Två lärorika Nose Work-tävlingar

Sista helgen i april tävlade jag och min vorsteh Hagel Nose Work klass 3 både lördag och söndag. Det är enormt roligt och utmanande att tävla i trean.

Och man lär sig saker varje gång, ibland ganska smärtsamt när man inser att ”den här lärdomen har jag gjort förut men valde av någon anledning att strunta i det nu och titta så ´bra´det gick”. 😉

Jag har satt ihop två filmer med kommentarer från de båda dagarna. Först lördagen. Sen söndagen.

Nu i helgen ska jag tävla med min unga grosser münsterländer Skott i NW klass 1 i Luleå. Det blir hans andra och tredje start. Första gången var han splittrad och vi hittade endast 2 av 4 gömmor. Nu hoppas jag att det går bättre. Men vi får se … =)

 

 

Lyssna till ett supertips om klass 2 i Nose Work

I mitten av april var jag inbjuden att hålla Nose Work-kurs i Öckerö, Göteborgs norra skärgård. En av övningarna innehöll mitt bästa tips för att inte ”klanta” sig i klass 2 när du tävlar Nose Work. För jag har kommit på vilket ett av de vanligaste misstagen är, och hur du gör för att undvika det.

Det uppmärksammades också i Nose Work-podden. I samband med Nose Work-helgen så spelades detta avsnitt in. Hoppas att du vill lyssna och ta del av tipset!?

Klicka här så kommer du till podden: https://www.podbean.com/media/share/pb-xh6wj-adf969

 

Platser kvar på dagkursen i Nose Work

Den 1 april skickade jag ut nyhetsbrevet. Där presenterade jag nya kursstarter, bland annat tre olika Nose Work-kurser, an allmänlydnadskurs och en lekfull Summit-Nose Work-tävling. Samtliga har blivit fullbokade, men på dagkursen i Nose Work finns det platser kvar.

torsdag den 16 maj en nybörjarkurs i Nose Work, på dagtid mellan kl 10-12. Kursen avslutas med doftprov 19 juni kl 18.00.

Ta chansen att träna en bra aktivitet som tröttar hunden på rätt sätt som gör att den blir nöjd och tillfredsställd. Nose Work är även en fenomenalt rolig och spännande tävlingsform där hunden inte ens behöver kunna sitt, ligg eller hit utan bara tycka att det är roligt att använda sin nos och söka.

Under kursen tränar vi hundarna på ett sätt som gör att den lär sig att ett par droppar av eukalyptus är värdefullt. Du får testa behållarsök, inomhussök, utomhussök och fordonssök. Kursen av slutas med ett doftprov. Går allt väl där är det bara att börja tävla. Hunden ska vara minst 10 månader för att göra doftprovet. Är hunden för ung kan du ha doftprovet innestående och göra det senare.

Kursen är upplagd på fem träffar, först torsdagar, sen tisdagar, kl 10-12.

  • Torsdag 16 maj
  • Torsdag 23 maj
  • Uppehåll v 22 pga inplanerat läger
  • Tisdag 4 juni
  • Tisdag 11 juni
  • Tisdag 18 juni
  • Doftprov onsdag 19 juni

Kursen kostar 2200 kr och det finns 8 platser. Du får plats i den ordning som du anmäler dig, enklast gör du det genom att mejla rackarungarnashundskola@outlook.com. Ange med vilken hund du vill delta: ras, ålder och kön. Hunden ska vara vaccinerad. Välkommen!

Har du ännu inte anslutit dig till nyhetsbrevet gör du det här. Det är bästa, och enda, sättet att hålla sig uppdaterad om kommande kursstarter. Den första varje månad skickas mejlet ut.

/mvh Susanne

 

Jag ska bli en bättre skytt – vad sätter du för mål?

Snön ligger i drivor där ute. Men snart drar det igång. Nu har jag bestämt mig. Nu MÅSTE jag bli en bättre skytt.

