Skulle du vilja umgås intimt med vem som helst?

Då och då är det någon hundägare som hör av sig. Den har problem med att hunden inte vill vara med andra hundar.

Jag vet inte om du har barn. Men låt oss säga att du har barn. Och så har du en bästa vän som också har ett barn. Du och din bästa vän vill gärna umgås. Och för att allt ska bli helt rosenskimrande och perfekt så vill både du och din bästa vän att era barn även ska tycka om att umgås med varandra. Du ser framför dig hur ni sitter på ett mysigt ställe och dricker kaffe och pratar om intressanta saker, medan ni då och då kastar ett öga på era barn som leker tillsammans – en trevlig lek helt utan konflikter. Men tänk om barnen inte alls gillar varandra. Tänk om de är helt olika? Tänk om det ena barnet helst av allt vill fly därifrån? Ska du ändå tvinga ditt barn att leka med det andra barnet? Skulle det ens gå?

På ett liknande sätt verkar många tänka när det gäller deras hund. De har upptäckt att hunden inte riktigt gillar att umgås med andra hundar. De märker att hunden morrar, drar sig undan eller på andra sätt gör det tydligt att den helst vill bli lämnad i fred. Men istället för att acceptera det så vill de tvinga eller lära sin hund att gilla andra hundar. Särskilt andra hundar som ägs av trevliga kompisar eller släktingar som de har. ”Eftersom vi är så goda vänner så måste bara våra hundar också bli goda vänner. Annars blir det inte lika roligt för oss”.

Resultatet blir att hundarna ofta pressas in i situationer som de inte alls trivs i. De gör allt för att komma undan. De kanske morrar, bits eller bara blir passiva. Det är då jag brukar kallas in. Hundägarna vill att jag ska få hundarna att gilla varandra.

Visst finns det vissa saker man kan göra, gärna i början när en ny hundrelation ska presenteras. Man kan gå koppelpromenader ihop först. Hundägarna går åt samma håll, på var sin sida om en väg, med hundarna nosande i var sitt dike. Efter cirka en kilometer så kan man börja släppa efter på kopplena så att hundarna som ”av en slump” råkar komma närmare varann och nosa på varann. Bara lite kort, sedan lockas de tillbaka till sina respektive vägkanter av sina förare. Efter det utökas tiden som de får hälsa på varann allt eftersom. Och till slut kan man gå tätt ihop och hundarna går bredvid varann och umgås på ett lättsamt sätt medan de går. Just att röra på sig är viktigt. Särskilt innan de får börja hälsa på varandra. För då har hundarna hunnit ”gå ur sig” lite energi och behöver inte vara så bullriga när de ska hälsa på varandra. För med bullrighet blir det lätt missförstånd som gör att hundarnas fortsatta relation kan bli ansträngd.

Till slut kan hundarna förhoppningsvis gå nära varandra.

Så testa det om du vill. Men funkar inte det ändå utan ni märker att någon av hundarna, eller båda, misstrivs i situationen och inte vill umgås så tycker jag att en klok hundägare accepterar det. Likaså som en klok förälder inte tvingar sitt barn att umgås med sådana som den inte tycker om.

Du och din goda vän behöver inte sluta umgås för det. Ni kan gå koppelpromenader ihop. Ni kan låta hundarna söka efter leksaker i skogen, en och en. Ni kan lägga spår åt varandra. Ni kan träna lydnad ihop. Det enda ni antagligen inte kan göra är att släppa dem lösa och låta dem leka. Så strunta i det och gör det bästa av situationen. Tänk på allt kul ni faktiskt kan göra ihop i alla fall. Och ta vara på den tiden.

/ Susanne

Alla som vill får träna hundmöten – gratis

Det var länge sedan sist. Nu är det dags igen. Alla som vill och kan träna hundmöten är välkomna. Vi samlas utanför Bowlingkompaniet på Anderstorp, Skellefteå på LÖRDAG den 24 februari kl 13.30. Om du tar bilen dit – låt hunden sitta kvar i bilen till dess det blir din tur att gå iväg. Du kan parkera vid Coop om det blir trångt.

Jag delar upp alla som kommer i två grupper. Ibland har vi varit 20 ekipage. En gång var vi 80 ekipage!! Varje person blir sedan tilldelad ett startnummer, så man vet ungefär när man ska börja gå. Ofta blir folk så heta och vill börja gå direkt, men försök ta det lugnt och vänta på din tur. Det är ju bara bra om vi sprids ut en del efter slingan. Deltagarna i grupperna går iväg åt sina respektive håll och håller ett avstånd på cirka 100 meter mellan varje ekipage som är på väg åt samma håll så blir det en GRYMT bra hundmötesträning ute i slingan när dessa ekipage börjar mötas.

