Webinar om De 10 viktigaste sakerna din hund bör lära sig

söndag 10 maj kl 18.30 håller jag ett webinar med tips om De 10 viktigaste sakerna din hund bör lära sig. Det baseras på min bok med samma titel.

Du får tips om:

  • Inkallning
  • Gå i koppel (utan att dra som en tok)
  • Gå fot
  • Hundmöten
  • Kloklippning
  • Miljöträning
  • Spår
  • Leka
  • Få främmande
  • Slappna av
Ett webinar är väldigt likt en föreläsning, fast du sitter hemma vid din dator, surfplatta eller telefon istället. Du kan se och höra mig. Jag delar filmer, bilder, min skärm och berättar live om mina De 10 viktigaste sakerna. Jag kan inte se eller höra dig. Men du kan skicka frågor och kommentarer via chatten. Jag besvarar dem med jämna mellanrum.
Det blir på söndag 10 maj kl 18.30. Vi håller på i cirka 1,5 timme. Om du anmäler dig och får förhinder kan du se reprisen via en länk som jag skickar ut direkt efter webinariet. Men den länken funkar bara i 24 timmar, så var lite på hugget – annars missar du din chans.
Jag kör precis samma lättsamma upplägg som sist:
  • Det kostar bara 129 kronor.
  • Du anmäler dig genom att mejla till rackarungarnashundskola@outlook.com OCH swisha 129 kr till 123 514 8218, ange 10 viktigaste och din mejladress som meddelande i swishet så får jag koll.
  • Anmäl senast söndag 10 maj kl 15.00.
  • söndag 10 maj kl 18.10 får du ett mejl med länken till webinarrummet. Har du anmält och betalat och inte fått detta mejl när klockan blir 18.15 så kollar du först skräpkorgen samt andra ovanliga inkorgar, och annars mejlar du mig så provar jag igen. Klockan 18.30 drar webinariet igång och efter det har jag svårt att hjälpa dig.
  • Förbered med lite chips eller popcorn eller kaffe och kaka så du får en mysig stund vid webinariet. Utnyttja det faktum att du kan sitta hemma i soffan i pyjamas och bara ha det gott – jämfört med att trängas bland hostande människor på hårda stolar – som på en vanlig föreläsning. =)
  • Ganska direkt efter webinariet får du ett mejl till med en länk till reprisen. Den funkar i 24 timmar. Så prioritera detta ganska snart.

Vilken härlig respons jag fick efter mitt första webinar om hundmöten! Jättetrevlig feedback. Här kan du se några exempel:

Tack för ett intressant och givande webinar. Jag hittade till dig och dina filmer på Youtube av en slump och det är jag jätteglad för. Jag gillar dina instruerande filmer och din positiva och glada framtoning som du alltid har. Det smittar liksom av sig :).Gällande webinaret så var det intressant att se och höra allt det som du hade att dela med oss. Det var också intressant att läsa vad andra deltagare skrev. Såå,,, fler webinarer tack:) Jag och min vovva Zuola önskar dig en bra dag:)

Stina Gidevall

Suveränt sätt att få ta del av en erfaren hundtränares kunskaper, en tränare/tränarutbildare som jag annars inte hade gått kurs hos pga avståndet. (Jag går dessutom sällan kurs överhuvudtaget pga prestationsångest och avsaknande av bil.) Passade mig jättebra att få en ”kompaktkurs” på detta sätt, och vi har redan haft utdelning av tipsen redan två dagar efteråt. Funkade mycket bra att ”webinaret” varvades med färdiga filmer (som var tydliga och bra). Jag kommer definitivt göra detta igen när ämnet passar, tummen upp! Bäst för mig var ”magneteffekten”, inte minst att den så att säga tillåts! Har använt den nu sedan i söndags även för att bryta och vända uppmärksamheten mot mig nu när gammalt elände tinar fram ur snödrivorna och lockar till provsmak.”

Agneta Kjällén

”Vill bara säga att webinariet i söndags var toppenbra😊. Är gärna med på fler sådana.”

Marie Snees

”Tack för ett superbra webinarium. Det bästa tipset är nog faktiskt helheten. Den röda tråden i de fem tipsen. Att delarna länkar i varandra så att man lätt kan göra en träningsplan 😃 Och super att du gav tips på hur länge och ofta man behöver träna. Som tex fotgående 10-15 min 4-5 gånger per dag. Träna målinriktat i ca tre veckor. Tyckte webnariet va bra i sin helhet och det va roligt att lyssna. Du får en intresserad av det du säger då du är väldigt engagerad och du har humor vilket ger det lilla extra.”

Therese Johansson

Det blir ett till webinarium om hundmöten

Vilken härlig respons jag fick efter mitt första webinar om hundmöten! Jättetrevlig feedback. Här kan du se några exempel:

Tack för ett intressant och givande webinar. Jag hittade till dig och dina filmer på Youtube av en slump och det är jag jätteglad för. Jag gillar dina instruerande filmer och din positiva och glada framtoning som du alltid har. Det smittar liksom av sig :).Gällande webinaret så var det intressant att se och höra allt det som du hade att dela med oss. Det var också intressant att läsa vad andra deltagare skrev. Såå,,, fler webinarer tack:) Jag och min vovva Zuola önskar dig en bra dag:)

Stina Gidevall

Suveränt sätt att få ta del av en erfaren hundtränares kunskaper, en tränare/tränarutbildare som jag annars inte hade gått kurs hos pga avståndet. (Jag går dessutom sällan kurs överhuvudtaget pga prestationsångest och avsaknande av bil.) Passade mig jättebra att få en ”kompaktkurs” på detta sätt, och vi har redan haft utdelning av tipsen redan två dagar efteråt. Funkade mycket bra att ”webinaret” varvades med färdiga filmer (som var tydliga och bra). Jag kommer definitivt göra detta igen när ämnet passar, tummen upp! Bäst för mig var ”magneteffekten”, inte minst att den så att säga tillåts! Har använt den nu sedan i söndags även för att bryta och vända uppmärksamheten mot mig nu när gammalt elände tinar fram ur snödrivorna och lockar till provsmak.”

