Vilken grosser-helg!

I helgen var jag och Skott på ett grosser-läger strax utanför Arjeplog. Det finns bara cirka 50 grosser münsterländer i Sverige, och ungefär lika många i Norge. Nu kom 11 av dem till denna plats för att träna ihop under ledning av Mattias Vesterlund på Hundskolan Vision. Så roligt att få träffa alla andra grosser-nördar!

Här tränar vi på Mattias gård.

Här kan du se porträtt på alla grosser münsterländer som var med. Kan du hitta min Skott?

På lördag tränade vi på grunder som fot och stannakommando. Vi fick träna på sprättburar med hundskolan visionsripor (dummy med plastremsor) samt riktiga duvor. Vi hade även teori om bland annat stadga, dirigering, avanceplatta och annat.

Här kan du se en film när jag och Skott tränar på stannakommandot när en duva flyger upp. Han blir så förtrollad av fågeln att han inte kommer ihåg att han ska sätta sig, fastän jag säger ”stanna” med ganska rejäl ton. Men han stannar ju i alla fall! =)

På söndag klockan 08.00 gick vi upp på fjället och ”lekte” jaktprov. Vi fick söka två och två, medan resten gick i en samlad grupp efter. Det är förstås jobbigt att gå med hund i koppel i grupp sådär. Många hundar stretar och drar, de vill vara först och gärna sticka ut själva och söka. Jag och Skott har tränat mycket på att inte dra i kopplet i sommar (har inte gått sååå himla bra), men nu bestämde jag mig för att inte bry mig om sånt. Om jag skulle träna på att inte dra i kopplet i detta sammanhang skulle det bli för svårt och jag skulle mest få ägna dagen åt att tjafsa med honom. Istället fokuserade jag på att hans första upplevelse av fjället skulle bli super. Hans matte skulle vara positiv och glad, han skulle förhoppningsvis få hitta någon fågel och få mitt stora beröm och vara min hjälte.

Kort samling på fjället.
Det blåste friskt. Men jag tar hellre sånt väder än sol och 30 plus! =)
Mattias Vesterlund är en engagerad instruktör som gör sitt yttersta för att alla ska utvecklas och lyckas.

Vi fick feedback från Mattias både som om han var jaktprovsdomare och instruktör. Vi fick tips som slipade oss som hundförare, fågelfinnare och provdeltagare.

När jag och Skott skulle söka samtidigt som en annan hund var jag nervös i början. Jag trodde att Skott, som bara är ett år, skulle vara mer barnslig och leksugen, eller vara osjälvständig och följa efter den andra hunden för att se var den sökte. Men jag blev glatt överraskad. Han gick självständigt och fint i söket och jag kunde styra honom med lågmälda ord och kroppsrörelser. Häftig känsla!

Vi lyckades också hitta fågel vid ett par tillfällen, även om det inte hann bli något riktigt stånd och sånt. Men Mattias sköt med en ”låtsaspistol” så vi fick öva på att det smäller och att stanna. Riktigt kul.

När vi samlades för en sista genomgång klockan 17.00 var både jag och Skott ganska möra. Att Skott lägger sig ned så här och bara slocknar hör inte till vanligheterna.

Skott har rullat ihop sig på sista samlingen.

Nu hoppas jag innerligt att det blir några bra situationer när fågeljakten drar igång den 25:e. Jag ska ta med både Hagel och Skott till jaktmarkerna. Först går jag med Skott en timme. Sedan Hagel. Så får de vila i bilen mellan varven. Såååå spännande det ska bli!!

/ Susanne

Hänger du med på aktivitetspromenaden?

Hoppas att du vill hänga med på min nya ”grej” med aktivitetspromenad. På torsdag den 28 juni kl 18.30 samlas vi på grusparkeringen intill Folkparken i Skellefteå. Vill du knappa in en adress är det Mossgatan 28.

Du behöver ta med:

  • Enormt mycket GODA och VÄRDA godisar till din hund. Den behöver inte äta middag före! 😉
  • Bajspåsar.
  • Fikaväska om det är uppehåll. Picknickfilt.
  • Vatten och vattenskål till hunden.
  • Regnställ och stövlar om det regnar. Jag kör oavsett väder. Hunden ska ju rastas ändå, eller hur?

