Nä, nu får det vara färdigdeppat

I mitt förra blogginlägg berättade jag att jag fått veta att min grosser münsterländer Skott har D-höfter. Det kom väldigt överraskande. Du kan läsa mer om det här.

Jag har aldrig haft en hund med höftledsfel förr. Jag har haft tur. Även fast jag har haft schäfer och andra raser där det kan vara rätt vanligt så har jag klarat mig. Hos grosser är höftledsfel inte vanligt. Men alla är inte felfria förstås. Och nu slumpade det sig att just min hund har D-höfter. Riktigt deppigt. Jag berättade ju om alla planer jag hade för oss. Om allt vi skulle göra. Som sannolikt blir svårare nu.

Men jag fick många härliga svar. Många hade hundar, eller kände någon som hade hundar, med D-höfter, eller värre, som hade riktigt långa, aktiva och smärtfria liv. Så skönt att höra.

Jag skrev i förra inlägget att jag inte såg någon poäng med att ställa ut eller delta på jaktprov. Vad spelade det för roll vad vi fick för pris? Ingen tikägare ringer ju i alla fall. Det låter förstås korkat. Som om jag bara tävlar och ställer ut för att få avla på min hund. Så är det inte. Jag var bara extra grinig och bitter då.

Jag har hittills aldrig avlat på mina egna hundar, förutom när vi hade slädhundar men det är som en egen värld =) Hittills har jag alltid sållat bort mina egna hundar när det gäller avel. De har varit för veka, för fula, haft megastora navelbråcket, varit för vanliga och så vidare. Men ändå har jag tävlat med dem och tagit meriter. Jag ger några exempel:

Malinoisen Nitro som jag hade är nog den mest personliga hund jag någonsin har haft. När han var unghund och vi fick främmande så gick han runt och morrade i 20 minuter innan han accepterade besökaren. Trots det blev han med mycket träning en bra räddningshund och deltog på skarpa eftersök och ett SM. Och utställningschampion. Och vi hann ta ett förstapris i gamla elitlydnadsklassen. Och tävlade bruks-sök. Men nog var han lite eljest och svajig i nerverna. Och om man ska avla på en hund så är ju tanken att föra aveln FRAMÅT, eller hur? Så det blev inget.

Schäfern Zeke var grymt bra mentalt. Fick höga poäng på korning. Härlig motor. Rolig att jobba med. Vi hann ta ett cert i elitklass spår. Han blev en duktig räddningshund och deltog på skarpa eftersök och två SM. Han hade nog kunnat föra aveln vidare. Men han var för vanlig. Och inte alls särskilt snygg. Schäfrar finns det gott om. Det är hård konkurrens. Så det blev inget.

Portugisiska vattenhunden Trassel, som är 15 år och lever pensionatliv hos mina svärföräldrar, blev Svensk lydnadschampion. Tävlade bruks spår. Och gjorde en imponerade MH. ”Det är ju som en riktig brukshund” utbrast domaren. Men på utställning var han bara halvsnygg, vi tog inga cert. Så det blev inget.

Vorstehn Hagel hade som valp ett av de största navelbråck jag någonsin sett. Så det var klart redan då att det inte skulle bli någon avel med honom. Dessutom är han nog i mjukaste laget för att föra aveln FRAMÅT. Men en enorm arbetslust och förighet. Jättehärlig att träna med. Vi tävlar i högsta NW-klassen, han är rallymästare och snart även lydnadschampion 😉 Men vi har för få jaktmeriter. Det blir ingen avel här heller.

Så kom då grosser münsterländern Skott. Smart som bara den. Snygg som bara den. En näsa för fågel som imponerade på många. Lite blyg, enda nackdelen. Men inte värre än att det gått att träna till. Så jag började tänka på framtiden. Att om vi ”bara” fick några meriter så skulle jag kanske sen kunna jobba vidare med en son efter honom. Det vore sååå häftigt. Men det sket sig ännu en gång. D-höfter. Så det blev inget.

Jag tappade lusten. I ett par dagar. Sedan var det dags att skärpa sig. Jag har ju som sagt hittills aldrig tävlat för att locka tikägare. Varför skulle jag göra det nu? Jag gillar ju att tävla för att det är kul att sätta mål och se hur långt man kan komma. För att det blir en tydlig måttstock på vad man faktiskt uppnått. Ju högre man har kommit desto bättre är man. Faktiskt. Visst kan man träna hund bara för att det är kul att träna och vara väldigt skicklig ändå. Men jag triggas av att få visa upp vad vi kan, låta min hund briljera och jag blir så oerhört stolt de gånger allt funkar och vi lyckas.

Så nu har jag deppat klart. Nu har jag bestämt mig. Jag och Skott ska gasa på och se hur långt vi kommer. Kanske får vi lite färre år på oss att göra allt kul, men kul ska vi ha!

