Vår första klass 3-tävling i Nose Work

Helgen den 29-30 september deltog jag och Hagel i vår första klass 3-tävling i Nose Work. Det var Åbyn Byskes brukshundklubb som arrangerade och P-A Bergström var domare. Det gick överraskande bra. Vi klantade oss bara på utomhussöket, i övrigt skötte vi oss riktigt bra. Vi vann dessutom i klassen, vi var tre stycken. Här kan du se hur alla sökområden såg ut och hur vi löste utmaningarna.

Fira varje gömma – ett sätt att fokusera

Golfproffset Annika Sörenstam har alltid varit rätt duktig på att spela golf. Men inte alltid så proffsig. I alla fall om jag ska tro på den historia som NW-instruktören och hockeycoachen Conny Elfsberg berättade för mig på Nose Work-lägret förrförra helgen.

Conny berättade om när Annika ännu inte slagit igenom helt. Hon fanns med på listorna över duktiga spelare (den där listan kallas säkert något men jag orkar inte ta reda på det och ni fattar ändå) men var inte i topp. Hon tog hjälp av en mental coach som Conny nämnde ett namn på, men som jag glömt. Det gäller att bara komma ihåg det viktigaste – som jag kommer till alldeles strax. =)

Den här coachen studerade Annika när hon tränade. Hon stod och slog långa raka bollar (det heter säkert också nåt särskilt med golftermer). Hon slog ett perfekt slag och bollen flög spikrakt precis dit hon tänkt. Hon placerade en till boll framför sig och slog ett till lika perfekt slag. Hon placerade en tredje boll framför sig och slog ett lika perfekt slag igen. Hon tog fram en fjärde boll. Då råkade hon få en liten felträff och bollen drog iväg snett.

– Idiot, röt hon till sig själv samtidigt som hon slog sig själv i pannan.

Efter det upprepas scenariot. Annika slog iväg flera perfekta bollar, utan ett ord. Men när det sket sig slog hon sig i pannan och kallade sig Idiot. Vad gjorde nu coachen åt detta?

Han bad henne fira varje lyckat slag ordentligt. Och inte banka på sig själv för de misslyckade slagen. Hon började tveksamt. Sa lite försiktigt ”jaaa” och höjde ena armen lite lamt i en segergest. Men till slut blev det bättre. Hon sa ”JAAAA” och spände armen i en riktigt engagerad gest.

Varför berättade Conny allt detta för mig? Jo, jag hade nämligen lite motvilligt ställt en fråga ( i slutet av lektionen när alla andra gått ut). Jag frågade om han hade något tips för att bromsa min prestationsångest när jag tävlar i Nose Work.

Jag tycker ju att om jag ska vara värd att anlita som instruktör så måste jag ha många egna erfarenheter. Jag måste ju ligga i täten. Om jag ska kunna inspirera, hjälpa och peppa andra ekipage som tävlar måste jag ju själv ha kommit så långt man kan, så jag har praktisk erfarenhet av det jag pratar om. Ja, det är alltså mer eller mindre ett krav jag sätter på mig själv. Vilket gör att det lätt blir lite FÖR viktigt när vi tävlar. Jag VILL så mycket att hälften vore nog. Missförstå mig rätt – jag tycker att Nose Work är en av de roligaste och mest spännande tävlingsformer jag någonsin hållit på med – så det är inte så att jag vantrivs på tävling. Inte alls. Men när jag träffade Conny tänkte jag ta tillfället i akt att fråga ett proffs hur jag ska hantera denna bubblande prestationsångest. Det var då han berättade om Annika Sörenstam.

Ska detta överföras till en Nose Work-tävling så handlar det om att jag ska fira varje hittad gömma, verkligen glädjas och njuta av att vi hittade just den gömman. Att strunta i resten. Bara fira varje gömma. Som Annika firade varje lyckat slag. Och inte kalla mig Idiot när vi missar någon gömma. Fast fullt så illa brukar det inte vara, men ändå, det blir lätt att man överanalyserar och bankar på sig själv för misstagen – och glömmer att fira allt som faktiskt gick bra.

Så det var mitt mantra nu när jag startade på klass 2-tävlingen i Gällivare: ”Fira varje gömma”. Jag hade till och med satt en melodi på det, den där låten ”We are all the winners” med Nick Borgen. Inte världens bästa låt, men den passade bra med orden ”Fira varje gömma, det betyder mest”.

