Ju fler vi blir – desto viktigare blir moralen

Nose Work växer lavinartat! Så himla kul. Det är ju en sådan perfekt aktivitet och tävlingsform för alla hundar och alla förare. Men jag börjar ana ett växande problem.

Ha koll på hur många dofter du sätter ut.

Det gäller alla slarviga och nonchalanta hundägare som inte orkar ha riktig koll på HUR MÅNGA doftgömmor som lagts ut, eller exakt VAR för den delen. Om de inte lyckas samla in alla doftgömmor efter avslutat sök så rycker de bara på axlarna och åker därifrån. Ja, en del verkar inte bry sig om att plocka bort doftgömmorna överhuvudtaget!? Så himla uselt!

Redan nu har jag och flera andra Nose Workare drabbats av detta, kanske du också? Det har hänt både i vissa kända Nose Work-lokaler samt på mer offentliga platser. Det är INTE kul att hitta gamla möbeltassar och topsar när man söker med sin hund! Hur sjutton ska jag veta hur pass aktiv den där doften är? Ska min hund markera eller inte? Vad är det överhuvudtaget för doft? Eller är det en negativ bärare, alltså en tops eller möbeltass som inte har fått doft på sig?

Nä, härmed utropar jag ett skarpt ”SKÄRPNING” till slappa hundägare som inte verkar fatta hur viktigt det är att rensa efter sig. Tänk först efter VAR ni sätter era gömmor – kolla så att ni vet att ni kan komma åt dem och få loss dem senare. Och skulle det ändå jävlas så att topsen/möbeltassen trillar ned bakom en list eller så – ja, bryt upp listen och ta bort doften! Då och då träffar jag på hundägare som säger ”Äh, den där får vi inte upp – låt den ligga” och jag får verkligen behärska mig för att inte ”gå bananas”. Och kan ni tänka er – när jag strax därefter verkligen ger mig den på att få upp den där doftgömman så går det!? Det handlar först och främst om inställning och moral. Sedan handlar det delvis om att ha bra verktyg också. Ta med kniv, näbbtång och liknande.

Näbbtång – ett bra verktyg för den ansvarsfulla Nose Workaren.

Sedan vill jag ge världens största och varmaste APPLÅD till alla som verkligen tar sitt ansvar på fullaste allvar och ser till att varenda doftgömma blir bortplockad. Ni är mina hjältar! Jag tror ta mig sjutton att jag ska ordna t-shirts eller sådana pins som man sätter på jackan/väskan där det står: ”Jag tränar Nose Work ansvarsfullt” eller ”Jag tränar NW med moral” eller ”Bästa sättet att träna NW  är med moral” eller nåt liknande. För att visa att man hör till den skaran som ser till att plocka bort ALLA gömmor efter avslutat sök. Eller kommer du på något ännu bättre som det kan stå?

/ Susanne

 

 

Jag fick ståpäls när jag såg dem på doftprovet

Jag har träffat på något häftigt. En helt blind hund. Som älskar Nose Work. Och som klarade sitt doftprov i fredags.

Det handlar om fyraåriga Ling, eller Blindstyre, som hon också kallas. Hon är blandning mellan chihuahua och kinesisk nakenhund. Hon kom till matte Lena Rubin, Vilhelmina, för några år sedan. Allt eftersom har synen försämrats och idag är hunden helt blind.

Lena Rubin och Ling.

När hundar har stora handikapp eller sjukdomar kan jag ibland tänka ”Vad är det för poäng med att ha kvar dem? Vad har de för liv egentligen?” Många gånger är det bara för att hundägaren inte har förmågan att acceptera läget som dessa hundar får kämpa vidare.

Med Ling känner jag inte så. Både Ling och hennes matte har successivt lärt sig leva med hennes funktionshinder. De har hittat andra sätt att lösa vardagen. Och de har hittat Nose Work. Det gör att Ling får jobba med sitt främsta sinne, träna på att ta sig fram, lösa uppgifter och känna sig duktig. Och då får hon precis ett sådant hundliv som jag önskar alla hundar.

Det är enormt fascinerade att studera dem. Som på doftprovet som du kan se film på nedan. Matte Lena balanserar på den där hårfina linjen där hon ger hunden utrymme att göra sitt jobb, samtidigt som hon genom att trampa åt olika riktningar hjälper hunden att hitta lådorna. Jag fick ståpäls längs benen när jag såg deras samarbete. Så vackert.

– Det här är så stort för oss. Hon är blind och jag är utbränd. Att vi klarade det, summerade Lena efteråt.

Nästa dag deltog de på en peppkurs som jag hade. Nu när de klarat doftprovet är ju nästa steg att fundera på tävling. Hur kan Lena på olika sätt träna sin hund på bästa sätt inför tävling? Finns det några sätt som hon kan hjälpa sin hund att förstå hur området ser ut, vad hon ska söka av?