Nästnästa helg ska vi på fjällträningskurs hos Mattias Westerlund, Hundskolan Vision. Just när jag fick beskedet om D-höfterna blev jag tveksam. Vi ska åka skidor i två hela dagar och hundarna ska söka fågel på fjället. Hur kommer det att gå? Blir Skott sliten? Får han ont? ”Men herregud han har ju inte det minsta ont idag och är i god form. Passa på att göra det här nu, om några år kan det vara för sent” resonerade jag med mig själv. Så vi drar iväg.

Jag har bokat tid med Tomas Forsberg, hundfysioterapeut, i slutet av mars för att få en professionell bedömning av Skott. Jag vill veta i vilken form han tycker att Skott är idag. Finns det brister vi kan stärka upp? Finns det specialövningar som vi kan göra för att träna musklerna runt höfterna extra mycket? Vad kan vi göra och ska vi undvika nåt? Kan jag köra kickspark med honom? Dra däck? Sånt känns bra att ta reda på.

Sen har jag gjort en sak till. Jag har redan nu anmält oss till ett eftersöksprov i juli. I öppen klass. Det är alltså som ett för-prov innan man deltar på jaktprov. Sedan kommer de båda proven att summeras och så får man se om det räcker till tredjepris, andrapris eller ett förstapris. Det kändes viktigt att anmäla oss. Det gör att jag har ett mål, att jag spottar i nävarna, har något att träna för. I höst blir det mycket fokus på jaktprov. Jag har faktiskt gjort en deal med en annan grosser-ägare. Den som först tar ett förstapris på jaktprov ska bjuda den andra på champagne. Det kan ta en stund … men det blir härligt när det inträffar. Inte om … 😉

Vi ska förstås jaga på riktigt också. Gud vad jag ser fram emot det. Nu i april-maj ska jag dra igång värsta skjuttränar-projektet så att jag träffar ALLA fåglar som Skott och Hagel hittar i höst.

Plus att vi tränar och tävlar Nose Work förstås. I slutet av mars hoppas jag att Skott får vara med på sin första Nose Work-tävling. Sååå spännande det ska bli. Han är väldigt annorlunda jämfört med Hagel. Lite ung. Stundtals briljant. Stundtals väldigt disträ.

Och så ska vi ta ett till kvalificerat resultat i fortsättningsklass så vi kommer upp i avancerad klass i rallylydnad. Och så ska vi starta i klass 1 i lydnadsklass.

Så livet är ändå precis som vanligt. En massa roliga och utmanande saker som väntar. Spännande tävlingar och prov som förhoppningsvis går bra och leder till meriter. Utan att vi för den skull för aveln FRAMÅT. Men vi för oss själva framåt. Vi samlar på oss roliga minnen erfarenheter och kunskap. Det är det viktigaste, eller hur?

/Susanne

Ett oväntat och hårt slag i magen

I fredags var jag och röntgade höfter och armbågar på min grosser münsterländer Skott. Jag var helt övertygad om att svaret skulle bli felfritt. Grosser brukar inte ha några större problem med fel på höfter eller armbågar. Och Skotts brorsa röntgades häromveckan med finfina resultat. Så jag var så trygg, det här skulle gå bra.

En bild efter att Skott har röntgats. Han är trött eftersom han fått lugnande medel.

Igår satt jag och väntade på min tur att göra ett Nose Work-sök med min vorsteh Hagel. Vi har ju varit på ett superbra Nose Work-läger med Adam Hübinette på Vadstena slott. Medan jag väntade kom jag på att jag kunde kolla på mobilen om resultatet från röntgen hade kommit in på SKK. Jag tänkte en halv tanke – ska du verkligen kolla det nu, tänk om det är nåt knas, hur ska du kunna koncentrera dig på söket med Hagel – men jag slog bort det. Klart att det inte skulle vara nåt knas. Klart att Skott skulle ha världens finaste höfter och armbågar. Så jag kollade. Och fick ett stenhårt slag i magen. Skott har grad D på höfterna!!?

Jag bara stirrade på bokstaven. D. Blinkade. Måste ha sett fel. Det måste vara 0. Men varför skulle man skriva höftresultat så? Man skriver ju A i så fall.

Nästa tanke är att det måste ha blivit nåt fel. Nån människa hade en dålig dag när den läste av röntgenplåtarna. Hen hade nog vaknat på fel sida bara. Ja, så måste det vara. Vi får göra om röntgen. Och hoppas att nån vettig som vaknat på rätt sida läser av dem nästa gång.

Sen skulle jag in och söka med Hagel. Tja, det gick lite hackigt. Jag försökte verkligen stoppa undan tankarna på detta och bara fokusera på Hagel och hans fina sökarbete.

Efteråt sköljde en massa tankar och känslor över mig. OM nu detta resultat skulle vara rätt, vad innebär det? Vad kan vi göra? Är det kört med jakten? Draget? Jag som tycker att Skott är så fantastisk att jag redan bestämt att jag skulle ha en son efter honom. Han skulle heta Pang. Eller Bom. Nu blir det inte så.

Vi som skulle ta pris på jaktprov. Vi som skulle lura en massa fåglar och fylla frysen. Vi som skulle imponera i utställningsringen. Vi som skulle åka på långa draghundsturer. Vi som skulle dra iväg på långa cykelturer. Vad händer nu?

