? Utreda brandbilen ännu mer, eller kolla om vi missat något i början? Jag galopperade tillbaka till den första fyrhjulingen och lät Hagel söka den en gång till. Och där vid fotsteget fick vi träff! Markering. Rätt. Puh. Glömde säga färdig men det var nog bara typ 10 sekunder kvar så skit samma =)

Nästa moment var behållarsöket. Nu var det bara en doftgömma. Maxtiden 2 minuter. Behållarna låg ”huller om buller” och jag hade bestämt mig för kanelbulle-metoden. Alltså att söka av behållarna i ytterkanterna först och sedan jobba oss inåt. Jag hade räknat dem, det var totalt 17 behållare. Vi började åt höger. Jag noterade att Hagel bara sprang över några av de första behållarna, så de fick vi söka av igen senare, men sedan kunde jag börja räkna i huvudet 1, 2, 3 och där hittade han något intressant i en kruka. Markering. Rätt. Jippie, duktig hund. Just ja, klar … eller färdig. Det är ju det man ska komma ihåg i klass 2 också, att säga färdig så tiden stoppas. Det är för att träna inför det som kommer i klass 3.

Efter det var det dags för inomhussök. Maxtid 3 minuter. Min plan var att börja åt höger och söka av ytterkanter/hyllor/väggar först och sedan saker i mitten. Det gick fint. Vi fyndade ganska snabbt en doft lite halvhögt upp i en hylla. Markering. Rätt. Sedan fortsatte vi. Borta vid en skåp var det intressant. Och även uppåt mot en skrivtavla. Men Hagel släppte det. Jag tog om ett par gånger, men han visade inget klockrent. Så vi sökte vidare längs den andra väggen. Och där hittade vi nåt kul i elementet. Markering. Rätt! Yes. Färdig! =)

Domaren P-A Bergström från Luleå summerade vår insats. Bra sökiver och självständighet. Men jag måste lära mig lita på Hagel. Inte traggla om på samma ställe – som på hörnan i utomhussöket eller brandbilen. Om det är en riktig doft så visar Hagel det. Om det är en störningsdoft så släpper han det.

– Ge varje meter lika mycket uppmärksamhet. Gå hellre tillbaka sen, var tipset från domaren.

Ett superbra tips! Det tog jag verkligen till mig. Att inte traggla och nästan ”tvinga” hunden att markera en störningsdoft bara för att man så gärna vill att den ska hitta. Utan låta den släppa och söka vidare. Och hittar vi inget när vi sökt allt kan vi återgå och dubbelkolla dessa intressanta ställen.

Vi missade alltså en gömma och hamnade på tredje plats. Ett helt okej resultat.

Vi fick silver i två moment samt en tredjeplats totalt.

Idag tränade jag att läsa min hund bättre. Att se hur han ser ut när det är en störningsdoft och en riktig doft. Först blev det behållarsök. Där reagerade han inte nämnvärt över störningsdofterna, kanel och citronpeppar, som jag lagt i några behållare utan hittade först lådan med eukalyptus och sedan korvburken med lagerblad. Notera hur Hagel smiskar till kameran med sin svans på slutet =D

Sedan blev det inomhussök. Hagel fick gå lite huller om buller eftersom jag skulle hinna filma också. Hade jag inte filmat hade jag styrt upp honom lite mer så han tagit en sak i taget 😉

Han hittade en doftgömma av lagerblad direkt. Sedan drog han förbi en störningsdoft som ligger på ett element, utan att bry sig. Efter det hittade han ett sugrör med eukalyptus bakom glipan i golvmattan. Och så in i nästa rum. Där hade jag placerat citronpeppar i papperskorgen. Han noterade det men släppte det. Sedan in en snabbis i första rummet igen och kontrollerade kanelen som jag gömt bakom Coop-påsen. Kanelen var verkligen intressant. Bra att få träna på den. Efter det återgick han i andra rummet och hittade en lagerbladsgömma i ett sugrör på stolen.

Jag gjorde flera sök till också. Men de slipper ni se. Nu ska jag sitta och titta på dessa filmer om och om igen så jag lär mig se hur han ser ut när han ivrigt kontrollerar en störningsdoft och när han faktiskt hittar en riktig NW-doft. Så hoppas jag att vi presterar bättre i Timrå på söndag. =)

/ Susanne

 

När hunden inte vill sluta tugga på dig

Häromdagen fick jag ett meddelande på Facebook. Det löd så här (jag har fått klartecken från hundägaren att dela med mig, men har raderat info som avslöjar vem det är):

”Följer din sida på Facebook och gillar ditt sätt att hantera hundar. Tänkte kolla med dig om du har möjlighet att hjälpa mig med tips å råd gällande min tik på 16 månader. Hon får ofta överslag vilket resulterar i bitning på mig. Ibland på barnen men i princip aldrig på min sambo. Eller jo ibland på honom åxå men han behöver bara typ spänna ögonen på henne så lägger hon av. Jag berättar gärna mer om vår problematik, vill först bara kolla om du har möjlighet att hjälpa oss? Vi måste få ordning på detta innan det går för långt (det har det iof sig redan gjort)”

Jag svarade så här:

När hundägare har det här problemet så är det ofta precis som du säger: att mannen i huset inte är lika drabbad men kvinnan är det. Och det beror i grunden på just det du beskriver – att mannen inte tolererar det och fräser ifrån. Medan kvinnan ofta vill använda sig av mjukare metoder. Vill man det har jag följande tips: När hunden börjar bita dig – dra fram smaskigt godis (korv) och kräv med bestämd röst sitt eller ligg. Om det behövs – hjälp till och locka hunden i rätt position med godiset. När hunden satt sig eller lagt sig så utdelas godisen och du säger tydligt sitt/ligg kvar. Efter cirka 10 sekunder utdelas en till godis men hunden SKA sitta eller ligga kvar. Du kan berömma försiktigt, men det innebär inte att det är hopp å lek. Efter det kan du stillsamt ta upp hunden och ex vis köra fot eller liknande. Belöna rikligt när hunden gör rätt. Hela grejen handlar om att du avleder, ger en uppgift, tar kommandot och belönar när hunden gör denna uppgift. Du ska INTE belöna det dåliga beteendet. Hunden ska alltså inte få godis för att den tuggar på dig, först när den gör sin uppgift.”

Hundägaren svarade då:

”Jag ska prova. Får klä mig i skyddsutrustning och ta tag i saken.
Grejen är åxå den att jag har tagit henne ganska rejält ett par ggr. Hon lyckades slingra sig lös och nu är jag rädd att vi hamnat i lite kamp. Hon tror att detta är en lek och jag förlorar 🙈 därför är jag rädd att ta i med ”hårdhandskarna” igen eftersom jag misstänker att jag förvärrar situationen.”

Det är precis så det brukar bli. Att hundägare försöker använda sig av metoder som de kanske inte tror på fullt ut. Som känns fel. De vill ju vara schyssta med sina hundar. Och då blir det liksom dubbelt fel när man gör saker mot sin övertygelse som dessutom råkar ge motsatt effekt. Det berättade jag för henne. Plus att jag la till ett tips om att satsa mycket tid på att bara umgås i skogen. Och träna små tricks. Så ökar de sitt samspel.

Två dagar senare skickade hundägaren ett meddelande igen:

”Hej, ser redan skillnad på henne. Jag har lyckats ta henne innan hon blivit helt tokvarvad. Så det har varit lätt att avleda henne i tidigt skede. Och det verkar som att hon fattar grejen för hon har inte haft ngt tokspel dessa dagar. Så vi kämpar vidare med avledningsmanövern 😊 Blir nästan irro på mig själv att jag inte lyckats lista ut en sån enkel grej själv. Tänk att en sån liten manöver visade så mkt resultat. Känner att man låser sina egna tankar när det spårar ur 😬 tur att det finns proffs att fråga om hjälp!”

Och ytterligare en tid senare skickade hon det här meddelandet:

”Hej! Har ju gått ngn vecka nu och det går mkt bättre för oss. Jag fortsätter avleda i tidigt skede. Viktigast av allt, det går längre tid mellan hennes överslag. Nu har det gått flera dagar sen det hände sist. 👍 Nu när jag har semester så har jag haft god tid å sitta med henne typ en timme om dan och bara passivitetsträna och slappna av.
Känns som att det hänt mycket i positiv riktning med pirayan 😬

Kanske också du eller din hundkompis har liknande problem? Därför tänkte jag dela med mig av vår konversation så kanske du kan norpa något tips som passar dig och din hund. Lycka till!

/ Susanne

 

När en gamling får testa viltspår för första gången

På måndag börjar älgjakten. Ska bli enormt spännande. Och då kom jag på att jag måste damma av vår siberian husky Flinga. Hon brukar ju reda upp situationer när en påskjuten älg inte går att hitta.

Så jag skulle tina upp en klöv för att göra viltspår med henne. Men klöven jag hittade i frysen var fastfrusen med en annan klöv så jag tinade två stycken. Och då kom jag på att de andra två pensionerade sibbarna som vi har kvar; Blia och Vante, också kunde få sig ett viltspår.

Vante spårade fokuserat.

Vante fick börja. Han är idag elva år och vad jag kan minnas har han aldrig fått testa på ett viltspår. Han var full av förväntan fastän han inte hade en aning om vad som väntade. Jag gick med honom i koppel till stället där jag hade börjat dra klöven, selade på honom och satte på spårlina. Sedan visade jag med en handrörelse ned mot där klöven hade dunsat i marken första gången. Han sniffade lite avslappnat. Sedan kände han den där spännande doften och gick genast igång. Med full koncentration och fokus följde han spåret genom skogen. Det var en fröjd att se. Sedan kom han fram till platsen där jag hade knutit fast klöven i ett träd. Han luktade nyfiket. Jag knöt loss klöven och drog lite retsamt. Då vaknade vilddjuret i honom! Häftigt att se. Vilken lycka att få gnaga på detta ben. Vante var så lycklig. Han till och med rullade sig på benet för att verkligen gnugga in doften. Sedan bar han hem det med en mallig knyck på nacken.

Kolla hur Vante verkligen myste med älgklöven. Jag blev alldeles rörd.
Sedan fick Blia spåra.

Efter det var det Blias tur. Hon tyckte också det var spännande när jag visade var hon skulle börja spåra. Hon följde spåret noggrant till slutet. Men när hon insåg att det bara var en klöv var det inte så intressant längre, trots att jag lekte och ryckte i snöret.

Men att hitta klöven var väl måttligt kul. =)
Flinga spårade fokuserat.

Slutligen var det Flingas tur. Hon har ju gjort det här några gånger förr. Både med klöv på slutet och förra hösten hittade hon en hel kalv då hon redde upp situationen efter ett skott. Nu spårade hon med stort fokus och intresse. Men när hon kom till slutet blev hon nästan besviken. Bara en futtig klöv? Inte en riktig kalv? Nåja, när jag drog igång och lekte med klöven blev det roligare och hon bar den hem med ett flåsande.