Vi börjar med att träna hundmöten. Så låt hunden sitta kvar i bilen så den inte får ”tjuvträna” medan vi styr upp i vilken ordning vi ska gå. Jag delar upp alla som kommit i två grupper. Ena gruppen går åt ena hållet på en utmärkt slinga, den andra gruppen går åt andra hållet. Vi håller ett mellanrum på minst 50 meter mellan varje ekipage i gruppen. Halvvägs på rundan får du alltså börja mängdträna hundmöten och belöna när hunden gör rätt. Vi går ETT varv och återsamlas sedan på grusparkeringen.

Efter det blir det Ramboträning, det vill säga tuff men kul miljöträning. Vi kommer att gå i olika trappor, balansera på brädor, gå på plåt, klättra på saker. Kom ihåg att inte pjåska och tycka synd om hunden om den verkar orolig i någon situation. Det gör bara i så fall att hunden får vatten på sin kvarn, den tänker att då ÄR det verkligen något att vara rädd för om matte/husse pjåskar så där. Istället ska du agera hurtfriskt, tryggt och peppande. Belöna högljutt och entusiastiskt varje framgång som hunden gör.

Sedan börjar vi gå vår promenad. Vi går under E4 och siktar mot Solbacken. Halvvägs stannar vi för allmänlydnadsövningar. Efter det fortsätter vi en bit och gör nosövningar. Vi går vidare, under E4 igen och passerar nära OKQ8 på Solbacken. Vi tar elljusspåret tillbaka, gör allmänlydnadsövningar, och när vi är åter vid Folkparken blir det rallylydnadsövningar. Efter det samlas vi på gräsplätten vid dansstatyn, tar det lugnt ett tag och fikar.

Vi håller på i cirka två timmar. Det kan antagligen bli längre om vi är många. Nu får alla som vill vara med, men OM det blir väldigt många så får ni räkna med att det blir en del väntan även om jag ska göra mitt yttersta för att det ska bli bra.

Jag kommer att testa att ha ”drop-in” på denna aktivitet. Du behöver alltså inte anmäla dig, men om du tänker komma så får du gärna hojta till när du ser att jag lägger ut det på Rackarungarnas Facebooksida så jag får ett hum om hur många det blir. Det kostar 250 kr/ekipage. Du swishar på plats eller betalar kontant på plats.

/mvh Susanne

Fira varje gömma – ett sätt att fokusera

Golfproffset Annika Sörenstam har alltid varit rätt duktig på att spela golf. Men inte alltid så proffsig. I alla fall om jag ska tro på den historia som NW-instruktören och hockeycoachen Conny Elfsberg berättade för mig på Nose Work-lägret förrförra helgen.

Conny berättade om när Annika ännu inte slagit igenom helt. Hon fanns med på listorna över duktiga spelare (den där listan kallas säkert något men jag orkar inte ta reda på det och ni fattar ändå) men var inte i topp. Hon tog hjälp av en mental coach som Conny nämnde ett namn på, men som jag glömt. Det gäller att bara komma ihåg det viktigaste – som jag kommer till alldeles strax. =)

Den här coachen studerade Annika när hon tränade. Hon stod och slog långa raka bollar (det heter säkert också nåt särskilt med golftermer). Hon slog ett perfekt slag och bollen flög spikrakt precis dit hon tänkt. Hon placerade en till boll framför sig och slog ett till lika perfekt slag. Hon placerade en tredje boll framför sig och slog ett lika perfekt slag igen. Hon tog fram en fjärde boll. Då råkade hon få en liten felträff och bollen drog iväg snett.

– Idiot, röt hon till sig själv samtidigt som hon slog sig själv i pannan.

Efter det upprepas scenariot. Annika slog iväg flera perfekta bollar, utan ett ord. Men när det sket sig slog hon sig i pannan och kallade sig Idiot. Vad gjorde nu coachen åt detta?

Han bad henne fira varje lyckat slag ordentligt. Och inte banka på sig själv för de misslyckade slagen. Hon började tveksamt. Sa lite försiktigt ”jaaa” och höjde ena armen lite lamt i en segergest. Men till slut blev det bättre. Hon sa ”JAAAA” och spände armen i en riktigt engagerad gest.