Jag var nog rätt stillsam och fåordig på resan hem. När kompisen Maria Forsberg lämnade av mig hemma mitt i natten gick jag in med Hagel. Sedan gick jag och släppte ut Skott och Gizmo från sovrummet. Jag gick ut på gården med dem. De var glada och spralliga över att jag kommit hem. Nu kunde tårarna få komma.

En av Skotts röntgenbilder.

Det tar sin tid att bearbeta sånt här. Chock först. Förnekelse sen. Sen blev jag arg, bitter och tvär. Blängde på dragselen och dragbältet som jag såg när jag packade in grejer i garderoben. Ville avboka allt jaktrelaterat som jag bokat in. Kasta bort dyra, nya automatiska lerduvekastaren som jag köpt. Vad spelar det för roll om jag blir en bättre skytt om hunden som ska söka har ont i höfterna? Visst har jag Hagel också men du fattar. Livet är pest ett tag. Lite är jag kvar i den fasen fortfarande. Det kommer nog att pendla ett tag.

Jag har tänkt att skita i alla inplanerade jaktprov. Vad spelar det för roll om vi får pris? Bättre då att prioritera egen jakt, om han nu klarar det längre fram? Just nu är Skott hur fräsch som helst. Men när kommer det att börja märkas? Kommer det någonsin att märkas? Jag får höra berättelser om hundar med D-höfter som haft långa problemfria liv. Du får gärna kommentera och berätta om alla sådana fall som du känner till. Jag behöver det.

Jag har tänkt skita i alla utställningar. Vad spelar det för roll om han får cert? Ingen tikägare hör av sig i alla fall. Jag får ingen son efter honom i alla fall.

Ja, jag ville skita i en hel massa saker. Men en liten tanke har börjat gro. Att vi kanske ska vara med på en del jaktprov ändå. Bara för att Skott är så bra. Bara för att jag ska få lära mig mer om hur detta med jaktprov fungerar, bli en bättre förare och jägare. Så att jag blir ännu mer erfaren och kan ge min nästa stående fågelhund riktigt bra förutsättningar. Om jag vill ha någon fler stående fågelhund vill säga. Vi får se.

Tja, jag ville bara berätta. Skriva av mig. Det känns tufft nu.

/Susanne

Det blev i alla fall lite bananer bland äpplena

Styrelsen har nu beslutat att Nose Work-SM i januari år 2020 blir i form av en mjukstart. Först blir det kvaltävlingar med 1-2 gömmor per område av eukalyptus. Sedan blir det länsmästerskap med 2 gömmor av eukalyptus per område. Slutligen på SM blir det 1-3 gömmor av eukalyptus per område. Det blir oåtkomliga gömmor och gömmor som kan vara upp till 1,80 meter höga. Det blir negativa bärare och störningsdofter.

Det här sistnämnda har SM-gruppen jobbat fram. Den består av tre medlemmar: Marie Bankhed, Maria Edelton och jag; Susanne Lindberg. Det började med att Marie fick i uppdrag av styrelsen att bilda en grupp, och hon frågade Maria och mig. Jag måste säga att jag är imponerad att jag fick frågan. Det var ju uppenbart, genom mina uttalanden på sociala medier, att jag tyckte väldigt annorlunda jämfört med styrelsens grundförslag.

Ja, jag tycker så än. Jag tycker att SM ska ordnas i den högsta klassen, klass 3. Av en massa skäl. Just därför blev jag förvånad när jag blev inbjuden i den här SM-gruppen. Det ska Marie Bankhed ha stort cred för. Hon vill tydligen ha en bredare bild. Hon vill inte bara ha ja-sägare i gruppen. Imponerande inställning. Och jag ville så gärna försöka förbättra förslaget att jag tackade ja. Bättre att faktiskt försöka påverka än att ”bara sitta på kammaren och gnälla” liksom.

Men det var tufft. Det var, i mitt tycke, tydligt att det rådde 2 mot 1 i gruppen. Två som gillade styrelsens förslag. Och jag som ville ha SM i klass 3. De ställde frågor som handlade om detaljer i det redan liggande förslaget. Frågor som jag inte tyckte spelade någon roll – om vi ändrade till klass 3 istället. För att dra en liknelse: de andra två ville bara prata om färgen på äpplena. Skulle de vara gröna, röda eller gula? Medan jag ville ha bananer!

Allt eftersom började jag förstå att min verklighet inte alls liknade deras verklighet. I min verklighet finns det många ekipage som är i klass 3. Jag har själv TRE träningskompisar här i Skellefteå som är i klass 3, varav en av dem, Maria Forsberg, bara är en blinkning från att ha TVÅ hundar i klass 3. Ser man till Norr- och Västerbotten är vi ännu fler. Vi är redo för ett SM i klass 3!

Men i de södra delarna av Sverige ser det tydligen inte likadant ut. I vissa län finns det bara en eller ingen som har tävlat sig upp i klass 3. Tydligt är att södra Sverige inte har hängt med.

