Ju fler vi blir – desto viktigare blir moralen

Nose Work växer lavinartat! Så himla kul. Det är ju en sådan perfekt aktivitet och tävlingsform för alla hundar och alla förare. Men jag börjar ana ett växande problem.

Ha koll på hur många dofter du sätter ut.

Det gäller alla slarviga och nonchalanta hundägare som inte orkar ha riktig koll på HUR MÅNGA doftgömmor som lagts ut, eller exakt VAR för den delen. Om de inte lyckas samla in alla doftgömmor efter avslutat sök så rycker de bara på axlarna och åker därifrån. Ja, en del verkar inte bry sig om att plocka bort doftgömmorna överhuvudtaget!? Så himla uselt!

Redan nu har jag och flera andra Nose Workare drabbats av detta, kanske du också? Det har hänt både i vissa kända Nose Work-lokaler samt på mer offentliga platser. Det är INTE kul att hitta gamla möbeltassar och topsar när man söker med sin hund! Hur sjutton ska jag veta hur pass aktiv den där doften är? Ska min hund markera eller inte? Vad är det överhuvudtaget för doft? Eller är det en negativ bärare, alltså en tops eller möbeltass som inte har fått doft på sig?

Nä, härmed utropar jag ett skarpt ”SKÄRPNING” till slappa hundägare som inte verkar fatta hur viktigt det är att rensa efter sig. Tänk först efter VAR ni sätter era gömmor – kolla så att ni vet att ni kan komma åt dem och få loss dem senare. Och skulle det ändå jävlas så att topsen/möbeltassen trillar ned bakom en list eller så – ja, bryt upp listen och ta bort doften! Då och då träffar jag på hundägare som säger ”Äh, den där får vi inte upp – låt den ligga” och jag får verkligen behärska mig för att inte ”gå bananas”. Och kan ni tänka er – när jag strax därefter verkligen ger mig den på att få upp den där doftgömman så går det!? Det handlar först och främst om inställning och moral. Sedan handlar det delvis om att ha bra verktyg också. Ta med kniv, näbbtång och liknande.

Näbbtång – ett bra verktyg för den ansvarsfulla Nose Workaren.

Sedan vill jag ge världens största och varmaste APPLÅD till alla som verkligen tar sitt ansvar på fullaste allvar och ser till att varenda doftgömma blir bortplockad. Ni är mina hjältar! Jag tror ta mig sjutton att jag ska ordna t-shirts eller sådana pins som man sätter på jackan/väskan där det står: ”Jag tränar Nose Work ansvarsfullt” eller ”Jag tränar NW med moral” eller ”Bästa sättet att träna NW  är med moral” eller nåt liknande. För att visa att man hör till den skaran som ser till att plocka bort ALLA gömmor efter avslutat sök. Eller kommer du på något ännu bättre som det kan stå?

/ Susanne

 

 

Många ekipage blev Dream Team på Vardagsutmaningen

Häromveckan var det dags för mitt nya påhitt: Vardagsutmaningen. Det handlar om att jag hittar på olika utmaningar som har med vardagslydnad att göra. Sedan får man delta med sin hund och se om man klarar tillräckligt många utmaningar för att bli ett Dream Team. Vill du läsa mer om upplägget kan du kolla längre ned.

Utmaningarna den här gången bestod av:

  1. Sitt stanna kvar, medan förare går ett varv runt en pelare.
  2. Ligg stanna kvar, medan föraren går iväg en bit och kastar bollar i en hink.
  3. Bära hunden en bit, ställa ned den på en bred bräda och låta den balansera.
  4. Inkallning med olika störningar som låtsasmops i en hundbur samt skålar med godis med lock med dofthål. Medan föraren ska gå ifrån hunden ska han eller hon även göra en armhävning (fick se ut hursomhelst) halvvägs.
  5. Träffa en snacksalig person, stanna och berätta om sitt favorit-tv-program och sedan gå vidare utan att hunden hoppar på personen eller hittar på andra hyss medan man pratar.

Här nedan kan du se när Eva Lundström lämnar sin golden Cindy och klarar att pricka rätt i hinken med första bollen.

Här nedan kan du se när Marie Lidman ger sig den på att orka lyfta sin flat Alice. Allt går bra ända till slutet =)

Här nedan kan du se när pudeln Ceasar skojar till det lite extra under balansmomentet.

