Pepsi behövde träna – så Ulrika ordnade egna hundmötesträffar

I samband med att jag ordnade hundmötesträffen i februari så kommenterade Ulrika Wallin från Sundsvall ett av inläggen. Hon ville så gärna träna hundmöten, men beklagade att det inte fanns några sådana träffar i Sundsvall. Jag taggade då några hundägare i Sundsvall som jag känner, ifall de ville ordna något. Men intresset verkade inte så stort. Så jag peppade Ulrika att ta tag i det själv. Det blir faktiskt ofta bäst då. Och dessutom får man forma det som man själv vill ha det! =)

Efter viss tvekan satte hon igång. Ett par dagar senare skickade hon ett meddelande:

”Helloj!
Nu har jag fixat en Hundmötesgrupp och vi är redan många medlemmar👍
Tänkte höra om jag får kopiera dina tips och steg och lägga in så alla får läsa.
Jag är ju inte precis nån som kan lära ut själv och jag vill att det blir så seriöst som möjligt.
Vore jättesnällt!😃

Så glad jag blev. Självklart får hon länka/visa mina tips. Om du undrar vad det är för tips så hittar du dem här. Så roligt att även hundägarna i Sundsvall får chansen att träna hundmöten under ordnade former. Om du bor i Sundsvall eller trakterna däromkring ska du leta efter en grupp på FB som heter Hundmötesgrupp Sundsvall.

Själv ska Ulrika träna med sin blandras Pepsi, han är maltezer/bichon frisé och lite coton de tuléar. Det är han du ser på bilden överst i inlägget. Fotot har Ulrikas dotter tagit: Josephine Wallin.

Nu hoppas jag att du som bor i ett samhälle eller på en ort där det inte ordnas några hundmötesträffar tar tag i detta. Eller kanske du vill ordna fler träffar än vad jag hinner ordna i Skellefteå? Det är inte så svårt:

  • Välj en dag och en tid.
  • Välj en bra samlingsplats med gott parkeringar.
  • Välj en passande slinga där hundägarna ska gå. Cirka en km är bra om det kommer 10-20 ekipage. Efter att jag fick ”chockartade” 80 ekipage på en hundmötesträff har jag hittat en slinga som är tre km. Kanske ska du snitsla upp slingan så ingen går fel? Och ta en skärmdump av en karta i datorn och skicka med i informationen?
  • Lägg ut info på FB. Be folk dela. I informationen kan du skicka med mina, eller andra bra, tips kring hundmöten. Skriv också att hundarna får stanna kvar i bilarna medan ni styr upp i vilken ordning ni ska gå. Påminn om bajspåsar och extremt populärt godis eller favoritleksaken.
  • När ni samlas: hälsa alla välkomna. Dela upp gänget i två grupper. Ena gänget går åt ena hållet på slingan, med cirka 50 meter mellan varje ekipage.  Andra gänget går åt det andra hållet, med cirka 50 meter mellan varje ekipage. Alla hundägarna tar inte ut sina hundar på en gång, utan helst en i taget så det inte blir så stojigt innan avgång utan att det känns mer naturligt med hundmötena när ni senare börjar mötas.

Är du fortfarande tveksam? Varför ska jag … kanske du tänker. Jamen vem sjutton gör det annars? Vill du träna eller inte? Kom igen nu! Om du ordnar det så får du ju bestämma dag, tid och plats. Helt perfekt, eller hur? =)

/mvh Susanne

Vill du bli en hundvän som ställer upp i nöd?

Tänk dig in i följande scenario: din partner är en skitstövel som misshandlar dig psykiskt och/eller fysiskt. Du känner en stor rädsla och oro. Misshandeln blir bara värre för varje gång. Du upplever en stor fara för ditt liv. För dina barns liv. För din hunds liv. Partnern hotar med att om du lämnar så kommer barnen att misshandlas och dödas. Likaså hunden. Det blir ett helvete. Så du stannar kvar. Härdar ut.

Tänk dig paniken att måsta lämna hunden hemma? Bild från freeimages.com.