– Ling har ju lärt sig att undvika husväggar, hörn och sådant för att inte krocka med det. Jag hjälper henne att veta var hon ska söka genom att jag trampar åt det hållet, men det blir svårt vid husväggar och liknande, hon hamnar lätt bakom mig, berättar Lena.

Vi testar att hon får klappa lite på husväggar och andra saker, så att Ling hör var väggen eller nästa sökområde är. Det kan du se på filmen ovan. Det funkar bra, det blir liksom att Ling får jobba som en fladdermus som skickar ut signaler som studsar mot väggar. Men det får man inte göra på tävling, rör man saker i sökområdet så blir det felpoäng eftersom man bland annat anses smitta med sin doft. Vi funderar om det skulle vara möjligt att få dispens och använda en sorts blindkäpp som Lena kan hålla i och dutta mot delar i sökområdet för att hjälpa Ling? Då blir smittan mindre än om hon klappar med handen.

Belöningsdax.

Det skulle även vara bra att få lite extra tid på sökområdena. Ling kan ju inte röra sig lika snabbt och obehindrat som andra seende hundar utan går och känner sig fram för att inte smälla in i saker och göra sig illa. Det tror jag inte ska bli några större problem. Jag vet att funktionshindrade förare redan idag får extra tid på sökområdena. Så varför skulle inte en funktionshindrad hund få 30 eller 60 sekunder extra?

– Det handlar ju inte om att vi ska stå på pallen. Men det skulle vara roligt att ta ett diplom, säger Lena.

Hursomhelst är det fantastiskt kul att se dem jobba ihop. Det bevisar att Nose Work är för alla!

/ Susanne

Gräsgömmor och viaduktgömmor är nästa projekt

I söndags tävlade jag och Hagel vår andra officiella Nose Work-tävling i klass 2. Vi hittade inte alla, men flest gömmor, vilket gjorde att vi vann.

Det var ju kul förstås. Särskilt när arrangörerna av Nosjakten i Sundsvall verkligen ser till att ha ett gediget prisbord. Fast mest av allt vill jag ju ha ett diplom. Men för det krävs att vi hittar ALLA gömmor. Och nu missade vi totalt tre stycken.

Vi startade som näst sist i vår grupp med åtta deltagare. Första momentet var utomhussöket.

Utomhussöket.

Min plan var att strunta i gräset i början och gå rakt fram och starta Hagel mot vänstra änden av tunneln. Då skulle det bli något konkret att söka av på en gång och lättare att fatta att det är Nose Work vi ska pyssla med. Om vi började i gräset fanns det en liten risk att Hagel kunde tänka rastning först och det vore inte så bra.

Så det gjorde vi. Och som vi jobbade. Hagel nosade och nosade, kämpade och sökte. Vi kollade av ena sidan av tunneln, staketet på andra sidan, gräset och över på andra sidan av tunneln. Där fanns det möjligen någon vittring eller så var det bara många hundar som trampat och nosat runt där vilket gjorde Hagel extra fokuserad. Vi fortsatte genom tunneln tillbaka mot startplatsen. Sökte av gräs och annat där också. Hagel nosade noggrant på plastbandet som avskärmade området. Återkom igen till tunneln där vi börjat och sökte ett varv till. Märkligt. Visst såg jag ibland ett ökat intresse här och var, men jag fick aldrig den där magkänslan att ”Där är den”. Så tiden på fem minuter gick ut. Vi hade inte hittat en enda av de två gömmor som var placerade där! Det visade sig senare att det hade inte heller någon annan i gruppen. Inte en enda hittade någon gömma. Enormt trist. Domaren Siw Rüden hade genomgång med oss senare och visade var gömmorna var. En i gräset strax före vänstra sidan av tunneln. En annan på cirka 1,20 meters höjd inne i tunneln, bakom en fristående stock. När man tittade på dem sådär så var egentligen ingen gömma särskilt svår. Men något särskilt måste det vara när ALLA misslyckas.

Min egen tolkning och lärdom är att jag och Hagel måste träna mer på gömmor i gräs/buskar. Det var ju också den enda gömma vi inte hittade på tävlingen i Hörnefors för några helger sedan. Jag tror att sådana gömmor ger ifrån sig ganska lite doft. Det blir mycket gräs och annat som kan ligga över och dämpa doften. Och så är min bedömning att dofter satta i tunnlar och viadukter är svåra att ta, eftersom det blir som en vindtunnel rakt igenom. Så det ska vi träna på. Vi ska leta upp varenda viadukt i närområdet och sätta gömmor där. Ska du också träna på det? Ta en bild när du viadukt-tränar och lägg upp på Rackarungarnas FB-sida vetja! =)

Behållarsöket.