Varför berättade Conny allt detta för mig? Jo, jag hade nämligen lite motvilligt ställt en fråga ( i slutet av lektionen när alla andra gått ut). Jag frågade om han hade något tips för att bromsa min prestationsångest när jag tävlar i Nose Work.

Jag tycker ju att om jag ska vara värd att anlita som instruktör så måste jag ha många egna erfarenheter. Jag måste ju ligga i täten. Om jag ska kunna inspirera, hjälpa och peppa andra ekipage som tävlar måste jag ju själv ha kommit så långt man kan, så jag har praktisk erfarenhet av det jag pratar om. Ja, det är alltså mer eller mindre ett krav jag sätter på mig själv. Vilket gör att det lätt blir lite FÖR viktigt när vi tävlar. Jag VILL så mycket att hälften vore nog. Missförstå mig rätt – jag tycker att Nose Work är en av de roligaste och mest spännande tävlingsformer jag någonsin hållit på med – så det är inte så att jag vantrivs på tävling. Inte alls. Men när jag träffade Conny tänkte jag ta tillfället i akt att fråga ett proffs hur jag ska hantera denna bubblande prestationsångest. Det var då han berättade om Annika Sörenstam.

Ska detta överföras till en Nose Work-tävling så handlar det om att jag ska fira varje hittad gömma, verkligen glädjas och njuta av att vi hittade just den gömman. Att strunta i resten. Bara fira varje gömma. Som Annika firade varje lyckat slag. Och inte kalla mig Idiot när vi missar någon gömma. Fast fullt så illa brukar det inte vara, men ändå, det blir lätt att man överanalyserar och bankar på sig själv för misstagen – och glömmer att fira allt som faktiskt gick bra.

Så det var mitt mantra nu när jag startade på klass 2-tävlingen i Gällivare: ”Fira varje gömma”. Jag hade till och med satt en melodi på det, den där låten ”We are all the winners” med Nick Borgen. Inte världens bästa låt, men den passade bra med orden ”Fira varje gömma, det betyder mest”.

Varje gång jag började tänka på hur svårt det kunde bli, att jag kanske inte skulle lyckas ta det tredje diplomet i klass 2, hur besviken jag skulle bli då – så manade jag fram mitt mantra ”Fira varje gömma”. Så gjorde jag också precis i starten på varje sök. Och som jag firade sen! Vi hittade alla åtta gömmor och tog vårt tredje diplom. Vi är nu uppflyttade till klass 3! Det blev även Maria Forsberg med sin schäfer Ökke. Det är vi två som firar med våra diplom på bilden högst upp =)

Så här såg sökområdena ut:

Vi började med fordonssök. Domare P-A Bergström envisas med att vara med på bild. Det är fyra fordon, tre och en halv minuts söktid, två gömmor.
Sedan blev det utomhussök. Två gömmor, båda otillgängliga och tog tid att reda ut. Söktid fyra min.

Efter pausen blev det inomhussök. Här ses delar av området, men även väggar och skåp bakom mig ingick i området. Två gömmor, varav en satt både högt och lite otillgängligt. Söktid tre och en halv minut.
Behållarsök i kort korridor till vänster. Doft i gul hjälm.
Resten av behållarsöket. Doft i rör med ”avstickare” mitt i samlingen.

Nu var det förstås inte bara mitt nya mantra som hjälpte oss att lyckas. Det var även att Hagel är så fantastiskt målmedveten, doftsäker, hängiven och miljösäker. Och att jag läser honom rätt. Och en stor portion tur måste man också ha.

Men jag tänkte att jag skulle dela med mig av den här historien så får du själv fundera över dina hjärnspöken. Kanske är det dags att fira mer än du bankar? Vilket mantra blir ditt? Du får norpa mitt om du tror att det funkar. Men låten är snudd på töntig … jag vet =)

/mvh Susanne

Tro ingenting. Var nollställd. Det var mitt mantra.

I dag tävlade jag och Hagel i Nose Work klass 2 i Luleå. Jag hade haft några tuffa tävlingar bakom mig då det jävlats en hel del. Jag hade börjat tvivla på mig själv. Det var ju jag som sabbade allt många gånger. Som nu senast i Kumla.