Här nedan kan du se en glad golden vid namn Rex som tillåter sig vissa avvikelser från grundplanen i inkallningen =)

Och här nedan ser du hur momentet ”träffa på snacksalig person” utfördes av Jonas Björklund  och hans malamute Nova.

Nästa vardagsutmaning är den 7 december. Kvällspasset är redan fullbokat. Men om du kan komma 09.30 så finns det platser kvar. Då väntar nya utmaningar. Mejla rackarungarnashundskola@outlook.com om du törs … =)

Här kan du läsa mer om hur det är upplagt:

Nu lanserar jag något nytt och superkul. Vågar du anta Vardagsutmaningen och se om du och din hund är ett Dream Team?

Jag kommer att ordna utmaningar med vardagslydnad och samarbete i fokus.

Det kan till exempel vara att du ska kunna sätta din hund, lämna den, gå och kasta en boll i en hink, och sedan komma tillbaka och belöna din hund som suttit kvar.

Det kan vara att du ska kunna kalla in den utan att den stannar och kolla in olika utlagda störningar längs vägen. Störningarna kan vara mat, leksaker och liknande men det är ordnat så att hunden aldrig kan självbelöna sig och faktiskt äta eller ta dessa saker. Däremot kan den bli rejält distraherad. 😉

Det kan vara att du ska kunna bära din hund en sträcka och sedan gå fot genom olika hinder.

Typ sådana saker. Utmaningen är att du aldrig vet exakt vad som väntar. Det roliga är att den som har en hund med bra vardagslydnad, och att ni har ett bra samarbete, har stor chans att vinna titeln Dream Team.

Varje gång är det fem utmaningar som väntar. Publik utan hund är tillåten. Jag går igenom och visar för hela gruppen hur dessa utmaningar ska genomföras. Sedan får deltagarna komma in en och en, i tur och ordning, och genomföra de fem utmaningarna. För varje utmaning får ni poäng.

  • 5 poäng: om utmaningen kan genomföras utan problem.
  • 4 poäng: om utmaningen kan genomföras med små hjälper eller avvikelser.
  • 3 poäng: om utmaningen kan genomföras, men med återkommande hjälper eller återkommande avvikelser.
  • 2 poäng: om utmaningen till slut utförs i sin helhet, men med stora hjälper eller avvikelser.
  • 1 poäng: om utmaningen endast kan utföras delvis.
  • 0 poäng: om utmaningen inte kan utföras alls.
  • Hund som kissar/bajsar under en utmaning får 0 poäng på den delen.

Det ekipage som sammanlagt får 15 poäng eller mer får medalj. Det ekipage som får 20–25 poäng får även ett diplom som visar att de är ett Dream Team.

Det kostar 200 kr/ekipage att vara med. Förutom att få genomföra utmaningen, ha chans att vinna medalj och diplom, så får du även feedback på din och din hunds prestation samt tips på framtida träning.

Vi håller till i min inomhuslokal i Becurhuset, Sinusgatan 2 i Bureå.

Anmäl dig genom att mejla rackarungarnashundskola@outlook.com. Du får plats i den ordning du anmäler dig. När du fått veta om du kommit med får du instruktioner om betalning. Hunden ska vara över sex månader och du ska ta med giltigt vaccinationsbevis. Inget medlemskap eller liknande behövs.

Notera: Det här är ingen tävling med fastställda moment eller regler. Det här är en lättsam utmaning med vardagslydnad, glädje och samarbete i fokus. Alla hundförare får muntligt berömma sina hundar hur mycket som helst, och godis/leksak får ges efter att varje delutmaning är utförd. Vardagsutmaningen syftar till att inspirera hundägare att träna mer med sina hundar, att ge dem ett roligare, aktivt liv. Bedömningen är inte på liv och död. Ta det för var det är. En kul utmaning där du och din hund får en chans och möjlighet att testa ert samarbete och se om ni är så vassa att ni blir ett Dream Team! =)

När valpen har bestämt sig för att det finns busar i skogen

Har du läst berättelsen om när jag spårade med min grosser münsterländervalp Skott för första gången? Annars kan du kika här. Han var ju rätt skeptisk. Det var ju en stor, läskig skog.   Dessutom gick det ju förbi några mystiska människor just när han hade två meter kvar till slutet. Skott verkar inte alls särskilt feg i vanliga fall, men det verkar vara lite väl tufft att vara helt själv i skogen bara med mig.

