I lördags tävlade jag i Nose Work klass 3 i Timrå. Jag hade första startnumret. Efter banvandringen blev det lite stressigt när jag skulle hämta min vorsteh Hagel i bilen. Jag fick med mig en chihuahua istället. Chihuahuan var verkligen inte särskilt vass på Nose Work, jag jobbade själv som en tok för att få den att börja jobba. Men istället gick den och pinkade redan på första sökområdet, som var utomhussök. Åh, så besviken jag blev. Diplomchansen var ju borta på en gång.

Men sen hände något fantastiskt! Jag vaknade ur min dröm och insåg att tävlingen inte hade börjat än! Jag skulle få en ny chans på utomhussöket! Så bra att jag drömde så där. Det gav mig rätt inställning till tävlingsdagen. Det blev mer kravlöst och lättsamt. Jag hade fått en ny chans och nu skulle jag hämta rätt hund från bilen. Inget ont om chihuahuor som sådana, de kan visst vara bra på Nose Work, men den jag hade i drömmen var verkligen inte på jobbet – och inte tror jag att vi hade godkänt doftprov heller för vi var ett uselt team! =)

Jag och Hagel började med utomhussök. Ett ganska rejält område där vi hade fem och en halv minut på oss. Vi vet att det är noll till tre gömmor i området. Ganska snart märkte jag att Hagel var rejält uppstressad. Han rusade än hit och än dit. Jag försökte sansa honom och göra stilla anvisningar för att han skulle gå in i finsök, men det gick dåligt. Vi hittade en gömma som vi fick bekräftat att det var rätt. Skönt. Men jag tyckte att Hagel hade intresse på fler ställen, men han hade liksom inte tid att stanna upp. Så när tidtagaren meddelade 30 sekunder kvar så sa jag färdig. Hmm, konstig känsla. Undra om inte det hade gått bättre med chihuahuan istället? Den hade definitivt inte sprungit runt så här. Nåväl, bara att hoppas att det bara var EN gömma i utomhussöket då.

Direkt efter fick vi göra fordonssöket. Två rejäla långtradare. Fyra och en halv minuts söktid. Fordonssök är min och Hagels starkaste gren. Vi började i bakkanten på närmaste långtradaren. Bam! En gömma direkt. Sen sökte vi av hela långsidan, jag såg att Hagel vädrade snabbt under lastbilen och misstänkte att det fanns en gömma på andra sidan. Vi sökte av fronten och började på andra sidan. Bam! Ett tydligt fynd där. Och sen en knapp meter till. Bam! En tredje gömma! Färdig. Så skönt, den satt som den skulle!

Efter en kort paus var det dags för inomhussöket. Två rum. Noll till tre gömmor i varje rum. Två och en halv minuts söktid i varje rum. Men nu var Hagel så där speedad igen. Han rusade runt och om jag försökte mig på en anvisning så skrek han typ!? På sista tiden har hans stress verkligen haft en nedåtgående spiral. Vi kan börja lugnt men under själva söket jagar han upp sig själv och till slut är det knappt någon nos på längre utan bara ben som springer. Vi hittade i alla fall en gömma i ena rummet och sa färdig. Samma sak i det andra rummet. Men jag förstod att det fanns någon fler gömma där, som vi missat på grund av allmän hysteri.

Efter det blev det behållarsök. Jag hade gjort en plan för att inte Hagel skulle ”gå bananas” och började låta honom söka på några trädgårdsmöbler nära behållarna. Sen styrde jag över honom på behållarna. Det såg lovande ut. Han hittade en gömma i en väska. ”Markering”. ”Rätt”. Bra, ännu var nosen på. Vi fortsatte lite till. Sen ville han göra en avstickare från min plan. Det brukar betyda att han känner nåt. Han nosade noga på en väska. Sökte sig runt. Kom till handtaget. Jätteintresserad. Släppte en halv sekund, och återkom sen och bugade. °Markering˝. ”Fel”. Tusan också.

Nåväl, en felmarkering på behållarsöket tar jag inte så hårt. Däremot är jag seriöst oroad över stressen som går över styr. Att jag inte kan lugna honom, att han speedar upp sig själv.

Jag grunnade för mig själv. Vad kan jag göra? Är det bara att pensionera? Göra annat? Jag skickade iväg ett meddelande till Millan Fagervall, duktig instruktör och domare som själv har speedade hundar. Hon hade varit i PRECIS samma läge med sin tik. Efter att ha bollat med henne har jag gjort en plan.

Jag ska träna fokusövningar. Hagel kan handtarget, alltså att trycka nosen i min hand. Det ska vi träna extra, med störningar, så han kan göra det under tävling och före start – för att samla sig och FOKUSERA! Det är ett ”motmedel” som jag funderat på tidigare men inte tagit tag i.

Jag ska träna stadga och lugna starter. Det är något jag börjat med, men inte följt fullt ut. Nu ska vi träna sitt stanna kvar, medan jag går fram och pekar på olika saker UTAN att han får börja söka. Sen ska jag gå tillbaka och berömma stadgan flera gånger. När han är lugn och fin (nåja, så lugn Hagel kan bli alltså) så får han söka. Och då ska han få fynda en gömma ganska snart, och sen samlar vi oss igen innan han eventuellt får fortsätta att söka. Små, små områden. Med paus och samling emellan.

Jag ska ta mig tid att låta honom tomsöka och kanske godissöka mer innan tävlingsstart. Att cykla en mil före hjälper inte. Hagel måste få ”blåsa ur sig” på nosar-nivå innan han ska tävla. Det märktes ju tydligt i lördags. På första utomhussöket var han som en ballong som man tappat. På fordonssöket var han mycket mer fokuserad – även om det som sagt är vår bästa gren.

Så nu har jag hopp igen. Nu ska jag ge det här några månader så får vi se om det blir någon skillnad. Tack Millan för att du tog dig tid! Uppskattas stort.

Totalt hamnade vi faktiskt på en andraplats med 74 poäng! Vi vann fordonssöket, och tydligen även inomhussöket. Riktigt trevlig bonus. Men vi missade gömmor både utomhus och inomhus. För att ta diplom måste Hagel hålla stressen på en lägre nivå och ha på nosen HELA tiden. Så vi ska öva, traggla och kämpa. Jag ger inte upp än!

Avslutningsvis vill jag också tacka Ulf Peterzon och Andres Wimark och era medhjälpare för ett superbra arrangemang. Tack också Andres för att du fotade den fina tävlingsbilden som jag fick använda. =)