Intressant. Även om en älgkalv hade varit mer uppskattat.
Flinga bär hem klöven med en stolt hållning.

Efter det var det ju två hundar kvar som inte hade fått spåra. Hagel och Gizmo. Så jag stoppade in dem i bilen och drog iväg en bit. Sedan la jag två personspår med fyra apporter var och roliga pipdjur på slutet. Det löste de fint.

Gizmo spårade fint.
Och hittade sin pipis på slutet.
Hagel låg på järnet som vanligt.
Och gillade sin pipis på slutet.

Och vet du vad jag gjorde efter det? Jo, la mig i sängen med Hagel och Gizmo och hade världens skönaste powernap. Underbart. Trött i kroppen och med gott samvete över samtliga fem hundar. Sånt är svårt att slå.

/ Med vänlig hälsning, Susanne

Antingen vinner man eller så lär man sig något

Förra helgen tävlade jag Nose Work med dotterns cavalier Gizmo. Det var en upplevelse – kan man säga.

Tävlingen var i klass 1 i Nordvik. Dottern tävlade med sin border terrier som hon har hos sin pappa och jag fick äran att föra Gizmo.

Vi började med banvandring. Min grupp skulle ha inomhussök och fordonssök först. Det såg ut så här.

Första delen av inomhussöket.
Andra delen av inomhussöket.
Fordonssöket. Tre fordon. Röd buss med släp och traktorn till höger. Hundarna fick sätta upp tassarna på alla fordon utom bussen.

Områdena kändes ovanligt stora. Vilket jag gillar, då blir det inte bara att kasta sig in och paniksöka utan att verkligen jobba metodiskt. Tiden i inomhussöket var fyra minuter. Tiden för fordonssöket var tre minuter vilket kändes lite tajt.

Min plan för inomhussöket var att söka från vänster till höger. Så jag och Gizmo började med boxarna till vänster. Han visade lite intresse den bortre boxdörren men kunde inte fästa upp så jag visade vidare. Och så såg jag plötsligt intresse vid däcken. Han söker sig ned och gör en fin markering mellan de båda däcken. Markering! Rätt! Yes.

På fordonssöket hade jag bestämt mig för att springa förbi de första fordonen och börja med traktorn. Jag vet att Gizmo har lätt för att sätta upp tassarna på fordon, och vi hade fått veta att det var ok att sätta upp tassar på traktorn och på släpvagnen, men inte på den röda bussen. Och om jag hade gjort som vanligt hade jag börjat med släpet, sedan sökt av bussen, och så släpet på andra sidan och efter det gått över till traktorn. Men om Gizmo sätter upp tassarna fyra gånger på bussen är vi ju rökta. Så därför ville jag börja med att söka av traktorn, sedan släpet och sist bussen.

Vi började med traktorns bakdäck, sedan jobbade vi oss runt fronten och bakåt. Mitt emellan bakhjulen, i ”kopplingsdrag-grejen”, så stannar Gizmo till och sätter sig så snyggt. Markering. Rätt! Waow, vilken kalasstart!

Senare blev det banvandring för utomhussök och behållarsök. Det såg ut så här.

Domare Adam Hübinette har banvandring för utomhussöket.
Behållarsöket i två rum.

Jag bestämde mig för att köra principen vänster till höger på utomhussöket. Det var ju som två avdelningar. Så jag tänkte ta en avdelning i taget, kanterna runt först och mitten sen.

På behållarsöket var det också som två rum. Där tänkte jag söka av det första rummet först och sedan gå längre in och ta resten.

Det började bra på utomhussöket. Fast dottern stod en bit bort och såg på vilket gjorde att Gizmo ville titta mot henne ibland. Plötsligt såg jag ett intresse vid en mur mellan de båda avdelningarna. Men Gizmo släppte det. Jaha, doften var alltså här någonstans men han kunde inte lokalisera den. Jag visade att han skulle söka i området igen. Då stannade han och luktade noggrant på en blomma! Hmm. Och sedan stannade han till och luktade på någon annan störningsdoft på en sten i muren. Synd att han tappade tråden. Vi jobbade oss vidare i resten av området och återgick sedan till det intressanta stället. Men Gizmo klarade inte av att fästa upp var doften kom ifrån och tiden gick ut. Skit också. Domaren visade var det var, och det var bara cirka tre decimeter från där han stannade till första gången. Och blomman och störningsdoften låg ungefär en decimeter ifrån doftkällan.

Nåja, då var det dags för behållarsök. Gizmo kollade snabbt av det första rummet. Inget verkade intressant. Så vi gick in i det andra rummet. Inget verkade särskilt intressant. På vägen tillbaka till det första rummet stannade han vid en låda och nosade noggrant i ett hål. Jag kände hoppet stiga och gjorde en tabbe. Gick närmare. Och då la sig Gizmo och markerade. Och jag köpte markeringen. Fel! Klantarsle. Man får inte låta sina egna förhoppningar göra att man pressar hunden att göra sin markering. Samtidigt ska ju inte hunden göra den utan att den hittat rätt doft heller. Det blev en lärpenning för framtida träning.

Gizmo med sitt brons i fordonssök, och Solveig med silver och guld.

