Ta vackra foton på dig och din hund

tisdag den 2 oktober kl 18.00 kommer Stefan Sundqvist att ta porträttbilder av hundar och deras ägare. Han har gjort i ordning en studio i min lokal i Bureå. Stefan har fotat bilderna till min nästa bok ”Nose Work med plusmeny” och han är grymt duktig.

Ta chansen att få riktigt fina bilder på dig och din hund. Kolla in bilderna han har tagit på mig och mina hundar. Du kan välja att bli fotad tillsammans med din hund, kanske när ni gör något speciellt trick, eller så kan hunden/hundarna fotas separat. Eller varför inte barnen, och ge bort till mor- och farföräldrar i julklapp? =)

Du bestämmer dig för några ”poser” du vill testa. Sedan sker själva fotograferingen. Det beräknas ta cirka 15 minuter. Direkt efteråt kollar du igenom bilderna på en datorskärm och bestämmer vilken/vilka bilder du vill ha utskrivna i A4-storlek på en proffsig skrivare. Det kostar 100 kr/bild. Då får du även bilden digitalt via mejl eller liknande.

Stefan har tillgång till pipleksak, men ta annars gärna med dig en person som kan hjälpa till att få hunden att se alert ut på bilden.

Anmäl dig till fotograferingen genom att mejla rackarungarnashundskola@outlook.com så ordnar jag en sorts turordningslista. Det börjar klockan 18.00 och blir det många som vill nappa på detta så meddelar jag vilken tid som passar bäst att komma så du inte behöver vänta så länge.

/mvh Susanne

Nu finns MÅNGA hundar till salu

Fredag den andra mars är en dag som jag sent ska glömma. Det var då jag hämtade 8 av 80 hundar som länsstyrelsen och polisen hade beslutat skulle omhändertas. I vanliga fall är det ofta Carl-Johan Waller, Bodbysund, som tar hand om dessa fall. Men det fanns ingen chans i världen att han rymde alla 80 hundarna hemma hos sig. Så han ringde runt till några bekanta.  Han ringde oss eftersom han hoppades att vi hade några hundgårdar kvar sedan slädhundstiden. Det hade vi. Så vi ville hjälpa till.

Jag gick in i ladugården där hundarna förvarades. På kalt betonggolv stod rader med hundgårdssektioner. Inga luckor så de kunde springa ut och rasta sig, nej – både kiss och bajs hamnade på betonggolvet där de sprang omkring. Ungefär fem hundar fanns i varje hundgård, som var gissningsvis 2×3 meter. Något bord fanns att hoppa upp på, men inga bäddar eller någon strö/halm. Jag fick veta att hundägaren ordnat EN hundskötare som bodde på plats och skulle sköta om alla hundarna. Jag skulle INTE hinna med att mata, rasta, fixa pälsvård för alla dessa. Och det var också därför vi var där.

Vi fick hem fem finska lapphundar och tre lapska vallhundar. Stanken från dem var obeskrivlig. Hundar ska inte lukta så! De finska lapphundarna hade bara tjorv, äckel och tovor i sina pälsar. De lapska vallhundarna var något bättre eftersom de har kortare päls.

Ett par dagar senare satte jag och en kompis igång med att fixa pälsen på en hane. Vi höll på i tre timmar och var ändå inte helt klara när kompisen var tvungen att dra på ett ärende. Jag kollade med Carl-Johan och fick tack och lov tillåtelse att lämna de återstående fyra finska lapphundarna till hundfrisör Åsa Brandt i Skelleftehamn. Så gudomligt – åka dit med megatoviga stinkbomber och hämta ut fluffiga, väldoftande vovvar!

Sedan dess har vi försökt att ge hundarna ett bra liv i väntan på det slutgiltiga beslutet. Men den tidigare hundägaren har överklagat massor av gånger och allt har dragit ut på tiden.