I samband med detta har jag hört folk uttala sig om att vi norrlänningar har hunnit längre i tävlandet eftersom det är så lätta tävlingar här uppe. När jag hör det börjar blodet rusa upp till huvudet, men jag ska försöka skriva behärskat och berätta om min syn på saken.

Jag har varit med om det förr. Även i bruks och andra grenar har det mumlats om att man kan åka till Norrland och ta ett ”Norrlands-cert”. Lätt som en plätt liksom. Men jag har tävlat elit spår. Jag har tampats med proffsiga ekipage, typ Susanne Högdal från Umeå, som satte nivån bara några ynka poäng ifrån max. Så uttrycket ”Norrlands-cert” är bullshit.

Låt mig citera norrlänningen och skidåkaren Ingemar Stenmark: ” Ju mer jag tränar (och tävlar) desto mer tur har jag”. Vi är många här i norr som verkligen är hängivna, tränar mycket och prioriterar vår tid och våra pengar på att tävla och lyckas. Personligen vill jag också verkligen ligga i framkant. Som Nose Work-instruktör vill jag ha personliga erfarenheter som jag kan dela med mig av till mina kursdeltagare. Jag vill veta vad jag pratar om. Jag vill kunna ge exklusiva finlirar-tips. Därför satsar jag helhjärtat. Vi har haft tur och haft många tävlingar här i norr. Men vi har även varit beredda att resa. Jag och Maria Forsberg åkte i november 86 mil enkel väg till Nynäshamn för att delta i en endagstävling i klass 3. Nu i slutet av februari åker vi 94 mil enkel väg för att delta i en endagstävling i klass 3 i Vadstena. Är man så pass hängiven förtjänar man sina resultat.

Samtidigt blir jag arg på mer än ett sätt när det antyds att vi haft tur (inte skicklighet) och haft lätta tävlingar i norr (även om vi som sagt även tävlat söderut). Vi kan väl för en stund låtsas att det faktiskt är så, att NW-tävlingar i norr är lättare än i söder. Att det är det som gjort att så många i norr kommit upp i klass 3. Då blir jag ändå tokig på inställningen att problemet är att det varit för lätta tävlingar i norr – inte för svåra i söder. Neeeej! För om man skulle drista sig till att påstå att det varit för svåra tävlingar i söder så är det ju lätt att misstänka att de tävlande i söder helt enkelt inte har den nivå som krävs. Och det vore ju inte roligt. Inte kan vi anta att tävlingarna i söder är på en för svår nivå. Inte kan vi anta att tävlingarna i norr är på en rimlig, bra nivå. Neeej! Låt oss hålla oss till den gängse uppfattningen att det är Norrland som det är fel på. Det är Norrland som behöver ändra på sig.

Suck. Visst märker du hur korkat det blir att tänka så? Kan vi inte bara enas om att domarna får ordna täta konferenser så att de fortsätter att ordna och döma tävlingar hyfsat lika? Och så kan vi glädjas åt de ekipage som orkar och vill satsa tid och pengar och nå framgång?

Så, låt mig nu återgå till själv SM-frågan. Via SM-gruppen fick jag en tydligare bild av hur olika det ser ut i landet. Jag fick en ökad förståelse för att klass 3-ekipage inte verkar växa på trän söderut. Jag fick en ökad förståelse för att vi som lyckats komma upp i klass 3 måste ge oss till tåls och vänta in resten. Det gör att jag motvilligt kan acceptera detta mjukstarts-SM. Äpplena har blandats upp med en del banan och blivit en fruktsallad. Kompromiss kallas det.

Tillsammans i gruppen kom vi, efter mycket diskuterande, överens om att öka svårighetsgraden genom Kvaltävlingar och LM för att slutligen ha det lite extra svårt på SM med 1-3 gömmor av eukalyptus, känt antal gömmor, oåtkomliga gömmor och gömmor upp till 1,80 meter. Plus negativa bärare och störningsdofter.

Det gör att det blir ett SM värt att titta på, enligt mig. Tänk dig annars att det kommer folk till My Dog och laddar för att se SM i Nose Work och så kommer det in ekipage som söker i små områden och när de hittar EN gömma i knähöjd är det slut? Det ger i mina ögon inte en rättvis bild av sporten. Men börjar det vara upp till tre gömmor så blir det mer av det roliga. Publiken får chansen att se uthållighet hos hundarna, förmågan att läsa sin hund hos förarna, samspelet och glädjen. Det blir tre gånger så mycket glädje jämfört med att hitta en gömma!

Året därpå har vi i SM-gruppen tydliggjort att ambitionen måste vara att ordna SM i klass 3. Och vill man har ett kompletterande SM så kan det ordnas i klass 1-2. För att rymma ett sådant arrangemang måste man nog lämna My Dog-arenan. Men det är upp till dig att bestämma. Styrelsen vill gärna ta emot förslag på hur vi ska göra när mjukstarten är över.