Jaha, då var den dagen slut. 2 av 4 gömmor funna. Hyfsat okej för vår första tävling tillsammans. Vi fick brons i fordonssöket, dottern fick silver med sin border terrier – plus guld i inomhussöket. Det var kul. Och nästa dag skulle det nog gå ännu bättre – då var vi ju varma i kläderna.

Nästa dags banvandring inleddes med behållarsök och utomhussök. Det såg ut så här.

Behållarsöket dag 2.
Utomhussöket fotat från ett annat håll än där man startade. Man startar till höger i bild.

På behållarsöket delade jag in kartongerna i en vänster och höger sida. Jag tänkte ta ena sidan när vi sökte av åt ena hållet och andra sidan när vi sökte tillbaka. Fast det blir ju ofta lite hoven droven ändå.

På utomhussöket ville jag börja med björkveden till vänster, sedan jobba oss runt ytterkanterna först och sedan söka av grejer i mitten i slutet.

Redan när jag kom till tävlingsområdet med Gizmo märkte jag att han inte riktigt var ”online”. Istället var han väldigt fokuserad på att gnälla mot andra hundar, lukta på fläckar i gruset bredvid testbanan och slutligen hittade han en fläck utanför entrén till behållarsöket där han klapprade tänder – som han gör när det luktar löptik. Jag gjorde en Hemlige Arne – alltså att jag band fast Gizmo i ett stuprör, visade honom godis och låtsades springa och gömma det mot tävlingsområdet till. Jag bar också in honom när det var vår tur så han inte skulle lukta på löptiksfläcken igen. Men det hjälpte inte. Hela behållarsöket gick han mest och luktade i golvet mellan kartongerna gjorde och trampade sig själv på öronen för att han spårade så mycket. Jag visade med handen mot kartongerna för att fånga upp hans intresse men det gick tungt. Till slut visade han ett halvhjärtat intresse för en låda och jag chansade. Markering. Fel. Suck.

På utomhussöket började det bra i några sekunder. Sedan återgick han till intresset för andra dofter och trampade runt på sina öron igen. Jag jobbade frenetiskt och visade mot olika grejer att söka av. Men det var svårt. När hundar hamnar i det här stadiet brukar jag säga att de har rattat in fel radiokanal. De är liksom bara mottagliga för den musik som spelas på den kanalen, det vill säga dofter av andra hundar. Även om de då snubblar över nose work-doften så har de väldigt svårt att ta den eftersom det är en helt annan musik som spelas på en annan kanal. Jag såg att Gizmo visade ett snabbt intresse på ett ställe innan han återgick till sitt hundsniffande. Hade han varit inställd på rätt kanal hade han följt upp den där doften, men nu låg det på andra plats i prioritetsordningen. Frustrerande. Tiden gick ut utan att vi fyndade. Domaren visade var gömman var, i knähöjd under en hylla. När jag specifikt visade Gizmo att han skulle söka i området så hittade han, och jag belönade ljudligt och rikligt och hoppades att det skulle göra att han hamnade på rätt radiokanal till nästa sök.

Efter det banvandrade vi för inomhussök och fordonssök. Det såg ut så här:

Inomhussöket.
Fordonssöket bestod av dessa två släpar.

Jag funderade på att göra en Hemlige Arne igen men jag kunde ju inte öppna dörren och springa in i inomhussöket hursomhelst. Så jag hoppades istället på det bästa. Men Gizmo gnällde mot andra hundar på platsen där vi väntade, och ville ställa sig in. En tik vindade han in ordentligt och skrek riktigt för att han så gärna ville träffa den. Hoppas verkligen att den tiken inte var i löpen och att matte struntat i att anmäla det. Jag började köra lite rallylydnadsövningar istället för att försöka få lite kontakt och avleda från ”fel radiokanaler”.

Så var det vår tur. Vi gick in, jag lät Gizmo vinda ett tag vid startlinjen och peppade honom. Så körde vi igång. Och nu sökte han riktigt bra. Vi jobbade oss runt från vänster till höger och tog saker i mitten sist. Han visade något intresse inne i en hörna men det blev inget mer med det. Så vi fortsatte och kollade av allt igen. Så gick tiden ut. Jä-la skit. Och vet ni var doftgömman låg? Jo, på det enda ställe jag missat att låta honom söka av. Så himla typiskt. Vi hade verkligen behövt lite flyt nu. Bara för att förstärka att han fyndade när han faktiskt sökte ordentligt. Nåja, han fick hitta den i efterhand och jag belönade rikligt i hopp om att den goda trenden skulle hålla i sig till fordonssöket.

Men på fordonssöket blev han återigen en spårhund som trampade sig på öronen. Jag visade mot de olika delarna i fordonen och han luktade lite tvärt och återtog sedan sitt djupa studerande av alla dofter i gräset runt fordonen. Fel radiokanal igen. Suck. Dessutom var han nära att pinka men jag hann avstyra det hela. Tiden gick ut och domaren fick visa var gömman var. Den låg ganska högt till för en liten hund och var nog rätt svår att få in i nosen. Särskilt om man som Gizmo fokuserar på gräset …

Så vi hittade inte någon doftgömma! Mitt sämsta resultat någonsin. Men jag tog det inte så hårt. Den här tävlingen var ju mest som en bonus medan jag väntade på klass 2-tävlingarna med Hagel. Jag och Gizmo ska ju mest troligt inte ha en tävlingskarriär ihop, det ska han ju ha med min dotter och de verkar jobba bättre ihop.