Agneta Kjällén

”Vill bara säga att webinariet i söndags var toppenbra😊. Är gärna med på fler sådana.”

Marie Snees

”Tack för ett superbra webinarium. Det bästa tipset är nog faktiskt helheten. Den röda tråden i de fem tipsen. Att delarna länkar i varandra så att man lätt kan göra en träningsplan 😃 Och super att du gav tips på hur länge och ofta man behöver träna. Som tex fotgående 10-15 min 4-5 gånger per dag. Träna målinriktat i ca tre veckor. Tyckte webnariet va bra i sin helhet och det va roligt att lyssna. Du får en intresserad av det du säger då du är väldigt engagerad och du har humor vilket ger det lilla extra.”

Therese Johansson
Så nu är jag taggad för fler webinar. Eftersom jag fått intrycket att många råkat missa webinariet om mina fem bästa tips för hundmöten så vill jag erbjuda en ny chans.
Det blir på söndag 3 maj kl 18.30. Vi håller på i cirka 45-60 minuter. Om du anmäler dig och får förhinder kan du se reprisen via en länk som jag skickar ut direkt efter webinariet. Men den länken funkar bara i 24 timmar, så var lite på hugget – annars missar du din chans.
Webinar är väldigt likt en föreläsning, fast du sitter hemma vid din dator, surfplatta eller telefon istället. Du kan se och höra mig. Jag delar filmer, bilder, min skärm och berättar live om mina fem bästa tips. Jag kan inte se eller höra dig. Men du kan skicka frågor och kommentarer via chatten. Jag besvarar dem med jämna mellanrum.
Jag kör precis samma lättsamma upplägg som sist:
  • Det kostar bara 29 kronor.
  • Du anmäler dig genom att mejla till rackarungarnashundskola@outlook.com OCH swisha 29 kr till 123 514 8218, ange webinar och din mejladress så får jag koll.
  • Anmäl senast söndag 3 maj kl 15.00.
  • söndag 3 maj kl 18.10 får du ett mejl med länken till webinarrummet. Har du anmält och betalat och inte fått detta mejl när klockan blir 18.15 så kollar du först skräpkorgen samt andra ovanliga inkorgar, och annars mejlar du mig så provar jag igen. Klockan 18.30 drar webinariet igång och efter det har jag svårt att hjälpa dig.
  • Förbered med lite chips eller popcorn så du får en mysig stund vid webinariet. Utnyttja det faktum att du kan sitta hemma i soffan i pyjamas och bara ha det gott – jämfört med att trängas bland hostande människor på hårda stolar – som på en vanlig föreläsning. =)
  • Ganska direkt efter webinariet får du ett mejl till med en länk till reprisen. Den funkar i 24 timmar. Så prioritera detta ganska snart.

/mvh Susanne

 

Det blev betydligt fler än jag trodde

Igår höll jag mitt första webinar – om hundmöten. Eftersom tekniken (webinarprogrammet) motarbetat mig tidigare på olika sätt hade jag valt att göra en specialare: att man fick anmäla sig via mejl, swisha och sen via mejl få en länk till webinarrummet en stund före webinariet drog igång.

Men jag var skitnervös att tekniken skulle strula ändå. Tänk om folk skulle känna sig lurade? Om det inte funkade alls skulle jag såklart swisha tillbaka avgiften. Jag tänkte att det blir nog inte så fasligt många anmälningar så jag löser det om det blir något strul. Att swisha tillbaka till 10-15 pers blir ju inte så jobbigt.

Kan du gissa hur många som anmälde sig? 96 stycken!! För var och en som anmälde sig fick jag mer och mer skrämselhicka. Hur skulle detta gå?

Men vet du, det gick riktigt bra. För några enstaka blev det strul att de inte hittade mitt mejl med länken till webinarrummet. En del kunde jag hjälpa under tiden, så de kom in lite senare. Sen går det ju att kolla på reprisen. För de allra flesta verkar det ha flutit på. De hittade in till webinariet, vi inledde med lite popcorn och chips-mys (såklart fick jag ett popcorn på tvärsan) och sen började jag själva föreläsningen. Under tiden ställde deltagarna frågor via chatten och kommenterade på olika sätt. Så bra det blev! Oblyga deltagare som vågade ta för sig och fråga. Superkul! Det blev nästan körigt där ett tag, ha ha!

Ett utdrag av webinariet

Det här ska jag definitivt köra fler gånger. Nu vet jag ju nästan hur man gör. Och jag har dragit olika lärdomar och fått bra feedback på hur det blir ännu bättre nästa gång.

Så inom kort blir det ett webinarium med titeln: De 10 viktigaste sakerna din hund bör lära sig.

Och: 6 tips som gör dig vassare på att tävla i Nose Work.

Information om dessa kommer främst via nyhetsbrevet som jag skickar ut den första varje månad (här kan du ansluta dig) och Rackarungarnas FB-sida.

/mvh Susanne

Rallylydnads-Clear Round på söndag

Ta chansen att träningstävla i rallylydnad. Bakom Trampolinhuset i Skellefteå ordnar jag en rallylydnads-Clear Round på söndag 26 april. Catrin Nyström kommer att bedöma ekipagen. Hon är inte utbildad domare men VÄL insatt då hon bland annat är rallylydnadsinstruktör och har blivit rallylydnadschampion med en av sina border terriers.

