Jag ska bli en bättre skytt – vad sätter du för mål?

Snön ligger i drivor där ute. Men snart drar det igång. Nu har jag bestämt mig. Nu MÅSTE jag bli en bättre skytt.

Det är ju verkligen en multisport att hålla på med stående fågelhundar. Hunden ska vara i bra trim, tränad på att söka fågel, kunna stå för fågel, stanna när den flyger upp och sen apportera den när föraren, eller annan medhjälpare, har skjutit den. Och föraren ska ha kunskap om var det finns fågel, kunna läsa sin hund, vara i bra form – och gärna en bra skytt.

Jag har tränat och tränat. Mest mina hundar alltså. Och lite på hagelskyttet. Men mest hundarna. Det har varit roligare. De har blivit riktigt bra. Nu känner jag att nu MÅSTE jag skärpa mig så jag inte sabbar det när hundarna väl gör sin del.

En bild med några år på nacken. Då tränade jag med en vanlig lerduvekastare som man spänner själv. Nu har jag köpt en automatisk kastare – då blir det lättare att mängdträna.

När jag körde hem från en fjällträningskurs i Arjeplog, som jag deltog på i helgen, lyssnade jag på Framgångspodden och ett avsnitt med psykologen Alexander Rozental som skrivit boken Tio i tolv. Han berättade hur man sätter upp mål som man lyckas med. Det handlar om att sätta upp ett SMART mål, här kan du läsa mer om det. Varje bokstav i SMART står för en sak: Specifikt, Mätbart, Accepterat, Realistiskt, Tidsbundet. Jag har därför bestämt följande kring min skyttesatsning:

Specifikt: Satsningen inleds efter påsklovet, tisdag den 23 april. Då hoppas jag att snön är så pass tinad att det går att hitta något ställe att vara på – förhoppningsvis skjutbanan. Jag ska träna med min nya automatiska lerduvekastare. Jag ska träna minst två gånger per vecka, avlossa minst 25 skott per gång. Plus att jag ska torranlägga minst 100 ggr per vecka. Fram till den 25 augusti pågår satsningen.

Mätbart: Målet är att jag innan den 25 augusti, när det är fågelpremiär, ska kunna träffa:

  • 10 rakt-ifrån-duvor
  • 10 från vänster-duvor
  • 10 från höger-duvor

Alla dessa ska träffas i rad. Jag får dock missa max två tillfällen per riktning. Men det ska bli tio träffar sammanlagt på varje riktning.

Accepterat: Står jag bakom detta mål? Ja! Om jag bara tränar lite när andan faller på kommer jag aldrig att bli bättre. Nu ska jag ge detta en seriös chans och verkligen ge järnet.

Realistiskt: Jag hoppas det. Jag vill lägga mig på en nivå som varken är för lätt eller för svår. Jag funderade på att även lägga till så kallade mot-duvor, men jag nöjer mig så här så länge. Jag kan leka kravlöst med den typen av duvor.

Tidsbundet: Satsningen pågår från 23 april till och med 25 augusti. Stundtals kan det bli svårt eftersom jag är bortrest på hundläger och sånt. Men jag ska försöka ta med bössan och se vad som går att göra.

Så nu har du läst ända hit och tror kanske att allt handlar om mig. Men jag vill att det även handlar om dig. Du har säkert något område som ligger efter, som du vill bli bättre på. Vad är det? Hur skulle du kunna applicera det här med SMART mål på just din grej? Om du verkligen beslutade dig alltså? Låt höra! Kommentera gärna här i inlägget eller som kommentar på Facebook. =)

/mvh Susanne

Nä, nu får det vara färdigdeppat

I mitt förra blogginlägg berättade jag att jag fått veta att min grosser münsterländer Skott har D-höfter. Det kom väldigt överraskande. Du kan läsa mer om det här.

Jag har aldrig haft en hund med höftledsfel förr. Jag har haft tur. Även fast jag har haft schäfer och andra raser där det kan vara rätt vanligt så har jag klarat mig. Hos grosser är höftledsfel inte vanligt. Men alla är inte felfria förstås. Och nu slumpade det sig att just min hund har D-höfter. Riktigt deppigt. Jag berättade ju om alla planer jag hade för oss. Om allt vi skulle göra. Som sannolikt blir svårare nu.

