Gräsgömmor och viaduktgömmor är nästa projekt

I söndags tävlade jag och Hagel vår andra officiella Nose Work-tävling i klass 2. Vi hittade inte alla, men flest gömmor, vilket gjorde att vi vann.

Det var ju kul förstås. Särskilt när arrangörerna av Nosjakten i Sundsvall verkligen ser till att ha ett gediget prisbord. Fast mest av allt vill jag ju ha ett diplom. Men för det krävs att vi hittar ALLA gömmor. Och nu missade vi totalt tre stycken.

Vi startade som näst sist i vår grupp med åtta deltagare. Första momentet var utomhussöket.

Utomhussöket.

Min plan var att strunta i gräset i början och gå rakt fram och starta Hagel mot vänstra änden av tunneln. Då skulle det bli något konkret att söka av på en gång och lättare att fatta att det är Nose Work vi ska pyssla med. Om vi började i gräset fanns det en liten risk att Hagel kunde tänka rastning först och det vore inte så bra.

Så det gjorde vi. Och som vi jobbade. Hagel nosade och nosade, kämpade och sökte. Vi kollade av ena sidan av tunneln, staketet på andra sidan, gräset och över på andra sidan av tunneln. Där fanns det möjligen någon vittring eller så var det bara många hundar som trampat och nosat runt där vilket gjorde Hagel extra fokuserad. Vi fortsatte genom tunneln tillbaka mot startplatsen. Sökte av gräs och annat där också. Hagel nosade noggrant på plastbandet som avskärmade området. Återkom igen till tunneln där vi börjat och sökte ett varv till. Märkligt. Visst såg jag ibland ett ökat intresse här och var, men jag fick aldrig den där magkänslan att ”Där är den”. Så tiden på fem minuter gick ut. Vi hade inte hittat en enda av de två gömmor som var placerade där! Det visade sig senare att det hade inte heller någon annan i gruppen. Inte en enda hittade någon gömma. Enormt trist. Domaren Siw Rüden hade genomgång med oss senare och visade var gömmorna var. En i gräset strax före vänstra sidan av tunneln. En annan på cirka 1,20 meters höjd inne i tunneln, bakom en fristående stock. När man tittade på dem sådär så var egentligen ingen gömma särskilt svår. Men något särskilt måste det vara när ALLA misslyckas.

Min egen tolkning och lärdom är att jag och Hagel måste träna mer på gömmor i gräs/buskar. Det var ju också den enda gömma vi inte hittade på tävlingen i Hörnefors för några helger sedan. Jag tror att sådana gömmor ger ifrån sig ganska lite doft. Det blir mycket gräs och annat som kan ligga över och dämpa doften. Och så är min bedömning att dofter satta i tunnlar och viadukter är svåra att ta, eftersom det blir som en vindtunnel rakt igenom. Så det ska vi träna på. Vi ska leta upp varenda viadukt i närområdet och sätta gömmor där. Ska du också träna på det? Ta en bild när du viadukt-tränar och lägg upp på Rackarungarnas FB-sida vetja! =)

Behållarsöket.

Efter det var det liksom inte så spännande längre. Diplomchansen var ju borta. Så jag kunde slappna av och bara se till att allt blev så bra som möjligt från och med nu. Nästa sökområde var behållarsöket. Det bestod av ett helt gäng oanvända målarburkar och lite annat smått och gott som en resväska, liten trästol med lock i sitsen, en kopparkaffekanna, en kastrull med lock, en handväska och liknande. Jag och Hagel började från vänster och fick träff i första burken. Markering. Rätt! Yes! Så körde vi vidare. Han nosade och nosade. Förbi alla småsaker och väskor och in på målarburkarna i andra änden. Där var det lite spännande. Han välte ned några burkar men ville inte bestämma sig för någon särskild. Så vi kollade av väskorna och kastrullerna igen. Ingen träff. Åter mot målarburkarna som varit intressanta. ”30 sekunder kvar” hojtade tidtagaren. Hmm. Äh, skit samma. Jag chansade på en målarburk som Hagel puttat ned. Markering. Fel. Jaha, men var sjutton är den då sa jag med uppriktig nyfikenhet. Hagel hade ju kollat allt minutiöst tyckte jag. Siw bad oss kolla av den blå skinnhandväskan igen. Hagel kollade en gång. Ingen reaktion. Hagel kollade en till gång och NU kände han doften. Jag berömde högt och ljudligt. Hagel hade gjort sitt bästa. Mer kan man inte göra. Jag satte också upp täta skinn-handväskor på min ”att-träna-på-lista”. De verkar också ge ifrån sig lite doft. Och då måste hunden lära sig att vara mer noggrann.

Siw Rüden hade senare genomgång och visade var gömman var gömd i den blå handväskan. Endast en hund av åtta hittade denna gömma.
Fordonssöket.

Nästa sökområde var fordonssöket. Tre fordon på tre minuter. Vi började i ena bakänden på första vita släpet. Sedan runt hela fordonet så att det var klart. Över till fordon nummer två. Sökte av framsidan, vänstra sidan och baksidan. Vi skulle ta högra sidan sedan efter att vi kollat av tredje fordonet. Över till släpet. Och där fick vi äntligen en träff på ena kanten. Markering! Rätt. Yes. Snabbt vidare runt släpet. Högra sidan av mittersta fordonet. Inget intressant än. ”30 sekunder kvar” hojtade tidtagaren. Visst kunde han bara hålla käften ibland? =) Okej, då borde den andra doften rimligen sitta på det första fordonet. Så åter dit och kolla baksidan, runt hela vägen igen och åter på baksidan. Och DÄR i hörnan äntligen hittade Hagel något. Markering. Rätt. Jag belönade och skuttade av glädje. Och så tittade alla så konstigt på mig. Vad nu? Just ja! ”Stopp, stopp … nej, färdig”. Man ska ju säga färdig i klass 2 när man hittat andra gömman. Som ett sätt att träna för klass 3.

