Det är Nose Work-tävling i Boliden. Jag och min grosser münsterländer Skott har gjort inomhussök och behållarsök i klass 2 och har fått full pott. Vi väntar på att få göra utomhussök och fordonssök. Jag står och pratar med några tävlingskompisar.
En annan tävlande närmar sig. Hen har precis gjort utomhussök och fordonssök. En person i min grupp hojtar: ”Hur gick det?”.
Hen svarar: ”Vi missade stubbjäveln” och jag tänker direkt ”helvetes jävla skit”. Jag tittar mig omkring. Alla på plats har sökt i dessa områden, utom jag. Tack och lov är det bara en person, jag, som fått denna oönskade info. De andra tittar på mig och inser tabben. Jag säger ”Vi får hoppas att det var många stubbar där då” och går undan.
Jag ska strax gå till starten. Jag kollar på bilderna från banvandringen. Det är bara en stubbe i området på utomhussöket. Fan. Hur gör jag nu?
Först tar osunda tävlingsdjävulen till orda. Tävlingsdjävulen säger att jag har ju bara fått veta EN gömma. Jag och Skott måste ju hitta tre andra på egen hand för att få full pott. Och det blir ju så himla krångligt för arrangören och domaren om jag berättar att jag vet om att det är en doftgömma i ”stubbjäveln”.
Men efter en stund har det sunda förnuftet äntligen tagit över.
Det står faktiskt i reglerna att om man får veta en gömma så måste man berätta om det.
Och hur kul blir det om vi lyckas ta diplom när jag vet var en gömma är? Det kommer att kännas falskt resten av livet.
Så jag berättar för en funktionär, som berättar för domaren. Jag får gå fram till domaren och hon frågar mig vad jag vet. ”En person sa att hen missade stubbjäveln” svarar jag.
Okej, domaren hämtar sig snabbt. Hon säger att jag får komma tillbaka senare och göra mina sök sist. Då kommer gömman i ”stubbjäveln” att ha flyttats till annan plats.
På det här släpet drog vi på oss en felmarkering.
När jag kommer tillbaka får jag göra fordonssöket först. Vi hittar en gömma på ett snyggt sätt. Vi rundar ett släp och Skott ser rätt så intresserad ut på baksidan, vid lyset. Men är det rätt? Borde jag kolla av det tredje och sista fordonet först innan jag tar beslut? Äh, han ser så övertygad ut. ”Markering”. ”Tyvärr fel, gömman sitter på den sista bilen”. Skit också. Ny lärdom igen. Eller ny … smärtsam uppfräschning av gammal lärdom.
Här hamnade den nya gömman.
Vi går till utomhussöket. Vi hittar båda gömmorna. Utan fusk. Och på så snabb tid att vi får medalj senare. Det känns bra.
Golfproffset Annika Sörenstam har alltid varit rätt duktig på att spela golf. Men inte alltid så proffsig. I alla fall om jag ska tro på den historia som NW-instruktören och hockeycoachen Conny Elfsberg berättade för mig på Nose Work-lägret förrförra helgen.
Conny berättade om när Annika ännu inte slagit igenom helt. Hon fanns med på listorna över duktiga spelare (den där listan kallas säkert något men jag orkar inte ta reda på det och ni fattar ändå) men var inte i topp. Hon tog hjälp av en mental coach som Conny nämnde ett namn på, men som jag glömt. Det gäller att bara komma ihåg det viktigaste – som jag kommer till alldeles strax. =)
Den här coachen studerade Annika när hon tränade. Hon stod och slog långa raka bollar (det heter säkert också nåt särskilt med golftermer). Hon slog ett perfekt slag och bollen flög spikrakt precis dit hon tänkt. Hon placerade en till boll framför sig och slog ett till lika perfekt slag. Hon placerade en tredje boll framför sig och slog ett lika perfekt slag igen. Hon tog fram en fjärde boll. Då råkade hon få en liten felträff och bollen drog iväg snett.
– Idiot, röt hon till sig själv samtidigt som hon slog sig själv i pannan.
Efter det upprepas scenariot. Annika slog iväg flera perfekta bollar, utan ett ord. Men när det sket sig slog hon sig i pannan och kallade sig Idiot. Vad gjorde nu coachen åt detta?