Enligt obekräftade uppgifter finns idag strax över 30 ekipage i landet som kan tävla i klass 3. Inte så många har gjort det än. Till mjukstarts-SM år 2020 föreslås att klass 3-ekipage blir direktkvalificerade. Jag vill tydliggöra att det inte var mitt förslag. Jag var rädd att det skulle upplevas som om klass 3-ekipage fick en gräddfil för att inte riskera att ”pinsamt” sållas ut redan i kvaltävlingar eller LM. Men de andra i SM-gruppen menade att så skulle det inte tolkas. De menade att klass 3-ekipagen redan genom att vara i klass 3 visar att de hör hemma på SM. De har redan fått stor tävlingserfarenhet och SM-gruppen och styrelsen hoppas att så många klass 3-ekipage som möjligt kommer och tampas om medaljerna. Jag hoppas att klass 3-ekipagen kommer och visar att de är så många att ett SM i klass 3 hade funkat redan år 2020, och att det därför MÅSTE bli klass 3 nästa gång.

/mvh Susanne

Ta vackra foton på dig och din hund

tisdag den 2 oktober kl 18.00 kommer Stefan Sundqvist att ta porträttbilder av hundar och deras ägare. Han har gjort i ordning en studio i min lokal i Bureå. Stefan har fotat bilderna till min nästa bok ”Nose Work med plusmeny” och han är grymt duktig.

Ta chansen att få riktigt fina bilder på dig och din hund. Kolla in bilderna han har tagit på mig och mina hundar. Du kan välja att bli fotad tillsammans med din hund, kanske när ni gör något speciellt trick, eller så kan hunden/hundarna fotas separat. Eller varför inte barnen, och ge bort till mor- och farföräldrar i julklapp? =)

Du bestämmer dig för några ”poser” du vill testa. Sedan sker själva fotograferingen. Det beräknas ta cirka 15 minuter. Direkt efteråt kollar du igenom bilderna på en datorskärm och bestämmer vilken/vilka bilder du vill ha utskrivna i A4-storlek på en proffsig skrivare. Det kostar 100 kr/bild. Då får du även bilden digitalt via mejl eller liknande.

Stefan har tillgång till pipleksak, men ta annars gärna med dig en person som kan hjälpa till att få hunden att se alert ut på bilden.

Anmäl dig till fotograferingen genom att mejla rackarungarnashundskola@outlook.com så ordnar jag en sorts turordningslista. Det börjar klockan 18.00 och blir det många som vill nappa på detta så meddelar jag vilken tid som passar bäst att komma så du inte behöver vänta så länge.

/mvh Susanne

Nu finns MÅNGA hundar till salu

Fredag den andra mars är en dag som jag sent ska glömma. Det var då jag hämtade 8 av 80 hundar som länsstyrelsen och polisen hade beslutat skulle omhändertas. I vanliga fall är det ofta Carl-Johan Waller, Bodbysund, som tar hand om dessa fall. Men det fanns ingen chans i världen att han rymde alla 80 hundarna hemma hos sig. Så han ringde runt till några bekanta.  Han ringde oss eftersom han hoppades att vi hade några hundgårdar kvar sedan slädhundstiden. Det hade vi. Så vi ville hjälpa till.

Jag gick in i ladugården där hundarna förvarades. På kalt betonggolv stod rader med hundgårdssektioner. Inga luckor så de kunde springa ut och rasta sig, nej – både kiss och bajs hamnade på betonggolvet där de sprang omkring. Ungefär fem hundar fanns i varje hundgård, som var gissningsvis 2×3 meter. Något bord fanns att hoppa upp på, men inga bäddar eller någon strö/halm. Jag fick veta att hundägaren ordnat EN hundskötare som bodde på plats och skulle sköta om alla hundarna. Jag skulle INTE hinna med att mata, rasta, fixa pälsvård för alla dessa. Och det var också därför vi var där.

Vi fick hem fem finska lapphundar och tre lapska vallhundar. Stanken från dem var obeskrivlig. Hundar ska inte lukta så! De finska lapphundarna hade bara tjorv, äckel och tovor i sina pälsar. De lapska vallhundarna var något bättre eftersom de har kortare päls.

Ett par dagar senare satte jag och en kompis igång med att fixa pälsen på en hane. Vi höll på i tre timmar och var ändå inte helt klara när kompisen var tvungen att dra på ett ärende. Jag kollade med Carl-Johan och fick tack och lov tillåtelse att lämna de återstående fyra finska lapphundarna till hundfrisör Åsa Brandt i Skelleftehamn. Så gudomligt – åka dit med megatoviga stinkbomber och hämta ut fluffiga, väldoftande vovvar!

Sedan dess har vi försökt att ge hundarna ett bra liv i väntan på det slutgiltiga beslutet. Men den tidigare hundägaren har överklagat massor av gånger och allt har dragit ut på tiden.