Vem där? Skott avbryter sitt spårande ofta för att kolla om det kommer någon buse.

Jag har försökt spåra ett par gånger till med honom. Han spårar några steg, men sedan måste han titta sig omkring och ”boffa” ifall det är någon buse som ska försöka sig på något. Det gör ju att han lätt tappar tråden. Och det gör att jag börjar oroa mig att det ska bli en GREJ för honom, att han liksom för lång tid framöver kommer att förknippa skogen med läskigheter. Så jag tänkte – hur bryter jag den här trenden? Hur får jag vågskålen att tippa över väldigt bestämt åt andra hållet – att det blir världens häftigaste grej att spåra i skogen? Jo, jag blandar in min vorsteh Hagel.

Vilken fart det blev! =)

Så nu har jag lagt tre spår som egentligen är till Hagel, men kryddade med lite extra godsaker längs vägen. Sedan har jag spårat med Hagel i lina, och Skott har fått haka på lös bredvid. Hagel bryr sig ju inte ett smack om störningen, han är väldigt målmedveten i spåret. Och vet du vad – det har blivit succé! Nu hänger Skott med tryggt och nyfiket, han spårar allt vad han kan för att hänga med Hagel. Någon gång tyckte sig inte Hagel ha tid att plocka upp en pinne som jag lagt i spåret, men då hittade Skott den istället och fick beröm. Så det blev en perfekt konkurrenssituation som sporrade dem båda att göra sitt bästa. Kul! Det kan du se på filmen från vårt senaste spår.

På det här viset hoppas jag kunna ändra Skotts erfarenheter och förväntningar på skogen och spårandet. Snart ska jag testa att spåra med honom själv igen. Bara det inte kommer för mycket snö.

Kanske kan du norpa något tips för din egen träning? Konkurrens, och att lära av andra, är ju bra att ta till i många lägen i hundträning. Våra slädhundar, som varit duktiga ledarhundar och haft ordning på höger och vänster, har fått lära unghundarna. När ena hunden börjar sega sig på lydnaden får den bli uppbunden och titta på när den andra hunden får ha roligt med matte istället. Den unga fågelhunden får hänga med och se hur den erfarna fågelhunden löser utmaningarna. Och Skott får hänga med och se när Hagel spårar, och känna sig mallig när han tar en pinne eller slutleksaken först.

Du har säkert egna exempel på när du gjort något liknande? Berätta! =)

/Susanne

En spännande dag för Skott

Inne i väntrummet hos veterinären väntade spännande upplevelser.

Igår var det dags för Skotts 12-veckorsspruta. Jag passade på att väga honom också: 14 kg. Efter veterinärbesöket gick vi en runda på stan. Där väntade många spännande upplevelser.

Det är något särskilt att gå med en valp på stan första gången. Valpen är liksom så storögd. Skott tittar på alla människor som skyndar förbi. Han ”boffar” lite skeptiskt på en del som ser mystiska ut. Jag räcker över hundgodis till några som har tid att stanna, så Skott får några positiva erfarenheter från sitt stadsbesök.

Vi råkar träffa på en av hans ”raskollegor”: en liten münsterländer. Och den är nog ovanligt liten för sin ras. Det är en tik som är fyra år men hon och Skott är typ lika stora!

En liten münsterländer och en grosser münsterländer.

Vi träffar på en ledsen pojke i parken. Väldigt mystiskt tycker Skott. Men när det visar sig att det ligger godis på pojkens fötter, som jag lagt dit, så inser Skott snart att det bara är en låtsaspojke, en staty.

Tjena grabben, varför sitter du här?

Strax därefter hämtade jag ut ett brev. Det är Skotts stamtavla som kommit i retur. Han är nu med i SKK och svensk!

Nu är Skott svensk! =)

/ Med vänlig hälsning, Susanne

Skott har spårat för första gången – så gjorde vi

Något av det absolut mest fascinerande är att låta en valp reda ut sitt första spår. Det går sannerligen inte snabbt. Men det är underbart att se hur instinkterna och glädjen att få använda nosen gör att valpen löser uppgiften.