Nu är det äntligen klart. Nu kan dessa hundar äntligen få nya hem där hundägaren har tid med dem, tid för långa promenader, aktivering och pälsvård. Så jag vill passa på att presentera de hundar som har bott hos oss så kanske du hittar en favorit? Nu på onsdag flyttar de till Carl-Johan. Kontakta i så fall INTE mig utan Carl-Johan Waller, han uppskattar att få meddelanden via messenger på Wallers djurpensionat.

Ganska snart efter att hundarna kommit till oss insåg vi att vi måste ge dem namn för att kunna skilja på dem. Det är ju praktiskt när man ska berätta något för sambon eller barnen, att man har ett namn, än att säga ”den där stora fluffiga hanen” eller nåt liknande. Namnen har kommit till när vi lärt känna deras personlighet. Jag ska inte påstå att hundarna vet exakt vad de heter hos oss, så vill du byta namn går det säkert jättebra. Men kolla in våra först! =)

Chewie.
Chewie.

Chewie, en stor, fluffig, trygg finsk lapphund. Snäll och godmodig. Går bra att hantera. Går gärna promenader och går bra att cykla med. Gillar att gosa. Född 2014.

Mysak.

Mysak, en energisk lapsk vallhund som gillar att apportera och kampa. Älskar att mysa och bli kliad på bröstet. Går att cykla med men är lite lat. Är därför något knubbig. Är lite spänd i relationen med andra hanar. Men tikar går bra. Har bott med Mattanten. Född 2013.

Nalle.

Nalle, en supertrevlig vit finsk lapphund. Riktigt social och lättsam. Fick heta Nalle för att han ser ut som en isbjörn. Gillar att promenera och går bra att cykla med, kan till och med dra lite framför cykeln. Den här vovven passar lätt in var som helst. Född 2016.

Lilla My.

Lilla My, en trevlig, intensiv vit finsk lapphundstik. Ganska mjuk och lägger sig lätt på rygg när man ska gosa. Hennes päls har varit som en magnet för kottar, pinnar och sånt. Hon fick en valp i början av maj. Så nu ser hon förskräcklig ut i pälsen. Men hon blir nog fin snart igen.

Han-Solo.

Han-Solo, Lilla Mys valp. Är cirka tio veckor idag. En supertrevlig hanvalp som har fått socialisera sig med våra andra hundar och lekt med 10-årige sonen. Han fick heta Solo eftersom han var själv. Men sonen ändrade det till Han-Solo från Star Wars. Grymt trevlig vovve.

Socker.

Socker, en supersöt grå finsk lapphundstik. Hon fick heta Socker just för att hon är så förskräckligt söt!! Man smälter direkt man ser henne. Hon är alltid glad och positiv. Något hysterisk i sin iver ibland, men hon blir lugn när hon får total, ensam uppmärksamhet. Född 2017.

Happy.

Happy, en glad lapsk vallhundstik. Hon verkar ha fått mycket uppmärksamhet tidigare då hon är väldigt social och kan en del tricks, som att snurra runt på bakbenen. Just för att hon är så glad fick hon heta Happy. Född 2013.

Mattanten.

Mattanten, eller Tanten, en äldre lapsk vallhundstik som har ett stort intresse – mat! Hon äter inte som vanliga hundar – hon inhalerar maten och håller nästan på att sätta i halsen, även om hon får äta ifred. I kroppen påminner hon om Tjuren Ferdinands mamma, svankryggig och med tydliga höfter – även om de är knubbiga. Inte den snyggaste i gänget, på bilden är hon dessutom i fällning, men åh vad jag unnar henne en skön tillvaro hos en trevlig familj. Har bott med Mysak, de båda gillar varann. Född 2013.

Notera: det handlar om finsk lapphund och lapsk vallhund. Båda raserna har lätt till skall, de gillar att skälla och gör det gärna och ofta, särskilt utomhus i hundgård. Inomhus går det betydligt bättre. De är inte särskilt skälliga i samband med hundmöten, då uppför sig alla bra. I stort sett ingen drar i kopplet på promenader. Alla är glada och sociala. Hör av dig till Carl-Johan Waller om du vill veta mer.