Varje gång jag började tänka på hur svårt det kunde bli, att jag kanske inte skulle lyckas ta det tredje diplomet i klass 2, hur besviken jag skulle bli då – så manade jag fram mitt mantra ”Fira varje gömma”. Så gjorde jag också precis i starten på varje sök. Och som jag firade sen! Vi hittade alla åtta gömmor och tog vårt tredje diplom. Vi är nu uppflyttade till klass 3! Det blev även Maria Forsberg med sin schäfer Ökke. Det är vi två som firar med våra diplom på bilden högst upp =)

Så här såg sökområdena ut:

Vi började med fordonssök. Domare P-A Bergström envisas med att vara med på bild. Det är fyra fordon, tre och en halv minuts söktid, två gömmor.
Sedan blev det utomhussök. Två gömmor, båda otillgängliga och tog tid att reda ut. Söktid fyra min.

Efter pausen blev det inomhussök. Här ses delar av området, men även väggar och skåp bakom mig ingick i området. Två gömmor, varav en satt både högt och lite otillgängligt. Söktid tre och en halv minut.
Behållarsök i kort korridor till vänster. Doft i gul hjälm.
Resten av behållarsöket. Doft i rör med ”avstickare” mitt i samlingen.

Nu var det förstås inte bara mitt nya mantra som hjälpte oss att lyckas. Det var även att Hagel är så fantastiskt målmedveten, doftsäker, hängiven och miljösäker. Och att jag läser honom rätt. Och en stor portion tur måste man också ha.

Men jag tänkte att jag skulle dela med mig av den här historien så får du själv fundera över dina hjärnspöken. Kanske är det dags att fira mer än du bankar? Vilket mantra blir ditt? Du får norpa mitt om du tror att det funkar. Men låten är snudd på töntig … jag vet =)

/mvh Susanne

Tro ingenting. Var nollställd. Det var mitt mantra.

I dag tävlade jag och Hagel i Nose Work klass 2 i Luleå. Jag hade haft några tuffa tävlingar bakom mig då det jävlats en hel del. Jag hade börjat tvivla på mig själv. Det var ju jag som sabbade allt många gånger. Som nu senast i Kumla.

På banvandringen för utomhussöket säger domaren att allt ingår: Golv, väggar och tak. Det – i kombination med att jag hört andra tävlande säga att det brukar bli svåra tävlingar när dessa domare dömer – ofta gömmor på höjd och så – gör att jag genast spanar uppåt. Utan att jag märker det så tänker jag ”Där och där vore det passande att göra en svår hög gömma”. Först några dagar efteråt inser jag hur korkat det var. I alla fall när man har en sådan mottaglig hund som jag har. För omedvetet styr jag Hagel med min förväntan. Omedvetet blir han då också mer noggrann där jag har hög förväntan. Och omedvetet tolkar jag det som att han minsann har ett intresse där, precis där jag trodde! Ja, nu när jag beskriver det så inser både du och jag hur korkat det är! Men det är så himla lätt att trilla dit! Så på utomhussöket hittar vi en rätt gömma i en skräpkorg och sedan dras jag till mitt misstänkta ställe. Och minsann vindar Hagel in lite extra där. Och till slut har vi lurat varann så jag säger markering istället för att faktiskt röra mig därifrån. Det ser du på filmen här. Även om det svider visar jag upp filmen ändå. En gratis lektion i hur man INTE ska göra.

Så. När jag nu startade i Luleå hade jag hunnit analysera det där. Jag insåg att jag gjort precis samma misstag som jag gjorde på min första NW-tävling i klass 1. Den kan du läsa mer om här. Har jag då inte lärt mig någonting på den här tiden? Hur skulle jag göra för att inte klanta mig igen? Jo, jag bestämde mig för att vara HELT nollställd. Inga förutfattade meningar. Inte tro ett skit. Bara gå in och söka av varje meter med samma inställning. Inget ställe är viktigare än något annat. Så under hela banvandringen och hela tävlingsdagen upprepade jag för mig själv: Tro INGENTING!

Dessutom vet jag att jag oftast är för peppad första dagen. Jag vill för mycket. Jag har längtat för länge. Jag gillar tvådagars-tävlingar för då är jag och Hagel lite mer sansade dag två. Men nu var det bara en endagstävling i Luleå. Hur skulle jag lösa det? Jo, sambon och sonen fick ordna en låtsastävling dagen före. Med tidtagning och allt. Sambon tog tid och sonen gick helhjärtat in för filmuppdraget =). Här kan du se hur det såg ut.