Men jag fick många härliga svar. Många hade hundar, eller kände någon som hade hundar, med D-höfter, eller värre, som hade riktigt långa, aktiva och smärtfria liv. Så skönt att höra.

Jag skrev i förra inlägget att jag inte såg någon poäng med att ställa ut eller delta på jaktprov. Vad spelade det för roll vad vi fick för pris? Ingen tikägare ringer ju i alla fall. Det låter förstås korkat. Som om jag bara tävlar och ställer ut för att få avla på min hund. Så är det inte. Jag var bara extra grinig och bitter då.

Jag har hittills aldrig avlat på mina egna hundar, förutom när vi hade slädhundar men det är som en egen värld =) Hittills har jag alltid sållat bort mina egna hundar när det gäller avel. De har varit för veka, för fula, haft megastora navelbråcket, varit för vanliga och så vidare. Men ändå har jag tävlat med dem och tagit meriter. Jag ger några exempel:

Malinoisen Nitro som jag hade är nog den mest personliga hund jag någonsin har haft. När han var unghund och vi fick främmande så gick han runt och morrade i 20 minuter innan han accepterade besökaren. Trots det blev han med mycket träning en bra räddningshund och deltog på skarpa eftersök och ett SM. Och utställningschampion. Och vi hann ta ett förstapris i gamla elitlydnadsklassen. Och tävlade bruks-sök. Men nog var han lite eljest och svajig i nerverna. Och om man ska avla på en hund så är ju tanken att föra aveln FRAMÅT, eller hur? Så det blev inget.

Schäfern Zeke var grymt bra mentalt. Fick höga poäng på korning. Härlig motor. Rolig att jobba med. Vi hann ta ett cert i elitklass spår. Han blev en duktig räddningshund och deltog på skarpa eftersök och två SM. Han hade nog kunnat föra aveln vidare. Men han var för vanlig. Och inte alls särskilt snygg. Schäfrar finns det gott om. Det är hård konkurrens. Så det blev inget.

Portugisiska vattenhunden Trassel, som är 15 år och lever pensionatliv hos mina svärföräldrar, blev Svensk lydnadschampion. Tävlade bruks spår. Och gjorde en imponerade MH. ”Det är ju som en riktig brukshund” utbrast domaren. Men på utställning var han bara halvsnygg, vi tog inga cert. Så det blev inget.

Vorstehn Hagel hade som valp ett av de största navelbråck jag någonsin sett. Så det var klart redan då att det inte skulle bli någon avel med honom. Dessutom är han nog i mjukaste laget för att föra aveln FRAMÅT. Men en enorm arbetslust och förighet. Jättehärlig att träna med. Vi tävlar i högsta NW-klassen, han är rallymästare och snart även lydnadschampion 😉 Men vi har för få jaktmeriter. Det blir ingen avel här heller.

Så kom då grosser münsterländern Skott. Smart som bara den. Snygg som bara den. En näsa för fågel som imponerade på många. Lite blyg, enda nackdelen. Men inte värre än att det gått att träna till. Så jag började tänka på framtiden. Att om vi ”bara” fick några meriter så skulle jag kanske sen kunna jobba vidare med en son efter honom. Det vore sååå häftigt. Men det sket sig ännu en gång. D-höfter. Så det blev inget.

Jag tappade lusten. I ett par dagar. Sedan var det dags att skärpa sig. Jag har ju som sagt hittills aldrig tävlat för att locka tikägare. Varför skulle jag göra det nu? Jag gillar ju att tävla för att det är kul att sätta mål och se hur långt man kan komma. För att det blir en tydlig måttstock på vad man faktiskt uppnått. Ju högre man har kommit desto bättre är man. Faktiskt. Visst kan man träna hund bara för att det är kul att träna och vara väldigt skicklig ändå. Men jag triggas av att få visa upp vad vi kan, låta min hund briljera och jag blir så oerhört stolt de gånger allt funkar och vi lyckas.

Så nu har jag deppat klart. Nu har jag bestämt mig. Jag och Skott ska gasa på och se hur långt vi kommer. Kanske får vi lite färre år på oss att göra allt kul, men kul ska vi ha!