Den här rundan ska vi gå, den är tre kilometer lång, ser du den svarta linjen som jag markerat?

Ta med massor av hundens favoritgodis, gärna på korv- och köttbullenivå. Om hunden värdesätter någon leksak ännu mer så tar du med det. Belöna hunden varje gång den gör rätt, när den går tyst vid din sida utan att leva rövare. Här kan du läsa om de fem vanligaste misstagen vid hundmöten så har du fått lite teori innan du kommer =)

Ta med bajspåsar, vi vill inte ge folk vatten på sin kvarn om oansvariga hundägare. =)

Ta med din kompis och din granne med hund som du har problem att möta. Nu jädrar ska vi träna och få bättre hundmöten!

/mvh Susanne

 

 

 

Tips till dig som tröttnat på din hunds sneda sättanden

På mina kurser i rallylydnad och lydnad är det särskilt en sak som jag lägger mycket fokus på. Det handlar om att agera förebyggande.

Jag tänker främst på sneda sättanden. Det beror oftast främst på att föraren tvärnitar vid halten utan att ge sin hund en hint om vad som är på gång. Det beror också ofta på att hundföraren har godiset på höger sida, vilket gör att hunden, som går fot på vänster sida, gärna vill sätta sig snett för att ha koll på när godis ska utdelas.

Så börja med att flytta över godiset i en ficka på vänster sida. Eller belöningsväskan om du har en sådan.

Här får du se en film där jag visar hur jag menar.

Sedan tar du en godis i handen. När det är dags att göra halt så sänker du godishanden till hundens nos, fångar intresset, och för godishanden sedan uppåt, och även möjligen lite utåt, just när du stannar. Då sätter sig ofta hunden rakt.

Men den kan ju ha fått en väldigt inbiten vana av att sätta sig snett. Då kan du ta en husvägg till hjälp. Gör halter många gånger med hunden mellan dig och husväggen. Hjälp till och led hunden till rätt sättande varje gång. Det här gör att hunden lär sig ett nytt rörelsemönster, får en rutin, över hur den ska sätta sig vid halterna.

Hjälperna kan vara kvar om du ska tävla i rallylydnad. Så här kan det se ut vid momentet 1-3 steg fram. Notera noga hur föraren använder vänster hand för att hjälpa hunden att göra rätt. Fäst mindre vikt vid att föraren råkar ta två steg två gånger. =)

Ska du tävla bruks eller lydnadsklass behöver du successivt jobba bort handrörelsen. Det brukar sällan innebära några problem eftersom du har lagt en sådan stabil och bra grund. Lycka till!

 

/Susanne

Passivitet är inte vår starkaste gren

Idag var det andra kurstillfället för mig och Skott på vår valpkurs. Den här gången tränade vi på hundmöten, gå slalom mellan varann, gå mot belöning utan att dra i kopplet samt sitt/ligg stanna kvar.

Allt gick bra. Utom de delar där Skott bara ska ta det lugnt och ha kontakt med mig. Myror i brallan är en underdrift. Skott har en hel myrstack i brallan!

Kolla noga! Här sitter Skott ju faktiskt still ett tag! 👍

Jag fick vara aktiv hela tiden, säga stanna och försöka se till att han inte bara sprang runt, runt. Fast ibland, när han orkat vara still en stund, fick han springa runt ett tag och bara vara. Jag med! 😅

Jag får en ökad förståelse för hur slut man kan bli som kursdeltagare, av att försöka ha koll på sin hund, se vad de andra gör och lyssna på instruktörerna samtidigt. Tur att man är kvinna! 😉

Men det är väldigt roligt att få ett tillfälle i veckan då det är BARA jag och Skott som tränar. Jag ser fram emot varje träff. Det skulle gärna få vara två träffar i veckan, men samtidigt är det bra att dra ut på det. Den som spar han har! 😊

/mvh Susanne

 

 

 

Tjorva inte kring hundens mat

En fråga som ofta kommer upp på valp- och allmänlydnadskurser är det här med att ha ledarskap över hunden när det gäller maten. Många har hört att en riktig hundägare med bra ledarskap inte ska ha några problem med att ta bort hundens mat medan den äter.

Så här tänker jag kring det: Om man som hundägare ofta håller på och testar att man har ett ledarskap – så är man sannolikt en ganska osäker hundägare. Det genomskådar hunden. Den ser hur matte eller husse kommer smygande och ”bröstar” upp sig för att vara beredd om det skulle bli några protester från hunden. Den känner hur det ligger en konflikt och lurar. Vilket gör att hunden ofta blir osäker och stressad – särskilt när den ska äta.