Efter det var det liksom inte så spännande längre. Diplomchansen var ju borta. Så jag kunde slappna av och bara se till att allt blev så bra som möjligt från och med nu. Nästa sökområde var behållarsöket. Det bestod av ett helt gäng oanvända målarburkar och lite annat smått och gott som en resväska, liten trästol med lock i sitsen, en kopparkaffekanna, en kastrull med lock, en handväska och liknande. Jag och Hagel började från vänster och fick träff i första burken. Markering. Rätt! Yes! Så körde vi vidare. Han nosade och nosade. Förbi alla småsaker och väskor och in på målarburkarna i andra änden. Där var det lite spännande. Han välte ned några burkar men ville inte bestämma sig för någon särskild. Så vi kollade av väskorna och kastrullerna igen. Ingen träff. Åter mot målarburkarna som varit intressanta. ”30 sekunder kvar” hojtade tidtagaren. Hmm. Äh, skit samma. Jag chansade på en målarburk som Hagel puttat ned. Markering. Fel. Jaha, men var sjutton är den då sa jag med uppriktig nyfikenhet. Hagel hade ju kollat allt minutiöst tyckte jag. Siw bad oss kolla av den blå skinnhandväskan igen. Hagel kollade en gång. Ingen reaktion. Hagel kollade en till gång och NU kände han doften. Jag berömde högt och ljudligt. Hagel hade gjort sitt bästa. Mer kan man inte göra. Jag satte också upp täta skinn-handväskor på min ”att-träna-på-lista”. De verkar också ge ifrån sig lite doft. Och då måste hunden lära sig att vara mer noggrann.

Siw Rüden hade senare genomgång och visade var gömman var gömd i den blå handväskan. Endast en hund av åtta hittade denna gömma.
Fordonssöket.

Nästa sökområde var fordonssöket. Tre fordon på tre minuter. Vi började i ena bakänden på första vita släpet. Sedan runt hela fordonet så att det var klart. Över till fordon nummer två. Sökte av framsidan, vänstra sidan och baksidan. Vi skulle ta högra sidan sedan efter att vi kollat av tredje fordonet. Över till släpet. Och där fick vi äntligen en träff på ena kanten. Markering! Rätt. Yes. Snabbt vidare runt släpet. Högra sidan av mittersta fordonet. Inget intressant än. ”30 sekunder kvar” hojtade tidtagaren. Visst kunde han bara hålla käften ibland? =) Okej, då borde den andra doften rimligen sitta på det första fordonet. Så åter dit och kolla baksidan, runt hela vägen igen och åter på baksidan. Och DÄR i hörnan äntligen hittade Hagel något. Markering. Rätt. Jag belönade och skuttade av glädje. Och så tittade alla så konstigt på mig. Vad nu? Just ja! ”Stopp, stopp … nej, färdig”. Man ska ju säga färdig i klass 2 när man hittat andra gömman. Som ett sätt att träna för klass 3.

Efter det var det lunchpaus med fantastisk fläskfilé med potatisgratäng och kantarellsås! Alltså det vattnas i munnen även nu när jag skriver om det dagen efter. Arrangörerna av Nosjakten kan verkligen ordna trevliga tävlingar med god cateringmat. Det är ett tips – unna er att köpa mat när arrangören fixar – då kan ni sitta där i lugn och ro och äta och surra Nose Work med en massa andra nördar – istället för att rulla iväg och hitta någon kladdig hamburgare eller torr sallad någonstans =)

Inomhussöket. Ser du den blå Ikeapåsen till höger om fönstret? Där var en gömma.

Efter lunch var det dags för sista momentet: Inomhussök. Det var ett ganska stort omklädningsrum med en massa kläder, handdukar och skor. Det ansågs vara så många naturliga störningsdofter att inga extra behövde läggas in. Vi hade fyra minuter på oss.

Jag bestämde mig för den taktik jag oftast kör, först kanterna runt och sedan kolla av mitten. Så vi började till vänster. Kollade av bänkar och annat. Vid den andra väggen var det intressant uppåt. Hagel duttade lite på en blå Ikea-påse men släppte det. Hmm. Okej, tipset från förra tävlingen ploppade upp i mitt huvud ”Ge varje meter lika mycket uppmärksamhet”. Så jag tänkte att jag ska inte harva runt här nu och trycka på Hagel att söka om och om igen utan vi fortsätter och kan kolla av det där senare. Vi sökte vidare. I nästa hörna var det intressant igen såg jag, men Hagel kunde inte bestämma sig. Han sökte uppåt men släppte det. Okej, vi fortsatte, kollade mittenområdet med träningscykeln och fortsatte sedan på ett nytt varv. Åter en del intresse vid den blå Ikeapåsen. Jag tog om och viftade uppåt. Hagel hoppade upp på bänken och duttade på påsen igen. Antingen var doften någonstans vid påsen eller så ännu högre upp. Jag bestämde mig för att köpa den. Markering. Rätt! Puh! Sedan sökte vi vidare. Den där envisa tidtagaren hojtade ”30 sekunder”. När man hör det så ska man tänka två saker. Var har vi haft intresse? Var har vi inte varit? Vi hade haft intresse i hörnan. Så vi drog dit. Hagel jobbade högt men hittade inget. Så jag testade att visa att han skulle söka lågt. Och där hittade han något i en ryggsäck på golvet. Markering. Rätt! Yes. Jag berömde Hagel och ställde mig sedan upp. Nu såg de så konstiga ut igen. Just ja. Färdig! Bra att träna på det även om det nog bara var någon halv sekund kvar av maxtiden ändå. =)

