Jag har köpt en ny mikrofon

Jag startade Rackarungarnas Youtubekanal för lite drygt ett och ett halvt år sedan. Under den tiden har antalet prenumeranter till 2400! Riktigt coolt – om jag får säga det själv.

Jag vill ständigt förnya och hålla kanalen levande och aktuell. Jag har planer på att ibland göra filmer som handlar om min vardag – så att du som tittare får hänga med på exempelvis kurser och privatpass.

Utöver det vill jag gärna intervjua olika hundägare. Jag vill få höra deras syn på hundägande, hundtränande och vad som varit framgångsfaktorer för dem. Därför har jag köpt en ny mikrofon som bättre lämpar sig för dessa situationer.

Nu vill jag ha din hjälp: ge förslag på hundmänniskor som du skulle vilja att jag intervjuade. Och kanske du även har en fråga som du väldigt gärna vill att jag ställer? Hojta till i en kommentar här eller skicka ett mejl till rackarungarnashundskola@outlook.com.

/Med vänlig hälsning, Susanne

Tre supertips som gör att hunden lär sig snabbare

Veckans fredagsfilm på Rackarungarnas Youtubekanal  handlar om inlärning. Jag vill ge tips som gör att du blir en bättre hundtränare. I filmen presenterar jag tre vassa tips.

Tips 1. Träna korta effektiva pass. De får gärna bara vara 1-5 minuter.

Det gör för det första att du lättare får tid till träning, du behöver inte krångla till det och tänka att du måste träna en hel timme eller så, utan 1-5 minuter räcker om du tränar fokuserat på just det som behöver tränas. Dessutom hinner du fler pass på en dag, vilket gör att antalet repetitioner ökar.

Det gör för det andra att om du tar en paus och låter hundar vara ifred och smälta det den just upplevde så fastnar det lättare. Det blir lättare för hunden att dra en klok slutsats av träningen om den inte just upplevt en babiljard saker, utan bara en eller två genomtänkta övningar.

Till exempel så nyttjar Mattias Westerlund på Hundskolan Vision ofta just den detaljen: när fågelhunden sett en fågel lyfta och klarat av att stanna kvar i uppfloget, så belönar man och stoppar in den i bilen en stund. Där får den summera i lugn och ro. Och när den kommer ut nästa gång har den en bra erfarenhet med sig i sin erfarenhetsryggsäck.

Tips 2. Tajma belöningen. Bara för att jag förespråkar att man belönar sin hund när den gör rätt så innebär det inte att man ska bli en godtrogen godisautomat. Jag ser många som exmpelvis tränar sitt stanna kvar så här (visa med mjukishund) och när de kommer tillbaka så reser hunden sig och får en godbit i alla fall. Tajmingen är jätteviktig. Ögonblicket när hunden får höra BRA och får en godbit i munnen är extremt viktig. Om den får en godbit när den ställer sig upp så har den snart räknat ut att den här övningen går ut på att jag ska sitta en stund, sedan resa mig och möta husse eller matte.

Så vad ska du då göra om hunden reser sig upp? Ja, inte servera en till godis ändå – för att den var söt – utan gör bara om övningen, gör det något lättare och skynda tillbaka med belöningen innan hunden ställt sig upp. Då har hunden en sportslig att förstå vad du menar.

Tips 3. Tänk utvecklingen i trappsteg. Om vi tar sitt stanna kvar som exempel igen. Tro inte att du kan träna första passet bland sju andra hundar på en kurs. Det är ju typ trappstegsnivå tolv.

Först börjar du hemma i köket. Och du gör endast en sorts tyngdöverföring de första gångerna. Och snabbt tillbaka och belöna. Och du ser till att få minst tre lyckade repetitioner i rad, innan du testar nästa trappsteg. Nästa trappsteg i det här fallet är att gå ett steg bort och sedan tillbaka och belöna. Det ska funka tre gånger i rad innan du testar att gå tre steg bort och belöna. Börjar det strula nu så får du repetera mer på nivån med ett steg bort och tillbaka.