Det är ju verkligen en multisport att hålla på med stående fågelhundar. Hunden ska vara i bra trim, tränad på att söka fågel, kunna stå för fågel, stanna när den flyger upp och sen apportera den när föraren, eller annan medhjälpare, har skjutit den. Och föraren ska ha kunskap om var det finns fågel, kunna läsa sin hund, vara i bra form – och gärna en bra skytt.

Jag har tränat och tränat. Mest mina hundar alltså. Och lite på hagelskyttet. Men mest hundarna. Det har varit roligare. De har blivit riktigt bra. Nu känner jag att nu MÅSTE jag skärpa mig så jag inte sabbar det när hundarna väl gör sin del.

En bild med några år på nacken. Då tränade jag med en vanlig lerduvekastare som man spänner själv. Nu har jag köpt en automatisk kastare – då blir det lättare att mängdträna.

När jag körde hem från en fjällträningskurs i Arjeplog, som jag deltog på i helgen, lyssnade jag på Framgångspodden och ett avsnitt med psykologen Alexander Rozental som skrivit boken Tio i tolv. Han berättade hur man sätter upp mål som man lyckas med. Det handlar om att sätta upp ett SMART mål, här kan du läsa mer om det. Varje bokstav i SMART står för en sak: Specifikt, Mätbart, Accepterat, Realistiskt, Tidsbundet. Jag har därför bestämt följande kring min skyttesatsning:

Specifikt: Satsningen inleds efter påsklovet, tisdag den 23 april. Då hoppas jag att snön är så pass tinad att det går att hitta något ställe att vara på – förhoppningsvis skjutbanan. Jag ska träna med min nya automatiska lerduvekastare. Jag ska träna minst två gånger per vecka, avlossa minst 25 skott per gång. Plus att jag ska torranlägga minst 100 ggr per vecka. Fram till den 25 augusti pågår satsningen.

Mätbart: Målet är att jag innan den 25 augusti, när det är fågelpremiär, ska kunna träffa:

  • 10 rakt-ifrån-duvor
  • 10 från vänster-duvor
  • 10 från höger-duvor

Alla dessa ska träffas i rad. Jag får dock missa max två tillfällen per riktning. Men det ska bli tio träffar sammanlagt på varje riktning.

Accepterat: Står jag bakom detta mål? Ja! Om jag bara tränar lite när andan faller på kommer jag aldrig att bli bättre. Nu ska jag ge detta en seriös chans och verkligen ge järnet.

Realistiskt: Jag hoppas det. Jag vill lägga mig på en nivå som varken är för lätt eller för svår. Jag funderade på att även lägga till så kallade mot-duvor, men jag nöjer mig så här så länge. Jag kan leka kravlöst med den typen av duvor.

Tidsbundet: Satsningen pågår från 23 april till och med 25 augusti. Stundtals kan det bli svårt eftersom jag är bortrest på hundläger och sånt. Men jag ska försöka ta med bössan och se vad som går att göra.

Så nu har du läst ända hit och tror kanske att allt handlar om mig. Men jag vill att det även handlar om dig. Du har säkert något område som ligger efter, som du vill bli bättre på. Vad är det? Hur skulle du kunna applicera det här med SMART mål på just din grej? Om du verkligen beslutade dig alltså? Låt höra! Kommentera gärna här i inlägget eller som kommentar på Facebook. =)

/mvh Susanne

Nä, nu får det vara färdigdeppat

I mitt förra blogginlägg berättade jag att jag fått veta att min grosser münsterländer Skott har D-höfter. Det kom väldigt överraskande. Du kan läsa mer om det här.

Jag har aldrig haft en hund med höftledsfel förr. Jag har haft tur. Även fast jag har haft schäfer och andra raser där det kan vara rätt vanligt så har jag klarat mig. Hos grosser är höftledsfel inte vanligt. Men alla är inte felfria förstås. Och nu slumpade det sig att just min hund har D-höfter. Riktigt deppigt. Jag berättade ju om alla planer jag hade för oss. Om allt vi skulle göra. Som sannolikt blir svårare nu.