När jag kom ut skulle dottern precis gå och göra sitt sista sök i klass 1 med cavaljeren Gizmo. De hade klarat inomhussöket, fordonssöket och utomhussöket. Kvar var nu behållarsöket. Om de klarade även det skulle de få sitt andra diplom. Åh, vad jag önskade det! Så kom hon tillbaka. Och log. Jag skrek utöver mig och kramade om henne. Jätteuppskattat av en sjuttonåring förstås. Pinsamma mamman. Men vadå, ett diplom måste ju firas högljutt – eller hur!?

Jisses vad priser vi fick!
Utomhussöket.
Behållarsöket.
Fordonssöket.
Inomhussöket.

Efter det var det dags för prisutdelning. Och herregud vad priser vi fick! Dottern blev ju totalt trea i sin klass. Jag vann min klass och blev tvåa i fordonssöket och etta i inomhussöket. Jisses vad vi fick bära! =)

Sedan rullade vi de 40 milen hem igen. Glada och lyckliga. Och en smula megatrötta =)

/ Susanne

Jag väntar tillökning!

Nu har jag stora nyheter. Familjen ska utökas med en liten.

Ja, det handlar förstås om en valp. Jag har efter en tids letande hittat en valpkull där jag fått klartecken att jag får bli en av de stolta ägarna till en av de båda hanvalparna. Ska bli så spännande och kul.

Vad är det för hundras kanske du undrar? Jo, jag har tänkt på vad jag vill ha min hund till. Jag vill köra Nose Work, lydnad, rallylydnad, bruks, fågeljakt och drag. Därmed behöver jag en allround-hund. Hade jag bara velat göra de fyra-fem första sakerna så hade jag nog faktiskt skaffat en till cavalier king charles spaniel. Det är mycket hund i litet format. Men jag vill också köra drag. Och även om Gizmo gjort sitt bästa i dragselen så blir det ändå inte riktigt jämna lag när han ska springa bredvid vorstehn Hagel och våra siberian huskys.

Jag kunde absolut ha skaffat en till vorsteh. Jag var på vippen. Men jag gillar att testa nya raser. Jag har en massa raser på min ”vill-ha-i-framtiden-lista”. Så vad blev det då? Du som är insatt i hundraser och gillar frågesport ska få chansen att utmana dig själv:

  • På fem poäng: En ras som ursprungligen kommer från Tyskland.
  • På fyra poäng: Finns i två storlekar.
  • På tre poäng: Den mindre är brunskimmel eller brun och vit-fläckig. Den större är svartskimmel eller svart och vit-fläckig.
  • På två poäng: Vad heter liten och stor på tyska? Den mindre är vanligare. Jag ska skaffa den större.
  • På ett poäng: En stående fågelhund som ser ut som en långhårig svartvit vorsteh.

Fixade du det? Annars kommer facit här:

Det är en grosser münsterländer.

Och hur sjutton ser en sådan ut kanske du tänker? Scrolla ned vetja!

Den 1 oktober åker jag till Tromsö i Norge för att hämta valpen. Det är cirka 85 mil dit. Det är det näst längsta jag har åkt för att hämta en valp. När jag var 17 år och inte hade körkort fick min stackars mamma skjutsa mig de lite dryga 100 milen till Oslo (enkel väg) för att hämta min malinois Nitro. Men det är det värt. Det känns viktigt att få träffa uppfödaren och själv skulle jag aldrig sälja en valp om inte valpköparen orkar komma och hämta den personligen.

Det blev endast två hanhundar i kullen. Jag och den andra köparen, som faktiskt är från Örnsköldsvik, åker dit samtidigt och ska välja. Hoppas att vi fastnar för var sin valp, inte samma! Jag vill ha den jobbigaste valpen, den som gillar att brottas och ”döda bytet”. =)

Det här är den ena hanvalpen.
Det här är den andra hanvalpen.

Så nu har du säkert en sista fråga på tungan. Vad ska valpen heta?