När du slutligen kommit på den trappstegsnivå att du kan gå fem eller tio steg bort och tillbaka, medan hunden tryggt sitter kvar, så är det dags att testa samma sak i vardagsrummet. Och då börjar du om på tyngdöverföringsnivån eller möjligen gå ett steg ifrån. När det funkar på samma nivå som sist är det dags att träna ute på gården. Och sedan på en annans gård. Och sedan utanför en mack. Osv.

Fast allt det här gör du såklart inte på samma träningspass. Utan det kanske är lagom att pausa när hunden lyckats tre gånger på en ny nivå. Låt den vila och ha tråkigt och fundera på vad som hände. Då växer den. Och du har varit en klok hundtränare!

/Susanne

Plats kvar på valpkurs på dagtid

Nyhetsbrevet gick ut den 1 oktober. Sedan dess har alla kurser blivit fullsatta, förutom valpkursen på dagtid. Där finns det ett par platser kvar.

Kursen startar den 14 november och är på sex träffar, samtliga på torsdagar kl 10-12. Vi håller till i min inomhuslokal i Bureå, även om vissa övningar sker utomhus. Sista träffen blir 19 december.

Under kursen får du träna på allmänlydnad som hundmöten, kontakt, gå fot, gå promenader utan att dra i kopplet, inkallning, sitt och ligg stanna kvar, samt nosövningar, kloklippning, rallylydnad, miljöträning/ramboträning, Nose Work och vi kollar även in hundens språk.

Räkna med att träna på läxor mellan kursträffarna, vi vill ju att ni ska märka resultat och för det krävs kontinuerliga korta träningspass. =)

Kursen kostar 2300 kronor och det finns 8 platser. Du får plats i den ordning som du anmäler dig. Enklast mejlar du rackarungarnashundskola@outlook.com. Glöm inte ange med vilken hund du vill delta: namn, ålder, kön, ras. Valpen ska ha fått sin tremånadersspruta för att få delta. Någon övre åldersgräns finns egentligen inte, det finns de som haft unghundar på 1,5 år som deltagit också. Varmt välkommen!

/Susanne

När jag fick veta var en doftgömma satt – innan start

Det är Nose Work-tävling i Boliden. Jag och min grosser münsterländer Skott har gjort inomhussök och behållarsök i klass 2 och har fått full pott. Vi väntar på att få göra utomhussök och fordonssök. Jag står och pratar med några tävlingskompisar.

En annan tävlande närmar sig. Hen har precis gjort utomhussök och fordonssök. En person i min grupp hojtar: ”Hur gick det?”.

Hen svarar: ”Vi missade stubbjäveln” och jag tänker direkt ”helvetes jävla skit”. Jag tittar mig omkring. Alla på plats har sökt i dessa områden, utom jag. Tack och lov är det bara en person, jag, som fått denna oönskade info. De andra tittar på mig och inser tabben. Jag säger ”Vi får hoppas att det var många stubbar där då” och går undan.

Jag ska strax gå till starten. Jag kollar på bilderna från banvandringen. Det är bara en stubbe i området på utomhussöket. Fan. Hur gör jag nu?

Först tar osunda tävlingsdjävulen till orda. Tävlingsdjävulen säger att jag har ju bara fått veta EN gömma. Jag och Skott måste ju hitta tre andra på egen hand för att få full pott. Och det blir ju så himla krångligt för arrangören och domaren om jag berättar att jag vet om att det är en doftgömma i ”stubbjäveln”.

Men efter en stund har det sunda förnuftet äntligen tagit över.

  • Det står faktiskt i reglerna att om man får veta en gömma så måste man berätta om det.
  • Och hur kul blir det om vi lyckas ta diplom när jag vet var en gömma är? Det kommer att kännas falskt resten av livet.

Så jag berättar för en funktionär, som berättar för domaren. Jag får gå fram till domaren och hon frågar mig vad jag vet. ”En person sa att hen missade stubbjäveln” svarar jag.

Okej, domaren hämtar sig snabbt. Hon säger att jag får komma tillbaka senare och göra mina sök sist. Då kommer gömman i ”stubbjäveln” att ha flyttats till annan plats.

På det här släpet drog vi på oss en felmarkering.