 

Tro ingenting. Var nollställd. Det var mitt mantra.

I dag tävlade jag och Hagel i Nose Work klass 2 i Luleå. Jag hade haft några tuffa tävlingar bakom mig då det jävlats en hel del. Jag hade börjat tvivla på mig själv. Det var ju jag som sabbade allt många gånger. Som nu senast i Kumla.

På banvandringen för utomhussöket säger domaren att allt ingår: Golv, väggar och tak. Det – i kombination med att jag hört andra tävlande säga att det brukar bli svåra tävlingar när dessa domare dömer – ofta gömmor på höjd och så – gör att jag genast spanar uppåt. Utan att jag märker det så tänker jag ”Där och där vore det passande att göra en svår hög gömma”. Först några dagar efteråt inser jag hur korkat det var. I alla fall när man har en sådan mottaglig hund som jag har. För omedvetet styr jag Hagel med min förväntan. Omedvetet blir han då också mer noggrann där jag har hög förväntan. Och omedvetet tolkar jag det som att han minsann har ett intresse där, precis där jag trodde! Ja, nu när jag beskriver det så inser både du och jag hur korkat det är! Men det är så himla lätt att trilla dit! Så på utomhussöket hittar vi en rätt gömma i en skräpkorg och sedan dras jag till mitt misstänkta ställe. Och minsann vindar Hagel in lite extra där. Och till slut har vi lurat varann så jag säger markering istället för att faktiskt röra mig därifrån. Det ser du på filmen här. Även om det svider visar jag upp filmen ändå. En gratis lektion i hur man INTE ska göra.

Så. När jag nu startade i Luleå hade jag hunnit analysera det där. Jag insåg att jag gjort precis samma misstag som jag gjorde på min första NW-tävling i klass 1. Den kan du läsa mer om här. Har jag då inte lärt mig någonting på den här tiden? Hur skulle jag göra för att inte klanta mig igen? Jo, jag bestämde mig för att vara HELT nollställd. Inga förutfattade meningar. Inte tro ett skit. Bara gå in och söka av varje meter med samma inställning. Inget ställe är viktigare än något annat. Så under hela banvandringen och hela tävlingsdagen upprepade jag för mig själv: Tro INGENTING!

Dessutom vet jag att jag oftast är för peppad första dagen. Jag vill för mycket. Jag har längtat för länge. Jag gillar tvådagars-tävlingar för då är jag och Hagel lite mer sansade dag två. Men nu var det bara en endagstävling i Luleå. Hur skulle jag lösa det? Jo, sambon och sonen fick ordna en låtsastävling dagen före. Med tidtagning och allt. Sambon tog tid och sonen gick helhjärtat in för filmuppdraget =). Här kan du se hur det såg ut.

Så var det dags för oss att starta. Vi hade startnummer 18 av 25. Alla fyra sökområden gjordes i ett svep. Först utomhussöket. Två gömmor, tre minuters söktid.

Utomhussöket. Domare P-A Bergström fick äran att vara med på bild.

Sedan fordonssöket. Två fordon. En gömma. Två minuters söktid.

Fordonssöket.

Efter det behållarsöket. Två gömmor. Två minuters söktid.

Delar av behållarsöket.

Slutligen inomhussöket. Två gömmor. Tre minuters söktid.

Inomhussök: sökområdet till vänster.
Sökområdet till höger. Plus att det var en hylla på högra väggen.

Min plan var att söka av mitten först på utomhussöket. Det kändes mer konkret att börja med lådan mitt framför starten och trädgårdsmöbler än stegen till vänster som var min första tanke. Hagel var peppad. Han drog in området med bra fart. Vi kollade av lådan, trädgårdmöblerna, sedan åt vänster och sökte av stegen och annat jox som stod där. Vi kollade av husväggen och gräset. Sedan fick han vind och drog mot lådan vid starten. Där märkte jag snabbt att det var något därunder. Den gömman hade nog inte Hagel haft tid att bry sig om när han var så laddad i starten.