En dag brister det. Du flyr. Du tar med dig barnen och får hjälp av kvinnojouren. Men hunden – den är svårare att ta med sig. Det finns allergier, rädslor och annat som sätter käppar i hjulet i jourhemmen. Tänk dig paniken att måsta lämna hunden hemma med den ondskefulla partnern. Det går ju bara inte!? Jag skulle gå sönder fullständigt. Det är därför jag skriver detta inlägg.

Jag tog kontakt med Guldstadens kvinnojour i Skellefteå för att få veta mer om det här problemet. Hur gör de när det kommer en kvinna som har en hund eller en katt med sig? Svaret är att det finns en liten lägenhet där man får ha djur med sig. Men är det två kvinnor med djur som behöver skydd så blir det genast problem.

Jag vill inte att någon misshandlad kvinna ens ska behöva fundera om hennes hund kommer att råka illa ut när hon är borta. Hon ska kunna känna en trygghet och förvissning om att det ordnar sig. Det finns människor som kan hjälpa till.

Jag vill skapa en sorts jour med hundvänner som ställer upp i nöd. Hundvänner som är beredda att stå på en lista och bli kontaktad av Guldstadens kvinnojour när det kniper. Hundvänner som på ett tryggt sätt tar hand om kvinnornas hundar i ett par månader till dess vardagen har ordnat upp sig. Hundvänner som ser till att kvinnorna ibland kan träffa sina hundar, gå sköna promenader med dem, leka och ladda sina batterier så de kommer på fötter igen. Hundvänner som förstår att det här uppdraget är inte något som kan synas på sociala medier.

Jag söker hundvänner med hjärtat på rätta stället. Du bör ha erfarenhet av hundar. Du kan ha hund själv eller vara utan för stunden. Du får berätta vilken typ av hund som du tror kommer att fungera bäst hos dig, om du har hanhundar idag kanske det blir bäst att ta emot en tik? Det vet du bäst vad som har störst chans att fungera hos dig. Kanske du mest är en kattmänniska och bara vill ta emot katter? Det är jag också tacksam för.

Tanken är att du som är hundvän i nöd ska göra detta för den goda sakens skull. För att du vill skydda hunden och hjälpa kvinnan med en omstart utan panik för hundens skull. Tanken är att du får ersättning för foder och liknande utlägg.

Vill du vara en hundvän i nöd i Skellefteå? Vill du stå med på en lista som kvinnojouren kan kontakta om det kniper? Mejla mig på rackarungarnashundskola@outlook.com så ordnar jag resten. Stort tack för ditt engagemang och för att du vill vara med när det behövs som bäst.

Bor du på annan ort men är en sån som jag, som driver en hundskola, ett hunddagis eller liknande? Du har nog också ett stort nätverk av kloka, trygga hundvänner. Vill du göra som jag? Ta kontakt med din lokala kvinnojour och boka ett möte. Sedan är ni snart igång. Tack!

/mvh Susanne

Det blev ingen domarutbildning för mig

Igår fick jag beskedet. Jag har inte antagits till domarutbildningen i Nose Work. Så här stod det.

Jag har mejlat tillbaka till ansvariga i SNWK:s styrelse och bett om en motivering. Jag fick i morse svaret att ”du stod dig väldigt väl i uttagningen till den utb du sökte men du föll tyvärr på målsnöret”. Usch så synd. Jag måste utgå ifrån att styrelsen inte tyckte att min kompetens dög. Det är ju på det sådana här antagningar ska avgöras.

Jag klarar förvisso de lägsta kraven som är:

  • Medlemskap i SKK organisation.
  • Certifierad SNWK instruktör alt. instruktör inom sök i SKK organisation som varit verksam i minst 2 år. (Jag blev certifierad i september 2015 och har hållit många nybörjarkurser, fortsättningskurser och tävlingskurser sedan dess)
  • Utbildad TL inom SNWK. (Ja, jag har även praktik från sex tävlingar)
  • Tävlat officiellt i ett flertal TSM klass 1 alternativt flyttats upp till klass 2. (Ja, jag har tävlat i Nose Work ett flertal gånger och tagit diplom i klass 2)
  • Rekommenderats av SNWK, medlem inom SNWK eller annan klubbstyrelse inom SKK organisation. (Jag hade frågat sex personer inom NW, domare och instruktörer, om de ville ge mig referenser och fått ja.)