Lägg en bra grund istället. Gör det till något positivt, istället för negativt, att du kommer nära matskålen. Och hur gör du det? Jo, genom att exempelvis slänga in en köttbulle eller andra matrester som blev över från middagen. Någon gång ibland sådär. Hunden märker att husse eller matte närmar sig, får en förväntan, och så dimper det ned något gott.

När den grunden är lagd är det inga problem om du sedan helt plötsligt en dag måste ta bort skålen. Men oftast finns det faktiskt ingen anledning alls. Låt hunden äta ifred.

Om det redan har hunnit bli ett stort problem för er, att hunden morrar eller på andra sätt vaktar sin mat, så får du börja om. Du kan exempelvis visa en köttbulle när det inte är matdags, och låta hunden följa med och se när du lägger den i hundens matskål så den får äta. Stå inte nära. Gå en bit bort så den slipper känna stressen av din ”övervakning”. Gör om det här några gånger. Och när det sedan är matdags på riktigt så lämnar du hunden ifred.

Ägna istället mer tid åt att öka er vänskap och tillit. Träna trevliga tricks, nosövningar och annat som gör dig till en kul person att hänga med. Det kommer du att komma så mycket längre med.

/ Susanne

”Du har bara två armar – hur tänkte du nu?”

Jag tävlade ju Nose Work i Nordvik i helgen med min vorsteh Hagel. Det var vår tredje start i klass 2.

Vi fick ju egentligen ett diplom första gången vi tävlade i klass 2, men tyvärr var den tävlingen inofficiell så det blev inget. Sedan har det småjäklats på de två tävlingarna efter det. En gång hittade vi 6 av 7 gömmor, och en gång hittade vi inte alla men flest gömmor, 5 av 8, vilket gjorde att vi vann. Men inget diplom blev det. Och det är ju sånt vi vill ha, eller hur? =)

Första dagen i Nordvik lyckades jag och Hagel hitta båda gömmorna på utomhussöket, fordonssöket och inomhussöket. De såg ut så här:

Utomhussök dag 1.
Fordonssök dag 1.
Inomhussök ena delen.
Inomhussök andra delen.

Slutligen var det dags för behållarsöket. Det såg ut så här. Bakom diskbänken till vänster fanns ytterligare en väska eller två.

Behållarsök dag 1.

Vi startade söket och hittade snart en doftgömma i den stora resväskan. Sedan letade vi doft nummer två. Hagel var väldigt intresserad mot väggen bakom diskbänken. Jag förstod att doften antagligen kom från någon av väskorna som var närmast, att doften studsade mot väggen. Så jag visade ner honom mot väskorna närmast väggen. En var en skinn/plastväska och en var en sorts kylbag. Han visade bara flyktigt intresse för båda dessa. Vi tog ett varv till och återkom till den intressanta väggen.

– 30 sekunder kvar, hojtade tidtagaren. Morr! 😉

Jaha, någon av de två väskorna närmast väggen måste det ju vara. Men vilken. Skinn/plastväskor brukar vara täta och lite doft sipprar ut. Jag visade Hagel på den igen. Han ökade sin intensitet men tycktes inte känna något tydligt. Jag visade på den andra väskan. Han ökade sin intensitet men såg inte ut som han brukar när han hittar doften. Han duttade några gånger på väskan i alla fall. Jag ville inte visa på honom så mycket mer, för han ökar bara intensiteten och tror att jag vet bäst. Till slut har vi lurat varann. Men jag var tvungen att ta ett beslut. Ole dole doff. Jag sa markering och visade på kylväskan. Fel! Det var den där jädra skinn/plastväskan. Så nedrigt. Att missa diplomet på sista gömman. När jag dessutom hade 50 procents chans att välja rätt. Det var en skinn/plastväska som gjorde att det sket sig även på en tidigare tävling. Och jag hade ju bestämt mig då för att börja träna oftare på just skinn/plast-väskor. Men det hade jag inte gjort. Och då gick det som det gick nu.

Nästa dag fick vi en ny chans. Nya sökområden. Vi gick banvandring. Väskjävlar igen på behållarsöket. Den som var med dagen före var förstås inte med, men jag blängde på alla skinn/plastväskor som fanns med.

Fordonssök dag 2. Domare Mats Hedlund till vänster i bild.
Utomhussök dag 2.
Delar av inomhussöket dag 2.