Så var det dags för oss att starta. Vi hade startnummer 18 av 25. Alla fyra sökområden gjordes i ett svep. Först utomhussöket. Två gömmor, tre minuters söktid.

Utomhussöket. Domare P-A Bergström fick äran att vara med på bild.

Sedan fordonssöket. Två fordon. En gömma. Två minuters söktid.

Fordonssöket.

Efter det behållarsöket. Två gömmor. Två minuters söktid.

Delar av behållarsöket.

Slutligen inomhussöket. Två gömmor. Tre minuters söktid.

Inomhussök: sökområdet till vänster.
Sökområdet till höger. Plus att det var en hylla på högra väggen.

Min plan var att söka av mitten först på utomhussöket. Det kändes mer konkret att börja med lådan mitt framför starten och trädgårdsmöbler än stegen till vänster som var min första tanke. Hagel var peppad. Han drog in området med bra fart. Vi kollade av lådan, trädgårdmöblerna, sedan åt vänster och sökte av stegen och annat jox som stod där. Vi kollade av husväggen och gräset. Sedan fick han vind och drog mot lådan vid starten. Där märkte jag snabbt att det var något därunder. Den gömman hade nog inte Hagel haft tid att bry sig om när han var så laddad i starten.

– Markering!

– Rätt.

Yes, bra start. Klanta inte till det redan nu. Sök vidare i lugn och ro. Var har vi inte varit? Vi har inte kollat på höjd intill husväggen. Så jag viftade med handen så att Hagel skulle söka av fönsterkarmarna. Där får vi ett oväntat intresse. Bakom ”spjällen” intill ena fönstret.

– Markering!

– Rätt.

– Färdig!

Oj, så spännande det är att tävla! Jag går igång så in i bängen. Pulsen är typ på max och jag har så mycket adrenalin i benen att jag knappt kan gå vidare till fordonssöket. Puh, samla ihop dig nu för sjutton. Det är mycket kvar än. Ett djupt andetag och så kastar vi oss in i fordonssöket. Vi börjar framtill på personbilen och backar mot släpet. Hagel får intresse vid kanten på släpet och jag börjar fundera om jag ska säga markering. Men så lugnar jag mig själv. Tidtagaren har ju inte ens sagt 30 sekunder, varför ska jag ha bråttom? Vi måste ju kolla andra sidan först. Så vi söker vidare, runt baksidan av släpet och så på motsvarande ställe fast på andra sidan får jag en mycket tydligare markering.

– Markering.

– Rätt.

– Färdig.

Ojojoj, oerhört spännande nu. Vi är ju faktiskt fortfarande med i matchen. Stor publik har vi också som hänger med in till behållarsöket och inomhussöket. Särskilt behållarsöket har strulat på sista tiden. Jag vet inte riktigt varför faktiskt. Men jag känner en viss oro att vi ska klanta oss igen. ”Nåja, ge bara Hagel tid att lukta på alla behållare så har du gjort vad du kan” – tänker jag.

Han springer in med lite för bra fart. Hinner inte lukta ordentligt tycker jag. Slarvar runt och vill gärna göra ett inomhussök av det istället. Men jag visar tydligare på några burkar och då blir han mer fokuserad. Han stannar till vid en burk. Visar att den luktar spännande.

– Markering.

–Rätt.

Yes, en till bara. Var är den? Snart stannar Hagel vid en till burk. Jag känner att det måste vara rätt.

– Markering.

– Rätt.

– Färdig.

Shit pom fritt alltså. Nu har vi ETT sökområde kvar. Inte klanta sig nu! Det är inomhussök med två gömmor. Tre minuter. ”Det är gott om tid” – intalar jag mig.

Nu gör vi något riktigt snyggt faktiskt. Jag gör som jag brukar på inomhussök, jag går in, vänder på hela ekipaget och startar honom i dörrkarmen på höger sida. Och direkt ser jag att han faktiskt har en doft! Vilken luring! Jag väntar in tills han har bestämt sig.

– Markering.

– Rätt.