Det stod att det var särskilt meriterande att ha genomfört kurser under flera år. Där trodde jag att jag hade min chans eftersom jag utbildat drygt 230 ekipage inom Nose Work på olika sätt, varav hälften på nybörjarkurser med tillhörande doftprov. Men jag får se till att bättra på det till en annan gång.

Jag ombads även i min ansökan att berätta om mina hundkunskaper sedan tidigare. Jag berättade att jag tränat och tävlat i lydnadsklass sedan jag var åtta år. Det var även då jag började med räddningshund, eftersom mina föräldrar var instruktörer i stan. Räddningshund höll jag på med i nästan 20 år och jag deltog på tre SM med två olika hundar. Den tiden har varit oerhört lärorik när det gäller sökarbete. När jag blev tonåring började jag med bruks. Jag har tävlat upp till elit spår och fått nåt cert, lyckats få fram ett par lydnadschampions, blivit rallylydnadsmästare, tävlat i drag (släde), agility och nåt jaktprov. Jag har agerat tävlingsledare på flera tävlingar i lydnadsklass och några brukstävlingar. Just ja – jag har även skrivit fyra hundböcker varav två om just Nose Work.

Jag kunde ha sökt utbildningen i Luleå. Men den krockade med två superviktiga saker som jag redan bokat upp mig på, dels årsmötet för SNWK och dels ett NW-läger som jag blivit ombedd att hålla i Skåne. Så jag sökte till utbildningen i Helsingborg istället. Den krockade med superviktiga saker också, men ändå uthärdliga att missa.

Jag trodde att jag hade en chans. Bevisligen dög det inte. Jag är för okvalificerad. Synd. Det är sällan jag blir riktigt ledsen. Men det blev jag nu. Superledsen. Men det är svårt att göra något åt. Det enda jag kan göra är att fortsätta att fylla på min ryggsäck med kunskap, erfarenhet, tävlingar och utbildningar. Då ökar jag kompetensen så det kanske räcker till en annan gång.

/Susanne

Passivitet är inte vår starkaste gren

Idag var det andra kurstillfället för mig och Skott på vår valpkurs. Den här gången tränade vi på hundmöten, gå slalom mellan varann, gå mot belöning utan att dra i kopplet samt sitt/ligg stanna kvar.

Allt gick bra. Utom de delar där Skott bara ska ta det lugnt och ha kontakt med mig. Myror i brallan är en underdrift. Skott har en hel myrstack i brallan!

Kolla noga! Här sitter Skott ju faktiskt still ett tag! 👍

Jag fick vara aktiv hela tiden, säga stanna och försöka se till att han inte bara sprang runt, runt. Fast ibland, när han orkat vara still en stund, fick han springa runt ett tag och bara vara. Jag med! 😅

Jag får en ökad förståelse för hur slut man kan bli som kursdeltagare, av att försöka ha koll på sin hund, se vad de andra gör och lyssna på instruktörerna samtidigt. Tur att man är kvinna! 😉

Men det är väldigt roligt att få ett tillfälle i veckan då det är BARA jag och Skott som tränar. Jag ser fram emot varje träff. Det skulle gärna få vara två träffar i veckan, men samtidigt är det bra att dra ut på det. Den som spar han har! 😊

/mvh Susanne

 

 

 

Dags för mellandagsrea – på tre viktiga saker

Så här ser tröjan ut. Den finns i storlekarna S, M, L och XL.