Men jag tänker på rubriken jag skrev: ”Antingen vinner man eller så lär man sig något”. Det var en klok tjej som sa så. Hon blev intervjuad av en tidning eftersom hon går en utbildning för att bli professionell dataspelare – typ. Det kallas e-sport. När hon spelade och förlorade så var det förstås trist – men hon tänkte det där smarta ”Antingen vinner man eller så lär man sig något”. Det har jag nappat på. För det är ju precis så det är. Man lär sig ju hela tiden, särskilt när det går dåligt. Så jag tänker dela med mig av mina tankar på hur jag skulle försöka jobba bort detta intresse för andra hundar och deras dofter – om jag och Gizmo skulle tävla fler gånger. För du eller din kompis kanske har samma problem?

  • Jag skulle se till att köra bland de sista på alla Nose Work-träningar med träningsgänget. Så att han får gå med en massa andra hunddofter i sökområdet.
  • Jag skulle lägga godis intill doften för att öka värdet av att ha rattat in Nose Work-radiokanalen. Skulle Gizmo ändå ha svårt att välja NW-doften först skulle jag göra en Hemlige Arne och springa runt på ett peppande vis och pilla lite här och var i sökområdet.
  • Jag skulle träna mer på att andra hundar vistas nära sökområdet när Gizmo söker. Blir han för distraherad gör jag som ovan – lägger godis intill doften och ev agerar Hemlige Arne. Så har vi tränat tidigare med god effekt.
  • Jag skulle träna starter, där han får vinda in doftgömman redan i starten. På så vis tänker jag att han lättare tänker Nose Work när vi ställer upp oss i vår startposition. Att det blir som en vana att slå på nosen (på NW-radiokanalen) när vi gör vår startrutin.
  • Jag skulle öka värdet av doften, se till att ofta träna med godis intill och hylla honom enormt när han hittar.

Har du något fler förslag? Ös på bara =)

Nu siktar jag mot klass 2 i Hörnefors med Hagel i stället. Då ska jag komma ihåg att säga färdig när vi hittat två gömmor. Om vi hittar dem alltså …

/ Susanne

Så skapas fler tävlingar i Nose Work

Intresset för den nya sporten Nose Work växer lavinartat. Faktiskt precis som jag förutspådde när jag gick min instruktörsutbildning hösten 2015. ”Det kommer att bli större än både agility och rally” sa jag då. Och mycket pekar på att jag får rätt. Vilket leder till både glädjeämnen och en del bekymmer.

Glädjeämnet är att så många hundar och deras hundägare får ha så enormt roligt. Att hundens nos kommer till sin rätt, att hunden får känna sig lika duktig, smart och tillfredsställd som en narkotikahund och att föraren får bli imponerad av hur bra hunden klarar alla utmaningar den ställs inför.

Bekymret är att det blir sådant tryck på tävlingar. Redan ett halvår in på det första officiella tävlingsåret kommer cirka 50-60 anmälningsmejl in på bara en minut när anmälningarna släpps. Det blir först till kvarn, lottningar och annat för att skipa rättvisa. Många som inte får vara med blir besvikna och många gånger sura.

Därför har jag ett förslag: Ordna en tävling du med! Så hjälper du till att skapa fler tävlingstillfällen, så fler får ha roligt, så att trycket minskar. Du kan – jag hjälper dig. Läs vidare bara!

Det är sagt att privata aktörer med f-skattsedel samt olika hundklubbar som brukshundklubbar, kennelklubbar och rasklubbar får arrangera tävlingar. Troligen är du med i någon klubb. Kanske i en rasklubb, eller brukshundklubb? Ta då kontakt med denna klubb och säg att du vill arrangera en Nose Work-tävling med deras hjälp. Erbjud dig att bli den person som får den här klubben att hänga med på det nya – att bli en klubb att räkna med när det gäller Nose Work. Här kan du läsa mer om det på SNWK:s hemsida: http://www.snwk.se/prov-tavling/ansokan-om-officiell-tavling/

Men jag vet ju inte hur man gör? Ska ”lilla jag” verkligen dra på mig ett sådant arrangemang? Tänker du så? Det gjorde jag också i början. Men jag VILLE så gärna skapa en rolig tävlingshelg för alla Nose Workare i min närhet så jag tänkte att jag testar. Jag läste på, frågade kunniga domare och andra i Nose Work-klubben och tog det steg för steg. Det gick alldeles utmärkt. Jag ordnade en tvådagarstävling i september 2016 och en tvådagarstävling i juni 2017. Nu tänker jag bjussa på allt jag hittills lärt mig så att du har en gräddfil och bara kan köra igång direkt.