Nästnästa helg ska vi på fjällträningskurs hos Mattias Westerlund, Hundskolan Vision. Just när jag fick beskedet om D-höfterna blev jag tveksam. Vi ska åka skidor i två hela dagar och hundarna ska söka fågel på fjället. Hur kommer det att gå? Blir Skott sliten? Får han ont? ”Men herregud han har ju inte det minsta ont idag och är i god form. Passa på att göra det här nu, om några år kan det vara för sent” resonerade jag med mig själv. Så vi drar iväg.

Jag har bokat tid med Tomas Forsberg, hundfysioterapeut, i slutet av mars för att få en professionell bedömning av Skott. Jag vill veta i vilken form han tycker att Skott är idag. Finns det brister vi kan stärka upp? Finns det specialövningar som vi kan göra för att träna musklerna runt höfterna extra mycket? Vad kan vi göra och ska vi undvika nåt? Kan jag köra kickspark med honom? Dra däck? Sånt känns bra att ta reda på.

Sen har jag gjort en sak till. Jag har redan nu anmält oss till ett eftersöksprov i juli. I öppen klass. Det är alltså som ett för-prov innan man deltar på jaktprov. Sedan kommer de båda proven att summeras och så får man se om det räcker till tredjepris, andrapris eller ett förstapris. Det kändes viktigt att anmäla oss. Det gör att jag har ett mål, att jag spottar i nävarna, har något att träna för. I höst blir det mycket fokus på jaktprov. Jag har faktiskt gjort en deal med en annan grosser-ägare. Den som först tar ett förstapris på jaktprov ska bjuda den andra på champagne. Det kan ta en stund … men det blir härligt när det inträffar. Inte om … 😉

Vi ska förstås jaga på riktigt också. Gud vad jag ser fram emot det. Nu i april-maj ska jag dra igång värsta skjuttränar-projektet så att jag träffar ALLA fåglar som Skott och Hagel hittar i höst.

Plus att vi tränar och tävlar Nose Work förstås. I slutet av mars hoppas jag att Skott får vara med på sin första Nose Work-tävling. Sååå spännande det ska bli. Han är väldigt annorlunda jämfört med Hagel. Lite ung. Stundtals briljant. Stundtals väldigt disträ.

Och så ska vi ta ett till kvalificerat resultat i fortsättningsklass så vi kommer upp i avancerad klass i rallylydnad. Och så ska vi starta i klass 1 i lydnadsklass.

Så livet är ändå precis som vanligt. En massa roliga och utmanande saker som väntar. Spännande tävlingar och prov som förhoppningsvis går bra och leder till meriter. Utan att vi för den skull för aveln FRAMÅT. Men vi för oss själva framåt. Vi samlar på oss roliga minnen erfarenheter och kunskap. Det är det viktigaste, eller hur?

/Susanne

Ett oväntat och hårt slag i magen

I fredags var jag och röntgade höfter och armbågar på min grosser münsterländer Skott. Jag var helt övertygad om att svaret skulle bli felfritt. Grosser brukar inte ha några större problem med fel på höfter eller armbågar. Och Skotts brorsa röntgades häromveckan med finfina resultat. Så jag var så trygg, det här skulle gå bra.

En bild efter att Skott har röntgats. Han är trött eftersom han fått lugnande medel.

Igår satt jag och väntade på min tur att göra ett Nose Work-sök med min vorsteh Hagel. Vi har ju varit på ett superbra Nose Work-läger med Adam Hübinette på Vadstena slott. Medan jag väntade kom jag på att jag kunde kolla på mobilen om resultatet från röntgen hade kommit in på SKK. Jag tänkte en halv tanke – ska du verkligen kolla det nu, tänk om det är nåt knas, hur ska du kunna koncentrera dig på söket med Hagel – men jag slog bort det. Klart att det inte skulle vara nåt knas. Klart att Skott skulle ha världens finaste höfter och armbågar. Så jag kollade. Och fick ett stenhårt slag i magen. Skott har grad D på höfterna!!?

Jag bara stirrade på bokstaven. D. Blinkade. Måste ha sett fel. Det måste vara 0. Men varför skulle man skriva höftresultat så? Man skriver ju A i så fall.