Efter det var det lunchpaus med fantastisk fläskfilé med potatisgratäng och kantarellsås! Alltså det vattnas i munnen även nu när jag skriver om det dagen efter. Arrangörerna av Nosjakten kan verkligen ordna trevliga tävlingar med god cateringmat. Det är ett tips – unna er att köpa mat när arrangören fixar – då kan ni sitta där i lugn och ro och äta och surra Nose Work med en massa andra nördar – istället för att rulla iväg och hitta någon kladdig hamburgare eller torr sallad någonstans =)

Inomhussöket. Ser du den blå Ikeapåsen till höger om fönstret? Där var en gömma.

Efter lunch var det dags för sista momentet: Inomhussök. Det var ett ganska stort omklädningsrum med en massa kläder, handdukar och skor. Det ansågs vara så många naturliga störningsdofter att inga extra behövde läggas in. Vi hade fyra minuter på oss.

Jag bestämde mig för den taktik jag oftast kör, först kanterna runt och sedan kolla av mitten. Så vi började till vänster. Kollade av bänkar och annat. Vid den andra väggen var det intressant uppåt. Hagel duttade lite på en blå Ikea-påse men släppte det. Hmm. Okej, tipset från förra tävlingen ploppade upp i mitt huvud ”Ge varje meter lika mycket uppmärksamhet”. Så jag tänkte att jag ska inte harva runt här nu och trycka på Hagel att söka om och om igen utan vi fortsätter och kan kolla av det där senare. Vi sökte vidare. I nästa hörna var det intressant igen såg jag, men Hagel kunde inte bestämma sig. Han sökte uppåt men släppte det. Okej, vi fortsatte, kollade mittenområdet med träningscykeln och fortsatte sedan på ett nytt varv. Åter en del intresse vid den blå Ikeapåsen. Jag tog om och viftade uppåt. Hagel hoppade upp på bänken och duttade på påsen igen. Antingen var doften någonstans vid påsen eller så ännu högre upp. Jag bestämde mig för att köpa den. Markering. Rätt! Puh! Sedan sökte vi vidare. Den där envisa tidtagaren hojtade ”30 sekunder”. När man hör det så ska man tänka två saker. Var har vi haft intresse? Var har vi inte varit? Vi hade haft intresse i hörnan. Så vi drog dit. Hagel jobbade högt men hittade inget. Så jag testade att visa att han skulle söka lågt. Och där hittade han något i en ryggsäck på golvet. Markering. Rätt! Yes. Jag berömde Hagel och ställde mig sedan upp. Nu såg de så konstiga ut igen. Just ja. Färdig! Bra att träna på det även om det nog bara var någon halv sekund kvar av maxtiden ändå. =)

När jag kom ut skulle dottern precis gå och göra sitt sista sök i klass 1 med cavaljeren Gizmo. De hade klarat inomhussöket, fordonssöket och utomhussöket. Kvar var nu behållarsöket. Om de klarade även det skulle de få sitt andra diplom. Åh, vad jag önskade det! Så kom hon tillbaka. Och log. Jag skrek utöver mig och kramade om henne. Jätteuppskattat av en sjuttonåring förstås. Pinsamma mamman. Men vadå, ett diplom måste ju firas högljutt – eller hur!?

Jisses vad priser vi fick!
Utomhussöket.
Behållarsöket.
Fordonssöket.
Inomhussöket.

Efter det var det dags för prisutdelning. Och herregud vad priser vi fick! Dottern blev ju totalt trea i sin klass. Jag vann min klass och blev tvåa i fordonssöket och etta i inomhussöket. Jisses vad vi fick bära! =)

Sedan rullade vi de 40 milen hem igen. Glada och lyckliga. Och en smula megatrötta =)

/ Susanne

Jag väntar tillökning!

Nu har jag stora nyheter. Familjen ska utökas med en liten.

Ja, det handlar förstås om en valp. Jag har efter en tids letande hittat en valpkull där jag fått klartecken att jag får bli en av de stolta ägarna till en av de båda hanvalparna. Ska bli så spännande och kul.

Vad är det för hundras kanske du undrar? Jo, jag har tänkt på vad jag vill ha min hund till. Jag vill köra Nose Work, lydnad, rallylydnad, bruks, fågeljakt och drag. Därmed behöver jag en allround-hund. Hade jag bara velat göra de fyra-fem första sakerna så hade jag nog faktiskt skaffat en till cavalier king charles spaniel. Det är mycket hund i litet format. Men jag vill också köra drag. Och även om Gizmo gjort sitt bästa i dragselen så blir det ändå inte riktigt jämna lag när han ska springa bredvid vorstehn Hagel och våra siberian huskys.

Jag kunde absolut ha skaffat en till vorsteh. Jag var på vippen. Men jag gillar att testa nya raser. Jag har en massa raser på min ”vill-ha-i-framtiden-lista”. Så vad blev det då? Du som är insatt i hundraser och gillar frågesport ska få chansen att utmana dig själv:

  • På fem poäng: En ras som ursprungligen kommer från Tyskland.
  • På fyra poäng: Finns i två storlekar.
  • På tre poäng: Den mindre är brunskimmel eller brun och vit-fläckig. Den större är svartskimmel eller svart och vit-fläckig.
  • På två poäng: Vad heter liten och stor på tyska? Den mindre är vanligare. Jag ska skaffa den större.
  • På ett poäng: En stående fågelhund som ser ut som en långhårig svartvit vorsteh.