På banvandringen för utomhussöket säger domaren att allt ingår: Golv, väggar och tak. Det – i kombination med att jag hört andra tävlande säga att det brukar bli svåra tävlingar när dessa domare dömer – ofta gömmor på höjd och så – gör att jag genast spanar uppåt. Utan att jag märker det så tänker jag ”Där och där vore det passande att göra en svår hög gömma”. Först några dagar efteråt inser jag hur korkat det var. I alla fall när man har en sådan mottaglig hund som jag har. För omedvetet styr jag Hagel med min förväntan. Omedvetet blir han då också mer noggrann där jag har hög förväntan. Och omedvetet tolkar jag det som att han minsann har ett intresse där, precis där jag trodde! Ja, nu när jag beskriver det så inser både du och jag hur korkat det är! Men det är så himla lätt att trilla dit! Så på utomhussöket hittar vi en rätt gömma i en skräpkorg och sedan dras jag till mitt misstänkta ställe. Och minsann vindar Hagel in lite extra där. Och till slut har vi lurat varann så jag säger markering istället för att faktiskt röra mig därifrån. Det ser du på filmen här. Även om det svider visar jag upp filmen ändå. En gratis lektion i hur man INTE ska göra.

Så. När jag nu startade i Luleå hade jag hunnit analysera det där. Jag insåg att jag gjort precis samma misstag som jag gjorde på min första NW-tävling i klass 1. Den kan du läsa mer om här. Har jag då inte lärt mig någonting på den här tiden? Hur skulle jag göra för att inte klanta mig igen? Jo, jag bestämde mig för att vara HELT nollställd. Inga förutfattade meningar. Inte tro ett skit. Bara gå in och söka av varje meter med samma inställning. Inget ställe är viktigare än något annat. Så under hela banvandringen och hela tävlingsdagen upprepade jag för mig själv: Tro INGENTING!

Dessutom vet jag att jag oftast är för peppad första dagen. Jag vill för mycket. Jag har längtat för länge. Jag gillar tvådagars-tävlingar för då är jag och Hagel lite mer sansade dag två. Men nu var det bara en endagstävling i Luleå. Hur skulle jag lösa det? Jo, sambon och sonen fick ordna en låtsastävling dagen före. Med tidtagning och allt. Sambon tog tid och sonen gick helhjärtat in för filmuppdraget =). Här kan du se hur det såg ut.

Så var det dags för oss att starta. Vi hade startnummer 18 av 25. Alla fyra sökområden gjordes i ett svep. Först utomhussöket. Två gömmor, tre minuters söktid.

Utomhussöket. Domare P-A Bergström fick äran att vara med på bild.

Sedan fordonssöket. Två fordon. En gömma. Två minuters söktid.

Fordonssöket.

Efter det behållarsöket. Två gömmor. Två minuters söktid.

Delar av behållarsöket.

Slutligen inomhussöket. Två gömmor. Tre minuters söktid.

Inomhussök: sökområdet till vänster.
Sökområdet till höger. Plus att det var en hylla på högra väggen.

Min plan var att söka av mitten först på utomhussöket. Det kändes mer konkret att börja med lådan mitt framför starten och trädgårdsmöbler än stegen till vänster som var min första tanke. Hagel var peppad. Han drog in området med bra fart. Vi kollade av lådan, trädgårdmöblerna, sedan åt vänster och sökte av stegen och annat jox som stod där. Vi kollade av husväggen och gräset. Sedan fick han vind och drog mot lådan vid starten. Där märkte jag snabbt att det var något därunder. Den gömman hade nog inte Hagel haft tid att bry sig om när han var så laddad i starten.

– Markering!

– Rätt.

Yes, bra start. Klanta inte till det redan nu. Sök vidare i lugn och ro. Var har vi inte varit? Vi har inte kollat på höjd intill husväggen. Så jag viftade med handen så att Hagel skulle söka av fönsterkarmarna. Där får vi ett oväntat intresse. Bakom ”spjällen” intill ena fönstret.

– Markering!

– Rätt.

– Färdig!