  1. Hitta några datum då du gärna vill köra tävlingen. Ta en tvådagarstävling när du ändå är igång. Det lockar fler tävlande eftersom de liksom får två tävlingar på samma resa. Och det sparar pengar eftersom domarna bara reser en gång men dömer två dagar.
  2. Hitta domare och kolla datumen med dem. Boka dem. Varje domare får döma 25 ekipage per dag. Så fundera på om du vill anlita en eller två. För mig har det känts effektivare med två. Då får man ha ca 40-50 ekipage på en dag. Kolla med den domare du anlitar hur många den vill döma på en dag. Det finns klass 1-domare och klass 2-3 domare. Om du tänkt arrangera en klass 1-tävling så funkar alla domare på listan. Vill du även ha klass 2 så är det lite färre domare som kan. Du hittar alla domare här. Domararvodet är 900 kr/dag/domare. Om du har två domare en helg blir det alltså 3600 kr i domararvode du ska betala. Du ska inte betala direkt till domarna, utan SNWK arvoderar och betalar reseersättning till domarna och detta faktureras din klubb i efterskott. Det faktureras även en registreringsavgift på tävlingsresultaten, 60 kr per resultat. Så en del av anmälningsavgiften ”försvinner” dit – bara så du vet.
  3. Ge din klubb i uppdrag att ansöka om att bli arrangör. Det gör ni här: http://www.snwk.se/prov-tavling/ansokan-om-officiell-tavling/ Och sedan att ansöka om att arrangera tävling via snwk2.se. Bestäm om du och din klubb vill ha TSM eller TEM. Tävling samtliga moment innehåller inomhussök, behållarsök, utomhussök och fordonssök. Tävling enskilt moment innehåller ex vis fyra inomhussök eller fyra fordonssök. När ansökan godkänts får ni också en arrangörsmanual där ni får veta viktiga saker att tänka på vid arrangemanget. Där får ni massor av bra info. Det du kan läsa här handlar mer om sånt som är bra att veta och tänka på, men som inte alltid framkommer i en arrangörsmanual.
  4. Bestäm vad ni ska ta i tävlingsavgift. En vanlig summa idag är 350-400 kr per tävlande och dag.
  5. Hitta häftiga ställen att vara på. Det här tycker jag är den roligaste biten. Fast också lite klurigt eftersom hundar inte tillåts överallt. Fokusera på att tävlingsområdet har bra med toaletter, parkering och något ställe där man kan ha ett fik eller så. Eller om det finns någon affär eller pizzeria i närheten så folk får mat den vägen. Tänk på att stället ska klara att hålla ett inomhussök, utomhussök, behållarsök och fordonssök, om du nu valt att arrangera en TSM. Fråga runt bland dem du känner. Tänk på att det är smart att placera behållarsöket under tak så blir det inte problem om det regnar eller blåser. Särskilt i klass ett då det är kartonger som lätt blir sladdriga i regn. Oftast är det inomhussöket som krånglar eftersom man så sällan får ha hund inomhus. Men om du bara hittar ett uthus med fyra väggar så duger det. Ladugårdar och stall funkar. Maskinhallar. Någon grillkåta eller vad sjutton som helst. Se möjligheterna. Kolla med din domare om du känner dig tveksam om det funkar. Och tänk på att om du vill hålla till i en offentlig miljö där andra ”vanliga” människor kan vistas så behöver du kanske söka tillstånd hos polisen. Kostar ca 900 kronor. Jag sökte exempelvis tillstånd när jag skulle arrangera en tävling i Bonnstan, gamla huslängor från 1800-talet som också fungerar som sommarstugor.  Många vistas där och har sin promenadrunda i området. Tänk gärna logistik när du planerar områdena. Tänk var de tävlande ska vara medan de väntar. Hur du ska göra för att de inte ska se. Vilken väg de ska gå fram till tävlingsområdena, och vilken väg de ska gå därifrån. Tänk på att Nose Work ska vara för alla, så underlätta för dem med reaktiva hundar. Se till att undvika trängsel och onödiga flaskhalsar. Gott om plats ska det helst vara.
  6. Hitta funktionärer. Börja ragga dem i god tid. Om din klubb ordnar tävlingen så borde det ju finnas funktionärer att tillgå i klubben. Om du arrangerar en tävling med två domare så behöver du: Två tidtagare, ev två protokollskrivare (domarna är lite olika där om de vill skriva själva eller ha en skrivare – så fråga din domare hur hen vill ha det), två ropa fram-personer som håller koll att nästa tävlande är på plats och ev följer den fram till tävlingsplatsen ifall det är svårt att hitta, ev mottagare som ser till att den tävlande inte ser för mycket när den kommer fram till tävlingsplatsen, som säger att ”här ska du vänta en stund” och sedan ger tecken när det är klart att komma fram. Du behöver två protokollöpare som hämtar protokoll hos domarna efter ca varannan/var tredje hund och tar dem till sekretariatet. Du behöver en trygg person som gillar Excel i sekretariatet. Den ska helst sitta på en undanskymd plats där den får jobba ostört. Den ska ha fått stifta bekantskap med dataprogrammet någon vecka innan tävling så att den har förstått hur det fungerar. Programmet fås av SNWK som också skickar med instruktioner för hur det fungerar. Alla funktionärer får gärna bära reflexväst eller om ni vill köpa in speciella t-shirts? Det är trevligt för de tävlande om de snabbt ser vilka de kan fråga om det behövs. Tänk också gärna igenom hur du och din klubb vill belöna dessa funktionärer. Ideellt arbete i all ära, men det uppskattas att ändå få något för att man ställt upp. För det första ska funktionärerna ha fri mat och fika under dagen. Domarna också förstås. Men sedan är det trevligt med presentkort, choklad eller andra gåvor. Även någon form av tackpresent till domarna uppskattas.