Nästa tanke är att det måste ha blivit nåt fel. Nån människa hade en dålig dag när den läste av röntgenplåtarna. Hen hade nog vaknat på fel sida bara. Ja, så måste det vara. Vi får göra om röntgen. Och hoppas att nån vettig som vaknat på rätt sida läser av dem nästa gång.

Sen skulle jag in och söka med Hagel. Tja, det gick lite hackigt. Jag försökte verkligen stoppa undan tankarna på detta och bara fokusera på Hagel och hans fina sökarbete.

Efteråt sköljde en massa tankar och känslor över mig. OM nu detta resultat skulle vara rätt, vad innebär det? Vad kan vi göra? Är det kört med jakten? Draget? Jag som tycker att Skott är så fantastisk att jag redan bestämt att jag skulle ha en son efter honom. Han skulle heta Pang. Eller Bom. Nu blir det inte så.

Vi som skulle ta pris på jaktprov. Vi som skulle lura en massa fåglar och fylla frysen. Vi som skulle imponera i utställningsringen. Vi som skulle åka på långa draghundsturer. Vi som skulle dra iväg på långa cykelturer. Vad händer nu?

Jag var nog rätt stillsam och fåordig på resan hem. När kompisen Maria Forsberg lämnade av mig hemma mitt i natten gick jag in med Hagel. Sedan gick jag och släppte ut Skott och Gizmo från sovrummet. Jag gick ut på gården med dem. De var glada och spralliga över att jag kommit hem. Nu kunde tårarna få komma.

En av Skotts röntgenbilder.

Det tar sin tid att bearbeta sånt här. Chock först. Förnekelse sen. Sen blev jag arg, bitter och tvär. Blängde på dragselen och dragbältet som jag såg när jag packade in grejer i garderoben. Ville avboka allt jaktrelaterat som jag bokat in. Kasta bort dyra, nya automatiska lerduvekastaren som jag köpt. Vad spelar det för roll om jag blir en bättre skytt om hunden som ska söka har ont i höfterna? Visst har jag Hagel också men du fattar. Livet är pest ett tag. Lite är jag kvar i den fasen fortfarande. Det kommer nog att pendla ett tag.

Jag har tänkt att skita i alla inplanerade jaktprov. Vad spelar det för roll om vi får pris? Bättre då att prioritera egen jakt, om han nu klarar det längre fram? Just nu är Skott hur fräsch som helst. Men när kommer det att börja märkas? Kommer det någonsin att märkas? Jag får höra berättelser om hundar med D-höfter som haft långa problemfria liv. Du får gärna kommentera och berätta om alla sådana fall som du känner till. Jag behöver det.

Jag har tänkt skita i alla utställningar. Vad spelar det för roll om han får cert? Ingen tikägare hör av sig i alla fall. Jag får ingen son efter honom i alla fall.

Ja, jag ville skita i en hel massa saker. Men en liten tanke har börjat gro. Att vi kanske ska vara med på en del jaktprov ändå. Bara för att Skott är så bra. Bara för att jag ska få lära mig mer om hur detta med jaktprov fungerar, bli en bättre förare och jägare. Så att jag blir ännu mer erfaren och kan ge min nästa stående fågelhund riktigt bra förutsättningar. Om jag vill ha någon fler stående fågelhund vill säga. Vi får se.

Tja, jag ville bara berätta. Skriva av mig. Det känns tufft nu.

/Susanne

Det blev i alla fall lite bananer bland äpplena

Styrelsen har nu beslutat att Nose Work-SM i januari år 2020 blir i form av en mjukstart. Först blir det kvaltävlingar med 1-2 gömmor per område av eukalyptus. Sedan blir det länsmästerskap med 2 gömmor av eukalyptus per område. Slutligen på SM blir det 1-3 gömmor av eukalyptus per område. Det blir oåtkomliga gömmor och gömmor som kan vara upp till 1,80 meter höga. Det blir negativa bärare och störningsdofter.

Det här sistnämnda har SM-gruppen jobbat fram. Den består av tre medlemmar: Marie Bankhed, Maria Edelton och jag; Susanne Lindberg. Det började med att Marie fick i uppdrag av styrelsen att bilda en grupp, och hon frågade Maria och mig. Jag måste säga att jag är imponerad att jag fick frågan. Det var ju uppenbart, genom mina uttalanden på sociala medier, att jag tyckte väldigt annorlunda jämfört med styrelsens grundförslag.