Oj, så spännande det är att tävla! Jag går igång så in i bängen. Pulsen är typ på max och jag har så mycket adrenalin i benen att jag knappt kan gå vidare till fordonssöket. Puh, samla ihop dig nu för sjutton. Det är mycket kvar än. Ett djupt andetag och så kastar vi oss in i fordonssöket. Vi börjar framtill på personbilen och backar mot släpet. Hagel får intresse vid kanten på släpet och jag börjar fundera om jag ska säga markering. Men så lugnar jag mig själv. Tidtagaren har ju inte ens sagt 30 sekunder, varför ska jag ha bråttom? Vi måste ju kolla andra sidan först. Så vi söker vidare, runt baksidan av släpet och så på motsvarande ställe fast på andra sidan får jag en mycket tydligare markering.

– Markering.

– Rätt.

– Färdig.

Ojojoj, oerhört spännande nu. Vi är ju faktiskt fortfarande med i matchen. Stor publik har vi också som hänger med in till behållarsöket och inomhussöket. Särskilt behållarsöket har strulat på sista tiden. Jag vet inte riktigt varför faktiskt. Men jag känner en viss oro att vi ska klanta oss igen. ”Nåja, ge bara Hagel tid att lukta på alla behållare så har du gjort vad du kan” – tänker jag.

Han springer in med lite för bra fart. Hinner inte lukta ordentligt tycker jag. Slarvar runt och vill gärna göra ett inomhussök av det istället. Men jag visar tydligare på några burkar och då blir han mer fokuserad. Han stannar till vid en burk. Visar att den luktar spännande.

– Markering.

–Rätt.

Yes, en till bara. Var är den? Snart stannar Hagel vid en till burk. Jag känner att det måste vara rätt.

– Markering.

– Rätt.

– Färdig.

Shit pom fritt alltså. Nu har vi ETT sökområde kvar. Inte klanta sig nu! Det är inomhussök med två gömmor. Tre minuter. ”Det är gott om tid” – intalar jag mig.

Nu gör vi något riktigt snyggt faktiskt. Jag gör som jag brukar på inomhussök, jag går in, vänder på hela ekipaget och startar honom i dörrkarmen på höger sida. Och direkt ser jag att han faktiskt har en doft! Vilken luring! Jag väntar in tills han har bestämt sig.

– Markering.

– Rätt.

Yes, då är det bara EN gömma kvar. Hjärnan samarbetar INTE utan börjar tänka sånt som ”oj, så nära ett diplom, TÄNK om det blir ett diplom” och jag skriker inombords till min hjärna ”Du har inte tid med det där nu. Håll käften och läs hund för fan”. Faktiskt! =) Så jag läser hund. Vi söker runt i rummet. Får lite intresse kring tjock-tv:n men inte mer än så. Efter ett varv börjar jag anvisa lite högre. Och där, på högra kanten av whiteboarden, ser jag ett intresse.

– Markering.

– Rätt.

– Färdig.

Sedan brakar jublet igång. Vårt andra diplom! Såååå himla skön känsla! Min plan om att INTE TRO NÅGONTING höll! Genrepet med sambo och son gav ett lugn. Eller så hade vi bara tur!? Men det var väldigt skönt att ha lite tur en gång. Nu kan vi klanta oss på typ sju tävlingar till innan jag blir deppig igen. =)

/Susanne

Det här med tur/otur och korta söktider

Jag och min vorsteh Hagel tävlade Nose Work i klass 2 i Timrå i söndags. Det blev vår sämsta tävling hittills. Vi hittade endast en gömma i varje sök, alltså totalt 4 av 8. Plus att jag chansade och sa markering på några ställen vilket gav oss några felpoäng. Jag har försökt dra några lärdomar av våra upplevelser och ska dela med mig.

Först ska du få veta förutsättningarna. Så här såg sökområdena ut. Det var två gömmor i varje sökområde.

Fordonssöket. Två fordon. Inga tassar tillåtna på bilen, tassar ok på Caterpillarfordonet. Söktid: 3 min 15 sek.
Behållarsöket. Målarburkar, byttor, kannor, brödlådor, väskor och annat. 2 min söktid.
Utomhussöket. Två vallabodar plus ”altanen” och väggen där emellan. Söktid: 2 min.