Fixade du det? Annars kommer facit här:

Det är en grosser münsterländer.

Och hur sjutton ser en sådan ut kanske du tänker? Scrolla ned vetja!

Den 1 oktober åker jag till Tromsö i Norge för att hämta valpen. Det är cirka 85 mil dit. Det är det näst längsta jag har åkt för att hämta en valp. När jag var 17 år och inte hade körkort fick min stackars mamma skjutsa mig de lite dryga 100 milen till Oslo (enkel väg) för att hämta min malinois Nitro. Men det är det värt. Det känns viktigt att få träffa uppfödaren och själv skulle jag aldrig sälja en valp om inte valpköparen orkar komma och hämta den personligen.

Det blev endast två hanhundar i kullen. Jag och den andra köparen, som faktiskt är från Örnsköldsvik, åker dit samtidigt och ska välja. Hoppas att vi fastnar för var sin valp, inte samma! Jag vill ha den jobbigaste valpen, den som gillar att brottas och ”döda bytet”. =)

Det här är den ena hanvalpen.
Det här är den andra hanvalpen.

Så nu har du säkert en sista fråga på tungan. Vad ska valpen heta?

Jo, eftersom Hagel heter Hagel och den här nya vovven ska bli en drag- och jaktkompis så ska han förstås heta …. trumvirvel … Skott! Så att jag kan ropa HagelSkott! =)

/ Susanne

Vad jag lärde mig på förra tävlingen som jag ska bli bättre på nu

Jag tävlade min första officiella klass 2-tävling i Nose Work i Hörnefors den 3 september. Och jag har banne mig inte haft tid att berätta om mina lärdomar från den tävlingen förrän nu. Men det passar ju bra, för nu i helgen väntas nästa klass 2-tävling i Timrå och då ska jag dra nytta av det jag har lärt mig. Jag tänkte berätta om det så att du också kan lära dig av mina misstag =)

I klass 2 tillkommer ju alltså doften lagerblad. Det är ofta två gömmor på varje sökområde, men ibland bara en. Som tävlande får du veta hur många gömmor det är innan du sätter igång. I Hörnefors var det två gömmor på alla områden utom behållarsöket, då var det en doftgömma.

Så här såg sökområdena ut:

Utomhussök.
Fordonssök.
Behållarsök.
Inomhussök, med domaren P-A till vänster =)

Vi var nio tävlande i klassen. Jag och min vorsteh Hagel startade som nummer 5. Vi började med utomhussöket. Vi hade 3,5 minut på oss. Jag fokuserade först på själva huset i mitten av sökområdet. Vi fick lite intresse i ena hörnet men han släppte det och sökte vidare. Längre bort, nedtill på ett räcke, fick han napp på en doft. Markering! Rätt! Yes, vi sökte vidare efter andra gömman. Nu ut i gräset och kring buskarna. Men inget napp. Däremot var Hagel lite intresserad igen i den första hörnan. Jag studerade honom. Kunde doften vara placerad längre in så hunden inte kommer åt? Den kan ju vara det i klass 2. ”30 sekunder kvar” sa tidtagaren. Hmm, dags att ta ett beslut. Jag visade Hagel längre bort på huset så han fick ta allt en sista gång i motvind. Nja, han visade ett visst intresse in under huset igen. Markering! Fel. Det var en störningsdoft av kanel vi … eller JAG … låtit mig luras av. Hagel hade ju faktiskt talat om flera gånger att det där skulle vi välja bort. Den andra doften låg placerad i gräset mellan två buskar. Lurigt. Där hade vi nog aldrig ens varit.

Nästa sökområde var fordonssöket. Vi hade 4 minuter på oss. Två fyrhjulingar utomhus och en brandbil inomhus. Vi började att söka av fyrhjulingarna. Ingen träff. Då började vi baktill på brandbilen. Sedan ena långsidan. Där hittade Hagel något! Markering. Rätt! Yes. Vi körde vidare, bara en knapp meter så var det något intressant igen. Hmm. Jag tog om det och lät Hagel söka igen. Lite intresse men han släppte det. Okej, vi fortsatte runt. Lite intresse upptill på framsidan. Vi tog om. Men inget mer än så. Så jag fortsatte. Runt brandbilens bakdel igen. Och så samma långsida igen där vi hittat doften. Snabbt förbi den för att kolla av det intressanta som varit just efteråt. Fortfarande liiite intressant, men Hagel såg inte ut som när han har doft. Så vi sökte framdelen igen, kollade av det där höga stället men fick ingen bra träff. ”30 sekunder kvar”. Åh nej! Ole dole doff. Vad skulle jag välja? Utreda brandbilen ännu mer, eller kolla om vi missat något i början? Jag galopperade tillbaka till den första fyrhjulingen och lät Hagel söka den en gång till. Och där vid fotsteget fick vi träff! Markering. Rätt. Puh. Glömde säga färdig men det var nog bara typ 10 sekunder kvar så skit samma =)

Nästa moment var behållarsöket. Nu var det bara en doftgömma. Maxtiden 2 minuter. Behållarna låg ”huller om buller” och jag hade bestämt mig för kanelbulle-metoden. Alltså att söka av behållarna i ytterkanterna först och sedan jobba oss inåt. Jag hade räknat dem, det var totalt 17 behållare. Vi började åt höger. Jag noterade att Hagel bara sprang över några av de första behållarna, så de fick vi söka av igen senare, men sedan kunde jag börja räkna i huvudet 1, 2, 3 och där hittade han något intressant i en kruka. Markering. Rätt. Jippie, duktig hund. Just ja, klar … eller färdig. Det är ju det man ska komma ihåg i klass 2 också, att säga färdig så tiden stoppas. Det är för att träna inför det som kommer i klass 3.