Jag har ju märkt hur affärerna kör mellandagsrea direkt efter jul. Så jag tänkte inte vara sämre. Därför blir det mellandagsrea även hos Rackarungarnas Hundskola. Rean gäller tre produkter:

  • Boken ”Nose Work – det bästa du kan göra med din hund”. Ordinarie pris är 229 kronor. Om du gör din beställning fram till och med nyårsafton får du köpa den 79 kronor billigare, alltså för endast 150 kronor! Frakt tillkommer för dig som inte kan hämta här. Här kan du läsa mer info om böckerna.
  • Boken ”Så hamnar du på pallen i Nose Work”. Ordinarie pris är 229 kronor. Om du gör din beställning fram till och med nyårsafton får du köpa den 79 kronor billigare, alltså för endast 150 kronor! Frakt tillkommer för dig som inte kan hämta här. Här kan du läsa mer info om böckerna.
  • Den unika tröjan som visar att du tränar Nose Work på ett ansvarsfullt sätt och tycker det är viktigt att plocka bort alla doftgömmor efter att ni tränat. Ordinarie pris är 200 kronor. Om du gör din beställning fram till och med nyårsafton får du köpa den 50 kronor billigare, alltså för endast 150 kronor! Frakt tillkommer för dig som inte kan hämta här. Gäller endast så långt lagret räcker. Här kan du läsa om hur den här tröjan egentligen kom till. Jag fick nämligen så himla bra feedback på ett inlägg som jag skrev. 
Jag har i vanliga fall storlek 36 på tröjor. Jag upplever att dessa tröjor är något små i storlekarna. Medium sitter ganska bra. Large sitter också bra, något lösare. Då får du ett hum om vad du ska satsa på. =)

Du beställer enklast genom att mejla rackarungarnashundskola@outlook.com. Du kan även skicka meddelande via Rackarungarnas Facebooksida eller liknande. Eller skicka sms till 070-577 31 87.

Jag vill passa på att önska en god fortsättning och ett helt suveränt 2018! =)

/mvh Susanne

 

Idag blir han 98 år!

Idag, den 19 december 2017, fyller min portugisiska vattenhund Trassel 14 år! Han bor numera på ett ”äldreboende” hos mina svärföräldrar och har det bara bra. Han är visserligen rätt stapplig på bakbenen och har några fettknölar här och var. Dessutom hör och ser han rätt dåligt. Men om vi ska tro på det där att man ska multiplicera hundens år med 7 för att få fram hur gammal hunden skulle vara om den var en människa – så skulle Trassel vara 98 år! Inte undra på om han är lite mindre spänstig numera. =)

Trassel i sina unga år – på en fjällvandring.

Innan jag skaffade Trassel tävlade jag på hög nivå med en schäferhane som hette Zeke. Zeke var en rolig hund med mycket vilja och motor. Men han var ofta ljudlig och ville pipa på lydnaden vilket gjorde att vi tappade poäng när vi tävlade. Jag var inne i en tung period där det var viktigare att få ett cert på elit spår-tävlingen än att vi faktiskt hade roligt när vi tränade och tävlade.

Så fick jag mitt första barn. Ett par år senare var det dags att skaffa nästa hund. Jag tänkte att nu ska jag inte köpa en till het schäfer utan en mer lagom hund som tycker det är kul när vi gör något men som inte trampar runt och ”kräver” om det blir några dagar utan så mycket aktivitet. Så det blev en portugisisk vattenhund från kennel Rödtop i Grums, Karlstad.

Den här hunden hade jag bara tid att träna en kvart då och då, när lillan sov i vagnen. Den här hunden ville heller inte göra samma övning mer än två gånger – efter det var Trassel less. Det gällde att se till att de repetitioner jag faktiskt fick göra med honom var väl uttänkta och lyckade. På så vis gjorde vi stora framsteg.

Innan han var ett år startade vi i en lydnadsklass 1-tävling i Piteå. Det var cirka 20 startande i klassen. Tuffa malinoiser och schäfrar. Men vet du – jag och min lurviga Trassel gick in och gjorde världens tävling. Vi fick 190 poäng av 200 möjliga! Så höga poäng har jag aldrig fått i klass 1 med någon annan hund. Vi vann klassen! En ”tjollrig” portugisisk vattenhund fick stå högst upp på pallen med en massa brukshundar bakom sig. Det var en fantastisk känsla. Du kan se protokollet här nedan.