– Markering!

– Rätt.

Yes, bra start. Klanta inte till det redan nu. Sök vidare i lugn och ro. Var har vi inte varit? Vi har inte kollat på höjd intill husväggen. Så jag viftade med handen så att Hagel skulle söka av fönsterkarmarna. Där får vi ett oväntat intresse. Bakom ”spjällen” intill ena fönstret.

– Markering!

– Rätt.

– Färdig!

Oj, så spännande det är att tävla! Jag går igång så in i bängen. Pulsen är typ på max och jag har så mycket adrenalin i benen att jag knappt kan gå vidare till fordonssöket. Puh, samla ihop dig nu för sjutton. Det är mycket kvar än. Ett djupt andetag och så kastar vi oss in i fordonssöket. Vi börjar framtill på personbilen och backar mot släpet. Hagel får intresse vid kanten på släpet och jag börjar fundera om jag ska säga markering. Men så lugnar jag mig själv. Tidtagaren har ju inte ens sagt 30 sekunder, varför ska jag ha bråttom? Vi måste ju kolla andra sidan först. Så vi söker vidare, runt baksidan av släpet och så på motsvarande ställe fast på andra sidan får jag en mycket tydligare markering.

– Markering.

– Rätt.

– Färdig.

Ojojoj, oerhört spännande nu. Vi är ju faktiskt fortfarande med i matchen. Stor publik har vi också som hänger med in till behållarsöket och inomhussöket. Särskilt behållarsöket har strulat på sista tiden. Jag vet inte riktigt varför faktiskt. Men jag känner en viss oro att vi ska klanta oss igen. ”Nåja, ge bara Hagel tid att lukta på alla behållare så har du gjort vad du kan” – tänker jag.

Han springer in med lite för bra fart. Hinner inte lukta ordentligt tycker jag. Slarvar runt och vill gärna göra ett inomhussök av det istället. Men jag visar tydligare på några burkar och då blir han mer fokuserad. Han stannar till vid en burk. Visar att den luktar spännande.

– Markering.

–Rätt.

Yes, en till bara. Var är den? Snart stannar Hagel vid en till burk. Jag känner att det måste vara rätt.

– Markering.

– Rätt.

– Färdig.

Shit pom fritt alltså. Nu har vi ETT sökområde kvar. Inte klanta sig nu! Det är inomhussök med två gömmor. Tre minuter. ”Det är gott om tid” – intalar jag mig.

Nu gör vi något riktigt snyggt faktiskt. Jag gör som jag brukar på inomhussök, jag går in, vänder på hela ekipaget och startar honom i dörrkarmen på höger sida. Och direkt ser jag att han faktiskt har en doft! Vilken luring! Jag väntar in tills han har bestämt sig.

– Markering.

– Rätt.

Yes, då är det bara EN gömma kvar. Hjärnan samarbetar INTE utan börjar tänka sånt som ”oj, så nära ett diplom, TÄNK om det blir ett diplom” och jag skriker inombords till min hjärna ”Du har inte tid med det där nu. Håll käften och läs hund för fan”. Faktiskt! =) Så jag läser hund. Vi söker runt i rummet. Får lite intresse kring tjock-tv:n men inte mer än så. Efter ett varv börjar jag anvisa lite högre. Och där, på högra kanten av whiteboarden, ser jag ett intresse.

– Markering.

– Rätt.

– Färdig.