Yes, då är det bara EN gömma kvar. Hjärnan samarbetar INTE utan börjar tänka sånt som ”oj, så nära ett diplom, TÄNK om det blir ett diplom” och jag skriker inombords till min hjärna ”Du har inte tid med det där nu. Håll käften och läs hund för fan”. Faktiskt! =) Så jag läser hund. Vi söker runt i rummet. Får lite intresse kring tjock-tv:n men inte mer än så. Efter ett varv börjar jag anvisa lite högre. Och där, på högra kanten av whiteboarden, ser jag ett intresse.

– Markering.

– Rätt.

– Färdig.

Sedan brakar jublet igång. Vårt andra diplom! Såååå himla skön känsla! Min plan om att INTE TRO NÅGONTING höll! Genrepet med sambo och son gav ett lugn. Eller så hade vi bara tur!? Men det var väldigt skönt att ha lite tur en gång. Nu kan vi klanta oss på typ sju tävlingar till innan jag blir deppig igen. =)

/Susanne

Det här med tur/otur och korta söktider

Jag och min vorsteh Hagel tävlade Nose Work i klass 2 i Timrå i söndags. Det blev vår sämsta tävling hittills. Vi hittade endast en gömma i varje sök, alltså totalt 4 av 8. Plus att jag chansade och sa markering på några ställen vilket gav oss några felpoäng. Jag har försökt dra några lärdomar av våra upplevelser och ska dela med mig.

Först ska du få veta förutsättningarna. Så här såg sökområdena ut. Det var två gömmor i varje sökområde.

Fordonssöket. Två fordon. Inga tassar tillåtna på bilen, tassar ok på Caterpillarfordonet. Söktid: 3 min 15 sek.
Behållarsöket. Målarburkar, byttor, kannor, brödlådor, väskor och annat. 2 min söktid.
Utomhussöket. Två vallabodar plus ”altanen” och väggen där emellan. Söktid: 2 min.

Interiörbilder av vallabodarna.
Inomhussöket. Omklädningsrum plus duschrum. Söktid 3 min.
Duschrum som hörde till inomhussök.

Vi delades in i två grupper och min grupp började med fordonssök och behållarsök. Min taktik på fordonssöket var att springa förbi personbilen och börja med Caterpillarfordonet. Detta eftersom vi fått en del felpoäng för tassar på fordon på vår senaste tävling (första gången – aldrig haft det problemet förut) och ville ”spara” ev tass-fel-poäng till slutet. Vi började vid skopan och backade runt på ena sidan. Jag såg att Hagel reagerade tvärt över något men han släppte det. Vi hade vind från baken av fordonet och jag lät honom nosa igenom den delen noga ifall det han reagerat på kom därifrån. Inget fynd. Vi jobbade vidare med andra sidan, kom fram till skopan och DÄR på ena kanten blev det en tydlig markering. Rätt! Puh! Hur skulle jag prioritera nu? I vanliga fall tar jag helst bara ett fordon ett varv. Men jag hade ju sett något intressant på ena långsidan. Jag bestämde att vi tar Caterpillarfordonet ett varv till innan vi tar personbilen. Men ingen träff nu heller. Så över på personbilen. Lite intresse i ena bakdäcket men det var det däck som var närmast gömman på skopan så troligen var det bara den doften som fastnade mot däcket. Sedan var tiden slut. Den andra gömman satt på själva bandvagnsbandet, i midjehöjd, på Caterpillarfordonet. På den sida där jag hade noterat lite intresse. Tusan också. Redan nu var diplomet borta.

Nåja, bara att slappna av då och briljera på behållarsöket tänkte jag. Min taktik var att börja från vänster, sedan ta behållarna i ytterkant och jobba mig inåt. Gick hyfsat. Snart fick vi intresse i en kopparkanna. Markering. Rätt. Skönt. En till. Men det var flera som var halvintressanta. Och på resväskan luktade Hagel jättemycket och krafsade till slut. Den måste det vara! Markering. Fel. What? Istället var doften i en av målarburkarna längst ut åt höger. Vi hade kollat in dem snabbt ett par gånger men Hagel hade inte fått in någon doft. Men varför blev han så till sig över resväskan då? ”Har ni någon annan doft där i?” frågade jag men fick intrycket att så inte var fallet. Jag menar – om de lagt i någon störningsdoft som han reagerade på borde det vara bra att veta så vi kan träna på det. Eller om det bara var slembobbor – det kan han ju också gå igång på. Nåväl, ibland blir det bara knas.