Häromdagen la jag valpen Skotts första spår. Ett personspår – alltså att han följer doften av en människas fötter i marken. Många verkar tro att det alltid måste handla om viltspår, att man drar en älg- eller rådjursklöv. Jag tycker det är helt onödigt för en Svenssonägare med en sällskapshund att blanda in ett viltintresse om man sedan inte ska använda det till ett praktiskt eftersök. Då är det mycket bättre att köra personspår, det är lika roligt för både hund och förare och dessutom mindre kladdigt och bökigt.

Det första jag kollar är vinden. Jag vill ha MEDVIND på de första spåren. Då lär sig hunden att verkligen stoppa ned nosen i marken och SPÅRA. Skulle jag klanta mig och ha MOTVIND på de första spåren så kan lätt hunden ”fuska” och jobba med högre nos i vinden istället. Och då är det inte längre spår utan SÖK. Om en spårhund lär sig att lösa spåren med en sökmetod istället för en spårmetod blir det snart krångligt, för då har den inte lärt sig att koncentrerat följa doften av fotspår i marken. När det inte är motvind längre utan medvind eller sidvind blir det svårt. Därför är jag noga med medvinden under de första 5-8 spåren. Efter det kan det få börja bli lite sidvind och slutligen motvind under delar av spåret.

Jag har med mig godis, snitslar för att markera min väg genom skogen, leksak och godisburk på slutet. Jag har även med mig spårpinnar. Det är inte nödvändigt för nybörjaren, men jag vill bara testa om det funkar. Jag vill se hur valpen reagerar. Skulle han notera pinnarna, och kanske till och med plocka upp dem i munnen skulle jag bli superimponerad och stolt.

Jag sätter upp en snitsel i ett träd eller en buske där spåret börjar. Jag släpper ned några godisbitar i marken och ser till att ta mina steg där dessa godisar ramlat ned. Sedan går jag så. Jag går cirka fem steg, sedan släpper jag ned tre-fyra godisar, går fem-åtta steg, släpper ned några godisbitar. Längs vägen sätter jag upp snitslarna i träden. Under tiden kramar jag spårpinnarna i mina händer. Jag kanske gnider en godis mot dem. På en sträcka där jag inte släpper ned några godisar lägger jag istället ned en pinne. Om jag har lagt även godisar intill pinnen så riskerar jag att pinnen inte blir lika intressant. Så därför får pinnen vara själv på denna del av spåret. Jag trampar lite extra på den plats där jag lagt ned pinnen. Jag sätter upp dubbla snitslar här så jag kommer att vara beredd och kunna se vad som händer.

Så fortsätter jag. Jag lägger godisar då och då. Jag lägger några fler pinnar. Jag snitslar längs vägen. När jag har gått cirka 60-80 meter börjar jag avrunda. Jag vill ha lite längre spår i början så att hunden hinner göra den kloka och viktiga slutsatsen: om jag följer dessa fotspår så hittar jag både godis och andra roligheter. Om du bara lägger ett spår som är 10 meter långt så hinner sällan hunden komma fram till samma slutsats.

Det går INTE snabbt när en hund ska utreda sitt första spår. Du får INTE ha bråttom. Hunden kommer att spåra ett tag, vända om, leta godisbitar, lyssna på andra ljud och tappa fokus. Men du bara följer med stillsamt och lågmält längs det snitslade spåret så kommer hunden jobba vidare och börja dra vissa slutsatser.

Här lägger jag slutet, både leksak och godislåda.

På det ställe som jag tänker ska bli slutet så lägger jag nu både leksak och en låda med godsaker. När hunden blivit mer erfaren har du börjat förstå vad den gillar bäst och kanske bara lägger en leksak, men nu använder jag både hängslen och livrem, både godis och leksak så jag vet att något av det blir värt för hunden.

Sedan går jag en promenad med hundarna åt ett annat håll medan spåret ligger till sig. Låt det ligga i minst en kvart, gärna en halvtimme. Då hinner det sjunka ned i marken på ett bra sätt.

Dags att börja spåra.

Efter det är det dags att testa. Spänningen är stor. Jag selar på Skott cirka 10 meter före spårets start. Jag sätter på ett långt koppel. Vi kommer fram till startpunkten och han nosar runt. Jag säger just ingenting och håller mig passiv. Jag vill att han ska tro att han hittar spåret helt själv, och att han reder upp det helt själv. Det viktigaste en spårhund kan ha är ett gott självförtroende till sin egen nos och sin förmåga.