Deltagarna kommer på olika starttider, går en runda på en nybörjarklassbana, pausar kort och går sedan en runda till på samma bana. Direkt efter summerar vi rundorna. Blir det 70 poäng eller mer utdelas en medalj, för varje runda. Du har alltså chans att knipa två medaljer! Efter det får deltagaren åka hem.

Varför får man chansen till två rundor på samma bana? Jo, dels för att man ofta vill ha en ny chans direkt efter och dels för att vi inte kommer att banvandra i grupp före utan banvandringen läggs ut på Rackarungarnas FB-sida cirka 30 min före första start – som är kl 10.00. Sista start blir senast kring kl 14.

Två rundor på Rallylydnads-Clear Round kostar 200 kr per ekipage. Det finns 20 platser. Du får plats i den ordning som du anmäler dig. Endast mejlanmälan är tillåten – för att jag ska kunna se i vilken ordning det blir. Mejla till rackarungarnashundskola@outlook.com. Även unghundar är välkomna, men bör vara över åtta månader. Alla hundar ska vara vaccinerade.

Några dagar innan 26 april får du mejl om vilket starttid du har.

/Med vänlig hälsning, Susanne

Föreläsning med afternoon tea blev på helt rätt dag

På söndagseftermiddagen blev det för första gången föreläsning i kombination med afternoon tea.

Erfarna uppfödaren Ann-Britt Strömberg, Hjoggböle, berättade om för- och nackdelar med att vara uppfödare. Hon berättade om ansvaret man har för rasen, tiken, hanhunden, valparna och valpköparna. Hon har själv fött upp både riesenschnauzer, dvärgschnauzer och numera boston terrier.

Ann-Britt Strömberg

14 personer hade anmält sig. En del av dessa var själva uppfödare, del hade ännu inte haft någon valpkull men ville veta mer.

Ann-Britt berättade ärligt och inlevelsefullt om uppfödarlivets alla glädjeämnen och tyngre delar. Under tiden drack åhörarna kaffe eller te och smakade på de olika bakverken.

Det var jag, Susanne, som hade bakat. Det hör inte till vanligheterna. Det brukar generellt sett jä-las rätt mycket när jag ska baka så jag undviker det. Kanske beroende på att jag ofta hittar på sätt att effektivisera receptet: häller i allt på en gång och kladdar ihop, kör dubbel sats men kommer bara ihåg det under halva receptet eller ska ”bara” snabbt göra något annat medan kakorna är i ugnen …

Men det hände en sak i november. Min mamma dog.

Att mamma dog innebar att hon inte hann få njuta av den speciella julklapp som jag och pappa fixat. Som hon verkligen önskat sig. Boken om Afternoon tea.

Vi öppnade den på sjukhuset så hon fick se att vi hittat just den bok som hon efterfrågat. Men hon hann aldrig läsa den. Hon hann aldrig ordna ett sånt där mysigt afternoon tea som hon hade planerat. Hon hann aldrig baka de där inspirerande (men skitkrångliga – om du frågar mig) recepten på olika bakverk.

Därför ville jag prova att baka. Och jag ville ordna ett Afternoon tea. Med förhoppningen att mamma kunde vara med på distans. Det blev tillsammans med Ann-Britt, mammas goda vän. På samma dag som Boel hade namnsdag. Perfekt.

Fotnot: Till er som var med idag: stort tack för att ni kom – och för att ni såg ut att tycka att några av bakverken var ätliga. Det var en stor dag för mig. Jag ville inte berätta hela storyn före, det hade blivit märklig stämning. Ni skulle ju fokusera på hunduppfödning. =)

Och tack till min duktiga praktikant Linn för all hjälp med att bära bord, duka bord och fixa!

/Susanne

 

När jag fick veta var en doftgömma satt – innan start

Det är Nose Work-tävling i Boliden. Jag och min grosser münsterländer Skott har gjort inomhussök och behållarsök i klass 2 och har fått full pott. Vi väntar på att få göra utomhussök och fordonssök. Jag står och pratar med några tävlingskompisar.

En annan tävlande närmar sig. Hen har precis gjort utomhussök och fordonssök. En person i min grupp hojtar: ”Hur gick det?”.

Hen svarar: ”Vi missade stubbjäveln” och jag tänker direkt ”helvetes jävla skit”. Jag tittar mig omkring. Alla på plats har sökt i dessa områden, utom jag. Tack och lov är det bara en person, jag, som fått denna oönskade info. De andra tittar på mig och inser tabben. Jag säger ”Vi får hoppas att det var många stubbar där då” och går undan.

Jag ska strax gå till starten. Jag kollar på bilderna från banvandringen. Det är bara en stubbe i området på utomhussöket. Fan. Hur gör jag nu?

Först tar osunda tävlingsdjävulen till orda. Tävlingsdjävulen säger att jag har ju bara fått veta EN gömma. Jag och Skott måste ju hitta tre andra på egen hand för att få full pott. Och det blir ju så himla krångligt för arrangören och domaren om jag berättar att jag vet om att det är en doftgömma i ”stubbjäveln”.

Men efter en stund har det sunda förnuftet äntligen tagit över.

  • Det står faktiskt i reglerna att om man får veta en gömma så måste man berätta om det.
  • Och hur kul blir det om vi lyckas ta diplom när jag vet var en gömma är? Det kommer att kännas falskt resten av livet.

Så jag berättar för en funktionär, som berättar för domaren. Jag får gå fram till domaren och hon frågar mig vad jag vet. ”En person sa att hen missade stubbjäveln” svarar jag.

Okej, domaren hämtar sig snabbt. Hon säger att jag får komma tillbaka senare och göra mina sök sist. Då kommer gömman i ”stubbjäveln” att ha flyttats till annan plats.

På det här släpet drog vi på oss en felmarkering.