Men jag fick många härliga svar. Många hade hundar, eller kände någon som hade hundar, med D-höfter, eller värre, som hade riktigt långa, aktiva och smärtfria liv. Så skönt att höra.

Jag skrev i förra inlägget att jag inte såg någon poäng med att ställa ut eller delta på jaktprov. Vad spelade det för roll vad vi fick för pris? Ingen tikägare ringer ju i alla fall. Det låter förstås korkat. Som om jag bara tävlar och ställer ut för att få avla på min hund. Så är det inte. Jag var bara extra grinig och bitter då.

Jag har hittills aldrig avlat på mina egna hundar, förutom när vi hade slädhundar men det är som en egen värld =) Hittills har jag alltid sållat bort mina egna hundar när det gäller avel. De har varit för veka, för fula, haft megastora navelbråcket, varit för vanliga och så vidare. Men ändå har jag tävlat med dem och tagit meriter. Jag ger några exempel:

Malinoisen Nitro som jag hade är nog den mest personliga hund jag någonsin har haft. När han var unghund och vi fick främmande så gick han runt och morrade i 20 minuter innan han accepterade besökaren. Trots det blev han med mycket träning en bra räddningshund och deltog på skarpa eftersök och ett SM. Och utställningschampion. Och vi hann ta ett förstapris i gamla elitlydnadsklassen. Och tävlade bruks-sök. Men nog var han lite eljest och svajig i nerverna. Och om man ska avla på en hund så är ju tanken att föra aveln FRAMÅT, eller hur? Så det blev inget.

Schäfern Zeke var grymt bra mentalt. Fick höga poäng på korning. Härlig motor. Rolig att jobba med. Vi hann ta ett cert i elitklass spår. Han blev en duktig räddningshund och deltog på skarpa eftersök och två SM. Han hade nog kunnat föra aveln vidare. Men han var för vanlig. Och inte alls särskilt snygg. Schäfrar finns det gott om. Det är hård konkurrens. Så det blev inget.

Portugisiska vattenhunden Trassel, som är 15 år och lever pensionatliv hos mina svärföräldrar, blev Svensk lydnadschampion. Tävlade bruks spår. Och gjorde en imponerade MH. ”Det är ju som en riktig brukshund” utbrast domaren. Men på utställning var han bara halvsnygg, vi tog inga cert. Så det blev inget.

Vorstehn Hagel hade som valp ett av de största navelbråck jag någonsin sett. Så det var klart redan då att det inte skulle bli någon avel med honom. Dessutom är han nog i mjukaste laget för att föra aveln FRAMÅT. Men en enorm arbetslust och förighet. Jättehärlig att träna med. Vi tävlar i högsta NW-klassen, han är rallymästare och snart även lydnadschampion 😉 Men vi har för få jaktmeriter. Det blir ingen avel här heller.

Så kom då grosser münsterländern Skott. Smart som bara den. Snygg som bara den. En näsa för fågel som imponerade på många. Lite blyg, enda nackdelen. Men inte värre än att det gått att träna till. Så jag började tänka på framtiden. Att om vi ”bara” fick några meriter så skulle jag kanske sen kunna jobba vidare med en son efter honom. Det vore sååå häftigt. Men det sket sig ännu en gång. D-höfter. Så det blev inget.

Jag tappade lusten. I ett par dagar. Sedan var det dags att skärpa sig. Jag har ju som sagt hittills aldrig tävlat för att locka tikägare. Varför skulle jag göra det nu? Jag gillar ju att tävla för att det är kul att sätta mål och se hur långt man kan komma. För att det blir en tydlig måttstock på vad man faktiskt uppnått. Ju högre man har kommit desto bättre är man. Faktiskt. Visst kan man träna hund bara för att det är kul att träna och vara väldigt skicklig ändå. Men jag triggas av att få visa upp vad vi kan, låta min hund briljera och jag blir så oerhört stolt de gånger allt funkar och vi lyckas.