Jo, eftersom Hagel heter Hagel och den här nya vovven ska bli en drag- och jaktkompis så ska han förstås heta …. trumvirvel … Skott! Så att jag kan ropa HagelSkott! =)

/ Susanne

Vad jag lärde mig på förra tävlingen som jag ska bli bättre på nu

Jag tävlade min första officiella klass 2-tävling i Nose Work i Hörnefors den 3 september. Och jag har banne mig inte haft tid att berätta om mina lärdomar från den tävlingen förrän nu. Men det passar ju bra, för nu i helgen väntas nästa klass 2-tävling i Timrå och då ska jag dra nytta av det jag har lärt mig. Jag tänkte berätta om det så att du också kan lära dig av mina misstag =)

I klass 2 tillkommer ju alltså doften lagerblad. Det är ofta två gömmor på varje sökområde, men ibland bara en. Som tävlande får du veta hur många gömmor det är innan du sätter igång. I Hörnefors var det två gömmor på alla områden utom behållarsöket, då var det en doftgömma.

Så här såg sökområdena ut:

Utomhussök.
Fordonssök.
Behållarsök.
Inomhussök, med domaren P-A till vänster =)

Vi var nio tävlande i klassen. Jag och min vorsteh Hagel startade som nummer 5. Vi började med utomhussöket. Vi hade 3,5 minut på oss. Jag fokuserade först på själva huset i mitten av sökområdet. Vi fick lite intresse i ena hörnet men han släppte det och sökte vidare. Längre bort, nedtill på ett räcke, fick han napp på en doft. Markering! Rätt! Yes, vi sökte vidare efter andra gömman. Nu ut i gräset och kring buskarna. Men inget napp. Däremot var Hagel lite intresserad igen i den första hörnan. Jag studerade honom. Kunde doften vara placerad längre in så hunden inte kommer åt? Den kan ju vara det i klass 2. ”30 sekunder kvar” sa tidtagaren. Hmm, dags att ta ett beslut. Jag visade Hagel längre bort på huset så han fick ta allt en sista gång i motvind. Nja, han visade ett visst intresse in under huset igen. Markering! Fel. Det var en störningsdoft av kanel vi … eller JAG … låtit mig luras av. Hagel hade ju faktiskt talat om flera gånger att det där skulle vi välja bort. Den andra doften låg placerad i gräset mellan två buskar. Lurigt. Där hade vi nog aldrig ens varit.

Nästa sökområde var fordonssöket. Vi hade 4 minuter på oss. Två fyrhjulingar utomhus och en brandbil inomhus. Vi började att söka av fyrhjulingarna. Ingen träff. Då började vi baktill på brandbilen. Sedan ena långsidan. Där hittade Hagel något! Markering. Rätt! Yes. Vi körde vidare, bara en knapp meter så var det något intressant igen. Hmm. Jag tog om det och lät Hagel söka igen. Lite intresse men han släppte det. Okej, vi fortsatte runt. Lite intresse upptill på framsidan. Vi tog om. Men inget mer än så. Så jag fortsatte. Runt brandbilens bakdel igen. Och så samma långsida igen där vi hittat doften. Snabbt förbi den för att kolla av det intressanta som varit just efteråt. Fortfarande liiite intressant, men Hagel såg inte ut som när han har doft. Så vi sökte framdelen igen, kollade av det där höga stället men fick ingen bra träff. ”30 sekunder kvar”. Åh nej! Ole dole doff. Vad skulle jag välja? Utreda brandbilen ännu mer, eller kolla om vi missat något i början? Jag galopperade tillbaka till den första fyrhjulingen och lät Hagel söka den en gång till. Och där vid fotsteget fick vi träff! Markering. Rätt. Puh. Glömde säga färdig men det var nog bara typ 10 sekunder kvar så skit samma =)

Nästa moment var behållarsöket. Nu var det bara en doftgömma. Maxtiden 2 minuter. Behållarna låg ”huller om buller” och jag hade bestämt mig för kanelbulle-metoden. Alltså att söka av behållarna i ytterkanterna först och sedan jobba oss inåt. Jag hade räknat dem, det var totalt 17 behållare. Vi började åt höger. Jag noterade att Hagel bara sprang över några av de första behållarna, så de fick vi söka av igen senare, men sedan kunde jag börja räkna i huvudet 1, 2, 3 och där hittade han något intressant i en kruka. Markering. Rätt. Jippie, duktig hund. Just ja, klar … eller färdig. Det är ju det man ska komma ihåg i klass 2 också, att säga färdig så tiden stoppas. Det är för att träna inför det som kommer i klass 3.

Efter det var det dags för inomhussök. Maxtid 3 minuter. Min plan var att börja åt höger och söka av ytterkanter/hyllor/väggar först och sedan saker i mitten. Det gick fint. Vi fyndade ganska snabbt en doft lite halvhögt upp i en hylla. Markering. Rätt. Sedan fortsatte vi. Borta vid en skåp var det intressant. Och även uppåt mot en skrivtavla. Men Hagel släppte det. Jag tog om ett par gånger, men han visade inget klockrent. Så vi sökte vidare längs den andra väggen. Och där hittade vi nåt kul i elementet. Markering. Rätt! Yes. Färdig! =)

Domaren P-A Bergström från Luleå summerade vår insats. Bra sökiver och självständighet. Men jag måste lära mig lita på Hagel. Inte traggla om på samma ställe – som på hörnan i utomhussöket eller brandbilen. Om det är en riktig doft så visar Hagel det. Om det är en störningsdoft så släpper han det.