Han bad henne fira varje lyckat slag ordentligt. Och inte banka på sig själv för de misslyckade slagen. Hon började tveksamt. Sa lite försiktigt ”jaaa” och höjde ena armen lite lamt i en segergest. Men till slut blev det bättre. Hon sa ”JAAAA” och spände armen i en riktigt engagerad gest.
Varför berättade Conny allt detta för mig? Jo, jag hade nämligen lite motvilligt ställt en fråga ( i slutet av lektionen när alla andra gått ut). Jag frågade om han hade något tips för att bromsa min prestationsångest när jag tävlar i Nose Work.
Jag tycker ju att om jag ska vara värd att anlita som instruktör så måste jag ha många egna erfarenheter. Jag måste ju ligga i täten. Om jag ska kunna inspirera, hjälpa och peppa andra ekipage som tävlar måste jag ju själv ha kommit så långt man kan, så jag har praktisk erfarenhet av det jag pratar om. Ja, det är alltså mer eller mindre ett krav jag sätter på mig själv. Vilket gör att det lätt blir lite FÖR viktigt när vi tävlar. Jag VILL så mycket att hälften vore nog. Missförstå mig rätt – jag tycker att Nose Work är en av de roligaste och mest spännande tävlingsformer jag någonsin hållit på med – så det är inte så att jag vantrivs på tävling. Inte alls. Men när jag träffade Conny tänkte jag ta tillfället i akt att fråga ett proffs hur jag ska hantera denna bubblande prestationsångest. Det var då han berättade om Annika Sörenstam.
Ska detta överföras till en Nose Work-tävling så handlar det om att jag ska fira varje hittad gömma, verkligen glädjas och njuta av att vi hittade just den gömman. Att strunta i resten. Bara fira varje gömma. Som Annika firade varje lyckat slag. Och inte kalla mig Idiot när vi missar någon gömma. Fast fullt så illa brukar det inte vara, men ändå, det blir lätt att man överanalyserar och bankar på sig själv för misstagen – och glömmer att fira allt som faktiskt gick bra.
Så det var mitt mantra nu när jag startade på klass 2-tävlingen i Gällivare: ”Fira varje gömma”. Jag hade till och med satt en melodi på det, den där låten ”We are all the winners” med Nick Borgen. Inte världens bästa låt, men den passade bra med orden ”Fira varje gömma, det betyder mest”.
Varje gång jag började tänka på hur svårt det kunde bli, att jag kanske inte skulle lyckas ta det tredje diplomet i klass 2, hur besviken jag skulle bli då – så manade jag fram mitt mantra ”Fira varje gömma”. Så gjorde jag också precis i starten på varje sök. Och som jag firade sen! Vi hittade alla åtta gömmor och tog vårt tredje diplom. Vi är nu uppflyttade till klass 3! Det blev även Maria Forsberg med sin schäfer Ökke. Det är vi två som firar med våra diplom på bilden högst upp =)
Så här såg sökområdena ut:
Vi började med fordonssök. Domare P-A Bergström envisas med att vara med på bild. Det är fyra fordon, tre och en halv minuts söktid, två gömmor.Sedan blev det utomhussök. Två gömmor, båda otillgängliga och tog tid att reda ut. Söktid fyra min.
Efter pausen blev det inomhussök. Här ses delar av området, men även väggar och skåp bakom mig ingick i området. Två gömmor, varav en satt både högt och lite otillgängligt. Söktid tre och en halv minut.Behållarsök i kort korridor till vänster. Doft i gul hjälm.Resten av behållarsöket. Doft i rör med ”avstickare” mitt i samlingen.
Nu var det förstås inte bara mitt nya mantra som hjälpte oss att lyckas. Det var även att Hagel är så fantastiskt målmedveten, doftsäker, hängiven och miljösäker. Och att jag läser honom rätt. Och en stor portion tur måste man också ha.