Så nu har jag deppat klart. Nu har jag bestämt mig. Jag och Skott ska gasa på och se hur långt vi kommer. Kanske får vi lite färre år på oss att göra allt kul, men kul ska vi ha!

Nästnästa helg ska vi på fjällträningskurs hos Mattias Westerlund, Hundskolan Vision. Just när jag fick beskedet om D-höfterna blev jag tveksam. Vi ska åka skidor i två hela dagar och hundarna ska söka fågel på fjället. Hur kommer det att gå? Blir Skott sliten? Får han ont? ”Men herregud han har ju inte det minsta ont idag och är i god form. Passa på att göra det här nu, om några år kan det vara för sent” resonerade jag med mig själv. Så vi drar iväg.

Jag har bokat tid med Tomas Forsberg, hundfysioterapeut, i slutet av mars för att få en professionell bedömning av Skott. Jag vill veta i vilken form han tycker att Skott är idag. Finns det brister vi kan stärka upp? Finns det specialövningar som vi kan göra för att träna musklerna runt höfterna extra mycket? Vad kan vi göra och ska vi undvika nåt? Kan jag köra kickspark med honom? Dra däck? Sånt känns bra att ta reda på.

Sen har jag gjort en sak till. Jag har redan nu anmält oss till ett eftersöksprov i juli. I öppen klass. Det är alltså som ett för-prov innan man deltar på jaktprov. Sedan kommer de båda proven att summeras och så får man se om det räcker till tredjepris, andrapris eller ett förstapris. Det kändes viktigt att anmäla oss. Det gör att jag har ett mål, att jag spottar i nävarna, har något att träna för. I höst blir det mycket fokus på jaktprov. Jag har faktiskt gjort en deal med en annan grosser-ägare. Den som först tar ett förstapris på jaktprov ska bjuda den andra på champagne. Det kan ta en stund … men det blir härligt när det inträffar. Inte om … 😉

Vi ska förstås jaga på riktigt också. Gud vad jag ser fram emot det. Nu i april-maj ska jag dra igång värsta skjuttränar-projektet så att jag träffar ALLA fåglar som Skott och Hagel hittar i höst.

Plus att vi tränar och tävlar Nose Work förstås. I slutet av mars hoppas jag att Skott får vara med på sin första Nose Work-tävling. Sååå spännande det ska bli. Han är väldigt annorlunda jämfört med Hagel. Lite ung. Stundtals briljant. Stundtals väldigt disträ.

Och så ska vi ta ett till kvalificerat resultat i fortsättningsklass så vi kommer upp i avancerad klass i rallylydnad. Och så ska vi starta i klass 1 i lydnadsklass.

Så livet är ändå precis som vanligt. En massa roliga och utmanande saker som väntar. Spännande tävlingar och prov som förhoppningsvis går bra och leder till meriter. Utan att vi för den skull för aveln FRAMÅT. Men vi för oss själva framåt. Vi samlar på oss roliga minnen erfarenheter och kunskap. Det är det viktigaste, eller hur?

/Susanne

Ett oväntat och hårt slag i magen

I fredags var jag och röntgade höfter och armbågar på min grosser münsterländer Skott. Jag var helt övertygad om att svaret skulle bli felfritt. Grosser brukar inte ha några större problem med fel på höfter eller armbågar. Och Skotts brorsa röntgades häromveckan med finfina resultat. Så jag var så trygg, det här skulle gå bra.

En bild efter att Skott har röntgats. Han är trött eftersom han fått lugnande medel.

Igår satt jag och väntade på min tur att göra ett Nose Work-sök med min vorsteh Hagel. Vi har ju varit på ett superbra Nose Work-läger med Adam Hübinette på Vadstena slott. Medan jag väntade kom jag på att jag kunde kolla på mobilen om resultatet från röntgen hade kommit in på SKK. Jag tänkte en halv tanke – ska du verkligen kolla det nu, tänk om det är nåt knas, hur ska du kunna koncentrera dig på söket med Hagel – men jag slog bort det. Klart att det inte skulle vara nåt knas. Klart att Skott skulle ha världens finaste höfter och armbågar. Så jag kollade. Och fick ett stenhårt slag i magen. Skott har grad D på höfterna!!?