Efter det var det dags för inomhussök. Maxtid 3 minuter. Min plan var att börja åt höger och söka av ytterkanter/hyllor/väggar först och sedan saker i mitten. Det gick fint. Vi fyndade ganska snabbt en doft lite halvhögt upp i en hylla. Markering. Rätt. Sedan fortsatte vi. Borta vid en skåp var det intressant. Och även uppåt mot en skrivtavla. Men Hagel släppte det. Jag tog om ett par gånger, men han visade inget klockrent. Så vi sökte vidare längs den andra väggen. Och där hittade vi nåt kul i elementet. Markering. Rätt! Yes. Färdig! =)

Domaren P-A Bergström från Luleå summerade vår insats. Bra sökiver och självständighet. Men jag måste lära mig lita på Hagel. Inte traggla om på samma ställe – som på hörnan i utomhussöket eller brandbilen. Om det är en riktig doft så visar Hagel det. Om det är en störningsdoft så släpper han det.

– Ge varje meter lika mycket uppmärksamhet. Gå hellre tillbaka sen, var tipset från domaren.

Ett superbra tips! Det tog jag verkligen till mig. Att inte traggla och nästan ”tvinga” hunden att markera en störningsdoft bara för att man så gärna vill att den ska hitta. Utan låta den släppa och söka vidare. Och hittar vi inget när vi sökt allt kan vi återgå och dubbelkolla dessa intressanta ställen.

Vi missade alltså en gömma och hamnade på tredje plats. Ett helt okej resultat.

Vi fick silver i två moment samt en tredjeplats totalt.

Idag tränade jag att läsa min hund bättre. Att se hur han ser ut när det är en störningsdoft och en riktig doft. Först blev det behållarsök. Där reagerade han inte nämnvärt över störningsdofterna, kanel och citronpeppar, som jag lagt i några behållare utan hittade först lådan med eukalyptus och sedan korvburken med lagerblad. Notera hur Hagel smiskar till kameran med sin svans på slutet =D

Sedan blev det inomhussök. Hagel fick gå lite huller om buller eftersom jag skulle hinna filma också. Hade jag inte filmat hade jag styrt upp honom lite mer så han tagit en sak i taget 😉

Han hittade en doftgömma av lagerblad direkt. Sedan drog han förbi en störningsdoft som ligger på ett element, utan att bry sig. Efter det hittade han ett sugrör med eukalyptus bakom glipan i golvmattan. Och så in i nästa rum. Där hade jag placerat citronpeppar i papperskorgen. Han noterade det men släppte det. Sedan in en snabbis i första rummet igen och kontrollerade kanelen som jag gömt bakom Coop-påsen. Kanelen var verkligen intressant. Bra att få träna på den. Efter det återgick han i andra rummet och hittade en lagerbladsgömma i ett sugrör på stolen.

Jag gjorde flera sök till också. Men de slipper ni se. Nu ska jag sitta och titta på dessa filmer om och om igen så jag lär mig se hur han ser ut när han ivrigt kontrollerar en störningsdoft och när han faktiskt hittar en riktig NW-doft. Så hoppas jag att vi presterar bättre i Timrå på söndag. =)

/ Susanne

 

Så gick medlemsmötet i Göteborg

Så har jag varit på SNWK:s medlemsmöte i Göteborg. Det var intressant.

Det arrangerades ju tre möten i rad, måndag i Stockholm, tisdag i Göteborg och ikväll i Sundsvall. Jag valde att åka till det i Göteborg.

Redan på måndag kväll fick jag meddelande om att några i styrelsen bestämt att avblåsa den planerade domarutbildningen av SBK-domare. Den person som meddelade det menade att den hade full förståelse om jag därmed ville ställa in min resa. Men allt var redan klart och betalt, allt runt hundar och barn fixat. Och syftet med mina protester har inte varit att utbildningen ska ställas in, utan jag har ifrågasatt den skillnad som görs på folk och att man inte ens krävt NW-kunskap när de ska ansöka. Jag ville åka ändå för att få höra på vilka grunder detta beslut har tagits – helt enkelt VARFÖR. Och när delar av styrelsen så ändrade sig och ställde in allt ville jag förstås veta varför även då.

Vi var cirka 40 personer som samlades. Ordförande Bo Edoff inledde med att förklara att detta möte kommit till med bakgrund av frågan kring SBK-domarnas helgutbildning till NW-domare.
– Här ska ni få möjlighet att ifrågasätta – givetvis, sa han.

Sedan meddelade han att utbildningen tyvärr blivit inställd. Eftersom två personer valt att hoppa av så blev utbildningen inte kostnadsneutral längre. Och det hade varit ett krav för att den skulle bli av.
– De kände sig inte välkomna. Att deras kompetens blev ifrågasatt, när det blev en sådan massiv kritik mot utbildningen, meddelade Bo.

Sedan visade han upp en bild där domarna utan namn radats upp och deras kompetens skrivits bredvid. Många hade angett att de tränar Nose Work.

Efter det visade han en bild från ett utdrag ur protokollet som skrevs när de beslutande om utbildningen. Den informationen stämmer inte med den information som gick ut till brukshundklubbarna och som sådana som jag fick ta del av. I protokollet påstås att de domare som tas in till utbildningen ska ha ett genuint intresse för NW och kännedom om Nose Work. Jag förvånas. I inbjudan till domarna stod att NW-kunskap var önskvärt men inget krav. Det var DET jag reagerade mot. Att man redan på förhand tyckte att dessa SBK-domare var så kompetenta att det inte spelade någon roll om de inte hade träffat på Nose Work förr. Jag, och många andra, reagerade mot att de endast behövde utbildas EN helg och sedan bakdöma två tävlingar medan vi NW-instruktörer först skulle klara en lista med krav och sedan utbildas tre helger, arrangera tävlingar i klass 1-3, filma alla ekipage och sedan bakdöma två tävlingar.