Nu är det äntligen klart. Nu kan dessa hundar äntligen få nya hem där hundägaren har tid med dem, tid för långa promenader, aktivering och pälsvård. Så jag vill passa på att presentera de hundar som har bott hos oss så kanske du hittar en favorit? Nu på onsdag flyttar de till Carl-Johan. Kontakta i så fall INTE mig utan Carl-Johan Waller, han uppskattar att få meddelanden via messenger på Wallers djurpensionat.

Ganska snart efter att hundarna kommit till oss insåg vi att vi måste ge dem namn för att kunna skilja på dem. Det är ju praktiskt när man ska berätta något för sambon eller barnen, att man har ett namn, än att säga ”den där stora fluffiga hanen” eller nåt liknande. Namnen har kommit till när vi lärt känna deras personlighet. Jag ska inte påstå att hundarna vet exakt vad de heter hos oss, så vill du byta namn går det säkert jättebra. Men kolla in våra först! =)

Chewie.
Chewie.

Chewie, en stor, fluffig, trygg finsk lapphund. Snäll och godmodig. Går bra att hantera. Går gärna promenader och går bra att cykla med. Gillar att gosa. Född 2014.

Mysak.

Mysak, en energisk lapsk vallhund som gillar att apportera och kampa. Älskar att mysa och bli kliad på bröstet. Går att cykla med men är lite lat. Är därför något knubbig. Är lite spänd i relationen med andra hanar. Men tikar går bra. Har bott med Mattanten. Född 2013.

Nalle.

Nalle, en supertrevlig vit finsk lapphund. Riktigt social och lättsam. Fick heta Nalle för att han ser ut som en isbjörn. Gillar att promenera och går bra att cykla med, kan till och med dra lite framför cykeln. Den här vovven passar lätt in var som helst. Född 2016.

Lilla My.

Lilla My, en trevlig, intensiv vit finsk lapphundstik. Ganska mjuk och lägger sig lätt på rygg när man ska gosa. Hennes päls har varit som en magnet för kottar, pinnar och sånt. Hon fick en valp i början av maj. Så nu ser hon förskräcklig ut i pälsen. Men hon blir nog fin snart igen.

Han-Solo.

Han-Solo, Lilla Mys valp. Är cirka tio veckor idag. En supertrevlig hanvalp som har fått socialisera sig med våra andra hundar och lekt med 10-årige sonen. Han fick heta Solo eftersom han var själv. Men sonen ändrade det till Han-Solo från Star Wars. Grymt trevlig vovve.

Socker.

Socker, en supersöt grå finsk lapphundstik. Hon fick heta Socker just för att hon är så förskräckligt söt!! Man smälter direkt man ser henne. Hon är alltid glad och positiv. Något hysterisk i sin iver ibland, men hon blir lugn när hon får total, ensam uppmärksamhet. Född 2017.

Happy.

Happy, en glad lapsk vallhundstik. Hon verkar ha fått mycket uppmärksamhet tidigare då hon är väldigt social och kan en del tricks, som att snurra runt på bakbenen. Just för att hon är så glad fick hon heta Happy. Född 2013.

Mattanten.

Mattanten, eller Tanten, en äldre lapsk vallhundstik som har ett stort intresse – mat! Hon äter inte som vanliga hundar – hon inhalerar maten och håller nästan på att sätta i halsen, även om hon får äta ifred. I kroppen påminner hon om Tjuren Ferdinands mamma, svankryggig och med tydliga höfter – även om de är knubbiga. Inte den snyggaste i gänget, på bilden är hon dessutom i fällning, men åh vad jag unnar henne en skön tillvaro hos en trevlig familj. Har bott med Mysak, de båda gillar varann. Född 2013.

Notera: det handlar om finsk lapphund och lapsk vallhund. Båda raserna har lätt till skall, de gillar att skälla och gör det gärna och ofta, särskilt utomhus i hundgård. Inomhus går det betydligt bättre. De är inte särskilt skälliga i samband med hundmöten, då uppför sig alla bra. I stort sett ingen drar i kopplet på promenader. Alla är glada och sociala. Hör av dig till Carl-Johan Waller om du vill veta mer.

 

Tro ingenting. Var nollställd. Det var mitt mantra.

I dag tävlade jag och Hagel i Nose Work klass 2 i Luleå. Jag hade haft några tuffa tävlingar bakom mig då det jävlats en hel del. Jag hade börjat tvivla på mig själv. Det var ju jag som sabbade allt många gånger. Som nu senast i Kumla.

På banvandringen för utomhussöket säger domaren att allt ingår: Golv, väggar och tak. Det – i kombination med att jag hört andra tävlande säga att det brukar bli svåra tävlingar när dessa domare dömer – ofta gömmor på höjd och så – gör att jag genast spanar uppåt. Utan att jag märker det så tänker jag ”Där och där vore det passande att göra en svår hög gömma”. Först några dagar efteråt inser jag hur korkat det var. I alla fall när man har en sådan mottaglig hund som jag har. För omedvetet styr jag Hagel med min förväntan. Omedvetet blir han då också mer noggrann där jag har hög förväntan. Och omedvetet tolkar jag det som att han minsann har ett intresse där, precis där jag trodde! Ja, nu när jag beskriver det så inser både du och jag hur korkat det är! Men det är så himla lätt att trilla dit! Så på utomhussöket hittar vi en rätt gömma i en skräpkorg och sedan dras jag till mitt misstänkta ställe. Och minsann vindar Hagel in lite extra där. Och till slut har vi lurat varann så jag säger markering istället för att faktiskt röra mig därifrån. Det ser du på filmen här. Även om det svider visar jag upp filmen ändå. En gratis lektion i hur man INTE ska göra.