Sedan brakar jublet igång. Vårt andra diplom! Såååå himla skön känsla! Min plan om att INTE TRO NÅGONTING höll! Genrepet med sambo och son gav ett lugn. Eller så hade vi bara tur!? Men det var väldigt skönt att ha lite tur en gång. Nu kan vi klanta oss på typ sju tävlingar till innan jag blir deppig igen. =)

/Susanne

Pepsi behövde träna – så Ulrika ordnade egna hundmötesträffar

I samband med att jag ordnade hundmötesträffen i februari så kommenterade Ulrika Wallin från Sundsvall ett av inläggen. Hon ville så gärna träna hundmöten, men beklagade att det inte fanns några sådana träffar i Sundsvall. Jag taggade då några hundägare i Sundsvall som jag känner, ifall de ville ordna något. Men intresset verkade inte så stort. Så jag peppade Ulrika att ta tag i det själv. Det blir faktiskt ofta bäst då. Och dessutom får man forma det som man själv vill ha det! =)

Efter viss tvekan satte hon igång. Ett par dagar senare skickade hon ett meddelande:

”Helloj!
Nu har jag fixat en Hundmötesgrupp och vi är redan många medlemmar👍
Tänkte höra om jag får kopiera dina tips och steg och lägga in så alla får läsa.
Jag är ju inte precis nån som kan lära ut själv och jag vill att det blir så seriöst som möjligt.
Vore jättesnällt!😃

Så glad jag blev. Självklart får hon länka/visa mina tips. Om du undrar vad det är för tips så hittar du dem här. Så roligt att även hundägarna i Sundsvall får chansen att träna hundmöten under ordnade former. Om du bor i Sundsvall eller trakterna däromkring ska du leta efter en grupp på FB som heter Hundmötesgrupp Sundsvall.

Själv ska Ulrika träna med sin blandras Pepsi, han är maltezer/bichon frisé och lite coton de tuléar. Det är han du ser på bilden överst i inlägget. Fotot har Ulrikas dotter tagit: Josephine Wallin.

Nu hoppas jag att du som bor i ett samhälle eller på en ort där det inte ordnas några hundmötesträffar tar tag i detta. Eller kanske du vill ordna fler träffar än vad jag hinner ordna i Skellefteå? Det är inte så svårt:

  • Välj en dag och en tid.
  • Välj en bra samlingsplats med gott parkeringar.
  • Välj en passande slinga där hundägarna ska gå. Cirka en km är bra om det kommer 10-20 ekipage. Efter att jag fick ”chockartade” 80 ekipage på en hundmötesträff har jag hittat en slinga som är tre km. Kanske ska du snitsla upp slingan så ingen går fel? Och ta en skärmdump av en karta i datorn och skicka med i informationen?
  • Lägg ut info på FB. Be folk dela. I informationen kan du skicka med mina, eller andra bra, tips kring hundmöten. Skriv också att hundarna får stanna kvar i bilarna medan ni styr upp i vilken ordning ni ska gå. Påminn om bajspåsar och extremt populärt godis eller favoritleksaken.
  • När ni samlas: hälsa alla välkomna. Dela upp gänget i två grupper. Ena gänget går åt ena hållet på slingan, med cirka 50 meter mellan varje ekipage.  Andra gänget går åt det andra hållet, med cirka 50 meter mellan varje ekipage. Alla hundägarna tar inte ut sina hundar på en gång, utan helst en i taget så det inte blir så stojigt innan avgång utan att det känns mer naturligt med hundmötena när ni senare börjar mötas.

Är du fortfarande tveksam? Varför ska jag … kanske du tänker. Jamen vem sjutton gör det annars? Vill du träna eller inte? Kom igen nu! Om du ordnar det så får du ju bestämma dag, tid och plats. Helt perfekt, eller hur? =)

/mvh Susanne

Vill du bli en hundvän som ställer upp i nöd?

Tänk dig in i följande scenario: din partner är en skitstövel som misshandlar dig psykiskt och/eller fysiskt. Du känner en stor rädsla och oro. Misshandeln blir bara värre för varje gång. Du upplever en stor fara för ditt liv. För dina barns liv. För din hunds liv. Partnern hotar med att om du lämnar så kommer barnen att misshandlas och dödas. Likaså hunden. Det blir ett helvete. Så du stannar kvar. Härdar ut.