När jag kommer tillbaka får jag göra fordonssöket först. Vi hittar en gömma på ett snyggt sätt. Vi rundar ett släp och Skott ser rätt så intresserad ut på baksidan, vid lyset. Men är det rätt? Borde jag kolla av det tredje och sista fordonet först innan jag tar beslut? Äh, han ser så övertygad ut. ”Markering”. ”Tyvärr fel, gömman sitter på den sista bilen”. Skit också. Ny lärdom igen. Eller ny … smärtsam uppfräschning av gammal lärdom.

Här hamnade den nya gömman.

Vi går till utomhussöket. Vi hittar båda gömmorna. Utan fusk. Och på så snabb tid att vi får medalj senare. Det känns bra.

Nu är vi officiellt med i 7 av 8-klubben.

Och här var den andra gömman.

/Susanne

När Hagel blev kallad för ”The Hunting Machine”

I helgen har jag deltagit på jaktprov för stående fågelhundar i Arvidsjaur. På fredagen fick min grosser münsterländer Skott jobba, på lördagen var det min korthåriga vorsteh Hagels tur. Så oerhört spännande och lärorikt det var.

Med Skott gick det väl sisådär. Han beter sig stundtals fortfarande som en unghund. Han är ju precis fyllda två år också. Skott går inte ut några jätteslag utan söker ganska nära mig. När vi är själva i skogen tycker jag att han jobbar större och bättre. Men när det blir prov, med en okänd ”gubbe” med bössa i hasorna, blir han mer tveksam. Jag tror att han känner av spänningen vilket gör att han smyger då och då, spanar, håller koll och analyserar. Han vill verkligen inte råka skrämma upp några fåglar i onödan.

Fast det är ju inte så att han går ”mitt framför fötterna” heller. Men för att vara i öppen klass får han med sig lite för lite mark när han söker.

Så domaren Didrik Skarin tyckte efter ett par släpp att vi kunde gå tillbaka till bilen. Trist. Men ingen fara. Vi spottar i nävarna och fortsätter att träna upp hans mod och hans självkänsla. Med några bra fågel-erfarenheter kommer han att växla upp många steg. Vänta bara ska ni få se.

Hagel var ingen stjärna heller när han var två år. Men idag är han sju och jag tänkte att ”vi kan väl testa en gång i öppen klass och se hur det går”. Så nästa dag är det hans tur.

Klockan 08.08 går vi ut i skogen. Först släpps en unghund på sök. Efter tio minuter är det Hagels tur. Jag släpper honom. Han söker fint. Han går ut stort och bra.

Snart ser jag att han har hittat intressanta dofter. Han spårar och utreder en löpa, där fågel har gått tidigare. Domare Robert Lundgren är snabbt med på noterna och ser till att bössan är redo.

Vi hakar på i denna vindlande utredning, upp och ned för en kulle. Så står Hagel stilla. Sen drar en fågel iväg (be mig inte precisera sort, färg och kön på fågeln – jag har endast diffusa synintryck här), och sedan en till. Robert skjuter i luften eftersom en gran är i vägen. Jag är lite trög och ropar stanna lite sent, Hagel har redan fått upp farten efter den andra fågeln. Men snart får jag stopp på honom. Inte så snabbt som är önskvärt i öppen klass, men ändå inte dåligt. När vi pustat ut efter händelsen, domaren skrivit sin rapport och jag återgått till eftertruppen kollar jag klockan: 08.28. Ibland går det snabbt. Ibland har man tur. På en gång.

Hagels nästa släpp blir nästan likadant. Han hinner bara börja jobba så hittar han nåt intressant, står, kastar sig fram och vindar plötsligt uppåt mot ett träd. Domaren säger sig aldrig ha sett nåt liknande. Och från trädet flyger en fågel, kan det ha varit en mindre tjäder? Skott avlossas i luften igen. Jag får stopp på Hagel mycket snabbare än sist (nu är jag ju lite mer värdsvan och beredd, ha ha).

Domaren Robert Lundgren måste sätta sig ned och skriva ned alla upplevelser.

Vi har alltså ännu en fågelsituation. Domaren måste sätta sig och skriva länge, förundrad av det märkliga beteendet Hagel just hade – att han kände att fågeln satt i trädet? Tja, jag tror minsann att alla höga gömmor på Nose Worken har gett bra effekt. Men vad vet jag? Jag är en rookie i fågeljaktsammanhang.

Domaren reser sig och berömmer Hagel. Även om han kallar honom för kennelnamnet Bert (Burviks Bert).

– Bert – The Hunting Machine! säger han och jag blir såååå mallig och glad. En totalt annan känsla än när jag blev hemskickad dagen före. Är det såhär det känns när man ligger på topp?

I nästa släpp hittar Hagel fågel igen!!? Sån här tur har man ju vanligtvis inte. När han står blir jag het och vill skynda dit. Fåglarna brukar ju dra så lätt. Men domaren Robert bromsar mig.

– Nu ska vi ta det lugnt. Ser du så fin bild det där skulle bli? Ta en bild till bloggen, säger han.

Ta en bild nu? Nog för att jag gillar att fota och berätta men borde vi inte rappa på lite?

– Nä, låt nu Bert få trycka till den där fågeln ett tag så kan vi se gå upp och fälla.

Den här bilden tog jag då.

Jag fotar snabbt och sen går vi upp mot platsen där Hagel står. Han följer en löpa en bit och sen stånd igen, avance och fågel flyger upp. Domaren skjuter men en gran passar på att stå i vägen. Även nu får jag stopp på Hagel ganska direkt. Härlig känsla.

Men nu kommer snart en annan känsla. Som jag hört andra provdeltagare prata om men som jag inte fattat. Förrän nu. Känslan av att man inte så gärna vill släppa sin hund något mer. För nu har det gått så bra. Betygen verkar bli bra. Om det nu händer en rejäl dumhet som en låååång eftergång eller knallapport så ramlar vi långt ned.