Nästa sök var utomhussöket med vallabodarna. Hade jag haft full pott sedan tidigare sökområden hade jag blivit ganska stressad, och irriterad, över den korta söktiden: 2 minuter! Nu kunde jag stå och skratta åt alltsammans.

– Det blir som när man tävlade klass 1, bara kasta sig in i varje vallabod och se om hunden fångar upp någon doft, kommenterade jag.

Det var väl den taktik jag hade. Jag vet att jag och Hagel kan vara snabba när det behövs. Jag kunde ta det här söket som en kul utmaning, särskilt eftersom vi inte längre hade någon diplomchans. Så vi stod vi startlinjen och scannade. Hagel fick välja vilken bod vi skulle kolla först. Han valde höger. Det visade sig vara synd. Det gäller ju att ha tur i den här leken också. Vi kollade höger bod ett tag. Han verkade intresserad uppåt så han fick hoppa upp på båda bänkarna där inne. Men inget napp. ”30 sekunder kvar” hojtade tidtagaren. Men vad i h-vete? Hur kan tiden gå så snabbt? Vi kastade oss ut, kollade snabbt ”mellanområdet” och sedan in i den andra boden.  Där var det intressant på ena bänken. Markering. Rätt. Yes. Då ska vi bara hitta en till på cirka 10-15 sekunder. Det gick ju inte. Suck. Herregud. Den andra gömman var också i den vänstra boden. Ner mot golvet någonstans.

Nästa sök var inomhussöket. Ett stort omklädningsrum. Med rymligt duschrum med bastudörr och annat. 3 minuter. Tajt. Men inte omöjligt förstås. Man fick köra lös hund om man ville. Jag hade inget att förlora och tänkte att det kan vara bra träning att göra det även på tävling. Det gick ganska bra. Det är faktiskt skönt att inte hålla på och rådda med kopplet utan bara läsa hund. Vi hittade en gömma under bastudörren. Men den andra var knepig. Vi hade intresse inne i hörnan, bland kläderna på bänken, bakom träningscykeln. Men inte klockrent. Vi fortsatte runt. ”30 sekunder kvar” Nu igen? Hur många gånger har vi inte hört det idag? Bråttom igen då. Kollade cykeln lite snabbt. Ingen träff. Kollade kläderna i hörnan, Hagel verkade inte övertygad, men intresserad. Det fick duga. ”Markering” Fel. Jaha. Doften satt högt upp på träningscykeln, under displayen.

Lärdomar? Tja, det vette sjutton faktiskt. Vet inte om jag kan dra någon konkret lärdom av det här – alltså så att jag vet vad vi ska träna mer på. Just nu tänker jag att det handlar mycket om tur och otur också. Otur att ta ”fel” vallabod först när det bara är två minuters söktid. Otur att hunden sökte lågt på just den meter där det var hög gömma. Otur att inte få in doften fastän vi passerade rätt ställen. Visst: Ingemar Stenmark sa ju de kloka orden ”Ju mer jag tränar desto mer tur har jag”. Det är ju så. Vi HAR tränat riktigt bra. Men ibland har man otur ändå.

Jag grunnar på den här ökade trenden med korta söktider på klass 2 tävlingar, som jag tycker mig ana utifrån de senaste tävlingarna som jag deltagit på. Vad ger det för följder? Ingen fick diplom i söndags. Jag har varit på flera klass 2-tävlingar där ingen fått diplom. Nose Work ska vara för alla sägs det. Men med extremt korta söktider blir det inte för alla. Jag tycker att det redan finns nog med utmaningar som det är i klass 2. Det är TVÅ gömmor som ska hittas på varje område. Det kan ta tid att utreda en doftbild och hitta den korrekta platsen. Gömmorna kan vara höga och oåtkomliga. Det är större sökområden. Det är störningsdofter. Det är totalt ofta 8 gömmor som ska hittas för att få diplom. Det är inte lätt. Ska det dessutom måsta vara sådan tidspanik?

När man ska särskilja ekipage på en resultatlista är det antal funna gömmor som är viktigast. På andra plats kommer eventuella felpoäng. Först på tredje plats är tiden avgörande. Men när domarna sätter extremt korta söktider blir det ju tiden, och turen, som blir avgörande. Det blir en tidshysterisk sport. Inte en sport som främjar sökarbetet.