Interiörbilder av vallabodarna.
Inomhussöket. Omklädningsrum plus duschrum. Söktid 3 min.
Duschrum som hörde till inomhussök.

Vi delades in i två grupper och min grupp började med fordonssök och behållarsök. Min taktik på fordonssöket var att springa förbi personbilen och börja med Caterpillarfordonet. Detta eftersom vi fått en del felpoäng för tassar på fordon på vår senaste tävling (första gången – aldrig haft det problemet förut) och ville ”spara” ev tass-fel-poäng till slutet. Vi började vid skopan och backade runt på ena sidan. Jag såg att Hagel reagerade tvärt över något men han släppte det. Vi hade vind från baken av fordonet och jag lät honom nosa igenom den delen noga ifall det han reagerat på kom därifrån. Inget fynd. Vi jobbade vidare med andra sidan, kom fram till skopan och DÄR på ena kanten blev det en tydlig markering. Rätt! Puh! Hur skulle jag prioritera nu? I vanliga fall tar jag helst bara ett fordon ett varv. Men jag hade ju sett något intressant på ena långsidan. Jag bestämde att vi tar Caterpillarfordonet ett varv till innan vi tar personbilen. Men ingen träff nu heller. Så över på personbilen. Lite intresse i ena bakdäcket men det var det däck som var närmast gömman på skopan så troligen var det bara den doften som fastnade mot däcket. Sedan var tiden slut. Den andra gömman satt på själva bandvagnsbandet, i midjehöjd, på Caterpillarfordonet. På den sida där jag hade noterat lite intresse. Tusan också. Redan nu var diplomet borta.

Nåja, bara att slappna av då och briljera på behållarsöket tänkte jag. Min taktik var att börja från vänster, sedan ta behållarna i ytterkant och jobba mig inåt. Gick hyfsat. Snart fick vi intresse i en kopparkanna. Markering. Rätt. Skönt. En till. Men det var flera som var halvintressanta. Och på resväskan luktade Hagel jättemycket och krafsade till slut. Den måste det vara! Markering. Fel. What? Istället var doften i en av målarburkarna längst ut åt höger. Vi hade kollat in dem snabbt ett par gånger men Hagel hade inte fått in någon doft. Men varför blev han så till sig över resväskan då? ”Har ni någon annan doft där i?” frågade jag men fick intrycket att så inte var fallet. Jag menar – om de lagt i någon störningsdoft som han reagerade på borde det vara bra att veta så vi kan träna på det. Eller om det bara var slembobbor – det kan han ju också gå igång på. Nåväl, ibland blir det bara knas.

Nästa sök var utomhussöket med vallabodarna. Hade jag haft full pott sedan tidigare sökområden hade jag blivit ganska stressad, och irriterad, över den korta söktiden: 2 minuter! Nu kunde jag stå och skratta åt alltsammans.

– Det blir som när man tävlade klass 1, bara kasta sig in i varje vallabod och se om hunden fångar upp någon doft, kommenterade jag.

Det var väl den taktik jag hade. Jag vet att jag och Hagel kan vara snabba när det behövs. Jag kunde ta det här söket som en kul utmaning, särskilt eftersom vi inte längre hade någon diplomchans. Så vi stod vi startlinjen och scannade. Hagel fick välja vilken bod vi skulle kolla först. Han valde höger. Det visade sig vara synd. Det gäller ju att ha tur i den här leken också. Vi kollade höger bod ett tag. Han verkade intresserad uppåt så han fick hoppa upp på båda bänkarna där inne. Men inget napp. ”30 sekunder kvar” hojtade tidtagaren. Men vad i h-vete? Hur kan tiden gå så snabbt? Vi kastade oss ut, kollade snabbt ”mellanområdet” och sedan in i den andra boden.  Där var det intressant på ena bänken. Markering. Rätt. Yes. Då ska vi bara hitta en till på cirka 10-15 sekunder. Det gick ju inte. Suck. Herregud. Den andra gömman var också i den vänstra boden. Ner mot golvet någonstans.