Men nu är domarutbildningen för SBK-domare avblåst. Jag upplever att styrelsen menar att det är vi kritikers fel. Även om Bo Edoff inledde med att vi får ”ifrågasätta – givetvis”. SBK-domarna har upplevt det som att deras kompetens ifrågasätts. Medan styrelsen inte tycks visa samma förståelse för att de, genom att ge ett sådant snabbspår till SBK-domarna, ifrågasatt vår kompetens som NW-instruktörer.

Jag poängterar igen, jag har inget emot att SBK-domare utbildas till NW-domare. Tvärtom ser jag många fördelar med det – som att sporten etableras snabbare på brukshundsklubbar och att det blir fler tävlingar. Däremot häpnade jag över att ingen NW-kunskap krävdes. Det gjorde ju att de kunskaper som vi instruktörer samlat på oss genom åren, med flera hundra utbildade ekipage som gjort doftprov, eget tävlande och arrangerande av tävlingar, inte var värt ett skit i jämförelse. Så om styrelsen från början tydliggjort att NW-kunskap, genom ex vis ha hållit kurser eller tävlat, var nödvändigt så hade jag sett mycket positivare på detta.
Styrelsen medgav också under mötet att det blivit en ”olycklig formulering”.

Efter det blev mötet mer konstruktivt. Nu fick jag äntligen svar på min fråga om varför beslutet om snabbutbildningen togs.
– För att vi sökte domare i speciella delar av landet. Vi behöver den kompetens som dessa domare besitter, förklarade Bo Edoff och kassören Marina Eklund skyndade sig att förtydliga:
– Det var för att få fram domare fortare. För att det var sådan domarbrist.

Sedan utbröt en diskussion om på vilket sätt man utrett och konstaterat denna domarbrist. Meningarna gick isär om det överhuvudtaget ÄR en domarbrist. Nåväl, jag har aldrig haft problem att få domare men jag har ju varit beredd att flyga in dem från Stockholm. En lokal domare har ju inte gått att uppbringa, så visst är det domarbrist lokalt sett.

Någon åhörare frågade varför styrelsen valde att inte köra domarutbildningen av NW-instruktörer under 2017.
– Vi vill utvärdera den tidigare utbildningen först, svarade Marina.
Det svaret har jag hört rätt länge. Det vore toppen om den utvärderingen kunde bli av snart så vi kan komma vidare. Om man vill komma vidare alltså. Men det lät lovande då Marina nämnde att under det första kvartalet 2018 inleds nästa domarutbildning för NW-instruktörer. Och för min del får jättegärna SBK-domare hänga med på den utbildningen. Så himla smart det vore att blanda oss så kan vi dela med oss av våra erfarenheter.

Nästa fråga gällde kravet som styrelsen satt att man från 2018 måste ha gått den webbaserade tävlingsledarutbildningen och gjort en praktisk del (ordnat en tävling) innan man blir godkänd att arrangera tävlingar. Problemet är bara att den webbaserade utbildningen ännu inte är klar. Och man ska ansöka om tävlingar tre månader före.

Jag frågade, apropå tidigare diskussion om kompetens och validering, om sådana som redan arrangerat tävlingar under 2017 skulle kunna få validera detta och inte behöva gå utbildningen. Även om jag gärna går den ändå. Men det kan bli tajt att hinna innan 2018 och för att minska risken med proppar så kunde det ju vara smart att låta tidigare arrangörer få validera sina kunskaper.
– Nej, alla måste gå utbildningen. Det har vi satt som krav. Däremot kommer vi att vara snälla när det gäller den biten. Självklart ger vi fortsatta dispenser om utbildningen ännu inte är klar. Vi vill ju inte att det inte blir tomt på tävlingar i början av 2018, sa Marina Eklund.
Fast efter en stunds vidare diskussioner säger hon sig ha kommit på en idé:
– Det kan bli möjligt att de som arrangerat tävlingar under 2017, och där vi sett att det fungerar, kan få validera sina kunskaper och inte behöver gå utbildningen.
Så bra. Det vore ju smart. Det skulle minska trycket och risken för en flaskhals som stoppar upp tävlingarna. Hoppas att idén tas med till styrelsemötet den 29 augusti.

Jag tog mig friheten att skicka med ett tips till styrelsen i deras framtida arbete: Tänk transparens; att vara öppen, ärlig och visa vad man håller på med innan beslut tas. Förklara VARFÖR vissa saker bör göras och VARFÖR andra saker får vänta. Ge samma information till alla.

Mötet avslutades i en bättre och konstruktivare anda än jag hade förväntat mig. Det kändes värdefullt att jag tog mig tid att resa till Göteborg.
Det är bra att få ansikten på folk, få en känsla för deras personlighet. Det gör det lättare med framtida kommunikation. Nu hoppas jag att vi rensat luften och kan fokusera på det roliga med Nose Work – att se hundar få lösa roliga utmaningar och känna sig duktiga och smarta. Och att se hundarnas förare imponeras av sina hundar. Det är det bästa jag vet! 😀

Jag åker till Göteborg för att få veta mer

När jag växte upp var båda mina föräldrar hundinstruktörer. Mamma var också testledare på korningar. Och pappa korningsdomare, lydnads-, bruks- och räddningshunddomare. Det där med domaruppdraget har aldrig lockat mig. Det är så roligt att tävla. =)

Men så började jag med Nose Work. Så fantastiskt kul! Jag blev certifierad Nose Work-instruktör 2015 och har hållit en massa nybörjar-, fortsättnings- och tävlingskurser i Nose Work. Jag räknade ihop dem häromdagen och fick det till över 200 ekipage! Jag har insett att jag vill banne mig också bli domare. Det här är så himla kul så jag vill hjälpa till att sprida sporten och dessutom se till att det blir fler Nose Work-domare i norr. Dessutom vill jag bredda mig och bli en instruktör som också är helt insatt som domare.