Ja, jag tycker så än. Jag tycker att SM ska ordnas i den högsta klassen, klass 3. Av en massa skäl. Just därför blev jag förvånad när jag blev inbjuden i den här SM-gruppen. Det ska Marie Bankhed ha stort cred för. Hon vill tydligen ha en bredare bild. Hon vill inte bara ha ja-sägare i gruppen. Imponerande inställning. Och jag ville så gärna försöka förbättra förslaget att jag tackade ja. Bättre att faktiskt försöka påverka än att ”bara sitta på kammaren och gnälla” liksom.

Men det var tufft. Det var, i mitt tycke, tydligt att det rådde 2 mot 1 i gruppen. Två som gillade styrelsens förslag. Och jag som ville ha SM i klass 3. De ställde frågor som handlade om detaljer i det redan liggande förslaget. Frågor som jag inte tyckte spelade någon roll – om vi ändrade till klass 3 istället. För att dra en liknelse: de andra två ville bara prata om färgen på äpplena. Skulle de vara gröna, röda eller gula? Medan jag ville ha bananer!

Allt eftersom började jag förstå att min verklighet inte alls liknade deras verklighet. I min verklighet finns det många ekipage som är i klass 3. Jag har själv TRE träningskompisar här i Skellefteå som är i klass 3, varav en av dem, Maria Forsberg, bara är en blinkning från att ha TVÅ hundar i klass 3. Ser man till Norr- och Västerbotten är vi ännu fler. Vi är redo för ett SM i klass 3!

Men i de södra delarna av Sverige ser det tydligen inte likadant ut. I vissa län finns det bara en eller ingen som har tävlat sig upp i klass 3. Tydligt är att södra Sverige inte har hängt med.

I samband med detta har jag hört folk uttala sig om att vi norrlänningar har hunnit längre i tävlandet eftersom det är så lätta tävlingar här uppe. När jag hör det börjar blodet rusa upp till huvudet, men jag ska försöka skriva behärskat och berätta om min syn på saken.

Jag har varit med om det förr. Även i bruks och andra grenar har det mumlats om att man kan åka till Norrland och ta ett ”Norrlands-cert”. Lätt som en plätt liksom. Men jag har tävlat elit spår. Jag har tampats med proffsiga ekipage, typ Susanne Högdal från Umeå, som satte nivån bara några ynka poäng ifrån max. Så uttrycket ”Norrlands-cert” är bullshit.

Låt mig citera norrlänningen och skidåkaren Ingemar Stenmark: ” Ju mer jag tränar (och tävlar) desto mer tur har jag”. Vi är många här i norr som verkligen är hängivna, tränar mycket och prioriterar vår tid och våra pengar på att tävla och lyckas. Personligen vill jag också verkligen ligga i framkant. Som Nose Work-instruktör vill jag ha personliga erfarenheter som jag kan dela med mig av till mina kursdeltagare. Jag vill veta vad jag pratar om. Jag vill kunna ge exklusiva finlirar-tips. Därför satsar jag helhjärtat. Vi har haft tur och haft många tävlingar här i norr. Men vi har även varit beredda att resa. Jag och Maria Forsberg åkte i november 86 mil enkel väg till Nynäshamn för att delta i en endagstävling i klass 3. Nu i slutet av februari åker vi 94 mil enkel väg för att delta i en endagstävling i klass 3 i Vadstena. Är man så pass hängiven förtjänar man sina resultat.

Samtidigt blir jag arg på mer än ett sätt när det antyds att vi haft tur (inte skicklighet) och haft lätta tävlingar i norr (även om vi som sagt även tävlat söderut). Vi kan väl för en stund låtsas att det faktiskt är så, att NW-tävlingar i norr är lättare än i söder. Att det är det som gjort att så många i norr kommit upp i klass 3. Då blir jag ändå tokig på inställningen att problemet är att det varit för lätta tävlingar i norr – inte för svåra i söder. Neeeej! För om man skulle drista sig till att påstå att det varit för svåra tävlingar i söder så är det ju lätt att misstänka att de tävlande i söder helt enkelt inte har den nivå som krävs. Och det vore ju inte roligt. Inte kan vi anta att tävlingarna i söder är på en för svår nivå. Inte kan vi anta att tävlingarna i norr är på en rimlig, bra nivå. Neeej! Låt oss hålla oss till den gängse uppfattningen att det är Norrland som det är fel på. Det är Norrland som behöver ändra på sig.