– Ge varje meter lika mycket uppmärksamhet. Gå hellre tillbaka sen, var tipset från domaren.

Ett superbra tips! Det tog jag verkligen till mig. Att inte traggla och nästan ”tvinga” hunden att markera en störningsdoft bara för att man så gärna vill att den ska hitta. Utan låta den släppa och söka vidare. Och hittar vi inget när vi sökt allt kan vi återgå och dubbelkolla dessa intressanta ställen.

Vi missade alltså en gömma och hamnade på tredje plats. Ett helt okej resultat.

Vi fick silver i två moment samt en tredjeplats totalt.

Idag tränade jag att läsa min hund bättre. Att se hur han ser ut när det är en störningsdoft och en riktig doft. Först blev det behållarsök. Där reagerade han inte nämnvärt över störningsdofterna, kanel och citronpeppar, som jag lagt i några behållare utan hittade först lådan med eukalyptus och sedan korvburken med lagerblad. Notera hur Hagel smiskar till kameran med sin svans på slutet =D

Sedan blev det inomhussök. Hagel fick gå lite huller om buller eftersom jag skulle hinna filma också. Hade jag inte filmat hade jag styrt upp honom lite mer så han tagit en sak i taget 😉

Han hittade en doftgömma av lagerblad direkt. Sedan drog han förbi en störningsdoft som ligger på ett element, utan att bry sig. Efter det hittade han ett sugrör med eukalyptus bakom glipan i golvmattan. Och så in i nästa rum. Där hade jag placerat citronpeppar i papperskorgen. Han noterade det men släppte det. Sedan in en snabbis i första rummet igen och kontrollerade kanelen som jag gömt bakom Coop-påsen. Kanelen var verkligen intressant. Bra att få träna på den. Efter det återgick han i andra rummet och hittade en lagerbladsgömma i ett sugrör på stolen.

Jag gjorde flera sök till också. Men de slipper ni se. Nu ska jag sitta och titta på dessa filmer om och om igen så jag lär mig se hur han ser ut när han ivrigt kontrollerar en störningsdoft och när han faktiskt hittar en riktig NW-doft. Så hoppas jag att vi presterar bättre i Timrå på söndag. =)

/ Susanne

 

Så gick medlemsmötet i Göteborg

Så har jag varit på SNWK:s medlemsmöte i Göteborg. Det var intressant.

Det arrangerades ju tre möten i rad, måndag i Stockholm, tisdag i Göteborg och ikväll i Sundsvall. Jag valde att åka till det i Göteborg.

Redan på måndag kväll fick jag meddelande om att några i styrelsen bestämt att avblåsa den planerade domarutbildningen av SBK-domare. Den person som meddelade det menade att den hade full förståelse om jag därmed ville ställa in min resa. Men allt var redan klart och betalt, allt runt hundar och barn fixat. Och syftet med mina protester har inte varit att utbildningen ska ställas in, utan jag har ifrågasatt den skillnad som görs på folk och att man inte ens krävt NW-kunskap när de ska ansöka. Jag ville åka ändå för att få höra på vilka grunder detta beslut har tagits – helt enkelt VARFÖR. Och när delar av styrelsen så ändrade sig och ställde in allt ville jag förstås veta varför även då.

Vi var cirka 40 personer som samlades. Ordförande Bo Edoff inledde med att förklara att detta möte kommit till med bakgrund av frågan kring SBK-domarnas helgutbildning till NW-domare.
– Här ska ni få möjlighet att ifrågasätta – givetvis, sa han.

Sedan meddelade han att utbildningen tyvärr blivit inställd. Eftersom två personer valt att hoppa av så blev utbildningen inte kostnadsneutral längre. Och det hade varit ett krav för att den skulle bli av.
– De kände sig inte välkomna. Att deras kompetens blev ifrågasatt, när det blev en sådan massiv kritik mot utbildningen, meddelade Bo.

Sedan visade han upp en bild där domarna utan namn radats upp och deras kompetens skrivits bredvid. Många hade angett att de tränar Nose Work.