Vi får senare ett släpp till. Hagel hittar intressanta löpor men de verkar tomma. Han får söka länge och visa att han kan söka stort och i fint mönster även i medvind. Jag är stolt som en tupp. Och impad. Vilken kille!

Lite senare får vi göra en kastapport. Det görs eftersom ingen fågel har blivit fälld på riktigt. Då får jag sätta Hagel, koppla loss och ställa mig en meter vid sidan av. Domaren går bort ca 15 meter, skjuter ett skott och kastar upp en död trut i luften. Hagel sitter kvar, även om han är het. Sen apporterar han på mitt kommando och kommer tillbaka med fågeln. Snyggt!

Hagel sitter stilla när skott avlossas.
Hagel apporterar.
Och Hagel avlämnar. Puh!

Vi får inte veta betyget i skogen, men utifrån domarens trevliga kommentarer under dagen förstår jag att det borde bli ett bra pris, typ andrapris eller förstapris. Det vore coolt. Jag har ju bara ett tredjepris sedan tidigare med Skott.

På prisutdelningen på kvällen ropas pristagarna upp bakvägen. Domarna får berätta om hundarna och upplevelserna under dagen. Det dröjer innan Hagel ropas upp. Det innebär att vi fått rätt fina poäng.

Vi blir provets tredje bästa ekipage!? Och vi får förstapris med betyg 7 på fält (det hade blivit högre om inte Hagel sprungit lite väl långt vid första situationen) och betyg 10 på apporteringen. Wow, mitt bästa jaktprovsresultat någonsin. Så härlig känsla. Nu ser jag fram emot kommande prov och jakter i höst. Det blir oerhört spännande.

Vill passa på att tacka SVK Bottenviken för ett suveränt välorganiserat arrangemang med trevliga domare. Dessa domare jobbar helt ideellt. De går backe upp och backe ned, ofta ett par mil per dag, över myrar och träsk. Genom spindelnät och surdiken. Bara för att vi ska få ha trevligt med våra hundar. Ni är fantastiska! Tack!

/mvh Susanne

Nä, nu får det vara färdigdeppat

I mitt förra blogginlägg berättade jag att jag fått veta att min grosser münsterländer Skott har D-höfter. Det kom väldigt överraskande. Du kan läsa mer om det här.

Jag har aldrig haft en hund med höftledsfel förr. Jag har haft tur. Även fast jag har haft schäfer och andra raser där det kan vara rätt vanligt så har jag klarat mig. Hos grosser är höftledsfel inte vanligt. Men alla är inte felfria förstås. Och nu slumpade det sig att just min hund har D-höfter. Riktigt deppigt. Jag berättade ju om alla planer jag hade för oss. Om allt vi skulle göra. Som sannolikt blir svårare nu.

Men jag fick många härliga svar. Många hade hundar, eller kände någon som hade hundar, med D-höfter, eller värre, som hade riktigt långa, aktiva och smärtfria liv. Så skönt att höra.

Jag skrev i förra inlägget att jag inte såg någon poäng med att ställa ut eller delta på jaktprov. Vad spelade det för roll vad vi fick för pris? Ingen tikägare ringer ju i alla fall. Det låter förstås korkat. Som om jag bara tävlar och ställer ut för att få avla på min hund. Så är det inte. Jag var bara extra grinig och bitter då.

Jag har hittills aldrig avlat på mina egna hundar, förutom när vi hade slädhundar men det är som en egen värld =) Hittills har jag alltid sållat bort mina egna hundar när det gäller avel. De har varit för veka, för fula, haft megastora navelbråcket, varit för vanliga och så vidare. Men ändå har jag tävlat med dem och tagit meriter. Jag ger några exempel:

Malinoisen Nitro som jag hade är nog den mest personliga hund jag någonsin har haft. När han var unghund och vi fick främmande så gick han runt och morrade i 20 minuter innan han accepterade besökaren. Trots det blev han med mycket träning en bra räddningshund och deltog på skarpa eftersök och ett SM. Och utställningschampion. Och vi hann ta ett förstapris i gamla elitlydnadsklassen. Och tävlade bruks-sök. Men nog var han lite eljest och svajig i nerverna. Och om man ska avla på en hund så är ju tanken att föra aveln FRAMÅT, eller hur? Så det blev inget.

Schäfern Zeke var grymt bra mentalt. Fick höga poäng på korning. Härlig motor. Rolig att jobba med. Vi hann ta ett cert i elitklass spår. Han blev en duktig räddningshund och deltog på skarpa eftersök och två SM. Han hade nog kunnat föra aveln vidare. Men han var för vanlig. Och inte alls särskilt snygg. Schäfrar finns det gott om. Det är hård konkurrens. Så det blev inget.

Portugisiska vattenhunden Trassel, som är 15 år och lever pensionatliv hos mina svärföräldrar, blev Svensk lydnadschampion. Tävlade bruks spår. Och gjorde en imponerade MH. ”Det är ju som en riktig brukshund” utbrast domaren. Men på utställning var han bara halvsnygg, vi tog inga cert. Så det blev inget.

Vorstehn Hagel hade som valp ett av de största navelbråck jag någonsin sett. Så det var klart redan då att det inte skulle bli någon avel med honom. Dessutom är han nog i mjukaste laget för att föra aveln FRAMÅT. Men en enorm arbetslust och förighet. Jättehärlig att träna med. Vi tävlar i högsta NW-klassen, han är rallymästare och snart även lydnadschampion 😉 Men vi har för få jaktmeriter. Det blir ingen avel här heller.