Nästa sök var inomhussöket. Ett stort omklädningsrum. Med rymligt duschrum med bastudörr och annat. 3 minuter. Tajt. Men inte omöjligt förstås. Man fick köra lös hund om man ville. Jag hade inget att förlora och tänkte att det kan vara bra träning att göra det även på tävling. Det gick ganska bra. Det är faktiskt skönt att inte hålla på och rådda med kopplet utan bara läsa hund. Vi hittade en gömma under bastudörren. Men den andra var knepig. Vi hade intresse inne i hörnan, bland kläderna på bänken, bakom träningscykeln. Men inte klockrent. Vi fortsatte runt. ”30 sekunder kvar” Nu igen? Hur många gånger har vi inte hört det idag? Bråttom igen då. Kollade cykeln lite snabbt. Ingen träff. Kollade kläderna i hörnan, Hagel verkade inte övertygad, men intresserad. Det fick duga. ”Markering” Fel. Jaha. Doften satt högt upp på träningscykeln, under displayen.

Lärdomar? Tja, det vette sjutton faktiskt. Vet inte om jag kan dra någon konkret lärdom av det här – alltså så att jag vet vad vi ska träna mer på. Just nu tänker jag att det handlar mycket om tur och otur också. Otur att ta ”fel” vallabod först när det bara är två minuters söktid. Otur att hunden sökte lågt på just den meter där det var hög gömma. Otur att inte få in doften fastän vi passerade rätt ställen. Visst: Ingemar Stenmark sa ju de kloka orden ”Ju mer jag tränar desto mer tur har jag”. Det är ju så. Vi HAR tränat riktigt bra. Men ibland har man otur ändå.

Jag grunnar på den här ökade trenden med korta söktider på klass 2 tävlingar, som jag tycker mig ana utifrån de senaste tävlingarna som jag deltagit på. Vad ger det för följder? Ingen fick diplom i söndags. Jag har varit på flera klass 2-tävlingar där ingen fått diplom. Nose Work ska vara för alla sägs det. Men med extremt korta söktider blir det inte för alla. Jag tycker att det redan finns nog med utmaningar som det är i klass 2. Det är TVÅ gömmor som ska hittas på varje område. Det kan ta tid att utreda en doftbild och hitta den korrekta platsen. Gömmorna kan vara höga och oåtkomliga. Det är större sökområden. Det är störningsdofter. Det är totalt ofta 8 gömmor som ska hittas för att få diplom. Det är inte lätt. Ska det dessutom måsta vara sådan tidspanik?

När man ska särskilja ekipage på en resultatlista är det antal funna gömmor som är viktigast. På andra plats kommer eventuella felpoäng. Först på tredje plats är tiden avgörande. Men när domarna sätter extremt korta söktider blir det ju tiden, och turen, som blir avgörande. Det blir en tidshysterisk sport. Inte en sport som främjar sökarbetet.

Jag kan förstå att domarna, och arrangören, vill ha en kortare arbetsdag på en söndag. Jag har själv hört, på tidigare tävlingar, hur domare/arrangörer resonerat. Men att sätta korta söktider är enligt mig inte rätt väg att gå för att korta arbetsdagen. Minska antalet tävlande istället och låt dessa få en ärlig chans att göra ett bra sökarbete utan hysteri.

Någon som läser detta kanske protesterar och menar att om en hund inte ”är på jobbet” så tar det ju 3-4 minuter innan söktiden är slut, vilket gör att det tar onödig tid. Men låt i så fall domarna bryta söket när hundarna uppenbart har kroknat, söker annat eller bara går runt och frågar sin förare om hjälp. Det får ju domarna göra redan nu.

Någon sitter troligen på sin kammare nu och tänker att jag bara är bitter och dålig förlorare nu när det gick dåligt. Visst är det trist när tävlingar går åt fanders. Men jag menar att det handlar inte om det. Jag och Hagel är i regel snabba. Särskilt när vi också har lite tur 😉 Så vi skulle kunna gynnas av dessa korta söktider. På lång sikt i alla fall. Men det finns många som inte alls skulle gynnas. Och jag vill inte se en utveckling av sporten där det bara är turbohundar i klass 2. Vad behövs det då för att klara klass 3?