Men jag tänkte att jag skulle dela med mig av den här historien så får du själv fundera över dina hjärnspöken. Kanske är det dags att fira mer än du bankar? Vilket mantra blir ditt? Du får norpa mitt om du tror att det funkar. Men låten är snudd på töntig … jag vet =)
På fredagen tävlade jag och min vorsteh Hagel för första gången i klass 2. Det som skiljer från klass 1 är att det nu oftast är två gömmor per område, det kan vara en gömma med lagerblad och en gömma med eukalyptus eller två av samma sort. Det kan också vara en kombo-gömma där man gömt båda dofterna på samma ställe. Dessutom kan gömmorna sitta upp till 180 cm höjd, eller exempelvis inne i ett skåp så att hunden inte kommer ända fram till doftgömman. Men man ska ändå kunna läsa sin hund och förstå ungefär var doften är gömd. Utöver det så kan det finnas störningsdofter och negativa bärare, alltså tops eller möbeltassar utan doft på sig. Och slutligen ska man som förare komma ihåg att säga ”färdig” när man är klar för att tiden ska stoppas. Det sistnämnda var jag nog mest nervös över. Så jag hade gjort en ”fusklapp” =)
Min fusklapp =)
Det var 12 deltagare i min klass. Vi började med banvandring. Behållarsöket såg ut som du ser nedan. Vi hade två minuter på oss. Det är också en sak som verkar tuffa till sig i de högre klasserna – tidspressen. Jag studerade upplägget och bestämde mig för kanelbulle-sök, alltså att börja i ytterkanterna och jobba mig inåt mot mitten.
Behållarsöket med små och stora kartonger samt resväskor.
Inomhussöket bestod av två rum, se mörk film ovan. När du själv ska tävla i klass två ska du komma ihåg att fråga om det anses vara ett eller två rum. För är det två rum så säger reglerna att det är en doftgömma i varje rum. I klass 2 får det nämligen inte vara tomsök. Så det kan vara en hjälp i din strategi. När du hittat den ena doften i ett rum kan du raskt fokusera på det andra rummet. Om det anses vara TVÅ rum alltså. Annars kan dofterna sitta lite varsomhelst. =) På inomhussöket hade vi tre minuter på oss. Jag tänkte att jag gör som jag brukar, börjar till vänster och följer ytterkanterna i rummet, tar mittområden sist. Skulle vi hitta en gömma i ena rummet skulle jag raskt dra mig till det andra.
Fordonssöket.
Sedan kollade vi in fordonssöket. Det bestod av två fordon. Startpunkten var mitt emellan de båda. Så min plan blev att gå in och börja vid draganordningen på det vita fordonet och sedan backa mig runt och ta andra släpet sen. Vi hade två minuter på oss. Det fanns två gömmor.
Utomhussöket. Heeeela längan ska sökas igenom.
Avslutningsvis fick vi kika på utomhussöket. Det kändes gigantiskt. Vi hade tre minuter på oss. Dessutom var vinden åt ”fel” håll så vi skulle få medvind. Men det kan ibland vara bra också. Då får hunden lättare att ta en bit i taget. Alternativet skulle vara att satsa på att först springa längst bort och börja där, men jag bestämde mig för att börja vid startpunkten och jobba mig ganska snabbt längs huslängan. Blev det tid över kunde man ju söka i motvind på tillbakavägen. Här fanns det två gömmor.
Jag startade som nummer 6. Vi gick till behållarsöket och ställde upp vid startlinjen. Hagel fick chansen att vinda in, men verkade inte känna något tydligt så jag visade honom åt vänster och började med vårt kanelbulleformade sök. Efter ett halvt varv hittade vi första gömman i en vanlig pizzakartong. Markering! Jag fick bekräftelse på att det var rätt, belönade snabbt och fortsatte. Vi jobbade oss inåt och till slut var det bara en stor kartong kvar i mitten att kolla av. Även den var intressant. Hagel stoppade ned huvudet och jag sa markering. Rätt. Jubel och belöning. Just ja: färdig! =)
Så var det dags för inomhussöket. Vi stod på startlinjen ett tag så Hagel fick chans att vinda in. Han drog lite åt vänster och jag släppte iväg honom. ”Tjoff” så drog han bort till det andra rummet. Min plan sprack alltså direkt. Men huvudsaken är ändå att jag har en plan. För nu kunde jag bara göra en ”avstickare” för att se vad Hagel eventuellt hade känt. Så kunde vi återgå till min plan senare. Hagel härjade runt i det bortre rummet ett tag, och drog sedan in i ett sorts skafferi. Där såg jag intresse. Uppåt. Till vänster. Under hyllplanet. Men sedan blåste han ur nosen, tog ett ärevarv i rummet och så in i skafferiet igen. Nu strävade han ännu högre. Ovanför hyllplanet. ”Aha, det kanske är en sådan där superhög gömma som jag bara behöver ange ungefär var den är” – tänkte jag. Så jag sa markering. Och domaren Mats Hedlund ställde den läskiga frågan: ”var?”. Jag visade med handen åt det vänstra hörn där Hagel var första gången och fick rätt för det. Puh! Då kunde vi skynda oss tillbaka till det första rummet och söka av det. Det var några stolar, en hörna och där såg jag intresse igen. Hagel fäste snabbt och hittade gömman. Markering! Rätt! Jag belönade och hojtade färdig medan jag tog mig ut ur rummet för att kunna fira lite mer.