Så. När jag nu startade i Luleå hade jag hunnit analysera det där. Jag insåg att jag gjort precis samma misstag som jag gjorde på min första NW-tävling i klass 1. Den kan du läsa mer om här. Har jag då inte lärt mig någonting på den här tiden? Hur skulle jag göra för att inte klanta mig igen? Jo, jag bestämde mig för att vara HELT nollställd. Inga förutfattade meningar. Inte tro ett skit. Bara gå in och söka av varje meter med samma inställning. Inget ställe är viktigare än något annat. Så under hela banvandringen och hela tävlingsdagen upprepade jag för mig själv: Tro INGENTING!

Dessutom vet jag att jag oftast är för peppad första dagen. Jag vill för mycket. Jag har längtat för länge. Jag gillar tvådagars-tävlingar för då är jag och Hagel lite mer sansade dag två. Men nu var det bara en endagstävling i Luleå. Hur skulle jag lösa det? Jo, sambon och sonen fick ordna en låtsastävling dagen före. Med tidtagning och allt. Sambon tog tid och sonen gick helhjärtat in för filmuppdraget =). Här kan du se hur det såg ut.

Så var det dags för oss att starta. Vi hade startnummer 18 av 25. Alla fyra sökområden gjordes i ett svep. Först utomhussöket. Två gömmor, tre minuters söktid.

Utomhussöket. Domare P-A Bergström fick äran att vara med på bild.

Sedan fordonssöket. Två fordon. En gömma. Två minuters söktid.

Fordonssöket.

Efter det behållarsöket. Två gömmor. Två minuters söktid.

Delar av behållarsöket.

Slutligen inomhussöket. Två gömmor. Tre minuters söktid.

Inomhussök: sökområdet till vänster.
Sökområdet till höger. Plus att det var en hylla på högra väggen.

Min plan var att söka av mitten först på utomhussöket. Det kändes mer konkret att börja med lådan mitt framför starten och trädgårdsmöbler än stegen till vänster som var min första tanke. Hagel var peppad. Han drog in området med bra fart. Vi kollade av lådan, trädgårdmöblerna, sedan åt vänster och sökte av stegen och annat jox som stod där. Vi kollade av husväggen och gräset. Sedan fick han vind och drog mot lådan vid starten. Där märkte jag snabbt att det var något därunder. Den gömman hade nog inte Hagel haft tid att bry sig om när han var så laddad i starten.

– Markering!

– Rätt.

Yes, bra start. Klanta inte till det redan nu. Sök vidare i lugn och ro. Var har vi inte varit? Vi har inte kollat på höjd intill husväggen. Så jag viftade med handen så att Hagel skulle söka av fönsterkarmarna. Där får vi ett oväntat intresse. Bakom ”spjällen” intill ena fönstret.

– Markering!

– Rätt.

– Färdig!

Oj, så spännande det är att tävla! Jag går igång så in i bängen. Pulsen är typ på max och jag har så mycket adrenalin i benen att jag knappt kan gå vidare till fordonssöket. Puh, samla ihop dig nu för sjutton. Det är mycket kvar än. Ett djupt andetag och så kastar vi oss in i fordonssöket. Vi börjar framtill på personbilen och backar mot släpet. Hagel får intresse vid kanten på släpet och jag börjar fundera om jag ska säga markering. Men så lugnar jag mig själv. Tidtagaren har ju inte ens sagt 30 sekunder, varför ska jag ha bråttom? Vi måste ju kolla andra sidan först. Så vi söker vidare, runt baksidan av släpet och så på motsvarande ställe fast på andra sidan får jag en mycket tydligare markering.

– Markering.

– Rätt.

– Färdig.

Ojojoj, oerhört spännande nu. Vi är ju faktiskt fortfarande med i matchen. Stor publik har vi också som hänger med in till behållarsöket och inomhussöket. Särskilt behållarsöket har strulat på sista tiden. Jag vet inte riktigt varför faktiskt. Men jag känner en viss oro att vi ska klanta oss igen. ”Nåja, ge bara Hagel tid att lukta på alla behållare så har du gjort vad du kan” – tänker jag.

Han springer in med lite för bra fart. Hinner inte lukta ordentligt tycker jag. Slarvar runt och vill gärna göra ett inomhussök av det istället. Men jag visar tydligare på några burkar och då blir han mer fokuserad. Han stannar till vid en burk. Visar att den luktar spännande.

– Markering.

–Rätt.

Yes, en till bara. Var är den? Snart stannar Hagel vid en till burk. Jag känner att det måste vara rätt.