Snart, snart hittar han korvbiten som ligger mitt framför nosen.

Skott hittar en godisbit och börjar tycka ett det här är ett intressant ställe. Han strosar vidare. Så håller vi på ett bra tag. Strosar i sakta mak, hittar någon godisbit, funderar, lyssnar på den jobbiga hackspetten som stör, sedan strosar vi vidare.

Skitspännande, tar han pinnen?

Vi börjar närma oss första pinnen och jag är väldigt nyfiken på hur det ska gå. Det här avslöjar ganska mycket om vilken typ av hund jag har, vilka gåvor han har. Skott stannar och nosar på pinnen. Jag berömmer med rösten. Han plockar upp den och viftar på svansen! Yes, bästa tänkbara scenario. Sedan är han egennyttig om pinnen och vill inte att jag kommer och tar i den för att kampa. Nåja, det löser vi sen =)

Kampa med pinnen är kul. Även om Skott är lite egennyttig.

Jag byter pinnen mot en godis och sedan kan Skott fortsätta sitt spårande. Vi lufsar framåt, och ibland bakåt och åt sidorna. Men vi tar oss steg för steg mot nästa pinne. Även den går lika bra! Och nästa också! Gud så stolt jag är. Vilken talang! Nu är det bara sista biten kvar.

Då kommer ett par och gå förbi på stigen cirka 40 meter bort. Suck. De hade hela dagen på sig att gå förbi och så ska de prompt gå förbi just nu! Skott blir väldigt störd av detta. Han voffar skeptiskt till dessa tomtar som är ute i ”hans” skog. Han spanar länge efter dem och fastän jag börjar dra handen ned mot spåret så kan han inte fokusera. Han har verkligen tappat tråden. Typiskt. Jag ser ju hur leksaken och lådan ligger typ bara två meter bort.

Till slut kommer han fram till slutet. Han leker med leksaken och äter ur godislådan när jag öppnar den. Men han spanar då och då bort mot platsen där paret försvann. Synd. Med ett sådant superspår hade jag velat ha ett superslut med fokus ända in. Nåja, det får jag fixa nästa gång. Då ska jag vara på en totalt obefolkad plats 😉

Kungen i skogen! =)

Skott bär i alla fall leksaken malligt bort till bilen. Han går med den där stolta hållningen som är så skön att se. Skott har tagit sitt första byte efter ett tufft spåruppdrag, han känner sig som en kung! =)

/Susanne

När ett sms kan vända ens humör helt och hållet

Det var några kvällar sedan. Jag satt i soffan och var sliten. Det hade varit mycket. Både jobbmässigt och på den privata fronten. Min pappa ligger på lasarettet och det är inte så bra med honom faktiskt.

Så plingade det till i telefonen. Det stod: ”Tack Susanne för alla tips. Ellabella tog diplom ikväll och vann med 99 poäng.” Det var från Mona Viklund som gått min senaste rallylydnadskurs med sin havanais Pepsi med sikte på att utveckla sig i nybörjarklass och fortsättningsklass. Hon skrev sedan:

”Det som gjort mest skillnad är följsamheten och stabiliteten. Alla tips som jag fick till Pepsi använde jag på Ellabella. Och att jag använt massor av korv. Wow vilket resultat det blev.”

Gissa om jag blev glad! Så roligt när träningen och kurserna ger sådan snabb effekt. Mona Viklund är verkligen vass på rallylydnad. Hon har tävlat mycket men jag tyckte mig se att hon fastnat i att träna tävlingsmässigt. Hon gick hela rallyrundor med endast få muntliga beröm och ingen godis, fastän man faktiskt får ÖSA muntligt beröm över hundarna på rallytävlingar. Det hade fått hundarna att sloka. Det blev liksom alltid så långt till belöning att de inte riktigt kunde förstå vad de hade gjort rätt.

Under kursen har vi fokuserat på glädjen, det är ju därför vi håller på. Vi har fokuserat på att belöna OFTA och PRECIS när hunden gör rätt. Det gör att följsamheten ökar, hunden blir mer alert och beredd på sin belöning.