Jag kan förstå att domarna, och arrangören, vill ha en kortare arbetsdag på en söndag. Jag har själv hört, på tidigare tävlingar, hur domare/arrangörer resonerat. Men att sätta korta söktider är enligt mig inte rätt väg att gå för att korta arbetsdagen. Minska antalet tävlande istället och låt dessa få en ärlig chans att göra ett bra sökarbete utan hysteri.

Någon som läser detta kanske protesterar och menar att om en hund inte ”är på jobbet” så tar det ju 3-4 minuter innan söktiden är slut, vilket gör att det tar onödig tid. Men låt i så fall domarna bryta söket när hundarna uppenbart har kroknat, söker annat eller bara går runt och frågar sin förare om hjälp. Det får ju domarna göra redan nu.

Någon sitter troligen på sin kammare nu och tänker att jag bara är bitter och dålig förlorare nu när det gick dåligt. Visst är det trist när tävlingar går åt fanders. Men jag menar att det handlar inte om det. Jag och Hagel är i regel snabba. Särskilt när vi också har lite tur 😉 Så vi skulle kunna gynnas av dessa korta söktider. På lång sikt i alla fall. Men det finns många som inte alls skulle gynnas. Och jag vill inte se en utveckling av sporten där det bara är turbohundar i klass 2. Vad behövs det då för att klara klass 3?

Avslutningsvis vill jag tacka Nosjakten Sundsvall för ett bra och trevligt arrangemang. Domarna likaså. Ni gjorde det bra och gav trevlig, konstruktiv feedback. Det jag framfört ovan är alltså inte en sågning av arrangemanget. INTE ALLS. Utan en notering om en trend som jag tycker mig se. Vad jag tycker om det. Om nu det stämmer?

Det jag tycker är ju inte facit. Du kanske har helt andra erfarenheter än vad jag har? Du kanske har tävlat klass 2 med söktider som varit helt okej? Du kanske tycker att det bara är en rolig utmaning om det blir korta söktider? Du kanske tycker att klass 2 är på tok för lätt så att det måste vara korta söktider för att kunna sålla ”agnarna från vetet”? Berätta!! Kommentera i detta inlägg eller i FB-inlägget. Jag vill gärna bredda min bild.

/mvh Susanne

Vilket bra argument för att lägga godis intill doften

Som Nose Work-instruktör har jag märkt att det finns hundägare och även instruktörer som inte riktigt tror på metoden att lägga godis eller leksak intill doften när man introducerar en ny hund i Nose Work. Många tror att det gör att hunden bara kommer att söka efter godis eller leksak. Jag förklarar gång på gång att så inte är fallet, doften blir istället mer värdefull, hunden lär sig söka sig ända in till doften utan att fuska och det finns en rad fler fördelar. Om det verkligen var så att hunden bara söker efter godis om man tränar på detta sätt, hur sjutton skulle jag då ha kunnat ta ett diplom i klass två med min vorsteh Hagel? =)

Nåväl, jag har nu äntligen kommit på det BÄSTA argumentet. Nu hoppas jag verkligen att jag lyckas övertyga alla skeptiker =) Kolla in min film. Och klicka sedan gärna på prenumerationsknappen.

Sedan länge har jag skrivit tipsartiklar som jag oftast lägger ut på fredagar. Nu vill jag göra dessa inlägg i mer filmatiserad form och lägga ut i min Youtubekanal. Jag tänker köra så i ett år och sedan utvärdera. Hoppas att du vill hänga med genom att prenumerera på dessa inlägg. Här klickar du för att komma till min Youtubekanal. Tryck på prenumerationsknappen så har du full koll på vad som händer.

Om det strular med länken kan du söka på Rackarungarnas Hundskola i sökfältet på Youtube. Jag har lite drygt 100 prenumeranter idag. Inom ett år vill jag ha fått 1 000 prenumeranter. Tror du att jag lyckas? Det gäller att göra intressanta filmer med bra tips och innehåll. Gärna med glimten i ögat. Nu på fredag, den 6 april, lägger jag ut ett inlägg där jag retas lite med vissa typer av hundägare. Inget illa ment, bara en liten rolig detalj som jag har lagt märke till! =)

/mvh Susanne

 

Tre gamla hundar fick testa Nose Work

Jag har praktikanterna Emma och Matilda hos mig i tre veckor. Då passade vi på att introducera mina tre gamla slädhundar i Nose Work. Det är siberian huskysarna Vante, Flinga och Blia.