Så kom då grosser münsterländern Skott. Smart som bara den. Snygg som bara den. En näsa för fågel som imponerade på många. Lite blyg, enda nackdelen. Men inte värre än att det gått att träna till. Så jag började tänka på framtiden. Att om vi ”bara” fick några meriter så skulle jag kanske sen kunna jobba vidare med en son efter honom. Det vore sååå häftigt. Men det sket sig ännu en gång. D-höfter. Så det blev inget.

Jag tappade lusten. I ett par dagar. Sedan var det dags att skärpa sig. Jag har ju som sagt hittills aldrig tävlat för att locka tikägare. Varför skulle jag göra det nu? Jag gillar ju att tävla för att det är kul att sätta mål och se hur långt man kan komma. För att det blir en tydlig måttstock på vad man faktiskt uppnått. Ju högre man har kommit desto bättre är man. Faktiskt. Visst kan man träna hund bara för att det är kul att träna och vara väldigt skicklig ändå. Men jag triggas av att få visa upp vad vi kan, låta min hund briljera och jag blir så oerhört stolt de gånger allt funkar och vi lyckas.

Så nu har jag deppat klart. Nu har jag bestämt mig. Jag och Skott ska gasa på och se hur långt vi kommer. Kanske får vi lite färre år på oss att göra allt kul, men kul ska vi ha!

Nästnästa helg ska vi på fjällträningskurs hos Mattias Westerlund, Hundskolan Vision. Just när jag fick beskedet om D-höfterna blev jag tveksam. Vi ska åka skidor i två hela dagar och hundarna ska söka fågel på fjället. Hur kommer det att gå? Blir Skott sliten? Får han ont? ”Men herregud han har ju inte det minsta ont idag och är i god form. Passa på att göra det här nu, om några år kan det vara för sent” resonerade jag med mig själv. Så vi drar iväg.

Jag har bokat tid med Tomas Forsberg, hundfysioterapeut, i slutet av mars för att få en professionell bedömning av Skott. Jag vill veta i vilken form han tycker att Skott är idag. Finns det brister vi kan stärka upp? Finns det specialövningar som vi kan göra för att träna musklerna runt höfterna extra mycket? Vad kan vi göra och ska vi undvika nåt? Kan jag köra kickspark med honom? Dra däck? Sånt känns bra att ta reda på.

Sen har jag gjort en sak till. Jag har redan nu anmält oss till ett eftersöksprov i juli. I öppen klass. Det är alltså som ett för-prov innan man deltar på jaktprov. Sedan kommer de båda proven att summeras och så får man se om det räcker till tredjepris, andrapris eller ett förstapris. Det kändes viktigt att anmäla oss. Det gör att jag har ett mål, att jag spottar i nävarna, har något att träna för. I höst blir det mycket fokus på jaktprov. Jag har faktiskt gjort en deal med en annan grosser-ägare. Den som först tar ett förstapris på jaktprov ska bjuda den andra på champagne. Det kan ta en stund … men det blir härligt när det inträffar. Inte om … 😉

Vi ska förstås jaga på riktigt också. Gud vad jag ser fram emot det. Nu i april-maj ska jag dra igång värsta skjuttränar-projektet så att jag träffar ALLA fåglar som Skott och Hagel hittar i höst.

Plus att vi tränar och tävlar Nose Work förstås. I slutet av mars hoppas jag att Skott får vara med på sin första Nose Work-tävling. Sååå spännande det ska bli. Han är väldigt annorlunda jämfört med Hagel. Lite ung. Stundtals briljant. Stundtals väldigt disträ.

Och så ska vi ta ett till kvalificerat resultat i fortsättningsklass så vi kommer upp i avancerad klass i rallylydnad. Och så ska vi starta i klass 1 i lydnadsklass.

Så livet är ändå precis som vanligt. En massa roliga och utmanande saker som väntar. Spännande tävlingar och prov som förhoppningsvis går bra och leder till meriter. Utan att vi för den skull för aveln FRAMÅT. Men vi för oss själva framåt. Vi samlar på oss roliga minnen erfarenheter och kunskap. Det är det viktigaste, eller hur?

/Susanne

Ett oväntat och hårt slag i magen

I fredags var jag och röntgade höfter och armbågar på min grosser münsterländer Skott. Jag var helt övertygad om att svaret skulle bli felfritt. Grosser brukar inte ha några större problem med fel på höfter eller armbågar. Och Skotts brorsa röntgades häromveckan med finfina resultat. Så jag var så trygg, det här skulle gå bra.

En bild efter att Skott har röntgats. Han är trött eftersom han fått lugnande medel.

Igår satt jag och väntade på min tur att göra ett Nose Work-sök med min vorsteh Hagel. Vi har ju varit på ett superbra Nose Work-läger med Adam Hübinette på Vadstena slott. Medan jag väntade kom jag på att jag kunde kolla på mobilen om resultatet från röntgen hade kommit in på SKK. Jag tänkte en halv tanke – ska du verkligen kolla det nu, tänk om det är nåt knas, hur ska du kunna koncentrera dig på söket med Hagel – men jag slog bort det. Klart att det inte skulle vara nåt knas. Klart att Skott skulle ha världens finaste höfter och armbågar. Så jag kollade. Och fick ett stenhårt slag i magen. Skott har grad D på höfterna!!?

Jag bara stirrade på bokstaven. D. Blinkade. Måste ha sett fel. Det måste vara 0. Men varför skulle man skriva höftresultat så? Man skriver ju A i så fall.

Nästa tanke är att det måste ha blivit nåt fel. Nån människa hade en dålig dag när den läste av röntgenplåtarna. Hen hade nog vaknat på fel sida bara. Ja, så måste det vara. Vi får göra om röntgen. Och hoppas att nån vettig som vaknat på rätt sida läser av dem nästa gång.

Sen skulle jag in och söka med Hagel. Tja, det gick lite hackigt. Jag försökte verkligen stoppa undan tankarna på detta och bara fokusera på Hagel och hans fina sökarbete.