Efter en lunchpaus var det dags för fordonssöket. Jag gick direkt fram till det högra vita fordonet och lät Hagel börja söka där. Vi backade oss runt och vid andra hörnet där bak såg jag intresse. Jag backade ut och lät Hagel bestämma sig för ett exakt ställe. Markering! Rätt. Jag belönade snabbt och fortsatte med andra långsidan. Märkte ett intresse längre fram på fordonet men Hagel verkade inte kunna lokalisera det. Så vi kollade av det andra fordonet också. Men ingen träff. Hmm. Åter till det intressanta stället framtill på det första fordonet. ”30 sekunder kvar” hojtade tidtagaren. Usch, det är det värsta som finns. När man ser ett intresse, men inte riktigt kan lokalisera det och man får höra 30 sekunder kvar. Hagel jobbade på. Sökte sig längre ut på själva draganordningen och helt plötsligt såg jag att det var ju DÄR den var. Markering. Färdig. Med en sekund kvar av tiden. Puh! =)
Direkt efter gick vi till utomhussöket. Solen gassade mot husväggen. Till och med Hagel, som annars alltid är full av energi, såg lite flåsig ut. Jag bestämde mig för en sorts backametod men det gick väl sisådär, Hagel sprang på med friskt tempo. Jag gjorde en snurr för att låta honom söka av delar av början igen. Det är lätt att vi missar där eftersom han är så snabb. Men inget intresse så vi fortsatte att beta av husväggen. Plötsligt såg jag något hos Hagel. Det var något intressant men han tappade det. Så jag gjorde en snurr och lät honom söka av samma område igen. Då sökte han sig uppåt. Han sträckte sig rejält mot ett ställe högt upp. Jag blev nästan snopen över hur tydligt det syntes nu. Markering! Rätt! Snabbt belöna och söka vidare. Längre bort blev det intressant igen. Nu bakom en dörr. Hagels nos följde dörrspringan lite upp och ned. Jag backade ut för att se bättre. Där bestämde han sig. Markering! Rätt. Belönar och tjoar klar – nej färdig! Superglad och nöjd.
Vilken rivstart alltså! Vi hittade alla gömmor i alla sökområdena. Fantastiskt. Visserligen var tävlingen inofficiell men det känns som ett bra bevis på att vi är redo för officiella tävlingar i klass 2. Säkert kommer vi att klanta oss ändå många gånger, men det var verkligen kul att få den här erfarenheten som grund.
Det visade sig sedan att det var bara jag och Hagel som hittade alla gömmor. Den höga gömman på utomhussöket satt på cirka 170 centimeters höjd, det var också varmt och soligt vilket gjorde det riktigt svårt.
Vi vann hela alltet! Plus att vi vann utomhussöket och behållarsöket. Vi fick en massa fina medaljer och priser.
Roligt var det också att flera av dem som hamnade på pallen i klass 1 och 2 sa att de hade läst min bok ”Så hamnar du på pallen i Nose Work”. Vinnaren i klass 1, Kristina Strömberg, rosade boken högt och ljudligt när hon gick fram för att ta emot sina priser. Jag blev ju alldeles rörd. Så himla snällt. Och vad roligt att boken ger avsedd effekt =)
Avslutningsvis vill jag bara rikta ett stort tack till Dala hundservice för ett toppenarrangemang med bra flyt och trevlig stämning! Dessutom var lägret helt suveränt. Där lärde jag mig en massa finlirar-grejer som du kan läsa mer om här.
På fredag kväll klockan 18.30 samlades vi ute på en gård i Västerstrinne, Sollefteå. Här skulle vi tävla i Nose Work till klockan 03.00 på natten.