Efter det visade han en bild från ett utdrag ur protokollet som skrevs när de beslutande om utbildningen. Den informationen stämmer inte med den information som gick ut till brukshundklubbarna och som sådana som jag fick ta del av. I protokollet påstås att de domare som tas in till utbildningen ska ha ett genuint intresse för NW och kännedom om Nose Work. Jag förvånas. I inbjudan till domarna stod att NW-kunskap var önskvärt men inget krav. Det var DET jag reagerade mot. Att man redan på förhand tyckte att dessa SBK-domare var så kompetenta att det inte spelade någon roll om de inte hade träffat på Nose Work förr. Jag, och många andra, reagerade mot att de endast behövde utbildas EN helg och sedan bakdöma två tävlingar medan vi NW-instruktörer först skulle klara en lista med krav och sedan utbildas tre helger, arrangera tävlingar i klass 1-3, filma alla ekipage och sedan bakdöma två tävlingar.

Men nu är domarutbildningen för SBK-domare avblåst. Jag upplever att styrelsen menar att det är vi kritikers fel. Även om Bo Edoff inledde med att vi får ”ifrågasätta – givetvis”. SBK-domarna har upplevt det som att deras kompetens ifrågasätts. Medan styrelsen inte tycks visa samma förståelse för att de, genom att ge ett sådant snabbspår till SBK-domarna, ifrågasatt vår kompetens som NW-instruktörer.

Jag poängterar igen, jag har inget emot att SBK-domare utbildas till NW-domare. Tvärtom ser jag många fördelar med det – som att sporten etableras snabbare på brukshundsklubbar och att det blir fler tävlingar. Däremot häpnade jag över att ingen NW-kunskap krävdes. Det gjorde ju att de kunskaper som vi instruktörer samlat på oss genom åren, med flera hundra utbildade ekipage som gjort doftprov, eget tävlande och arrangerande av tävlingar, inte var värt ett skit i jämförelse. Så om styrelsen från början tydliggjort att NW-kunskap, genom ex vis ha hållit kurser eller tävlat, var nödvändigt så hade jag sett mycket positivare på detta.
Styrelsen medgav också under mötet att det blivit en ”olycklig formulering”.

Efter det blev mötet mer konstruktivt. Nu fick jag äntligen svar på min fråga om varför beslutet om snabbutbildningen togs.
– För att vi sökte domare i speciella delar av landet. Vi behöver den kompetens som dessa domare besitter, förklarade Bo Edoff och kassören Marina Eklund skyndade sig att förtydliga:
– Det var för att få fram domare fortare. För att det var sådan domarbrist.

Sedan utbröt en diskussion om på vilket sätt man utrett och konstaterat denna domarbrist. Meningarna gick isär om det överhuvudtaget ÄR en domarbrist. Nåväl, jag har aldrig haft problem att få domare men jag har ju varit beredd att flyga in dem från Stockholm. En lokal domare har ju inte gått att uppbringa, så visst är det domarbrist lokalt sett.

Någon åhörare frågade varför styrelsen valde att inte köra domarutbildningen av NW-instruktörer under 2017.
– Vi vill utvärdera den tidigare utbildningen först, svarade Marina.
Det svaret har jag hört rätt länge. Det vore toppen om den utvärderingen kunde bli av snart så vi kan komma vidare. Om man vill komma vidare alltså. Men det lät lovande då Marina nämnde att under det första kvartalet 2018 inleds nästa domarutbildning för NW-instruktörer. Och för min del får jättegärna SBK-domare hänga med på den utbildningen. Så himla smart det vore att blanda oss så kan vi dela med oss av våra erfarenheter.

Nästa fråga gällde kravet som styrelsen satt att man från 2018 måste ha gått den webbaserade tävlingsledarutbildningen och gjort en praktisk del (ordnat en tävling) innan man blir godkänd att arrangera tävlingar. Problemet är bara att den webbaserade utbildningen ännu inte är klar. Och man ska ansöka om tävlingar tre månader före.

Jag frågade, apropå tidigare diskussion om kompetens och validering, om sådana som redan arrangerat tävlingar under 2017 skulle kunna få validera detta och inte behöva gå utbildningen. Även om jag gärna går den ändå. Men det kan bli tajt att hinna innan 2018 och för att minska risken med proppar så kunde det ju vara smart att låta tidigare arrangörer få validera sina kunskaper.
– Nej, alla måste gå utbildningen. Det har vi satt som krav. Däremot kommer vi att vara snälla när det gäller den biten. Självklart ger vi fortsatta dispenser om utbildningen ännu inte är klar. Vi vill ju inte att det inte blir tomt på tävlingar i början av 2018, sa Marina Eklund.
Fast efter en stunds vidare diskussioner säger hon sig ha kommit på en idé:
– Det kan bli möjligt att de som arrangerat tävlingar under 2017, och där vi sett att det fungerar, kan få validera sina kunskaper och inte behöver gå utbildningen.
Så bra. Det vore ju smart. Det skulle minska trycket och risken för en flaskhals som stoppar upp tävlingarna. Hoppas att idén tas med till styrelsemötet den 29 augusti.