Tänk dig paniken att måsta lämna hunden hemma? Bild från freeimages.com.

En dag brister det. Du flyr. Du tar med dig barnen och får hjälp av kvinnojouren. Men hunden – den är svårare att ta med sig. Det finns allergier, rädslor och annat som sätter käppar i hjulet i jourhemmen. Tänk dig paniken att måsta lämna hunden hemma med den ondskefulla partnern. Det går ju bara inte!? Jag skulle gå sönder fullständigt. Det är därför jag skriver detta inlägg.

Jag tog kontakt med Guldstadens kvinnojour i Skellefteå för att få veta mer om det här problemet. Hur gör de när det kommer en kvinna som har en hund eller en katt med sig? Svaret är att det finns en liten lägenhet där man får ha djur med sig. Men är det två kvinnor med djur som behöver skydd så blir det genast problem.

Jag vill inte att någon misshandlad kvinna ens ska behöva fundera om hennes hund kommer att råka illa ut när hon är borta. Hon ska kunna känna en trygghet och förvissning om att det ordnar sig. Det finns människor som kan hjälpa till.

Jag vill skapa en sorts jour med hundvänner som ställer upp i nöd. Hundvänner som är beredda att stå på en lista och bli kontaktad av Guldstadens kvinnojour när det kniper. Hundvänner som på ett tryggt sätt tar hand om kvinnornas hundar i ett par månader till dess vardagen har ordnat upp sig. Hundvänner som ser till att kvinnorna ibland kan träffa sina hundar, gå sköna promenader med dem, leka och ladda sina batterier så de kommer på fötter igen. Hundvänner som förstår att det här uppdraget är inte något som kan synas på sociala medier.

Jag söker hundvänner med hjärtat på rätta stället. Du bör ha erfarenhet av hundar. Du kan ha hund själv eller vara utan för stunden. Du får berätta vilken typ av hund som du tror kommer att fungera bäst hos dig, om du har hanhundar idag kanske det blir bäst att ta emot en tik? Det vet du bäst vad som har störst chans att fungera hos dig. Kanske du mest är en kattmänniska och bara vill ta emot katter? Det är jag också tacksam för.

Tanken är att du som är hundvän i nöd ska göra detta för den goda sakens skull. För att du vill skydda hunden och hjälpa kvinnan med en omstart utan panik för hundens skull. Tanken är att du får ersättning för foder och liknande utlägg.

Vill du vara en hundvän i nöd i Skellefteå? Vill du stå med på en lista som kvinnojouren kan kontakta om det kniper? Mejla mig på rackarungarnashundskola@outlook.com så ordnar jag resten. Stort tack för ditt engagemang och för att du vill vara med när det behövs som bäst.

Bor du på annan ort men är en sån som jag, som driver en hundskola, ett hunddagis eller liknande? Du har nog också ett stort nätverk av kloka, trygga hundvänner. Vill du göra som jag? Ta kontakt med din lokala kvinnojour och boka ett möte. Sedan är ni snart igång. Tack!

/mvh Susanne

Det blev ingen domarutbildning för mig

Igår fick jag beskedet. Jag har inte antagits till domarutbildningen i Nose Work. Så här stod det.

Jag har mejlat tillbaka till ansvariga i SNWK:s styrelse och bett om en motivering. Jag fick i morse svaret att ”du stod dig väldigt väl i uttagningen till den utb du sökte men du föll tyvärr på målsnöret”. Usch så synd. Jag måste utgå ifrån att styrelsen inte tyckte att min kompetens dög. Det är ju på det sådana här antagningar ska avgöras.