När jag kommer tillbaka får jag göra fordonssöket först. Vi hittar en gömma på ett snyggt sätt. Vi rundar ett släp och Skott ser rätt så intresserad ut på baksidan, vid lyset. Men är det rätt? Borde jag kolla av det tredje och sista fordonet först innan jag tar beslut? Äh, han ser så övertygad ut. ”Markering”. ”Tyvärr fel, gömman sitter på den sista bilen”. Skit också. Ny lärdom igen. Eller ny … smärtsam uppfräschning av gammal lärdom.

Här hamnade den nya gömman.

Vi går till utomhussöket. Vi hittar båda gömmorna. Utan fusk. Och på så snabb tid att vi får medalj senare. Det känns bra.

Nu är vi officiellt med i 7 av 8-klubben.

Och här var den andra gömman.

/Susanne

Lediga platser i träningsgrupperna

Igår den 1 september gick nyhetsbrevet ut. Sedan dess har valpkursen hunnit bli fullsatt, valpkurserna blir i princip fullsatta inom en-två timmar. Det är nästan läskigt så stort trycket är på dem. Jag försöker skapa fler för brinnande livet.

Däremot finns det ett par platser kvar på träningsgrupperna i Nose  Work, både dagtid och kvällstid. Kolla in om det är något för dig, läs nyhetsbrevet här:

Nu tänker jag börja med något nytt: Träningsgrupper i Nose Work! Anledningen är att jag tycker mig se att många har problem att hitta träningskompisar och att få till kontinuerliga träningspass. Därför testar jag det här.

Det är ju egentligen en sorts kurs, men också en träningsgrupp. Jag hjälper till och leder den, planerar teman/träningspass och du som deltagare får komma och träna, få feedback, utveckling och allt är liksom planerat och serverat.

Det är sammanlagt sex träffar, där deltagarna får hålla i en träff själv. Jag kommer att ha planerat tema och innehåll, men ni får träna på egen hand den tredje träffen eftersom jag är bortrest. Det fiffiga med det är att ni då får en sorts mjukstart på att klara er själva, så att när de sex träffarna är slut så fortsätter ni att träna tillsammans i gruppen. Vid det laget känner ni varann och kommer lättare att kunna träna vidare på egen hand.

Det blir en träningsgrupp på onsdagar på dagtid, mellan kl 10-12. Inriktningen för denna grupp är för dig som tagit doftprov i eukalytus och vill få hjälp att komma igång med mer tävlingsträning för att tävla klass 1. Gruppen har sin första träff på onsdag 18 september. Sista träffen blir på onsdag 23 oktober.

Och det blir en träningsgrupp på torsdagar på kvällstid, mellan kl 18.30–20.30. Inriktningen för denna grupp är för dig som tävlat en del i ettan och kanske även tvåan och vill få hjälp med anpassade övningar för att tävla klass 2 och 3. Du behöver endast ha doftprov i eukalyptus. Gruppen har sin första träff på torsdag 19 september, sista träffen blir på torsdag den 24 oktober.

Vi håller oftast till i min inomhuslokal i Bureå, men vissa träffar kan bli på andra platser. Träningsgrupperna kostar 1800 kr. Det finns åtta platser i vardera grupp. Du får plats i den ordning som du anmäler dig. Anmäl dig enklast genom att mejla rackarungarnashundskola@outlook.com.

Tisdag den 8 oktober drar de duktiga instruktörerna Ann-Britt Strömberg och Titti Hedlund igång en valpkurs i Rackarungarnas regi. Ann-Britt har hållit en valpkurs med mig tidigare och är inskolad med det tänk och de övningar jag brukar ha. Till sin hjälp får hon Titti Hedlund, en duktig tjej som jag gick instruktörsutbildning med tidigare.

Antalet deltagare håller jag nere till åtta stycken så att alla ska få gott om tid och mycket feedback.

Valpkursen består av fem träffar, sista träffen är alltså tisdag den 5 november. Varje träff är på tisdag, mellan 18.30–20.30. Oftast är kursen inomhus i min lokal, men vissa övningar blir även utomhus.

Under kursen får du och din valp träna på inkallning, kontakt, hundmöten, gå fot sitt och ligg stanna kvar, gå promenader utan att dra i kopplet. Du får även göra nosövningar med din hund, hjälp med kloklippningen, testa på rallylydnad, miljöträning och Nose Work. På så vis får du möjlighet att kolla vilken aktivitet som du och din hund trivs med.