Jag läste på vad som behövdes. Jag skulle ha utbildat minst 50 ekipage, plus några andra krav. Jag klarade dem. Det stod även att sökande från delar av landet som inte hade så många domare skulle premieras. Jag borde passa in där också. Så jag meddelade Nose Work-klubben mitt intresse för att utbilda mig till domare. Det innebar en utbildning under tre helger plus att man skulle bakdöma på minst två tävlingar innan man blev godkänd.

Men nu vill inte styrelsen i SNWK utbilda några fler instruktörer till domare. Under obestämd tid. Istället har styrelsen beslutat att bruksprovsdomare som är sugna att bli Nose Work-domare ska få gå före. Under en helg ska de snabbutbildas, sedan bakdöma ett par gånger och sedan få köra igång. Erfarenhet av Nose Work är önskvärt – men inget krav!?

Det här resonemanget hänger jag inte alls med på. Jag fattar inte argumenten. Inte alls faktiskt. Har inte hört/läst några argument ens. Jag ser GÄRNA att det blir fler domare. Särskilt i norr. Men varför BARA bruksdomare? Varför inte både och?

Många kritiska röster har höjts mot beslutet. Nu ordnar styrelsen olika medlemsmöten runt om landet då denna fråga ska dryftas. Plus att vi ska få annan info om hur första halvåret med officiella tävlingar har fungerat.

Det erbjuds ett möte i Stockholm måndag den 21/8 kl 18.30. Då kan jag inte för jag håller i en inbokad kurs som jag inte vill ändra. Det blir så råddigt att hitta nya datum då alla deltagare kan.

Det erbjuds ett möte i Göteborg tisdag den 22/8 kl 18.30.

Det erbjuds ett möte i Sundsvall onsdag den 23/8 kl 18.30. Då kan jag inte för jag håller i en inbokad kurs som jag inte vill ändra.

Så jag nappar på Göteborg. Jag är beredd att prioritera det här. Visserligen är Göteborg längst bort om man ser till avståndet. Jag har väl sisådär drygt 120 mil enkel väg dit. Men det känns ändå smidigast, då behöver inga kurser bokas om. Jag kan åka flyg till Stockholm och byta där till Göteborg. Jag får övernatta i Göteborg och åka hem nästa morgon.

Det ska bli ett intressant möte. Det är inte livsnödvändigt för mig att bli Nose Work-domare. Det är sannerligen inte för det ”enorma” domararvodet jag vill döma. Om pengar är det viktigaste är det ju hundra gånger mer inkomstbringande att hålla en helgkurs istället. Jag tycker bara att det skulle vara ruggigt intressant att få växla upp ordentligt i just den här sporten och försöka föra den i en riktning som känns bra.

Så jag hoppas på att få några vettiga svar och argument som gör att jag förstår varför bruksprovsdomare, som inte behöver ha erfarenhet av Nose Work överhuvudtaget, anses mer lämpade än Nose Work-instruktörer med flera års erfarenhet i sporten. Något smart måste ju styrelsen ha tänkt.

Jag blev intervjuad av Hundetablissemanget i denna fråga. Det blev en podd som du hittar här: http://www.hundetablissemanget.se/det-senaste/nose-work-i-fa-ra-ndring

/ Susanne

En Nose Work-doft är aldrig NEJ

Att träna, och tävla i, Nose Work är skitkul. Det är så roligt att hundens främsta sinne uppmärksammas och kommer till sin rätt. I helgen ska jag tävla med dotterns cavalier Gizmo för första gången. Vi har tagit doftprovet tidigare – jag vill få chansen att bredda mina kunskaper ytterligare. Att tävla med olika typer av hundar är väldigt lärorikt. Dottern ska då tävla med sin supervassa border terrier Solveig som hon har hos sin pappa. Det kommer att bli en spännande fajt i Nordvik =)

Därför tänkte jag passa på och förmedla ett Nose Work-tips. När man börjar träna Nose Work så gömmer man en doft i taget. Lite senare när hunden blivit mer erfaren börjar man lägga in flera doftgömmor i ett område. Och det är då vissa hundägare börjar göra saker som jag gärna vill styra upp.

Låt mig måla upp följande scenario. Vi står på tröskeln till ett rum, vi kan säga ett kontor. Till vänster finns en bokhylla, rakt fram mot fönstret står ett skrivbord med en stol, till höger två besöksstolar. En doft är gömd i bokhyllan, den andra är placerad under en av besöksstolarna.

En hundägare låter sin hund börja jobba. Snart hittar den doften i bokhyllan och får en massa beröm och godis vid doftkällan. Sedan ska de jobba de vidare. Om hunden inte har tränat så mycket med flera doftgömmor så tycker jag att man bör hjälpa den att komma igång med sitt fortsatta sök genom att ställa sig ”i vägen” för den redan funna doften och starta hunden. Då blir det lättare för den att förstå att den ska jobba framåt och inte gå tillbaka till den tidigare doftgömman. Det kan för övrigt behövas med en del erfarna hundar också.