Suck. Visst märker du hur korkat det blir att tänka så? Kan vi inte bara enas om att domarna får ordna täta konferenser så att de fortsätter att ordna och döma tävlingar hyfsat lika? Och så kan vi glädjas åt de ekipage som orkar och vill satsa tid och pengar och nå framgång?

Så, låt mig nu återgå till själv SM-frågan. Via SM-gruppen fick jag en tydligare bild av hur olika det ser ut i landet. Jag fick en ökad förståelse för att klass 3-ekipage inte verkar växa på trän söderut. Jag fick en ökad förståelse för att vi som lyckats komma upp i klass 3 måste ge oss till tåls och vänta in resten. Det gör att jag motvilligt kan acceptera detta mjukstarts-SM. Äpplena har blandats upp med en del banan och blivit en fruktsallad. Kompromiss kallas det.

Tillsammans i gruppen kom vi, efter mycket diskuterande, överens om att öka svårighetsgraden genom Kvaltävlingar och LM för att slutligen ha det lite extra svårt på SM med 1-3 gömmor av eukalyptus, känt antal gömmor, oåtkomliga gömmor och gömmor upp till 1,80 meter. Plus negativa bärare och störningsdofter.

Det gör att det blir ett SM värt att titta på, enligt mig. Tänk dig annars att det kommer folk till My Dog och laddar för att se SM i Nose Work och så kommer det in ekipage som söker i små områden och när de hittar EN gömma i knähöjd är det slut? Det ger i mina ögon inte en rättvis bild av sporten. Men börjar det vara upp till tre gömmor så blir det mer av det roliga. Publiken får chansen att se uthållighet hos hundarna, förmågan att läsa sin hund hos förarna, samspelet och glädjen. Det blir tre gånger så mycket glädje jämfört med att hitta en gömma!

Året därpå har vi i SM-gruppen tydliggjort att ambitionen måste vara att ordna SM i klass 3. Och vill man har ett kompletterande SM så kan det ordnas i klass 1-2. För att rymma ett sådant arrangemang måste man nog lämna My Dog-arenan. Men det är upp till dig att bestämma. Styrelsen vill gärna ta emot förslag på hur vi ska göra när mjukstarten är över.

Enligt obekräftade uppgifter finns idag strax över 30 ekipage i landet som kan tävla i klass 3. Inte så många har gjort det än. Till mjukstarts-SM år 2020 föreslås att klass 3-ekipage blir direktkvalificerade. Jag vill tydliggöra att det inte var mitt förslag. Jag var rädd att det skulle upplevas som om klass 3-ekipage fick en gräddfil för att inte riskera att ”pinsamt” sållas ut redan i kvaltävlingar eller LM. Men de andra i SM-gruppen menade att så skulle det inte tolkas. De menade att klass 3-ekipagen redan genom att vara i klass 3 visar att de hör hemma på SM. De har redan fått stor tävlingserfarenhet och SM-gruppen och styrelsen hoppas att så många klass 3-ekipage som möjligt kommer och tampas om medaljerna. Jag hoppas att klass 3-ekipagen kommer och visar att de är så många att ett SM i klass 3 hade funkat redan år 2020, och att det därför MÅSTE bli klass 3 nästa gång.

/mvh Susanne

Härliga recensioner av Nose Work med plusmeny

Jag har fått in recensioner av inspirationsboken Nose Work med plusmeny. Så himla härligt att läsa! En sak att jag gillar den skarpt själv, men jag kan ju vara en smuuula partisk 😉 Men här kommer ett gäng helt opartiska tyckanden om boken:

”Lättläst och pedagogisk upplägg med inspirerande bilder för både nybörjare och dom som redan börjat tävla. Mycket bra och varierande tips hur man fortsätter att träna Nosework i olika miljöer, samt ökar hundens uthållighet och värdet i doften. Visar lättförståeligt hur man tillsammans som ekipage går framåt med sin träning/tävling. En bok man inte vill ska ta slut.” Ewa Hedman & Mizzy, Ursviken

”Lättläst bok i positiv ton i en faschinerande värld av dofter. För näsan hos hunden och lyhördheten hos föraren, ger boken med bild och text ett glädjeskutt! Så nu kör vi …” Eva Andrén, Sävar.