Kursen kostar 2000 kr. (Kursen är fullsatt och har en lång reservlista.)

/mvh Susanne Lindberg

När Hagel blev kallad för ”The Hunting Machine”

I helgen har jag deltagit på jaktprov för stående fågelhundar i Arvidsjaur. På fredagen fick min grosser münsterländer Skott jobba, på lördagen var det min korthåriga vorsteh Hagels tur. Så oerhört spännande och lärorikt det var.

Med Skott gick det väl sisådär. Han beter sig stundtals fortfarande som en unghund. Han är ju precis fyllda två år också. Skott går inte ut några jätteslag utan söker ganska nära mig. När vi är själva i skogen tycker jag att han jobbar större och bättre. Men när det blir prov, med en okänd ”gubbe” med bössa i hasorna, blir han mer tveksam. Jag tror att han känner av spänningen vilket gör att han smyger då och då, spanar, håller koll och analyserar. Han vill verkligen inte råka skrämma upp några fåglar i onödan.

Fast det är ju inte så att han går ”mitt framför fötterna” heller. Men för att vara i öppen klass får han med sig lite för lite mark när han söker.

Så domaren Didrik Skarin tyckte efter ett par släpp att vi kunde gå tillbaka till bilen. Trist. Men ingen fara. Vi spottar i nävarna och fortsätter att träna upp hans mod och hans självkänsla. Med några bra fågel-erfarenheter kommer han att växla upp många steg. Vänta bara ska ni få se.

Hagel var ingen stjärna heller när han var två år. Men idag är han sju och jag tänkte att ”vi kan väl testa en gång i öppen klass och se hur det går”. Så nästa dag är det hans tur.

Klockan 08.08 går vi ut i skogen. Först släpps en unghund på sök. Efter tio minuter är det Hagels tur. Jag släpper honom. Han söker fint. Han går ut stort och bra.

Snart ser jag att han har hittat intressanta dofter. Han spårar och utreder en löpa, där fågel har gått tidigare. Domare Robert Lundgren är snabbt med på noterna och ser till att bössan är redo.

Vi hakar på i denna vindlande utredning, upp och ned för en kulle. Så står Hagel stilla. Sen drar en fågel iväg (be mig inte precisera sort, färg och kön på fågeln – jag har endast diffusa synintryck här), och sedan en till. Robert skjuter i luften eftersom en gran är i vägen. Jag är lite trög och ropar stanna lite sent, Hagel har redan fått upp farten efter den andra fågeln. Men snart får jag stopp på honom. Inte så snabbt som är önskvärt i öppen klass, men ändå inte dåligt. När vi pustat ut efter händelsen, domaren skrivit sin rapport och jag återgått till eftertruppen kollar jag klockan: 08.28. Ibland går det snabbt. Ibland har man tur. På en gång.

Hagels nästa släpp blir nästan likadant. Han hinner bara börja jobba så hittar han nåt intressant, står, kastar sig fram och vindar plötsligt uppåt mot ett träd. Domaren säger sig aldrig ha sett nåt liknande. Och från trädet flyger en fågel, kan det ha varit en mindre tjäder? Skott avlossas i luften igen. Jag får stopp på Hagel mycket snabbare än sist (nu är jag ju lite mer värdsvan och beredd, ha ha).

Domaren Robert Lundgren måste sätta sig ned och skriva ned alla upplevelser.

Vi har alltså ännu en fågelsituation. Domaren måste sätta sig och skriva länge, förundrad av det märkliga beteendet Hagel just hade – att han kände att fågeln satt i trädet? Tja, jag tror minsann att alla höga gömmor på Nose Worken har gett bra effekt. Men vad vet jag? Jag är en rookie i fågeljaktsammanhang.

Domaren reser sig och berömmer Hagel. Även om han kallar honom för kennelnamnet Bert (Burviks Bert).

– Bert – The Hunting Machine! säger han och jag blir såååå mallig och glad. En totalt annan känsla än när jag blev hemskickad dagen före. Är det såhär det känns när man ligger på topp?

