Vem har koll på om ens hund är aggressiv?

Jag läste någon form av inbjudan. En hundägare ville gärna gå en promenad med andra hundägare. Men man var inte välkommen om man hade en aggressiv hund. Det reagerade jag på.

Vad är egentligen en aggressiv hund? Och hur ska du någonsin kunna lita på att andra människor har full insikt i om de har en hund som kan vara farlig? Jag menar – det är ju väldigt lätt att det ändå kommer en eller flera hundägare till den här träffen. Vissa kan ha svårt att tolka sin hund. De har hittills i sina liv med den här hunden inte har sett några arga tendenser. Men det är en hane som kanske bara umgåtts med tikar? Och nu träffar den en annan hane för första gången. Eller det kanske är en riktigt trevlig hund som under den här promenaden helt plötsligt möter en väldigt kaxig typ som vill trycka ned den och till slut får den trevliga hunden nog och nyper till. Är den hunden aggressiv då? Eller var det istället den andra hunden som provocerade så till den grad att den andra med all rätt reagerade?

Jag menar – jag är inte aggressiv eller våldsam till vardags. Men händer det något extremt som jag uppfattar som hotfullt mot mig, min familj eller mina hundar så nog jädrar kan jag bli aggressiv eller våldsam.

Jag har under mina år sett flera hundar som agerat fullt normalt i umgänget med andra hundar. Men så händer något. Ibland något som vi hundägare kan uppfatta. Ibland något knäppt som bara slår till inne i någon hunds huvud. Och den attackerar. Det blir ett blodigt slagsmål. Inte ett dugg kul.

Därför har jag svårt att förstå hur man kan skriva att aggressiva hundar inte får vara med. Tanken är god. Men alla känner inte sin hund. Eller så har hunden inte blivit nog provocerad än. Så var försiktig. Gå koppelpromenader först. Träna lydnadsövningar där hunden ska ha kontakt med dig. Träna inkallning. Och vill du sedan släppa din hund med främmande hundar så gör det i mindre grupper. Gärna bara två och två. Då blir det mycket lättare att ha koll över vad som händer. Så ni märker om stämningen håller på att förändras. Då kan ni förhoppningsvis bryta i tid.

/ Susanne

En av mina lärdomar – stora händer kan vara smidigare än man tror

Så är det dags att summera min och Hagels klass 2-tävling i Nose Work i Luleå. Vi startade som nummer 2 på förmiddagen. Först skulle vi göra utomhussök och sedan fordonssök. Vi hade tre minuter på oss på vardera sökområde.

Så här såg utomhussöket ut. Där placerade sig jag och Hagel som trea! =)

På utomhussöket var min plan att gå genom startkonerna, sedan till vänster, söka av räcket, väggen, dörrarna och sedan vidare mot däckhögen och utemöblerna med grillen som punkt längst bort. Det funkade ganska bra. Hagel hittade snabbt en gömma i däcken, ovanifrån, sedan sökte vi oss vidare och hittade nästa i konstrottingstolen närmast grillen. Hagel stod på sitsen och markerade nedåt.

– Markering, sa jag.

– Rätt, sa domaren.

– Färdig, sa jag.

Jag vet att man helst ska säga markering,  och färdig på en gång när det är den andra gömman. Men jag vill gärna veta att det är rätt först innan jag kan slappna av. Det tar någon sekund till. Det gör inget. Viktigast är ju diplomet, eller hur?

Så här såg fordonssöket ut.

På fordonssöket kändes det tajt. Det tar ju cirka en en minut att söka av EN bil, sedan ska man ju förflytta sig där emellan också. Dessutom var det tre bilar och en skrinda.

Jag hade lagt upp en strategi och höll den. Först söka av baken på Skodan, sedan runt den åt höger, backandes. När jag kommit runt ett varv gick jag över till släpet. Vi började ungefär vid hjulet på höger sida, och backade oss runt. Vid draganordningen fram på släpet blev Hagel intresserad.

– Markering.

– Var?

– Tja, i klumpen!? (Man hinner ju inte vara smart och säga draganordning, eller vad jag nu skulle ha sagt =))

– Rätt.

Vi sökte klart på släpen och sedan drog vi till vita Caddyn. Började bak och sökte oss fram mot framdelen. Vid hjulhuset blev Hagel intresserad. Var gömman i däcket? Uppe under skärmen? Bakom nån ”flärd” frampå spoilern? Det var svårt att avgöra. Doften spred ut sig lite varstans. Hagel tyckte definitivt att doften satt uppåt och började klättra i sin utredning. Men inga tassar på bilar löd dagens regel. En gång stoppade han in hela huvudet mellan däcket och skärmen och då tänkte jag säga markering, men skulle domaren fråga igen var så skulle jag ha svårt att svara något exakt. Så jag avvaktade. Försökte be honom söka av igen, lugnt och fint, men Hagel blev bara mer ivrig/stressad och började gå högt med tassarna igen.