Mona har varit duktig och lyhörd. Hon har jobbat hårt för att belöna oftare, både muntligt och med favoritgodiset. Så roligt att det gav sådan effekt. Så roligt att få ett sådant sms när man behöver det som bäst. Tack Mona.

Här kan du läsa vad Mona skriver på sin hemsida: http://www.monvikskennel.se/412591895

/ Susanne

Så små steg tar jag under de första träningspassen

Häromdagen hade jag och Skott vårt första seriösa träningspass. Jag ska visa några filmer därifrån så du får se med vilka små steg vi avancerar. Med små steg får vi snabbt en trygghet vilket gör att hunden fattar snabbare.

Jag börjar med grunder som att gå fot, sitt, ligg och sedan stanna kvar i dessa positioner. Plus att jag tränar inkallning typ jämt. Jag ger ALLTID en smaskig godbit när Skott kommer.

När jag tränar sitt och ligg stanna kvar så ser jag till att inte ha en godis i den hand som jag visar stopptecknet med. Om jag har kvar en godis där blir det lätt så att hunden blir för frestad, eller faktiskt tror att du försöker locka med honom. För det har vi ju ofta gjort många gånger vid det här laget. Så visa upp en tom handflata, säg stanna i lite tydlig, långsam ton. Förflytta bara din tyngdpunkt i början. Ta inget steg. Sedan snabbt tillbaka och belöna medan det funkar.

Upprepa många gånger på en säker nivå som funkar. Bli inte kaxig och stega iväg fem steg på en gång. Det är det vanligaste misstaget som många gör. Följden blir att hunden reser sig, vilket gör att hundägaren säger nej och korrigerar, och det blir en massa tjafs som pedagogiskt ger väldigt lite för hunden.

Börja istället lätt, superlätt. Låt hunden bli trygg med det och börja fatta vad du har tänkt. Ju fler gånger den får belöning för att den har lyckats, desto snabbare fattar den. Och tänk på NÄR du belönar. Hunden ska, när den får sin godis, vara kvar i den position som du hade tänkt. Du förvirrar bara om du har lagt hunden, sagt stanna kvar, gått iväg en bit och sedan sätter sig hunden när du går tillbaka men får ändå sin godis. Då belönar du ju att den satte sig!

När jag tränar fot så spanar jag enbart efter de gånger valpen gör rätt. Då belönar jag. Jag belönar när hunden går på min vänstra sida där jag har tänkt. Jag belönar när valpen tittar upp och har kontakt. Ju bättre tajming på belöningen – desto snabbare resultat. Du får se en kort filmsekvens här nedan. Notera att Skott bara hinner gå ett-två steg på rätt sätt innan jag belönar. Allt eftersom tränar jag sedan upp hans tålamod så att han ska gå fem-tio steg på samma fina sätt innan jag belönar. Men först måste han ju fatta vad jag är ute efter, och för att han ska göra det krävs att jag belönar DIREKT han gör rätt de första gångerna.

Inkallning tränar jag flera gånger per dag. Flera gånger på varje promenad. Och VARJE gång får Skott en godisbit när han kommer. Ännu ropar jag inte så gärna när jag ser att han har fastnat i en spännande doftfläck eller så. Sannolikt kommer han inte att höra mig då, eller ha tid att liksom notera att jag ropar. Om jag ropar, och han kan strunta i det, så lär han sig en dum vana. Så i början ropar jag när jag VET att det kommer att funka. Jag springer även gärna lite ifrån honom för att lära honom att inkallning är något som man gör direkt och snabbt. Man småjoggar inte till matte, man springer järnet!

När vi sedan tränat inkallning ett tag och jag vet att han har koll på vad jag vill, så börjar jag ropa in honom med lite störningar. Det kan vara en ryttare som passerar, eller att han fastnat i en fläck eller något annat. Då börjar jag förvänta mig, och kräva, att han kommer. Märker jag att han har problem med det så sätter jag på en långlina och riggar svårigheter så jag vet var de dyker upp och är beredd att agera. Med en långlina vet jag att det blir som jag har tänkt, och att jag får BELÖNA RÄTT BETEENDE istället för att hamna i att korrigera fel beteende. Med det förstnämnda kommer man mycket längre, på ett mycket trevligare sätt.

Hoppas att du fick med dig några tips. Lycka till med träningen! =)

/mvh Susanne