Här tränar praktikanterna med Flinga och Vante.

Utan att vi visste det blev det några verkligt viktiga dagar. Blia blev nämligen akut sjuk och igår fick jag åka med henne till veterinären för den sista sprutan. Det var lika sorgligt som vanligt. Men det kändes ändå bra i hjärtat. Vi fick ge henne några riktigt bra sista dagar.

Här kan du kolla in filmen som jag gjorde efteråt. Min förhoppning är att det ger inspiration och tips till andra, som kanske också har gamla hundar, att komma igång med Nose Work. För det är en enormt bra aktivitet som gör att hunden får känna sig smart och den blir skönt nöjd och tillfredsställd.

Känner du att du vill ha ännu mer information och kunskap innan du kör igång så bör du kolla in mina webbkurser. De hittar du här: https://susanne-lindberg.mykajabi.com

/mvh Susanne

Tips för att få din hund till en klättermus

Jag älskar att träna Nose Work. Och jag älskar att träna med en hund som är orädd, vågar ta för sig och lösa problem på egen hand. Den förmågan går att träna upp.

Om du tävlar klass 1 får doften sättas upp till 1,20 meters höjd. Den ska placeras så att den minsta hunden i gruppen kan nå doftkällan med nosen. Det innebär att doften kan placeras en bit upp, om man bara ställer lådor, stolar, bord eller liknande som hunden kan hoppa upp på. Och det innebär i sin tur att det är bra på att träna på det.

Häromkvällen tränade vi på just det på min kurs ”Bli vass på att tävla i Nose Work”. Deltagarna i den kursen har köpt min webbkurs med samma namn, sedan har vi kursträffar då vi tränar praktiskt och konkret på det som jag har gått igenom i webbkursen. Här hittar du webbkursen om du vill kika närmare på den: https://susanne-lindberg.mykajabi.com.

Jag hade ordnat stationer där gömman var placerad så att hunden skulle behöva använda sig av stolar, bord och bänkar för att komma upp till den. Vi la godis intill doften för att hunden skulle få lite hjälp med motivationen att kämpa sig upp, och för att den skulle få en jackpot direkt den kom till doftgömman. Man kan ju också lägga hundens favoritleksak intill doften. Se bildspelet!

Det bästa och mest önskvärda scenariot är att hunden söker ”som vanligt” nere på golvet, får vittring av doften/godisen högre upp och börjar fundera hur den ska ta sig upp. Den hittar, på egen hand, en stol och testar den. Sedan jobbar den sig vidare upp på bordet. Och så hittar den doften och belöningen.

Men alla har inte tränat lika mycket på att våga ta för sig i miljön. För någon hund var det helt otänkbart att ens sätta upp en tass på en stol. Den hunden fick vi peppa enormt mycket, minsta ansats att försöka belönades. Vi lyfte också upp hunden på bordet och bara belönade att hon stod där. Sedan fick hon hoppa ned igen. Efter det fick hon hjälp av en person som var ”Hemlige Arne”, vilket innebär att man visar att man har en godis, sedan skuttar man iväg och låtsas gömma den här och var i sökområdet. Eftersom vi ville att hunden skulle tänka högt, alltså söka lite högre än vanligt, så koncentrerades Hemlige Arne-agerandet till höga höjder. Snart var även den här hunden uppe på borden och sökte. Visserligen på stela ben men med glad attityd.

En annan hund var riktigt snabb i tanken. Efter tre stationer med ”klätter-gömmor” så gick hon självmant upp på en stol och vidare på ett bord på ett helt annat ställe. Det visar att det här sättet att träna samma typ av övning flera gånger efter varann ger bra effekt. Coolt!

Vi tränade även på höga gömmor där hunden inte kunde ta hjälp av miljön utan fick sträcka sig så långt den kunde, och sedan få hjälp av föraren och bli lyft lite till så hunden kunde ta godisen intill doftgömman. Det är bra att hunden har en förväntan och målbild om att ”på de jobbiga höga gömmorna är det värt att söka sig för där finns oftast en godbit”. Ett sådant tänk hos hunden kommer att löna sig på tävling – särskilt i de högre klasserna.

Hoppas att bildspelet ger dig inspiration till nya träningspass. Skicka gärna en bild eller en film när du gjort något kul. Och du får gärna dela inlägget vidare om du vill.

/ Susanne