Jag bestämde mig för att släppa den vita bilen och söka av annat.  Jag kunde ju återkomma strax. För jag hade sett något snabbt intresse även framtill på Skodan, vilket var bäst att kolla av. På vägen checkade vi snabbt av skrindan och sedan kom vi till Skodan. Då var det 30 sekunder kvar. Suck. Där borde jag ha galopperat tillbaka till den vita bilen och högra framdäcket och kollat av det och ropat markering. Men jag hann inte. Jag velade för mycket. Tiden tog slut.

Förbannat. Diplomchansen borta redan på andra söket. Trist. Det visade sig vara en gömma en bit in i däcket på den vita bilen. Jag frågade sen om jag hade fått rätt om jag sa markering när Hagel stack in huvudet mellan däcket och skärmen. Ja, det hade jag. Men det gick så snabbt. Jag velade för mycket. Hagel bestämde sig aldrig sådär som han brukar. Så vad blir det för lärdom av det? Träna mer på gömmor som han inte kommer ända fram till. Se till att han kämpar och inte hellre vill dra vidare och ta en lättare gömma. Godis intill doften. Och framför allt – läs hunden! Hur ser han ut när han inte kommer ända fram? Hagel pendlar mellan att vara väldigt ivrig, bli less och otålig, vilja dra vidare och hitta en lättare gömma, och känna pressen när jag visar på igen så att det blir som nu – många felpoäng för tassar på lacken och ryck i kopplet. Det måste jag lära mig att se. Men det är ruskigt svårt. Doften seglade iväg åt många håll. Det kunde ju i praktiken lika gärna vara en gömma som bara satt bakom en ”flärp” på framspoilern, och då hade Hagel kunnat hitta ända fram till gömman, och då hade jag fått fel om jag pekade mot däcket. Och så lägg till denna tidspress. Och regeln om inga tassar på vissa fordon. Den regeln tyckte jag var dum redan innan jag fick felpoäng under denna tävling. Varför inte bara bestämma sig för att på alla fordon som ingår på tävling får hundarna sätta upp tassarna på lacken, om de vill? Jag tycker att sökintresset ska premieras, inte uppfostran – typ. Eller så kan vi ha tofflor på hundarna. Whatever. Bara hundarna får söka i lugn och ro utan att vi förare ska störa med larviga förhållningsregler.

Efter lunch startade vi i omvänd ordning så jag och Hagel skulle gå ut sent. Det gjorde att vi hade en lång rast. Jag kom på att jag kunde passa på att byta en lampa på bilen som gått sönder. Det var på den bråkiga sidan, där det är supertrångt bakom batteriet.

Jag fick syn på min medtävlare Tony Krigh från Vännäs. Han verkar vara en händig herre. Jag frågade om han hade verktyg med sig för att ta bort ett batteri. Han blev genast intresserad (inte alls min avsikt, host, host ;-)) och ville ta sig en titt. Jag förklarade att fastän jag inte har så stora händer så får jag inte ned dem tillräckligt bra för att orka vrida loss det där runda plastlocket. Men om vi fick bort batteriet skulle det nog gå bättre.

Tony Krigh är en riktig handyman!

Tony pressade ned sin ena dasslockshand och vips hade han fått loss plastlocket. Utan att ta bort batteriet alltså. Snabbt hade jag trollat fram en ny fin lampa och så kunde han byta, när han ändå stod där liksom =) Liiite fick han faktiskt kämpa för att få dit allt igen, men snart var han klar och jag var så glad. Det där lampbytet hade jag gruvat mig för rätt länge. Stort, stort tack Tony för din hjälp.

Så var det dags för behållarsök och inomhussök. Jag hade hunnit sura klart efter diplomförlusten och bestämt mig för att istället försöka sätta så snabba tider som möjligt. Man måste ju hitta nåt nytt som motiverar en när det första målet skiter sig.

Början på behållarsöket. Ser du lådan intill tvättmaskinen? Där var första gömman.
Korridoren till nästa rum.
Andra rummet, ser du gummistöveln? Där var andra gömman.

Behållarsöket var stort. Vi hade två minuter på oss. Behållarna var placerade på golvet i ett hunddagis. Vilka störningsdofter! Hagel är ändå oftast duktig på att fokusera, och det började bra. Första rummet sökte han fint och hittade första gömman i en låda. Sedan sökte vi oss vidare i en liten gång och kom in i andra rummet. Där stannade Hagel och bara sög in doften på en av hundkojorna. Nåja, han går ganska lätt att bryta och han sökte vidare på några behållare. Snart stannade han och sniffade på en munkorg. Intressant tyckte han. Inte jag.