Avslutningsvis vill jag tacka Nosjakten Sundsvall för ett bra och trevligt arrangemang. Domarna likaså. Ni gjorde det bra och gav trevlig, konstruktiv feedback. Det jag framfört ovan är alltså inte en sågning av arrangemanget. INTE ALLS. Utan en notering om en trend som jag tycker mig se. Vad jag tycker om det. Om nu det stämmer?

Det jag tycker är ju inte facit. Du kanske har helt andra erfarenheter än vad jag har? Du kanske har tävlat klass 2 med söktider som varit helt okej? Du kanske tycker att det bara är en rolig utmaning om det blir korta söktider? Du kanske tycker att klass 2 är på tok för lätt så att det måste vara korta söktider för att kunna sålla ”agnarna från vetet”? Berätta!! Kommentera i detta inlägg eller i FB-inlägget. Jag vill gärna bredda min bild.

/mvh Susanne

Är du en sån som har påse i väskan?

Skyddar du din belöningsväska genom att ha en plastpåse i den? Eller gör din hundträningskompis på det här viset? Då bara MÅSTE ni kolla in min film. Jag har en längre tid funderat på VARFÖR man håller på så, och kommit på en bra liknelse. =)

Varje fredag lägger jag upp en ny film på Youtube. Filmerna handlar oftast om olika träningstips, problemlösningar och liknande. Hoppas att du vill haka på och prenumerera! =)

Josefine och Aska fick läxa i kloklippning

Nu ska du få läsa om när Josefine Lohman lyckades ändra sin egen och sin jämthund Askas tänk kring kloklippningen. Det hade börjat bli problem, Aska kämpade emot och fick mer och mer panik varje gång. Och Josefine började oroa sig allt mer för varje gång.
Passande nog handlade nästa träff på min valpkurs bland annat om kloklippning. Deltagarna fick tips och råd och övade praktiskt. Josefine tog till sig tipset om att klippa en klo per dag, det är en bra modell för både rädda hundar och även förare som tycker att det är läskigt. Det ska inte bli ett utdraget scenario, utan göras lite snabbt och rappt, så hunden inte hinner gruva sig så mycket. Här kan du läsa mina nio tips för en lyckad kloklippning. Josefine fick i läxa att klippa en klo per dag, och varje gång ge en STOR smaskig belöning, fram till nästa träff en vecka senare.
Här kommer Josefines berättelse:
”Varje morgon skulle en klo klippas och sen skulle Aska få något supergott att äta, hur svårt kan det vara?
Morgon ett, med en liten klump i magen och en fruktansvärd oro för att råka klippa i pulpan första morgonen och förstöra allt så skar jag lite leverpastej i små bitar och visade Aska vad jag hade. La det sedan på golvet i köket och ställde Aska mellan mina ben mot diskbänken så hon inte skulle kunna backa, med klotången redo så var det bara det sista kvar. Snabbt nu, tassen upp, klipp och sen godis. Tog i tassen och i samma sekund började jag undra om min hund trodde hon var en ål. Efter två eller tre försök lyckades jag ta upp tassen och klippa en liten liten bit av klon så jag kunde släppa Aska och hon fick sitt godis.
Morgon två, samma process som dagen innan men jag hade en lite bättre känsla då jag faktiskt lyckats dagen innan. Men Aska hade inte en bättre känsla då hon återigen trodde hon var en ål … en skrikande ål till och med. Men det gick, ett snabbt klipp och Aska fick smaska i sig leverpastejen.
Morgon tre, stiger upp med en känsla av att min hund kommer hata mig innan veckan är över. Men vi gjorde samma som dag ett och dag två. När jag tar tag i tassen är det som att nån har bytt ut den där ålen till en sengångare som inte alls bryr sig om att jag ska klippa lite, tog lite lång tid på mig så hon hann rycka till lite men jag klippte utan problem och nu en vecka efter är det inga problem att klippa, klipper bara en klo varje morgon än så länge men snart ska vi nog prova två klor.

Nu tycker jag det är dagens höjdpunkt då det har blivit mer som ett samarbete mellan mig och Aska och hon nästan frivilligt lyfter upp tassen då jag ska klippa för att hon vet att godsaker väntar.”

Hälsningar Josefine