Jag bara stirrade på bokstaven. D. Blinkade. Måste ha sett fel. Det måste vara 0. Men varför skulle man skriva höftresultat så? Man skriver ju A i så fall.

Nästa tanke är att det måste ha blivit nåt fel. Nån människa hade en dålig dag när den läste av röntgenplåtarna. Hen hade nog vaknat på fel sida bara. Ja, så måste det vara. Vi får göra om röntgen. Och hoppas att nån vettig som vaknat på rätt sida läser av dem nästa gång.

Sen skulle jag in och söka med Hagel. Tja, det gick lite hackigt. Jag försökte verkligen stoppa undan tankarna på detta och bara fokusera på Hagel och hans fina sökarbete.

Efteråt sköljde en massa tankar och känslor över mig. OM nu detta resultat skulle vara rätt, vad innebär det? Vad kan vi göra? Är det kört med jakten? Draget? Jag som tycker att Skott är så fantastisk att jag redan bestämt att jag skulle ha en son efter honom. Han skulle heta Pang. Eller Bom. Nu blir det inte så.

Vi som skulle ta pris på jaktprov. Vi som skulle lura en massa fåglar och fylla frysen. Vi som skulle imponera i utställningsringen. Vi som skulle åka på långa draghundsturer. Vi som skulle dra iväg på långa cykelturer. Vad händer nu?

Jag var nog rätt stillsam och fåordig på resan hem. När kompisen Maria Forsberg lämnade av mig hemma mitt i natten gick jag in med Hagel. Sedan gick jag och släppte ut Skott och Gizmo från sovrummet. Jag gick ut på gården med dem. De var glada och spralliga över att jag kommit hem. Nu kunde tårarna få komma.

En av Skotts röntgenbilder.

Det tar sin tid att bearbeta sånt här. Chock först. Förnekelse sen. Sen blev jag arg, bitter och tvär. Blängde på dragselen och dragbältet som jag såg när jag packade in grejer i garderoben. Ville avboka allt jaktrelaterat som jag bokat in. Kasta bort dyra, nya automatiska lerduvekastaren som jag köpt. Vad spelar det för roll om jag blir en bättre skytt om hunden som ska söka har ont i höfterna? Visst har jag Hagel också men du fattar. Livet är pest ett tag. Lite är jag kvar i den fasen fortfarande. Det kommer nog att pendla ett tag.

Jag har tänkt att skita i alla inplanerade jaktprov. Vad spelar det för roll om vi får pris? Bättre då att prioritera egen jakt, om han nu klarar det längre fram? Just nu är Skott hur fräsch som helst. Men när kommer det att börja märkas? Kommer det någonsin att märkas? Jag får höra berättelser om hundar med D-höfter som haft långa problemfria liv. Du får gärna kommentera och berätta om alla sådana fall som du känner till. Jag behöver det.

Jag har tänkt skita i alla utställningar. Vad spelar det för roll om han får cert? Ingen tikägare hör av sig i alla fall. Jag får ingen son efter honom i alla fall.

Ja, jag ville skita i en hel massa saker. Men en liten tanke har börjat gro. Att vi kanske ska vara med på en del jaktprov ändå. Bara för att Skott är så bra. Bara för att jag ska få lära mig mer om hur detta med jaktprov fungerar, bli en bättre förare och jägare. Så att jag blir ännu mer erfaren och kan ge min nästa stående fågelhund riktigt bra förutsättningar. Om jag vill ha någon fler stående fågelhund vill säga. Vi får se.

Tja, jag ville bara berätta. Skriva av mig. Det känns tufft nu.

/Susanne