Jag har själv övervägt att arrangera en natt-tävling. Det är ju häftigt att få uppmärksamma det norrländska ljuset som vi har. Det kändes roligt att få testa hur det var att ”fungera” på en Nose Work-tävling även under småtimmarna. Jag hade tänkt att jag skulle ha hunnit kliva upp någon natt och träna, bara för att liksom ha testat, men det har inte blivit gjort. På natten vill man ju sova =)
Så här såg fordonssöket ut. Släpen och fyrhjulingen ingår. Den svarta pickupen är bara insynsskydd.
Min grupp började med fordonssök. Det såg inte ut att bli så knepigt. En fyrhjuling och en släpvagn. Jag hade planen klar över hur jag skulle gå. Först fram till fyrhjulingens vänstra framdäck, sedan backa runt den med Hagel efter mig. Efter det skulle vi dra oss över till släpen och backa ett varv runt den.
Det började bra. När vi kommit runt fyrhjulingen blev Hagel jätteintresserad på framsidan. Han nosade frenetiskt och jag kände pulsen stiga. Här någonstans borde det vara. Han släppte då och då för att lokalisera bättre. Trodde jag. Men han ville nog egentligen dra vidare – det syns ju på filmen.
Jag tog om litegrann för att han skulle få bestämma sig var doften var gömd. Så nosade han intresserat på samma ställe som sist och jag sa ”Markering”. FEL, meddelar domaren. What? Luften gick ur mig. Han som var så intresserad?
Jag insåg att vi lät oss luras. Hagel visade intresse för en ”slembobba” – alltså där många andra hundar nosat. Han är inte intresserad av andra hundar på så vis, utan jag tror att han helt enkelt tänker att ”eftersom så många hundar nosat här borde doften vara gömd här någonstans”. Och jag läser av honom lite slarvigt och tänker att det är eukalyptus han känner, så jag tar om och visar att han ska söka där igen vilket han tolkar som att jag också tror/vet att doften finns där och så blir han ännu mer intresserad vilket jag tolkar som att det verkligen finns en doftgömma där. Ja, du hör hur vi krånglar till det. För när vi sedan blev anvisade att söka på släpen så såg jag ju en skillnad i kroppspråket när han verkligen hittade den rätta doften. Åh, så klantigt!
Efter det kunde vi i alla fall snabbt tagga om för utomhussöket. Det såg ut så här:
Utomhussöket.
Jag lät Hagel stå och vinda en stund vid starten, sedan gick vi in mot bänken och började där. Jag hade en grundplan om att kolla av områdets ytterkanter först och sedan mitten. Nu blev det lite tvärtom men huvudsaken man vet att man har varit överallt. Vi kollade av lite här och där och sedan visade jag honom mot stora husväggen och där fyndade vi doftgömman i en av ventilerna. Yes! Kändes skönt ändå.
Vid midnatt var det dags för våra andra två moment. Nu hade jag hunnit svälja förtreten om att ha klantat bort diplomchansen redan på första söket. Nu kunde vi bara slappna av och njuta av att andra har fixat sökområden och gömt dofter. Så här såg inomhussöket ut.
Inomhussöket.
Inomhussöket tog sin lilla tid. Hagel visade stort intresse på flera ställen – ställen som jag misstänker att andra hundar nosat på. Men nu var jag cool och kunde läsa honom. Du ser säkert själv skillnaden när han faktiskt hittar den rätta doften? Du får se slutet av söket här:
Sedan var det dags för behållarsöket. Det är bra att få göra det sist eftersom Hagel annars kan vara lite bullrig med kartongerna. Det gick fint.
Behållarsöket.
Efter det kollade vi lite på några medtävlares sök och försökte hålla oss pigga. Klockan 03.00 var det dags för prisutdelning. Jag och Hagel blev i alla fall tvåa på behållarsöket – annars var det inte så mycket att skryta om för vår del.
Men i natt får vi en ny chans. Då ska jag göra mitt yttersta för att läsa av när det bara är ”slembobbor” och när det faktiskt är en verklig doft.
Jag har fått två filmer från Nose Work-tävlingen i Håverud. Det är när jag och Hagel gör fordonssök och behållarsök.
Riktigt intressant att se. Notera hur jag står ganska länge vid startlinjen för att ge Hagel en bra chans att vinda in doften på håll. På så vis går våra sök förhoppningsvis snabbare, för tiden är verkligen avgörande. Snacka om anspänning och koncentration =)
Hagel har installerat sig på hotellrummet med några av sina priser =)
Idag lördag avslutades Nose Work-lägret med en tävling. En prestigefull sådan då det var 28 deltagare, alla duktiga Nose Work-instruktörer.