Vi fortsatte på den linjen. Vi tränade små kvartar här och var med glädjen och viljan i fokus. Med hjälp av Trassel kom jag ur min ”utbrändhet” från elit-tragglandet med schäfern Zeke och tillbaka till träningsglädjen. Det ÄR ju därför vi håller på – för att ha roligt och ge våra hundar en kul vardag.

Våra små kvartar räckte ända till att Trassel blev den andra portugisiska vattenhunden i Sverige som blev Svensk lydnadschampion! Det är riktigt kul att tänka tillbaka på nu när han fyller 14 år. Stort, stort grattis Trassel på din dag. Tack för att du fick mig på rätt spår igen!

/Susanne

Jag och Hagel på en agilitytävling? Jisus!

Vet du vad jag har gjort?! Jag har anmält mig och min turbo-vorsteh Hagel till en agilitytävling. Ha ha, kan du gissa när jag tävlade agility senast? Och med vilken hund? Jo, det ska jag berätta för dig.

Året var väl … hmm … minns inte exakt men det torde vara 80-tal. Hunden jag tävlade med var född 1984, så mycket minns jag, och jag är född 1974 så gissningsvis var hunden cirka 3–4 år och jag alltså 13–14 år.

Det var i samband med ett Ungdoms-SM. Jag skulle delta i lydnadsklass med den här hunden, en halvtrött schäfertik vid namn Senta. Och ”när vi ändå åkte” så kunde vi ju vara med och ordna så att Övre Norrlands Distrikt fick ihop ett agilitylag också. Fniss. Agility tränade vi lite på skoj på klubben när vi var klar med vårt lydnadspass. Inte var det så noga. Men visst kunde jag ställa upp så vi fick ihop ett lag.

Jag och mina klubbkompisar var storögda på banvandringen. Ungdomarna sprang omkring och LÅTSADES att de hade hunden med sig! Vi tittade på varann och skakade på huvudet. Måste vara några sorts sörlänningfasoner. Så där hade vi aldrig gjort.

När det var dags för start var jag riktigt nervös. Det brukade jag inte vara. Men det här var något nytt. Jag visste att Senta var duktig och lyhörd. Hon var ju inte så snabb (läs lat) så hon missade sällan ett kontaktfält, det kändes tryggt och bra. Allt jag behövde göra var att springa, visa och peppa henne så skulle det kunna gå.

Men när man springer, peppar och är nervös blir man torr i munnen. Vi kom till ett ställe på banan där det var två hopphinder efter varann, men det kluriga var att hunden inte skulle hoppa det andra hopphindret utan göra en 90 graders sväng och springa in i en tunnel istället. När jag och Senta kom flåsande så såg jag att hon siktade på att hoppa även det andra hindret. Jag visste att jag kunde stoppa henne snabbt och styra om. Hon var lydig. Men jag fick inget ljud över läpparna! Munnen hade torkat ihop. Och innan jag hade fått in någon sorts saliv och kunde säga något så hoppade Senta även det andra hindret och vi var diskade. Så snopet. Over and out på en gång!

Men som sagt – nu har jag repat mig. Nu har det förflutit en del hundar och år. Nu är jag 40 plus och har en vorsteh som rör sig snabbt som en komet. Inte såååå bra kombo. För jag rör mig inte snabbt som en komet. Och det lilla vi tränade i somras (alltså inte såååå nyligen) så lattjade vi bara och struntade i att vara så noga med kontaktfält och sånt trist. Slalomen har vi typ struntat i mest hela tiden, den är ju jättetråkig eller hur!? =D

På söndag är det dags. Då startar jag och komet-Hagel i XL-klassen. Ska bli superspännande. Funderar på att beställa en ambulans som står där utanför på en gång. Och jo förresten, är det någon agilityregel som har ändrats sedan 1980-talet tror du?

Avslutar med ett klipp på Youtube där det är en vorsteh som tävlar agility med en del fart …

/mvh Susanne