– Markering.

– Rätt.

– Färdig.

Shit pom fritt alltså. Nu har vi ETT sökområde kvar. Inte klanta sig nu! Det är inomhussök med två gömmor. Tre minuter. ”Det är gott om tid” – intalar jag mig.

Nu gör vi något riktigt snyggt faktiskt. Jag gör som jag brukar på inomhussök, jag går in, vänder på hela ekipaget och startar honom i dörrkarmen på höger sida. Och direkt ser jag att han faktiskt har en doft! Vilken luring! Jag väntar in tills han har bestämt sig.

– Markering.

– Rätt.

Yes, då är det bara EN gömma kvar. Hjärnan samarbetar INTE utan börjar tänka sånt som ”oj, så nära ett diplom, TÄNK om det blir ett diplom” och jag skriker inombords till min hjärna ”Du har inte tid med det där nu. Håll käften och läs hund för fan”. Faktiskt! =) Så jag läser hund. Vi söker runt i rummet. Får lite intresse kring tjock-tv:n men inte mer än så. Efter ett varv börjar jag anvisa lite högre. Och där, på högra kanten av whiteboarden, ser jag ett intresse.

– Markering.

– Rätt.

– Färdig.

Sedan brakar jublet igång. Vårt andra diplom! Såååå himla skön känsla! Min plan om att INTE TRO NÅGONTING höll! Genrepet med sambo och son gav ett lugn. Eller så hade vi bara tur!? Men det var väldigt skönt att ha lite tur en gång. Nu kan vi klanta oss på typ sju tävlingar till innan jag blir deppig igen. =)

/Susanne

Pepsi behövde träna – så Ulrika ordnade egna hundmötesträffar

I samband med att jag ordnade hundmötesträffen i februari så kommenterade Ulrika Wallin från Sundsvall ett av inläggen. Hon ville så gärna träna hundmöten, men beklagade att det inte fanns några sådana träffar i Sundsvall. Jag taggade då några hundägare i Sundsvall som jag känner, ifall de ville ordna något. Men intresset verkade inte så stort. Så jag peppade Ulrika att ta tag i det själv. Det blir faktiskt ofta bäst då. Och dessutom får man forma det som man själv vill ha det! =)

Efter viss tvekan satte hon igång. Ett par dagar senare skickade hon ett meddelande:

”Helloj!
Nu har jag fixat en Hundmötesgrupp och vi är redan många medlemmar👍
Tänkte höra om jag får kopiera dina tips och steg och lägga in så alla får läsa.
Jag är ju inte precis nån som kan lära ut själv och jag vill att det blir så seriöst som möjligt.
Vore jättesnällt!😃

Så glad jag blev. Självklart får hon länka/visa mina tips. Om du undrar vad det är för tips så hittar du dem här. Så roligt att även hundägarna i Sundsvall får chansen att träna hundmöten under ordnade former. Om du bor i Sundsvall eller trakterna däromkring ska du leta efter en grupp på FB som heter Hundmötesgrupp Sundsvall.

Själv ska Ulrika träna med sin blandras Pepsi, han är maltezer/bichon frisé och lite coton de tuléar. Det är han du ser på bilden överst i inlägget. Fotot har Ulrikas dotter tagit: Josephine Wallin.

Nu hoppas jag att du som bor i ett samhälle eller på en ort där det inte ordnas några hundmötesträffar tar tag i detta. Eller kanske du vill ordna fler träffar än vad jag hinner ordna i Skellefteå? Det är inte så svårt:

  • Välj en dag och en tid.
  • Välj en bra samlingsplats med gott parkeringar.
  • Välj en passande slinga där hundägarna ska gå. Cirka en km är bra om det kommer 10-20 ekipage. Efter att jag fick ”chockartade” 80 ekipage på en hundmötesträff har jag hittat en slinga som är tre km. Kanske ska du snitsla upp slingan så ingen går fel? Och ta en skärmdump av en karta i datorn och skicka med i informationen?
  • Lägg ut info på FB. Be folk dela. I informationen kan du skicka med mina, eller andra bra, tips kring hundmöten. Skriv också att hundarna får stanna kvar i bilarna medan ni styr upp i vilken ordning ni ska gå. Påminn om bajspåsar och extremt populärt godis eller favoritleksaken.
  • När ni samlas: hälsa alla välkomna. Dela upp gänget i två grupper. Ena gänget går åt ena hållet på slingan, med cirka 50 meter mellan varje ekipage.  Andra gänget går åt det andra hållet, med cirka 50 meter mellan varje ekipage. Alla hundägarna tar inte ut sina hundar på en gång, utan helst en i taget så det inte blir så stojigt innan avgång utan att det känns mer naturligt med hundmötena när ni senare börjar mötas.

Är du fortfarande tveksam? Varför ska jag … kanske du tänker. Jamen vem sjutton gör det annars? Vill du träna eller inte? Kom igen nu! Om du ordnar det så får du ju bestämma dag, tid och plats. Helt perfekt, eller hur? =)

/mvh Susanne