Alla fyra moment ingick, utomhussök, inomhussök, fordonssök och behållarsök. Vi delades in i två grupper med varsin domare, Adam Hübinette och Kajsa Björk. I min grupp började vi med utomhussök följt av inomhussök. Jag och Hagel startade som nummer tre.
Det var ett litet område med olika bänkar, ett träd, en soptunna och lite annat. Jag gjorde vår startrutin och lät Hagel sköta jobbet. Ganska snart blev han intresserad av ett galler intill en husvägg. Han gjorde sin markering och jag meddelade domaren. Rätt!
Efter det gick vi direkt till inomhussöket i ett omklädningsrum plus ett duschutrymme. Duschutrymmet låg krångligare till än själva omklädningsrummet och jag var lite lur att de gömt doften i omklädningsrummet för att det skulle bli enklare för domaren att se när hunden hittade gömman. Men Hagel visade intresse för duschutrymmet och hittade snart doften i ett element. Bara att lita på hunden.
– Markering, sa jag och fick bekräftelse på att det var rätt.
Puh! Jag berömde rikligt och gick ut.
Då kom adrenalinet bubblande i benen! Snacka om att jag, och Hagel, är helkoncentrerade. Jag tror att vi jobbar förhållandevis snabbt och det gäller att hänga på när Hagel drar iväg. Efteråt kommer adrenalinet. Nästan som när man lyckats parera en oväntad sladd med bilen och precis missat diket eller den mötande lastbilen och sedan inser att det gick vägen och man blir så glad och bubblig. Du kanske tycker att det är en makaber liknelse, men det är en häftig känsla förutom att Nose Work förstås är mycket, mycket roligare än att nästan krocka med bilen =)
Sedan var det paus en stund och efter det var det dags för fordonssöket följt av behållarsöket.
Fordonssöket bestod av en liten traktor, ett släp och en åkgräsklippare. Vinden kom lite lätt från vänster och jag lät Hagel scanna av området vid startlinjen. Han visade intresse åt vänster och jag lät honom gå igång mot den lilla traktorn. Han kollade den lite snabbt, drog ett svep över släpet och koncentrerade sig sedan på åkgräsklipparen. Och där fann han doften! Jag sa markering och fick bekräftelse på att det var rätt. Skönt!
Direkt efter det var det behållarsöket, med kartonger som är vår svaga sida. Det kan ibland bli lite mosigt om man säger så, vilket ger felpoäng. Jag såg på plastbanden som omgärdade området att vinden blåste från vänster. Därför väntade jag vid startlinjen tills Hagel visade intresse åt höger, då fick han dra iväg eftersom han då skulle få så många lådor som möjligt i nosen. Redan på låda tre fick vi napp. Jag sa markering snabbt innan Hagel skulle hinna mosa lådan. Det var rätt och vi var klar!
Vi hade funnit alla gömmor och enligt mig på en hyfsat snabb tid. Vi hade gjort vårt bästa. Hur långt skulle det räcka i den tuffa konkurrensen?
Det visade sig att vi var bäst i behållarsöket, det momentet vann vi! Och min grupp vann lagtävlingen. Och jag och Hagel blev trea i den totala tävlingen! Fantastiskt, eller hur? Det är vår första riktiga tävling, även om Nose Work-tävlingar blir officiella först nästa år. Det var riktigt tuff konkurrens, ekipaget som vann hela rasket hittade till exempel gömman i utomhussöket efter bara lite drygt tre sekunder! Jisses!
Jag är så himla nöjd. Vilken supervovve jag har! Och vilka fina priser vi fick – en massa stora pokaler, medaljer, hundmat, ryggsäck och andra bra saker. Riktigt bra arrangerad tävling!
Sedan var det bara att sätta sig i bilen och rulla de 107 milen hem igen. Jag, sonen Leo och Hagel har precis installerat oss på ett hotell utanför Gävle. Jag slog på stort med hotell för att fira lite. På rummet väntade en hundbädd på Hagel som han är mycket nöjd över.