Jag visade på honom på behållarna och han sökte av. Men undra om nosen var inställd på rätt frekvens? Osäkert. Han luktade på en stövel, där jag senare fick veta att doften var, ett par gånger utan att reagera. Det är ju svårt att känna NW-doft om man mest söker hunddoft. Det är svårt att se de röda legobitarna i en låda när man bestämt sig för att söka efter vita. Eller hur? Jag tror det var nåt sånt som slog in. Jag chansade på en burk när det var 30 sekunder kvar. Men doften var då i stöveln intill. Och DÅ när jag visade Hagel mot stöveln en tredje gång så sa han typ: Nämen en NW-doft här? Det var otippat. Typ. Så fastän jag tycker att vi tränat bra på störningsdofter av ALLT möjligt så får vi helt enkelt fortsätta med det och växla upp ett snäpp till.

Början av inomhussöket. Doften låg bakom ryggen på bilstolarna.
Inomhussöket till vänster. Doften låg i kabelhärvan till höger om de stora träskivorna.
Inomhussöket till höger.

Vi avslutade med inomhussök. Vi hade tre minuter på oss. Det var en korridor formad som ett T. Vi började vid foten av T:et. Jag började mot väggen i första raka delen, sedan fick han kolla av soffan på höger sida innan vi drog vidare. Där fann han nåt intressant.

– Markering.

– Rätt.

Det visade sig vara en gömma långt in bakom ryggstödet men här var det mycket lättare att läsa eftersom doften inte spred ut sig åt alla håll. Här kan du se en film på just den delen.

Vi sökte vidare. Först åt vänster. Sedan åt höger. Hagel jobbade på bra. Sniffade noga, uppåt också. Men ingen träff. Så tidhelvetet gick ut. Vi fick bli visad en slanghärva som vi passerat något hastigt. Där nere, en bra bit under härvan, var doften. När Hagel kom nära kände han direkt och tryckte sig nedåt i härvan.

Så det där med avstånd till doften är nog inte det svåra. Utan dofter som sipprar ut åt olika håll, främst utomhus. Att inte stressa upp sig, varken jag eller Hagel, utan söka av fem centimeter i taget och se var doften är som starkast. Kan det vara en lärdom jag ska ta med mig? Eller kommer du på nåt mer? Nåt ännu klokare?

Och tack för att du orkade läsa ända hit. Det kan bara betyda att du är lika Nose Work-nördig som jag. =)

/mvh Susanne

 

 

Sprayerna var sådär – tofflor är bäst

Har du också hundar som lätt får snöklumpar eller isproppar i tassarna på vinterpromenaderna? Jag har gjort ett test.

Jag var ju på My Dog i januari. Då hade jag som mål att hitta någon bra spray med impregnering till tassar. Alltså spray som gör att det inte bildas snö- och isklumpar i hundarnas tassar. Det fanns enormt många montrar som hade miljoners olika hundgrejer. Jag borde ju verkligen vara på rätt plats. Gissa hur många jag hittade? TVÅ!??

Jag frågade i flera rimliga montrar. En del visste inte ens vad jag pratade om. Andra bara skakade på huvudet. Något sådant hade de inte. Det tolkar jag som väldigt nonchalant mot halva Sveriges hundägare. Alla som bor norr om Östersund och har pälsiga tassar måste ju ha mer eller mindre problem med detta. Ja, ibland snöar det ju till och med i Gävle och Stockholm.

Plush puppy saebreeze oil till vänster, Strandbodarnas impregnering till höger.

Nåja, jag hittade i alla fall två märken. Det ena helt okej i pris. Strandbodarnas impregnering kostade 94 kronor och innehöll 300 ml. Den andra, Plush Puppy Seabreeze oil, kostade 230 kr om jag minns rätt, fick inte ens pruta till 200 kr, och innehöll 140 ml. ”Den är värd 30 kronor extra”, påstod kvinnan som sålde den.

Så när jag kom hem och skulle testa dem hade jag höga förväntningar, särskilt på den dyra. Jag har sammanlagt gjort fyra eller fem seriösa tester. Det har varit olika temperaturer, ibland plusgrader, ibland lite minusgrader, ibland väldigt många minusgrader. Jag har sprayat ena märket på hundarnas alla vänstertassar, fram och bak, samt det andra märket på hundarnas alla högertassar, fram och bak. Sedan har jag begett mig ut på skidtur.

Här är vi ute och testar sprayerna.