Hunden söker av skrivbordet, stolen men tar sedan en snabb sväng runt i rummet och kommer tillbaka till doftgömman i bokhyllan. Då är det förvånansvärt många hundägare som säger nej!? Och till och med rycker korrigerande i kopplet. Vadå, nej? Att hitta en doftgömma ska ALLTID vara bra. Inte nej!

Men man vill förstås att hunden ska förstå att den där har vi redan hittat, nu är vi på jakt efter nya doftgömmor. Jag försöker för det första se till att hunden inte får chans att gå tillbaka till gamla funna gömmor – genom att exempelvis stå i vägen eller visa framåt mot nya oavsökta områden. I början kan man även plocka med sig den funna gömman så att hunden inte distraheras av den i sitt fortsatta sök. Men förr eller senare bör du träna på att gömmorna finns kvar. Och skulle hunden då hinna till doften så säger jag ”bra, bra” i en speciell ton som min hund har lärt sig betyder typ ”bra att du hittade den där, men godisknappen har slutat funka eftersom du redan har hittat den”.

Jag jobbar stegvis i Nose Work. Är hunden ung och ny på Nose Work, och behöver mycket uppmuntran, så får den godis och belöning även när den går tillbaka till redan funna gömmor. Men ju mer proffsig och erfaren hunden blir desto mindre belöning får den för redan hittade gömmor. Med min vorsteh Hagel säger jag numera bara ”bra, bra” när jag ser att han är på väg att hitta en redan funnen gömma, och visar honom ett nytt ställe. Men oavsett hur duktig han blir så kommer jag aldrig att säga NEJ när han hittar en doftgömma. Man svär inte i kyrkan. =)

/ Susanne

Tidiga gömmor, läsa-hund-tävling, hörnsök och annat kul

Jag måste bara få berätta om det suveräna Nose Work-läger som jag har varit på i Borlänge!   Jag tänkte dela med mig av en del tips och inspiration. Därför blir det ett lite långt inlägg, men läs det du orkar och ta till dig det du tycker verkar vettigt. =)

Lägret arrangerades av Dala Hundservice, vilket innebär Marie Fogelquist och Mats Hedlund – de två gurusarna som tog Nose Work till Sverige. De agerade som instruktörer och hade även bjudit in proffsiga kolleger som Adam Hübinette, Emma Wallin och Lotta Bauer. Här fanns mycket kompetens samlat på ett ställe.

Vi var cirka 50 deltagare och delades in i olika grupper med cirka 10 deltagare i varje. Min grupp bestod av några Skelleftebor (Eva och Anna Jonsson, Yvonne Sundberg, jag och min dotter Lovisa) samt fyra andra. Vår grupp kallades Lufsen och hade en egen gruppledare som hette Elin. Gruppledaren hade ansvar för att samla oss i tid, meddela eventuella förändringar i schemat, visa oss var vi skulle vara, samla våra frågor till samlingen på eftermiddagen och liknande.

Vi hade ett planerat schema som imponerade, se bild nedan.

Första passet var med Marie Fogelquist. Det handlade om att hjälpa en hund att orka söka större områden. Väldigt intressant och något som jag kan använda på mina kurser. Vi fick söka av ett litet område och hitta en gömma och belöna. Medan vi tittade bort så flyttade Marie gömman till ett ställe lite längre bort. Gömman var placerad i en magnetburk för att underlätta förflyttningen och minska smittan.

Harry och Yvonne hittar fjärde gömman.

Vi startade hunden igen – den drog så klart snabbt till ”gamla gömstället” men då hade ”haren hoppat vidare” och vovven fick fortsätta att söka. Då hittade den gömman på nya stället och belönades för det. Medan vi gick en runda så vi inte kunde tjuvkika så flyttades gömman en tredje gång. Vi startade om på samma ställe och hunden kollade av sina gamla gömställen samt den övriga miljön. Sedan hittade den nya gömstället och belönades för det. Slutligen flyttades gömman till ett fjärde ställe och hunden fick söka från början och jobba sig fram till det nya stället. Motivationen var hög hela tiden eftersom det fanns minnesbilder av de tidigare gömmorna som hjälpte hunden framåt.

Maurice och Mats testar mjuk och hård inbromsning.

Nästa pass handlade om koppelhantering och att hålla avstånd till hunden när den söker. Hur sjutton samlar du in kopplet egentligen? Ser du ut som Frihetsgudinnan när hunden snurrar runt dig? Håller du koppelarmen sträckt upp i luften så mycket som du kan för att kopplet inte ska trassla sig? Övningen leddes av Mats Hedlund och gav många skratt och utmaningar. Testa till exempel att göra ett behållarsök med koppelhanden i midjan. Under söket ska kopplet varken bli helt sträckt eller släpa i backen. Jobbigt! =)

Träning av höga gömmor. Jag vill gärna att hunden kämpar efter att komma fram till källan.

Nästa övning leddes av Lotta Bauer och handlade om höga gömmor och gömmor som inte hunden kommer ända fram till. Det jag tog med mig från det här passet var att man inte ska överträna på gömmor som hunden inte kan komma åt, då den lätt kan bli ”lat” och säga att den har hittat gömman ”här ungefär”. Vi vill ju att hunden alltid ska kämpa för att ta sig ända fram till doftgömman. Men vi som kommit upp i klass 2 och 3 kommer ju ändå att träffa på detta på tävling. Och hur tränar man bäst för det? Jo, man gömmer en gömma exempelvis i ett omklädningsskåp. Hunden visar intresse utanför och kämpar för att hitta en väg in. Då hjälper föraren den genom att öppna dörren så att hunden kommer fram till doftkällan. Men hjälp den bara när den är som ivrigast och vill jobba sig in. Det är inte alls bra att hjälpa hunden när den stannat och tittat på dig med bedjande ögon. Det passiviserar hunden och får den att ofta fråga dig om hjälp vid motgångar. Du ska sträva efter att den kämpar för att lösa det själv. Där inne får den sin vanliga belöning. Man kan även belöna utanför först, liksom för att visa att det var bra att den tog sig så nära den kunde, men sedan är det bra att öppna så att man även kan belöna vid källan.