Jag tog mig friheten att skicka med ett tips till styrelsen i deras framtida arbete: Tänk transparens; att vara öppen, ärlig och visa vad man håller på med innan beslut tas. Förklara VARFÖR vissa saker bör göras och VARFÖR andra saker får vänta. Ge samma information till alla.

Mötet avslutades i en bättre och konstruktivare anda än jag hade förväntat mig. Det kändes värdefullt att jag tog mig tid att resa till Göteborg.
Det är bra att få ansikten på folk, få en känsla för deras personlighet. Det gör det lättare med framtida kommunikation. Nu hoppas jag att vi rensat luften och kan fokusera på det roliga med Nose Work – att se hundar få lösa roliga utmaningar och känna sig duktiga och smarta. Och att se hundarnas förare imponeras av sina hundar. Det är det bästa jag vet! 😀

Jag åker till Göteborg för att få veta mer

När jag växte upp var båda mina föräldrar hundinstruktörer. Mamma var också testledare på korningar. Och pappa korningsdomare, lydnads-, bruks- och räddningshunddomare. Det där med domaruppdraget har aldrig lockat mig. Det är så roligt att tävla. =)

Men så började jag med Nose Work. Så fantastiskt kul! Jag blev certifierad Nose Work-instruktör 2015 och har hållit en massa nybörjar-, fortsättnings- och tävlingskurser i Nose Work. Jag räknade ihop dem häromdagen och fick det till över 200 ekipage! Jag har insett att jag vill banne mig också bli domare. Det här är så himla kul så jag vill hjälpa till att sprida sporten och dessutom se till att det blir fler Nose Work-domare i norr. Dessutom vill jag bredda mig och bli en instruktör som också är helt insatt som domare.

Jag läste på vad som behövdes. Jag skulle ha utbildat minst 50 ekipage, plus några andra krav. Jag klarade dem. Det stod även att sökande från delar av landet som inte hade så många domare skulle premieras. Jag borde passa in där också. Så jag meddelade Nose Work-klubben mitt intresse för att utbilda mig till domare. Det innebar en utbildning under tre helger plus att man skulle bakdöma på minst två tävlingar innan man blev godkänd.

Men nu vill inte styrelsen i SNWK utbilda några fler instruktörer till domare. Under obestämd tid. Istället har styrelsen beslutat att bruksprovsdomare som är sugna att bli Nose Work-domare ska få gå före. Under en helg ska de snabbutbildas, sedan bakdöma ett par gånger och sedan få köra igång. Erfarenhet av Nose Work är önskvärt – men inget krav!?

Det här resonemanget hänger jag inte alls med på. Jag fattar inte argumenten. Inte alls faktiskt. Har inte hört/läst några argument ens. Jag ser GÄRNA att det blir fler domare. Särskilt i norr. Men varför BARA bruksdomare? Varför inte både och?

Många kritiska röster har höjts mot beslutet. Nu ordnar styrelsen olika medlemsmöten runt om landet då denna fråga ska dryftas. Plus att vi ska få annan info om hur första halvåret med officiella tävlingar har fungerat.

Det erbjuds ett möte i Stockholm måndag den 21/8 kl 18.30. Då kan jag inte för jag håller i en inbokad kurs som jag inte vill ändra. Det blir så råddigt att hitta nya datum då alla deltagare kan.

Det erbjuds ett möte i Göteborg tisdag den 22/8 kl 18.30.

Det erbjuds ett möte i Sundsvall onsdag den 23/8 kl 18.30. Då kan jag inte för jag håller i en inbokad kurs som jag inte vill ändra.

Så jag nappar på Göteborg. Jag är beredd att prioritera det här. Visserligen är Göteborg längst bort om man ser till avståndet. Jag har väl sisådär drygt 120 mil enkel väg dit. Men det känns ändå smidigast, då behöver inga kurser bokas om. Jag kan åka flyg till Stockholm och byta där till Göteborg. Jag får övernatta i Göteborg och åka hem nästa morgon.

Det ska bli ett intressant möte. Det är inte livsnödvändigt för mig att bli Nose Work-domare. Det är sannerligen inte för det ”enorma” domararvodet jag vill döma. Om pengar är det viktigaste är det ju hundra gånger mer inkomstbringande att hålla en helgkurs istället. Jag tycker bara att det skulle vara ruggigt intressant att få växla upp ordentligt i just den här sporten och försöka föra den i en riktning som känns bra.

Så jag hoppas på att få några vettiga svar och argument som gör att jag förstår varför bruksprovsdomare, som inte behöver ha erfarenhet av Nose Work överhuvudtaget, anses mer lämpade än Nose Work-instruktörer med flera års erfarenhet i sporten. Något smart måste ju styrelsen ha tänkt.

Jag blev intervjuad av Hundetablissemanget i denna fråga. Det blev en podd som du hittar här: http://www.hundetablissemanget.se/det-senaste/nose-work-i-fa-ra-ndring

/ Susanne