Vi började med fordonssök. Hittade båda gömmorna. Sedan utomhussök. Hittade båda doftgömmorna. Sedan inomhussök. Hittade båda doftgömmorna. Och så blev det precis samma scenario som dagen före. Behållarsöket sist. (Kom inte ihåg att ta en bild på det eftersom jag räknade skinn/plastväskor för brinnande livet.) Och vet ni vad – Hagel gick in, började söka, hittade en gömma och sedan blev han intresserad av några stolar som stod mot väggen. Nedanför stolarna fanns en väska. Var vi i samma situation igen? Att doften sipprade ut på miljön intill? Jag visade ned på väskan. Nu var det faktiskt en tygväska. Han kollade av den och tyckte inte det var så intressant. Men stolarna däremot … Å nej!

Äh, nu går vi härifrån och kollar av de andra väskorna, bestämde jag. Och två-tre väskor bort blev det intressant. Markering! Rätt! Yes, äntligen vårt första diploooooom! =) Och som grädde på moset visade det sig att vi också vann klassen.

Här står vi som vinnare!

Men nu får det vara nog tramsat med skinn/plastväskor. Nu måste både jag och Hagel lära oss att kolla dem ordentligt. Så häromdagen åkte jag till Myrorna och köpte på mig fyra stycken av den svåra täta typen. 50-75 kr styck.

Mina träningsväskor! =)

– Men du har bara två armar – hur tänkte du nu? kommenterade kassörskan och försökte vara fyndig.

Jag bara log och fnissade. Orkade inte förklara. =)

/mvh Susanne

 

Det blir lätt att man glömmer de viktigaste passen

Idag hade jag en sådan där skön obokad dag. Jag skulle hinna med en massa administrativt jobb och så ville jag unna mig nåt bra med hundarna. Jag ville ut och åka skidor. I skogen där ingen annan är. Bara njuta av stillheten och att hundarna får vara lösa och träna i snön.

Men den här gången insåg jag att annan träning faktiskt måste prioriteras. Min grosser münsterländer Skott har många fina kvalitéer. Den enda sida som vi måste jobba ganska hårt med handlar om hans osäkerhet bland folk. Att han ska ”boffa” på långt håll bara han ser en människa. Med ”boffa” menar jag att han inte skäller ordentligt, utan mer låtsasskäller för att hålla busar borta. Han tycker att människor är lite knasiga, han älskar inte alla direkt utan vill kolla in folk en stund innan det är okej med närmare kontakt. Och det är väl okej på ett vis, men det är ju synd att han ska tycka att det är så läskigt att han måste ”boffa” då och då. Och när man bor på landet som vi gör så blir det inte så mycket folk i rörelse på promenaderna.

Vi fick till några riktigt bra ”människotränar-pass” på tävlingen som jag var på i helgen. Jag gick runt bland hundmänniskor, som för stunden inte hade sin hund med sig, och bad dem ge Skott något gott.  Första rundan var rätt jobbig för honom, mycket ”boffande” och låg ställning med skakiga bakben när han skulle hälsa på folk. Men redan andra gången jag gick till samma ställe märkte jag en förändring. Nu var han mer framåt, gick fram till folk, hoppade upp på en del. Skönt att det var hundfolk. Jag sa att ”nu tillåter jag faktiskt att han hoppar på dig, jag tycker det är ett bra tecken på att han börjar bli mer trygg. Jag tränar bort hoppandet sen, en sak i taget.”

Därför ställde jag in skidåkningen i morse och åkte istället till handelsområdet Solbacken. Där brukar det vara gott om folk och även gott om plats så vi kan välja avstånd till folket. Redan när jag tog ut Skott så började han titta sig omkring och ”boffa”. Vi gick runt ett tag och jag hade mycket hundgodis med. Jag kom på att vi kan gå in på Arken Zoo. Där är de ju vana att prata med hundar. Så vi gick in där, han fick några godisar av ett par människor i butiken. Vi hittade en våg och han fick väga sig: 28 kilo, lika mycket som vorstehn Hagel. Det var mycket intressant att lukta på där.

Det var en läskig stel hund i butiken.

Sedan gick vi vidare, bort till hundbutiken Björkis. Så himla perfekt att ha två butiker så nära inpå varandra som man kan gå in på med hund. På Björkis träffade vi Johanna som också bjöd på godsaker, trots att Skott skvättade där inne. Snabb som rackarn var han!

Johanna på Björkis hade godsaker.

Efter det gick jag tillbaka till bilen och körde till ett ställe där jag gick en prommis med alla tre. Så då fick jag njuta av stillheten =)

/mvh Susanne