Efteråt sköljde en massa tankar och känslor över mig. OM nu detta resultat skulle vara rätt, vad innebär det? Vad kan vi göra? Är det kört med jakten? Draget? Jag som tycker att Skott är så fantastisk att jag redan bestämt att jag skulle ha en son efter honom. Han skulle heta Pang. Eller Bom. Nu blir det inte så.

Vi som skulle ta pris på jaktprov. Vi som skulle lura en massa fåglar och fylla frysen. Vi som skulle imponera i utställningsringen. Vi som skulle åka på långa draghundsturer. Vi som skulle dra iväg på långa cykelturer. Vad händer nu?

Jag var nog rätt stillsam och fåordig på resan hem. När kompisen Maria Forsberg lämnade av mig hemma mitt i natten gick jag in med Hagel. Sedan gick jag och släppte ut Skott och Gizmo från sovrummet. Jag gick ut på gården med dem. De var glada och spralliga över att jag kommit hem. Nu kunde tårarna få komma.

En av Skotts röntgenbilder.

Det tar sin tid att bearbeta sånt här. Chock först. Förnekelse sen. Sen blev jag arg, bitter och tvär. Blängde på dragselen och dragbältet som jag såg när jag packade in grejer i garderoben. Ville avboka allt jaktrelaterat som jag bokat in. Kasta bort dyra, nya automatiska lerduvekastaren som jag köpt. Vad spelar det för roll om jag blir en bättre skytt om hunden som ska söka har ont i höfterna? Visst har jag Hagel också men du fattar. Livet är pest ett tag. Lite är jag kvar i den fasen fortfarande. Det kommer nog att pendla ett tag.

Jag har tänkt att skita i alla inplanerade jaktprov. Vad spelar det för roll om vi får pris? Bättre då att prioritera egen jakt, om han nu klarar det längre fram? Just nu är Skott hur fräsch som helst. Men när kommer det att börja märkas? Kommer det någonsin att märkas? Jag får höra berättelser om hundar med D-höfter som haft långa problemfria liv. Du får gärna kommentera och berätta om alla sådana fall som du känner till. Jag behöver det.

Jag har tänkt skita i alla utställningar. Vad spelar det för roll om han får cert? Ingen tikägare hör av sig i alla fall. Jag får ingen son efter honom i alla fall.

Ja, jag ville skita i en hel massa saker. Men en liten tanke har börjat gro. Att vi kanske ska vara med på en del jaktprov ändå. Bara för att Skott är så bra. Bara för att jag ska få lära mig mer om hur detta med jaktprov fungerar, bli en bättre förare och jägare. Så att jag blir ännu mer erfaren och kan ge min nästa stående fågelhund riktigt bra förutsättningar. Om jag vill ha någon fler stående fågelhund vill säga. Vi får se.

Tja, jag ville bara berätta. Skriva av mig. Det känns tufft nu.

/Susanne

Det blev i alla fall lite bananer bland äpplena

Styrelsen har nu beslutat att Nose Work-SM i januari år 2020 blir i form av en mjukstart. Först blir det kvaltävlingar med 1-2 gömmor per område av eukalyptus. Sedan blir det länsmästerskap med 2 gömmor av eukalyptus per område. Slutligen på SM blir det 1-3 gömmor av eukalyptus per område. Det blir oåtkomliga gömmor och gömmor som kan vara upp till 1,80 meter höga. Det blir negativa bärare och störningsdofter.

Det här sistnämnda har SM-gruppen jobbat fram. Den består av tre medlemmar: Marie Bankhed, Maria Edelton och jag; Susanne Lindberg. Det började med att Marie fick i uppdrag av styrelsen att bilda en grupp, och hon frågade Maria och mig. Jag måste säga att jag är imponerad att jag fick frågan. Det var ju uppenbart, genom mina uttalanden på sociala medier, att jag tyckte väldigt annorlunda jämfört med styrelsens grundförslag.

Ja, jag tycker så än. Jag tycker att SM ska ordnas i den högsta klassen, klass 3. Av en massa skäl. Just därför blev jag förvånad när jag blev inbjuden i den här SM-gruppen. Det ska Marie Bankhed ha stort cred för. Hon vill tydligen ha en bredare bild. Hon vill inte bara ha ja-sägare i gruppen. Imponerande inställning. Och jag ville så gärna försöka förbättra förslaget att jag tackade ja. Bättre att faktiskt försöka påverka än att ”bara sitta på kammaren och gnälla” liksom.

Men det var tufft. Det var, i mitt tycke, tydligt att det rådde 2 mot 1 i gruppen. Två som gillade styrelsens förslag. Och jag som ville ha SM i klass 3. De ställde frågor som handlade om detaljer i det redan liggande förslaget. Frågor som jag inte tyckte spelade någon roll – om vi ändrade till klass 3 istället. För att dra en liknelse: de andra två ville bara prata om färgen på äpplena. Skulle de vara gröna, röda eller gula? Medan jag ville ha bananer!

Allt eftersom började jag förstå att min verklighet inte alls liknade deras verklighet. I min verklighet finns det många ekipage som är i klass 3. Jag har själv TRE träningskompisar här i Skellefteå som är i klass 3, varav en av dem, Maria Forsberg, bara är en blinkning från att ha TVÅ hundar i klass 3. Ser man till Norr- och Västerbotten är vi ännu fler. Vi är redo för ett SM i klass 3!

Men i de södra delarna av Sverige ser det tydligen inte likadant ut. I vissa län finns det bara en eller ingen som har tävlat sig upp i klass 3. Tydligt är att södra Sverige inte har hängt med.

I samband med detta har jag hört folk uttala sig om att vi norrlänningar har hunnit längre i tävlandet eftersom det är så lätta tävlingar här uppe. När jag hör det börjar blodet rusa upp till huvudet, men jag ska försöka skriva behärskat och berätta om min syn på saken.