Jag klarar förvisso de lägsta kraven som är:

  • Medlemskap i SKK organisation.
  • Certifierad SNWK instruktör alt. instruktör inom sök i SKK organisation som varit verksam i minst 2 år. (Jag blev certifierad i september 2015 och har hållit många nybörjarkurser, fortsättningskurser och tävlingskurser sedan dess)
  • Utbildad TL inom SNWK. (Ja, jag har även praktik från sex tävlingar)
  • Tävlat officiellt i ett flertal TSM klass 1 alternativt flyttats upp till klass 2. (Ja, jag har tävlat i Nose Work ett flertal gånger och tagit diplom i klass 2)
  • Rekommenderats av SNWK, medlem inom SNWK eller annan klubbstyrelse inom SKK organisation. (Jag hade frågat sex personer inom NW, domare och instruktörer, om de ville ge mig referenser och fått ja.)

Det stod att det var särskilt meriterande att ha genomfört kurser under flera år. Där trodde jag att jag hade min chans eftersom jag utbildat drygt 230 ekipage inom Nose Work på olika sätt, varav hälften på nybörjarkurser med tillhörande doftprov. Men jag får se till att bättra på det till en annan gång.

Jag ombads även i min ansökan att berätta om mina hundkunskaper sedan tidigare. Jag berättade att jag tränat och tävlat i lydnadsklass sedan jag var åtta år. Det var även då jag började med räddningshund, eftersom mina föräldrar var instruktörer i stan. Räddningshund höll jag på med i nästan 20 år och jag deltog på tre SM med två olika hundar. Den tiden har varit oerhört lärorik när det gäller sökarbete. När jag blev tonåring började jag med bruks. Jag har tävlat upp till elit spår och fått nåt cert, lyckats få fram ett par lydnadschampions, blivit rallylydnadsmästare, tävlat i drag (släde), agility och nåt jaktprov. Jag har agerat tävlingsledare på flera tävlingar i lydnadsklass och några brukstävlingar. Just ja – jag har även skrivit fyra hundböcker varav två om just Nose Work.

Jag kunde ha sökt utbildningen i Luleå. Men den krockade med två superviktiga saker som jag redan bokat upp mig på, dels årsmötet för SNWK och dels ett NW-läger som jag blivit ombedd att hålla i Skåne. Så jag sökte till utbildningen i Helsingborg istället. Den krockade med superviktiga saker också, men ändå uthärdliga att missa.

Jag trodde att jag hade en chans. Bevisligen dög det inte. Jag är för okvalificerad. Synd. Det är sällan jag blir riktigt ledsen. Men det blev jag nu. Superledsen. Men det är svårt att göra något åt. Det enda jag kan göra är att fortsätta att fylla på min ryggsäck med kunskap, erfarenhet, tävlingar och utbildningar. Då ökar jag kompetensen så det kanske räcker till en annan gång.

/Susanne

Passivitet är inte vår starkaste gren

Idag var det andra kurstillfället för mig och Skott på vår valpkurs. Den här gången tränade vi på hundmöten, gå slalom mellan varann, gå mot belöning utan att dra i kopplet samt sitt/ligg stanna kvar.

Allt gick bra. Utom de delar där Skott bara ska ta det lugnt och ha kontakt med mig. Myror i brallan är en underdrift. Skott har en hel myrstack i brallan!

Kolla noga! Här sitter Skott ju faktiskt still ett tag! 👍

Jag fick vara aktiv hela tiden, säga stanna och försöka se till att han inte bara sprang runt, runt. Fast ibland, när han orkat vara still en stund, fick han springa runt ett tag och bara vara. Jag med! 😅

Jag får en ökad förståelse för hur slut man kan bli som kursdeltagare, av att försöka ha koll på sin hund, se vad de andra gör och lyssna på instruktörerna samtidigt. Tur att man är kvinna! 😉

Men det är väldigt roligt att få ett tillfälle i veckan då det är BARA jag och Skott som tränar. Jag ser fram emot varje träff. Det skulle gärna få vara två träffar i veckan, men samtidigt är det bra att dra ut på det. Den som spar han har! 😊

/mvh Susanne