I nästa släpp hittar Hagel fågel igen!!? Sån här tur har man ju vanligtvis inte. När han står blir jag het och vill skynda dit. Fåglarna brukar ju dra så lätt. Men domaren Robert bromsar mig.

– Nu ska vi ta det lugnt. Ser du så fin bild det där skulle bli? Ta en bild till bloggen, säger han.

Ta en bild nu? Nog för att jag gillar att fota och berätta men borde vi inte rappa på lite?

– Nä, låt nu Bert få trycka till den där fågeln ett tag så kan vi se gå upp och fälla.

Den här bilden tog jag då.

Jag fotar snabbt och sen går vi upp mot platsen där Hagel står. Han följer en löpa en bit och sen stånd igen, avance och fågel flyger upp. Domaren skjuter men en gran passar på att stå i vägen. Även nu får jag stopp på Hagel ganska direkt. Härlig känsla.

Men nu kommer snart en annan känsla. Som jag hört andra provdeltagare prata om men som jag inte fattat. Förrän nu. Känslan av att man inte så gärna vill släppa sin hund något mer. För nu har det gått så bra. Betygen verkar bli bra. Om det nu händer en rejäl dumhet som en låååång eftergång eller knallapport så ramlar vi långt ned.

Vi får senare ett släpp till. Hagel hittar intressanta löpor men de verkar tomma. Han får söka länge och visa att han kan söka stort och i fint mönster även i medvind. Jag är stolt som en tupp. Och impad. Vilken kille!

Lite senare får vi göra en kastapport. Det görs eftersom ingen fågel har blivit fälld på riktigt. Då får jag sätta Hagel, koppla loss och ställa mig en meter vid sidan av. Domaren går bort ca 15 meter, skjuter ett skott och kastar upp en död trut i luften. Hagel sitter kvar, även om han är het. Sen apporterar han på mitt kommando och kommer tillbaka med fågeln. Snyggt!

Hagel sitter stilla när skott avlossas.
Hagel apporterar.
Och Hagel avlämnar. Puh!

Vi får inte veta betyget i skogen, men utifrån domarens trevliga kommentarer under dagen förstår jag att det borde bli ett bra pris, typ andrapris eller förstapris. Det vore coolt. Jag har ju bara ett tredjepris sedan tidigare med Skott.

På prisutdelningen på kvällen ropas pristagarna upp bakvägen. Domarna får berätta om hundarna och upplevelserna under dagen. Det dröjer innan Hagel ropas upp. Det innebär att vi fått rätt fina poäng.

Vi blir provets tredje bästa ekipage!? Och vi får förstapris med betyg 7 på fält (det hade blivit högre om inte Hagel sprungit lite väl långt vid första situationen) och betyg 10 på apporteringen. Wow, mitt bästa jaktprovsresultat någonsin. Så härlig känsla. Nu ser jag fram emot kommande prov och jakter i höst. Det blir oerhört spännande.

Vill passa på att tacka SVK Bottenviken för ett suveränt välorganiserat arrangemang med trevliga domare. Dessa domare jobbar helt ideellt. De går backe upp och backe ned, ofta ett par mil per dag, över myrar och träsk. Genom spindelnät och surdiken. Bara för att vi ska få ha trevligt med våra hundar. Ni är fantastiska! Tack!

/mvh Susanne

Vilken rysare det blev på eftersöksprovet!

Idag har jag gjort eftersöksprov med min vorsteh Hagel och min grosser münsterländer Skott. Så oerhört spännande det var!

Först och främst ska jag snabbt förklara vad ett eftersöksprov är, ifall du inte har koll på det än. Det är ett prov som man gör innan man får starta på jaktprov, för att visa att om man/skytten klantar sig och skadeskjuter en fågel så har hunden förmågan att snabbt söka upp den. Denna förmåga testas i skogen genom ett slags släpspår av fågel. Förmågan testas även på vatten – att hunden kan simma ut och hämta en fågel och leverera den korrekt i handen sen.

I öppen klass, som Hagel och Skott deltog i, så är spåret cirka 200 meter långt och som förare får man inte följa efter i någon spårlina. Hunden ska spåra själv från en anvisad startpunkt, följa det genom cirka fyra ganska tuffa vinklar, sedan komma fram till fågeln och snabbt apportera den tillbaka till ägaren.