Jag har varit med om det förr. Även i bruks och andra grenar har det mumlats om att man kan åka till Norrland och ta ett ”Norrlands-cert”. Lätt som en plätt liksom. Men jag har tävlat elit spår. Jag har tampats med proffsiga ekipage, typ Susanne Högdal från Umeå, som satte nivån bara några ynka poäng ifrån max. Så uttrycket ”Norrlands-cert” är bullshit.

Låt mig citera norrlänningen och skidåkaren Ingemar Stenmark: ” Ju mer jag tränar (och tävlar) desto mer tur har jag”. Vi är många här i norr som verkligen är hängivna, tränar mycket och prioriterar vår tid och våra pengar på att tävla och lyckas. Personligen vill jag också verkligen ligga i framkant. Som Nose Work-instruktör vill jag ha personliga erfarenheter som jag kan dela med mig av till mina kursdeltagare. Jag vill veta vad jag pratar om. Jag vill kunna ge exklusiva finlirar-tips. Därför satsar jag helhjärtat. Vi har haft tur och haft många tävlingar här i norr. Men vi har även varit beredda att resa. Jag och Maria Forsberg åkte i november 86 mil enkel väg till Nynäshamn för att delta i en endagstävling i klass 3. Nu i slutet av februari åker vi 94 mil enkel väg för att delta i en endagstävling i klass 3 i Vadstena. Är man så pass hängiven förtjänar man sina resultat.

Samtidigt blir jag arg på mer än ett sätt när det antyds att vi haft tur (inte skicklighet) och haft lätta tävlingar i norr (även om vi som sagt även tävlat söderut). Vi kan väl för en stund låtsas att det faktiskt är så, att NW-tävlingar i norr är lättare än i söder. Att det är det som gjort att så många i norr kommit upp i klass 3. Då blir jag ändå tokig på inställningen att problemet är att det varit för lätta tävlingar i norr – inte för svåra i söder. Neeeej! För om man skulle drista sig till att påstå att det varit för svåra tävlingar i söder så är det ju lätt att misstänka att de tävlande i söder helt enkelt inte har den nivå som krävs. Och det vore ju inte roligt. Inte kan vi anta att tävlingarna i söder är på en för svår nivå. Inte kan vi anta att tävlingarna i norr är på en rimlig, bra nivå. Neeej! Låt oss hålla oss till den gängse uppfattningen att det är Norrland som det är fel på. Det är Norrland som behöver ändra på sig.

Suck. Visst märker du hur korkat det blir att tänka så? Kan vi inte bara enas om att domarna får ordna täta konferenser så att de fortsätter att ordna och döma tävlingar hyfsat lika? Och så kan vi glädjas åt de ekipage som orkar och vill satsa tid och pengar och nå framgång?

Så, låt mig nu återgå till själv SM-frågan. Via SM-gruppen fick jag en tydligare bild av hur olika det ser ut i landet. Jag fick en ökad förståelse för att klass 3-ekipage inte verkar växa på trän söderut. Jag fick en ökad förståelse för att vi som lyckats komma upp i klass 3 måste ge oss till tåls och vänta in resten. Det gör att jag motvilligt kan acceptera detta mjukstarts-SM. Äpplena har blandats upp med en del banan och blivit en fruktsallad. Kompromiss kallas det.

Tillsammans i gruppen kom vi, efter mycket diskuterande, överens om att öka svårighetsgraden genom Kvaltävlingar och LM för att slutligen ha det lite extra svårt på SM med 1-3 gömmor av eukalyptus, känt antal gömmor, oåtkomliga gömmor och gömmor upp till 1,80 meter. Plus negativa bärare och störningsdofter.

Det gör att det blir ett SM värt att titta på, enligt mig. Tänk dig annars att det kommer folk till My Dog och laddar för att se SM i Nose Work och så kommer det in ekipage som söker i små områden och när de hittar EN gömma i knähöjd är det slut? Det ger i mina ögon inte en rättvis bild av sporten. Men börjar det vara upp till tre gömmor så blir det mer av det roliga. Publiken får chansen att se uthållighet hos hundarna, förmågan att läsa sin hund hos förarna, samspelet och glädjen. Det blir tre gånger så mycket glädje jämfört med att hitta en gömma!

Året därpå har vi i SM-gruppen tydliggjort att ambitionen måste vara att ordna SM i klass 3. Och vill man har ett kompletterande SM så kan det ordnas i klass 1-2. För att rymma ett sådant arrangemang måste man nog lämna My Dog-arenan. Men det är upp till dig att bestämma. Styrelsen vill gärna ta emot förslag på hur vi ska göra när mjukstarten är över.

Enligt obekräftade uppgifter finns idag strax över 30 ekipage i landet som kan tävla i klass 3. Inte så många har gjort det än. Till mjukstarts-SM år 2020 föreslås att klass 3-ekipage blir direktkvalificerade. Jag vill tydliggöra att det inte var mitt förslag. Jag var rädd att det skulle upplevas som om klass 3-ekipage fick en gräddfil för att inte riskera att ”pinsamt” sållas ut redan i kvaltävlingar eller LM. Men de andra i SM-gruppen menade att så skulle det inte tolkas. De menade att klass 3-ekipagen redan genom att vara i klass 3 visar att de hör hemma på SM. De har redan fått stor tävlingserfarenhet och SM-gruppen och styrelsen hoppas att så många klass 3-ekipage som möjligt kommer och tampas om medaljerna. Jag hoppas att klass 3-ekipagen kommer och visar att de är så många att ett SM i klass 3 hade funkat redan år 2020, och att det därför MÅSTE bli klass 3 nästa gång.

/mvh Susanne