I morgon tar vi de återstående milen. Nu ska vi hem och planera fler Nose Work-relaterade saker. Vänta bara! =)
Nu har jag äntligen tagit steget till att sätta reklam på min bil. Det är svårt och spännande. Det finns ju så himla många sätt att göra det på. Vilket ska jag välja? Vilket visar på bästa sätt det jag vill förmedla med Rackarungarnas Hundskola?
Jag vill ju visa att i grunden är de flesta hundar goda. De vill väl. Men de har inte kunskapen. Eller har lite för mycket energi. Eller är inte riktigt van. Så de är lite som rackarungar.
På hundskolan formar vi dessa rackarungars energi till något positivt. Vi tar vara på kapaciteten och låter hunden få jobba med något bra som tröttar både kropp, hjärna och nos. Hunden får blomma ut och visa vad den kan. Den får uppskattning och beröm av sin förare. Den mår så mycket bättre, vilket gör att samarbetet mellan hund och förare också blir så mycket bättre. Ja, nu kanske jag flummade iväg – men ungefär så tänker jag.
Så till själva tävlingen. Nu när jag äntligen satt reklam på bilen vill jag ju förstås att den ska synas. Så jag har skapat en tävling.
Den pågår under en månad. I juni månads nyhetsbrev meddelas vinnarna. Uppgiften är att ta en bild av min bil när den är ute i trafiken eller står parkerad någonstans, men hemma hos mig gäller inte.
Ta en bild och lägg upp den på din FB-sida. Skriv något i stil med ”Jag lyckades minsann i tävlingen Biljakten” så folk inte tror att du är helt knäpp =) Sedan delar du inlägget på Rackarungarnas Hundskolas Facebook-sida så jag kan hålla koll på vilka som är med och tävlar. Du får ta flera bilder på olika platser och dela flera gånger om du vill.
För varje inlägg och delning får man en lott. Så fotar och delar du flera gånger ökar du ju chansen att vinna. I slutet av månaden drar jag en storvinst ur lotthögen och några ”tröstpriser”.
Vinnaren får ett presentkort på en timmes privatlektion, värde 600 kronor.
Sedan dras tio ”tröstpriser” som innehåller fribiljetter till RackArenan och Rambobanan, värde 50 kronor per biljett.
I lördags satte sig fem tjejer och fem hundar i två olika bilar och åkte upp till Kalix. Så roligt att vara ett litet gäng som får surra tillsammans och diskutera allt in i minsta detalj med likasinnade.
Vi var alla anmälda i nybörjarklassen. Jag och min vorsteh Hagel hade ett kvalificerat resultat sedan tidigare. Nu hade vi anmält till båda rundorna och teoretiskt fanns det en chans till ett så kallad rallylydnadsdiplom om vi klarade båda rundorna med kvalificerat resultat. Men det försökte jag inte tänka för mycket på. Bara ta en bana i taget och göra vårt bästa.
Men tänka sig så himla bra det gick. Hagel fixar alla moment skitbra nu. Det enda som vi har problem med är att backa, ett, två och sedan tre steg. Han blir så ivrig och går upp i stress och nästan klättrar på mig – fastän jag försöker sucka, djupandas och inte möta hans blick. Det får vi helt enkelt öva mer på.
Vi fick två rundor med kvalificerat resultat. Första rundan som du ser här nedan landade på 87 poäng och en sjätte plats.
Seger! Och en tredje plats till Viktoria. Vilket gäng va!
Den andra rundan landade på 92 poäng och en seger! Vår första seger i rallylydnad. Verkligen storstilat! Den rundan kan du se här. Hagel ser verkligen ut att ha roligt, det gläds jag åt extra mycket.
För de andra Skelleftetjejerna gick det också bra. Sara Häggström, som tävlade för första gången med sin havanais Frost, fick två rundor med kvalificerat resultat. Och dessutom domarens pris för extra fin prestation!
Jannice Sundberg fick en runda med kvalificerat resultat med sin Aska, Julia Mellquist fick två fina rundor med staffen Theo – en blev på retsamma 68 poäng, men hon var ruggigt nöjd över känslan och förbättringen sedan Pitetävlingen.
Viktoria Stark knep sitt tredje kvalificerade resultat och fick rallylydnadsdiplom.
Så det var ett gäng glada tjejer och trötta hundar som återvände hem till Skellefteå. Nu siktar vi mot Umetävlingen i april. Ska du med? =)
rackarungarnashundskola.com 