Här är funktionärerna på väg över till andra sidan.

Vattenprovet innebär att funktionärer står på andra sidan av ett vattendrag. Först skjuter de ett skott, sedan kastar de en fågel upp i luften som landar i vegetation vid vattnet så att hunden inte ser exakt var den hamnade. Sedan ska hunden simma över, cirka 60 meter, apportera fågel och sen simma tillbaka och lämna fågeln till föraren.

Jag brukar inte vara nervös när jag tävlar. Jag brukar mer vara laddad liksom. Men nu var jag supernervös. Jag hade drömt jobbiga drömmar om detta eftersöksprov i ett par nätter. Varför? Jo, mest tror jag att det är för att jag inte kan påverka! I öppen klass får man liksom bara en chans, ett kommando, sen ska hunden sticka iväg och klara av att ta en massa kloka beslut på egen hand. Om jag tävlar rallylydnad, Nose Work, lydnadsklass eller typ vad som helst så är jag ju ofta intill min hund och kan hjälpa/stötta/justera efter vägen. Men inte nu. Huga!

Jag har tränat hundarna riktigt mycket faktiskt. Minst ett pass om dagen de sista veckorna. Ibland tre korta pass per dag. Vi har spårat långa spår i lina, korta spår där de ska spåra och hämta fågeln på egen hand, korrekta avlämningar vid vatten, lite dirigeringar, förmågan att minnas var fågel blev kastad (jisses så kass de varit på detta!!) och att simma längre sträckor. Min stackars sambo och son har fått hjälpa till att klafsa runt i myggrika vattendrag och kastat döda fåglar.

På fredag kväll hade vi sista passet. Sedan sa jag till Hagel och Skott:

”Nu har jag gjort vad jag kan för att ni ska ha bästa förutsättningar för att klara provet i morgon. Nu är det upp till er”

De verkade inte riktigt lyssna eller förstå. Men för min egen del gjorde jag liksom en överlämning. Nu var det upp till Hagel och Skott att visa vad de lärt sig.

Vi började med spåret. Hagel var startnummer två av öppenklass-hundarna. Vi blev anvisade startpunkten och jag gjorde min vanliga rutin. Satte in spårlinan i halsbandet på ett sätt som gör att jag kan dra ut den efter bara några meter, jag får ju inte följa längre än fem meter. Parkerade Hagel vid vägkanten och gick och pillade i uppsparket där spåret börjar. Sedan gick jag tillbaka och släppte på hunden. Och hoppades på det bästa.

Hagel har ju en förmåga att vilja göra allt JÄTTESNABBT. Även spåra. Och ni vet ju hur det blir om man spårar i typ 300 km i timmen? Det går ofta för fort och blir fel. Men på sista spårträningen hade jag lagt ett jättekrångligt spår som bytte riktning typ var femtonde meter. Jag tänkte att om han hade det träningspasset som senaste minne så kanske han skulle ha vett att lätta på gasen nu på provet. Och det verkade han ha. Domaren spanade mellan träden och sa ”Han tog första vinkeln perfekt”. Puh. Nåja, det är några vinklar kvar att virra bort sig på om man vill.

Men plötsligt kom Hagel där så fint, med fågeln i munnen. Och avlämnade till mig på exemplariskt vis. Yes! Jag fick inte veta några betyg där och då men det kändes som en bra början.

Lite senare var det Skotts tur. Samma procedur. Jag parkerade honom vid vägkanten, gick och pillade i uppsparket, sedan släppte jag på honom. Jag tror att han kände av min nervositet, han blev smygande i starten, som om han nästan stod för fågeldoften. Ånej, skulle det bli strul nu? Men snart kom han igång och spårade iväg i ett bra tempo, hittade fågeln och kom tillbaka med den och avlämnade snyggt. Puh!

Nästa del var vattenprovet. Jag vet att båda hundarna är bra på att simma och apportera. Men ibland har det blivit lite rörigt på andra sidan, innan de har hittat fågeln. Jag nämnde ju att de båda är urkass på att komma ihåg var fågeln har landat, det måste jag träna mer på.