  7. Beställ priser. Det är sagt från Nose Work-klubben att den som placerar sig 1-3 i varje moment ska få pris (pokal, statyett, rosett eller liknande) samt totalvinnarna. Jag brukar ge pris till 1-3 i momenten, och 1-5 i totalen. Det ska stå momenten (exvis fordonssök och placering och datum på varje pris, likaså för totalen.) Du kan beställa från olika sajter. Jag har ex vis beställt från plaketten.se men det finns många andra bra ställen också. Utöver det så får din klubb hjälpa dig att ragga priser från företag. Djuraffärer är ofta pigga på att stötta med några grejer, men tänk brett – hundägare är som folk är mest och behöver grillar, handdukar, kepsar, schampo och annat smått och gott. Det finns även författare till hundböcker som gärna kan tänka sig att sponsra. Som tävlande uppskattar man ett stort prisbord.
  8. Så är det dags att ta emot anmälningarna. Du och din klubb kanske har bestämt att onsdag ett visst datum klockan 12.00 släpps anmälan. Då får folk börja mejla in sin anmälan. Tydliggör vilka uppgifter ni vill ska skickas med i anmälan. Det ska vara: förarens namn och personnummer (ej fyra sista behövs), hundens stamtavlenamn och tilltalsnamn, hundens registreringsnummer eller tävlingslicensnummer, hundens födelsedatum, hundens ras och kön. Ni kan även vilja ha mobilnummer och klubbtillhörighet. Var beredd på att mejlen rasar in. Se till att ha avsatt tid för att kunna svara alla inom kort. Har ni först till kvarn-systemet meddelar du snabbt vilka som fått plats, och när platserna är slut meddelar du vilken reservplats som mejlaren har fått. Eller så kör ni lottning på alla platser bland alla som mejlat in. Lottningen bör ske inom en vecka så de som kommit med kan börja ordna boende och liknande. Klargör detta redan i er ansökan så folk vet vad som väntar. Meddela också hur betalning kommer att ske. Bara de som vet att de kommer med behöver betala. Reserver betalar när de vet att de kommit med. Se till att klargöra vad som händer om hunden blir sjuk eller liknande och den tävlande vill ha tillbaka pengarna. Så här står det i arrangörsmanualen: Generösa avbokningsregler ska gälla, om reserver finns återbetalas hela anmälningsavgiften med avdrag av faktiska kostnader för återbetalning, max 10% av anmälningsavgift. Detta gäller för avbokningar till 14 dagar före tävlingsdatum. Saknas reserver eller avbokning sker senare än 14 dagar före tävling behandlas avbokning enligt regelverket. En smart plan är att meddela reserverna som ligger på reservplats ca 1-5 att de kan bli inringda med kort varsel.
  9. Gula band. Dessa används för att signalera att en hund behöver extra utrymme. Fundera om du som arrangör vill ta på dig att tillhandahålla gula band till ekipage som behöver dem. Eller om du i ditt pm skriver att den som behöver gula band ser till att ta med sig det själv. Bara så det framkommer klart och tydligt.
  10. Minst två veckor före tävlingsdagen är det dags att skicka ut pm till alla som kommit med. Berätta hellre för mycket än för litet. Information kan man aldrig ge för mycket av. Repetera också gärna tidigare information. Förvänta dig inte att folk kommer ihåg. Skriv upp alla tider som gäller. Skriv en ”gammaldags” vägbeskrivning, skicka med en länk till adressen på hitta.se eller liknande, skriv adressen också i pm:et för den som vill söka själv. Ange gärna närmaste boendealternativ. Berätta vad det är för ställe de kommer till: finns det en bensinmack i närheten, Ica/Coop, grillkiosk och sånt. Berätta vilka papper de måste ha med sig: doftprovsdiplomet, vaccination, medlemsbevis i SNWK eller annan SKK-ansluten klubb. Berätta om det säljs fika/lunch och om man betalar kontant/swish och liknande. Skicka med en lista på hur startordningen blev vid lottningen. Du kan ha samma startordning hela tiden, eller ha omvänd startordning efter två moment. Du kan även lotta startordningen i varje moment – om du orkar.
  11. Senast en vecka innan tävlingen är det bra att skriva in alla uppgifter i resultatprogrammet. Om någon uppgift verkar konstig eller saknas kollar du på SKK:s hunddata. Antingen har du redan lottat startordningen innan du skriver in det, det går även att lotta efteråt och ändra startnumret i systemet så justeras startordningen automatiskt. Du får instruktioner om exakt hur du gör när du får tillgång till systemet. Den person som ska sköta resultaten och skriva in dem under tävlingsdagen får nu en vecka på sig att bekanta sig med systemet och känner sig trygg.
  12. Gör ett utskick till alla funktionärer. Meddela tider de ska vara på plats och hur länge de förväntas stanna. Berätta tydligt vad deras arbetsuppgifter innebär. Jag brukar även förmedla grundtanken att det ska vara roligt att tävla, funktionärerna ska vara charmiga och hjälpsamma.
  13. Skriv ut alla tävlingsprotokoll. Om du gjort startlistorna enligt instruktionerna så följer namn, hund och sånt med när du skriver ut protokollen. Annars får du handskrivna in dem. Se till att ha gott om papper och toner. Det är fyra papper per tävlande. Ett papper per moment. Det innebär att om du har 25 tävlande en dag så blir det 100 papper som ska skrivas ut. Om du har 40 tävlande per dag i två dagar blir det 320 papper! Dessa papper ska du sortera i startordning i pärmar till domaren. Tänk också vilket moment som ska göras först, och sen, och sortera papperen efter det så det blir lätt för domaren/domarna att ha ordning. Löptikar ska starta sist, du kan ange en särskild tid då de ska komma så behöver de inte vara och ”dofta” på området hela dagen.