Dagen avrundades med en paneldebatt där vi fick ställa frågor. Dessutom passade jag på att sälja och signera mina Nose Work-böcker: Nose Work – det bästa du kan göra med din hund samt Så hamnar du på pallen i Nose Work. Här kan du läsa mer om böckerna.

Genomgång med Emma Wallin.

Nästa dag fick vi Emma Wallin som instruktör. Temat var förtroende för anvisning – alltså att hunden ska lita på att vi visar på de bästa ställena att söka. Det skedde stegvis på den här övningen. Först var gömman precis där vi pekade, bakom en bildörr på en skåpbil. Efter det var den strax bortom där vi pekade. Och till slut fick hunden söka igenom hela sidan på bilen och hitta gömman i slutet. På filmen kan du se hur det såg ut för Lovisa och Gizmo när vi kommit halvvägs i övningen.

Efter det väntade ett pass med Adam Hübinette. Nu handlade det om fordonssök klass 2 med störningsdofter. Plus att vi fick inleda med ett sök på en bil med många gömmor för att hjälpa hunden att förstå att det är fordonen som är viktiga och att öka förväntan. Dessutom skulle vi hålla oss utanför några uppställda koner för att lära oss ha avstånd till hunden.

Nästa pass var tåg- och rälssök med Marie Fogelquist. Det handlade om gömmor som var lite svåra att lokalisera, ex vis låg en gömma på insidan av rälsen vilket hunden ofta snappade upp från utsidan med ändå skulle sträva efter att jobba sig in och hitta doftkällan.

Sedan var det dags för temat linjer och hörn med Mats Hedlund. Enkelt förklarat kan man säga att vi fick träna på att styra hunden med vår kropp. Om vi vill att hunden ska söka av ett hörn så tar vi ett steg ditåt för att ge en riktning och för att skärma av så att hunden inte genar till nästa vägg och struntar i hörnet – vilket är vanligt. När hunden kommit till hörnet backar vi ut för att ge den plats att hitta doften på egen hand. Sedan snabbt in och belöna.

Grillkväll med Skelleftegänget närmast kameran.

Sedan var det slut för dagen och vi slappade ett kort tag innan det var dags för grillkväll. Molnen hotade omkring oss medan vi åt. Åskan mullrade. Men först när alla ätit klart brakade det loss med spöregn och hagel. Norrlänningarna satt kvar längst. Ville bara ha det sagt =)

På torsdag började vi med en skitrolig övning hos Lotta Bauer. Det handlade om att läsa hund bäst. En tävling där fusk, som att vara i vägen för sin motståndare, uppmuntrades. =) 1-3 doftgömmor var gömda i ett gym. Hundägaren lät sin hund söka, medan även en ”inspektör” hängde med. Sedan gällde det att se på hunden när den hittat en doft, även om det var på håll, och hojta ”markering”. Den som hann först, och hade rätt, fick en poäng. Den som råkade säga fel fick en halv poängs avdrag. Men det värsta var att säga ingenting. Då fick man ingenting – vilket var extremt skamligt. Typ så var reglerna. =)

Det var riktigt kul. Fast om jag hade fått önska så hade alla sök gärna fått vara i ett eget rum/område. Jag förstår att det kan vara svårt att ordna. Men nu flyttades gömmorna runt i samma rum, i magnetburkar, vilket gjorde att hundarna reagerade över gamla doftställen och det gjorde det ju sju gånger svårare att läsa hundarna.

Nästa tema var tidiga gömmor med instruktör Emma Wallin. Hon hade kommit på ett fyndigt sätt att hjälpa hunden att sätta igång nosen på en gång vid ett sök. Vi fick gå in i en container med olika dörrar. Varje dörr fick vi öppna långsamt, lite på glänt, så att hunden sniffade nyfiket i springan. Då fick den ofta in doften som var placerad strax till vänster eller höger innanför dörren. Och därmed fick den hjälp att bli nyfiken och vilja utforska varifrån doften kom. Kul och smart grej!

Lovisa och Gizmo kör behållarsök.

Så var det dags för vårt sista pass: behållarsök med Adam Hübinette. Ett behållarsök med matlådor och resväskor. Det var en eukalyptusgömma i en matlåda alldeles vid starten, en i en vit resväska och en lagerbladsgömma i en matlåda längre bort. Vi skulle köra utan koppel för att träna på självständighet och att visa hunden var man vill att den ska söka utan att man drar i kopplet eller liknande. Vi fick veta var gömmorna var men skulle efter avslutat sök kunna redovisa var vi har varit och om något ställe inte blev avsökt. Kul övning. Dessutom fick vi efteråt gå ut ur rummet och berätta hur många matlådor det fanns där inne, hur många resväskor, vilken färg det var på resväskan som hade doftgömma. Det gäller att räkna och tänka struktur om man klara sig högre upp i klasserna.

Efter det var lägret slut. Så himla bra läger. Och du ska veta att jag är ganska kräsen vid det här laget. Men det blev precis som jag ville: mycket konkret hundträning med bra instruktörer som kan förklara syftet med övningarna och ge feedback.

Sedan var det bara att börja ladda för nästa dag – då jag och Hagel för första gången skulle testa att tävla i klass 2. Hur det gick kan du läsa här.