Jag ställde upp mig vid vattenkanten med Hagel. Jag sa ”stanna” och flyttade mig ett par meter bakåt. Jag får inte stå vid sidan när de skjuter skottet och kastar fågeln, det ska synas att man har stadga på hunden.

Skottet sköts och fågeln kastades. Sedan nickade domaren åt mig och jag fick kommendera ”apport”. Hagel kastade sig i med gott humör och simmade mot andra sidan. Nu var det  bara att hålla käft, vänta och se vad som händer. Inte så lätt när man vill lägga sig i och hjälpa till. Men jag höll käft. Hagel hittade fågel på andra sidan och tog sig sedan ned i vattnet igen. Det blåste ganska kraftigt och han lät sig liksom dras med i vinden vilket gjorde att han simmade ganska mycket åt ena sidan. Hmm, det här har vi inte tränat på direkt, tänkte jag. Hagel klev upp en bit bort och tog sig sedan via skogsvägen tillbaka till mig. Där levererade han fågeln på ett fint sätt. Skönt, men skulle vi få avdrag för avstickaren? Jag är ju ännu ingen expert på hur sånt här bedöms.

Lite senare var det Skotts tur. Han satt stilla i skottet och simmade ut fint på mitt kommando. Jag var så nervös att jag inte kunde titta på honom när han simmade. Jag tittade i vattnet bredvid.

När han hade typ en eller två meter kvar till andra sidan så vände han plötsligt! Shit. Vad gör jag nu? Så här har han aldrig gjort. Jag höll käft först och hoppades att han skulle få någon vittring av fågeln och vända själv. Men nej, han hade börjat simma tillbaka mot mig. Utan fågel i munnen. Inte bra. Vad kunde jag göra? Jag har rätt att skicka honom en gång till när han kommer fram till mig, men då blir det ju utan hjälpen av skottet och kast av fågel. Så det skulle bli tufft. Jag måste försöka vända honom nu. Direkt.

”Apport. Pippin. Pippin” skrek jag över vattnet.

Och Skott vände!? Jag trodde inte mina ögon och återgick till att bara hålla käft. Skott klättrade upp på andra sidan, fick vittring av fågeln, hämtade den och klev ned i vattnet igen för att simma mot mig. Jag undslapp mig en utandning av lättnad. Vilken rysare!

Kvar var avlämningen som gick skapligt ändå. Domaren berättade att han bedömde att Skott inte känt doften av fågeln och därför blivit tveksam och vänt. Men domaren var imponerad över den fina dirigeringen, att jag kunde få honom att vända igen där ute på vattnet och simma tillbaka och hämta fågeln. Jag var också imponerad – för att uttrycka mig milt! =)

Efter det var det bara att invänta den slutliga domargenomgången. Det visade sig att Hagel fick maxbetyg 10 på spåret, och likaså 10 på vattnet – den lilla avstickaren på hemvägen var ingen fara. Dessutom blev Hagel dagens bästa öppen klass-hund och fick Hederspris. Tänk att en sådan liten plakett kan vara SÅ mycket värd!!

Liten men oerhört värdefull!

Skott fick betyg 9 på spåret, hans tveksamhet i början kostade en poäng. Helt okej. Vad skulle vi få för betyg på vattnet då? Vi fick betyg 9! Wow, det trodde jag aldrig. Såååå himla skönt.

Vovvarna fick fira med smaskiga ben. Även cavalieren Gizmo fick ben, han hade ju hejat på högljutt från bilen allt vad han kunde 😉

Dessa betyg har vi sedan med oss när vi går jaktprov i skogen, på fjället eller fält. De slås ihop med betyget vi får på jaktprovet och utifrån det får man tredjepris, andrapris eller förstapris. Om man får något pris alls alltså. Och då förstår ni att det är bra att ha fått bra betyg på eftersöksdelen så man ligger bättre till sen när poängen ska summeras.

Vi firade med Kina-mat!

Så jag är såååå nöjd och tacksam. Vilka grymt duktiga pojkar jag har! Och jag är så tacksam för den hjälp som jag har fått av sambon och sonen. Så vi firade med Kina-mat när provet var klart. Nu ska jag spana in vilka jaktprov som vi kan anmäla till!

/mvh Susanne