”Boken har motiverat mig att leta upp nya annorlunda miljöer för vår träning och att hitta eller hitta på nya utmaningar både borta och hemma. Bägge mina hundar uppskattar våra äventyr mycket och självförtroendet ökar i takt med sökglädjen. Lättläst med många härliga bilder.” Carina Klar, Bollebygd. 

”En mycket lättläst bok där Susanne delar med sig av många bra tips hur man kan träna sin hund till en miljöstark och glad Nose workstjärna. Susanne mixar sin erfarenhet från räddning och Nose work på ett mycket inspirerande sätt. En bok för dig som vill komma vidare med din träning.” Barbro Ekenberg, Motala.

”Det här en perfekt bok för oss som inte kan få nog utav nose work, för oss som vill ha mer mer mer … det är verkligen en plusmeny! Susanne ger verkligen Nose work världen en helt ny arena, med fantastiska idéer till vilka miljöer det går att fortsätta sin Nose work träning i. Förbered dig på att få ännu mer blodad tand för Nose work, bokstavligt talat alltså! Nose Work med plusmeny bjuder på häftiga, härliga & sprudlande bilder som gör att nosework-fjärilarna i magen fladdrar om än fortare!” Emilie Fridlund, Ockelbo.

”Jag har läst Susanne Lindbergs bok ”Nosework med plusmeny” och det är just vad det är! Här får du på ett lättläst vis tips och idéer för din fortsatta träning i Nosework. Både de som kommit en bit på vägen och rena nybörjare kan ta till sig dessa tips och med bra bilder till som förklarar på ett väldigt bra sätt. Jag personligen blir så peppad och inspirerad av Susannes sätt att förmedla Noseworkens underbara värld och hoppas många fler också blir det med hjälp av denna bok!” Gunilla Nilsson, Hörja med 3 glada dvärgschnauzer som hoppas på fler liknande böcker!

”Har efter hjärnoperationer fått epilepsi som det inte är någon ordning på med mediciner/ kramper osv. Har tävlat lite med min hund, jag är utbildad Nose Work instruktör och verkligen tyckt att det här är en rolig sport tillsammans med mina kursdeltagare. Jag tappade allt när det blev kramper ” på fel ställen” osäker mm. Läste din bok och fick tillbaka känslan av att träna och inte ge upp för det här är roligt. Så från att nästan ge upp (sjukdomsbilden) till att nu vara på gång igen. Det ska du ha tack för din bok kom perfekt som hjälp för mig.” Hälsningar Carita och Nikita

”En mycket peppande bok som passar alla som håller på med nosework men kanske mest om man hållit på ett tag och fastnat i träningen. Lättförståelig med bra instruktioner och bilder. Full av glädje och fart. Många tips på nya sökställen då fantasin börjar tryta och allt går på rutin. Jag fick en kick att gå vidare.” Lena Olofsson Bäckström, Edsbyn.

”En mycket lättläst och informativ bok. Superbra bilder!Har börjat bygga en LITEN Rambo bana i källaren efter att läst boken. Oboy och Sissela har börjat träna på Rambo banan nu!” Christina Nordling, Forsa.

”Jag tycker innehållet är väldigt bra och jag gillar speciellt ditt miljötänk och rambobanan och hur man kan bygga hunden i det. Bilderna är väldigt fina och inspirerande. Jag tycker språket i boken är bra, man hör ju liksom din dialekt och röst när man läser i boken (jag har tittat på lite youtubeklipp 😉 Boken är lätt att förstå och alla -oavsett hur länge man hållit på – kan hitta inspiration, ideér, tips och kanske lösningar på problem i boken. Jag tycker hela boken är bra!” Andreas Johansson, Visby.