  14. Skriv ut protestblanketter och anmälan om oacceptabelt beteende. Ska finnas på plats. Används ytterst sällan. Instruktioner och länkar till blanketterna får du när du ansöker om tävlingen.
  15. Se till att ha utskrivna diplom till tävlingen. Alla deltagare som klarar alla fyra sök inom maxtiden, och har max tre felpoäng, tilldelas diplom. På dessa tycker jag det är fint om både förarens och hundens namn står, men hittills har jag sett att bara förarens namn oftast anges.
  16. Se till att även ha UTMÄRKELSE-diplom. Om ett ekipage får utmärkelsen SSE, särskilt samspelt ekipage, på ALLA fyra sök så får ekipaget en särskild utmärkelse i form av detta diplom. Det är väldigt fint att få.
  17. Så är det dagen före tävlingen. Domaren/domarna anländer. Ni har snackat ihop er om när de vill titta på tävlingsområdena. Åk ut och låt dem inspektera, grunna och gärna ändra. Domarna har bred erfarenhet och vet om området behöver bli större/mindre än du tänkt, eller om det ska bli någon annan förändring. Var beredd på det. Ha gärna olika B-planer ifall området inte anses duga. Gör klart eventuella avspärrningar redan nu. Sätt upp skyltar så folk hittar. Tänk ut var sekretariatet ska vara (avskilt). Och se ut en bra plats där de tävlande ska anmäla sig och visa sina papper när de kommer. Tänk ut ett område som lämpar sig för kalibrerings/test-bana – alltså en bana med ca 5-6 behållare där de tävlande kan testköra sin hund på doften innan tävlingen.
  18. Överlämna pärmarna och ett NW-låda till domarna. Lådan ska innehålla hydrolat av tävlingsdoften, möbeltassar, tops, avklippta sugrör, magneter, handskar, tebollar och liknande så att domaren inte känner sig begränsad när den ska placera doftgömman.
  19. Tävlingsdagen. Kliv upp i god tid så du slipper stressa. Åk till platsen och samla funktionärerna. Sätt dem i arbete med att visa var de tävlande kan parkera, rasta sina hundar, gå på toaletten, och var de ska anmäla sig.
  20. Kör en samling på avtalad tid. Få deltagarna att känna sig välkomna. Gå igenom vad som kommer att hända. Berätta att de ska hålla avstånd till ekipage med gula band. Berätta var man rastar, att man plockar upp och var bajspåsarna kan lämnas. Berätta var toaletterna är, vad det finns för fika och mat och liknande. Sedan är det dags för banvandring. Nu börjar pirret. Kul. =)
  21. Sedan tar dina funktionärer vid. De ropar upp nästa tävlande och ser till att efterföljande verkar redo. Du bör ha ordnat listor med namn och hundras så funktionären lättare kan se vem som troligen är härnäst. Det finns tävlingar där de tävlande får sköta detta själva, genom att stryka sig på listor och sånt, men jag tycker det ger en större trygghet och trivsel att ha funktionärer som hjälper till med detta.
  22. När två–tre tävlande har gjort sina moment så kommer protokollspringaren, i glappet mellan två tävlande, och hämtar papper och tar dem till sekretariatet.
  23. Förhoppningsvis avlöper tävlingen utan större intermezzon. Även om protokollspringarna verkligen fullföljt sitt uppdrag kan det bli en del väntan innan det blir dags för prisutdelning. Tänk gärna ut något kul som de tävlande kan göra medan de väntar. Spela yatzy, lösa rebusar, svara på hundquiz eller nåt sånt gör att tiden går fortare. Dela gärna ut utvärderingslappar som de tävlande får fylla i. Två frågor bör ställas: Vad var bra med detta arrangemang? Vad kan göras bättre till en annan gång?
  24. Prisutdelningen. Tänk igenom hur du vill göra. Vem ska vara prisutdelare? Vilka priser ska gå till vilka? Ska de som placeras 1-3 stanna kvar för fotografering eller ska de få gå tillbaka på en gång? Vilka ska få ta från sponsorprisbordet? Eller har ni redan delat upp dessa priser? Ska ni lotta några priser? Ska SSE uppmärksammas på något sätt? Fundera ut detta INNAN så blir det mycket bättre. Vanligtvis börjar man prisutdelningen med de olika momenten och tar fram dem som placerat sig 1-3 i varje moment. Efter det är det dags för totalen. Börja bakifrån med placering 5, 4, 3, 2, 1 eller bara 3, 2, 1. Det brukar även ibland vara ett pris som heter typ ”Domarens pris” som kan vara en kul grej som en kexchoklad, tennisboll eller något sådant. Det är någon deltagare som kanske inte lyckats så bra på tävlingen men lyckats föra sin hund på ett bra sätt, vara entusiasmerande, stöttat sin hund, eller gjort stora framsteg på annat sätt. Glöm inte att ge funktionärer och domare sina tackpresenter.
  25. De tävlande åker hem. Du och funktionärerna städar upp. Sedan pustar ni ut och njuter av lugnet.
  26. Du säger adjö till domaren. Be gärna om synpunkter på vad som blev bra på tävlingen och vad du kan styra upp ännu bättre till nästa gång.
  27. Din excel-älskande person i sekretariatet har sparat ned alla resultat i programmet i en fil (en fil per tävlingsdag). Den ska du tanka in på snwk2.se. När du gjort det är förhoppningsvis allt klart. Möjligen får du någon bakläxa som ska fixas, då gör du det snabbt och sedan är du fri. =)
  28. Åk hem och soooov. Njut av tanken på att du skapade så mycket kul och lärorikt för en massa hundar och hundägare. Säkert lärde du dig själv en hel massa på kuppen också? =)

/ Susanne