”En fartig bok om nosework med rikt illustrerade härliga bilder. Boken har ett passande format och upplägg. En bok att få inspiration av. Den känns bra att ta in i träningen och varför inte i träningsgruppen?” Karin Carlberg Ernflo och Grålötens Linje Lusta, Tyresö.

”Din nya bok är jättebra och kom väldigt lägligt för oss. Vi (jag och min finska lapphund Greta) började med nosework redan 2015 och har haft det mest som aktivering. Vi har inte tävlat så mycket, men vi tog två diplom i NW 1 i somras och hoppas komma upp i tvåan inom kort. Därför passar den här boken oss precis, jag tycker att den främst riktar sig till de som är i NW 2 och 3, eller på väg dit. Framför allt är det en stor inspirationskälla till att hitta nya sökområden som man inte tänkt på tidigare, bilderna i boken ger väldigt många tips. Jag hade med boken i vår nw-träningsgrupp vid senaste träffen och idéerna om nya sökområden började genast flöda. Rambobanan, en jättekul grej, gav mig inspiration att genast gå ut i vår lagård och leta fram material till en minirambobana! Boken är lättförståelig och instruktiv!” Inger Danielsson, Hudiksvall.

”Verkligen en bok med plusmeny. En fantastisk bok där bilder och bildtext säger allt. Texten är lättläst, informativ och rolig. Litteratur för både nybörjaren och den proffsiga noseworkaren. Läst från pärm till pärm två gånger.”  Birgitta Skager, Kil.

Boken Nose Work med plusmeny kostar 299 kr, behöver du frakt tillkommer 63 kr, totalt blir det då 362 kronor. Beställ genom att mejla rackarungarnashundskola@outlook.com och skriv din adress, ditt mobilnummer och om du vill betala med swish eller få faktura.

Vill du tjuvkika när jag bläddrar i boken? Kolla in min youtubefilm:

Baksidan av boken.

 

Barbro Ekenberg, Motala och Inger Danielsson, Hudiksvall, vann utlottningen av en ny bok som tack för recensionen. Min son Leo har sett till att lottningen skett rättvist och opartiskt. =) Grattis! Och stort tack till er alla som skickat in recensioner. Uppskattas stort! / Susanne

 

 

Vill du gå valpkurs på dagtid?

I mitt senaste nyhetsbrev den 1 januari släppte jag platserna till fyra läger och en valpkurs. Samtliga har blivit fullbokade nu. Valpkursen fick så många reserver att jag nu vill kolla intresset för att skapa en till grupp, samma dagar, fast dagtid mellan kl 10-12? Vill du nappa på en sådan valpkurs? I så fall gör det du det genom att mejla rackarungarnashundskola@outlook.com och berätta vilken valp du vill delta med. Valpen ska ha fått sin tremånadersspruta för att delta på kursen.

Här får du mer info om dagar, innehåll och pris:

Valpkurs: Måndag den 11 februari kl 10-12 drar jag igång en ny valpkurs. Under kursen får du och din valp träna på allmänlydnad som kontakt, hundmöten, inkallning, sitt/ligg stanna kvar, gå fot, gå promenader utan att dra samt testa på en ”buffé” av roliga saker man kan göra med sin hund som nosövningar, rallylydnad, miljöträning/ramboträning och Nose Work. På sista träffen tar vi upp hundars språk och signaler.

Kursen blir på sammanlagt sex träffar, men med uppehåll efter två gånger då deltagarna kommer att få tydliga hemuppgifter som ska tränas på. Vi håller huvudsakligen till i min inomhuslokal i Bureå, även om vissa övningar blir utomhus och fjärde träffen inne i stan.

Kursen blir dessa datum:

  • 11/2 kl 10-12 I lokalen.
  • 18/2 kl 10-12 I lokalen.
  • Uppehåll 25/2 och 4/3 pga att jag är bortrest. Men det kommer att bli hemuppgifter.
  • 11/3 kl 10-12 I lokalen.
  • 18/3 kl 10-12 Inne i stan.
  • 25/3 kl 10-12 I lokalen.
  • 1/4 kl 10-12 I lokalen.

Kursen kostar 2300 kr. Det finns åtta platser på kursen. Du får plats i den ordning som du anmäler dig. Enklast mejlar du rackarungarnashundskola@outlook.com. Ange med vilken hund du vill delta.

/mvh Susanne