Det har funkat i genomsnitt i 20-30 minuter. Sedan har det börjat bildas snö- och isklumpar i alla fall. Klumparna har inte blivit lika hårda och svåra att få bort, som utan spray, men de har ändå bildats och irriterat hundarna. Och då har jag i min tur blivit irriterad.

Med tofflor blir både jag och hundarna på bättre humör.

Jag hade trott att det skulle gå snabbare att spraya än att sätta på tofflor innan man sticker iväg. Men tidsskillnaden är marginell. Dessutom slipper du ju problem HELA rundan om du istället har tofflor på hunden. Tofflor skyddar även mot kyla, vorstehn kan vara känslig när det är kallare än minus 15 grader. Fast det krävs ju att du har tofflor som sitter kvar. Då är det bra att köpa tofflor med lite resår/stretch i kardborrebandet. Det har jag lärt mig under mina dryga tio år med slädhundar.

De svarta Kip Mik finns på Björkis. De orange är fleecefodrade och finns på Qurts.

Björkis i Skellefteå (och Kiruna) säljer de sådana tofflor, fråga efter USA-sockarna, det står Kip Mik på dem. Annars kan du gärna kolla in Qurts, där beställde jag samma sorts tofflor, fast med fleecefoder, till Hagel. Supersnabb leverans!

Här hade jag inte sprayat pälsen. Jag tror sprayen gör större nytta på päls och behåring än under tassar.

Så summa summarum: Sprayerna funkade bara en stund på tassar. De funkar bättre på päls och behåring – för att undvika snöklumpar. De båda funkar lika bra. Eller lika dåligt. Ingen skillnad fastän priset skilde så. Däremot luktar Seabreeze oil väldigt gott.

Vill du ha nåt som funkar hela tiden rekommenderar jag tofflor. Det tar just ingen längre tid att sätta på dem, och funkar hela vägen. Skyddar även mot kyla.

Hoppas att du gillade min rapport från testen. Vill du dela inlägget blir jag bara glad. Ha en bra dag! =)

/mvh Susanne

Jag har hittat ett nytt favoritkafé

Egentligen är rubriken lite knasig: ”ett nytt favoritkafé”. Det låter som om jag är en sån där latte-tjej som gillar att fika på stan. Det är jag INTE. Och vet du varför? Jo, för att när jag är på stan är jag där kortast möjliga tid och vill snarast hem och göra nåt vettigt.

Men nu har jag ju skaffat grosser münsterländern Skott. Och Skott tycker ofta att det är läskigt med folk. Så då måste jag ju gå på stan, där det finns folk, och avdramatisera det hela. Vare sig jag vill eller inte. Det var då jag fick höra att på caféet Espresso House är hundar välkomna! Jag trodde inte mina öron men bestämde mig för att gå in med Skott och fråga.

– Ja, hundar är välkomna. Det är en medveten policy vi har, svarade tjejen.

Jag jublade. Och köpte en smoothie med skruvkork och en muffins. Lätt att manövrera med en bångstyrig hund i kopplet. Annars hade jag gärna tagit en kopp te, men det kändes för riskabelt. Jag skulle nog inte ha så mycket te kvar i koppen när jag kom fram till min plats.

Skott uppförde sig faktiskt riktigt bra där inne.

Vi slog oss ned och jag åt min muffins och drack min smoothie och försökte slappna av och vara en latte-tjej. Gick sådär. Skott trampade runt och funderade var sjutton han hade hamnat. Men i övrigt skötte han sig bra. Det var ju just därför jag gått in – inte för att fika – utan för att få ett bra träningspass på att uppföra sig i sociala sammanhang.

Det vara bara det jag ville berätta: Att Espresso House välkomnar hundägare med hundar som gäster. Därmed är det mitt nya favoritkafé.

/Latte-tjejen =)

Så får du bättre hundmöten – steg för steg

Det finns så  många hundägare som suckar och svär när de möter ett annat hundekipage. Som fasar för själva mötet. Som spanar efter andra vägar. Som kanske till och med vänder för att slippa den här situationen. Här kommer konkret hjälp.

Steg 1. Börja med att träna hunden på att gå fot. Alltså att den går hyfsat prydligt på din vänstra sida utan att streta och dra och utan att titta på allt annat. Den ska huvudsakligen ha fokus på dig. Det tränar du genom att ha smaskiga godisar, gärna på korv- och köttbullenivå så att hunden blir rejält motiverad och tycker att det känns värt. Tycker du att det blir kladdigt i fickan så skaffar du en belöningsväska. Ha cirka fem godisar i vänster hand, det blir enklare än höger hand eftersom du kommer att slippa vrida dig så mycket då, och visar din knutna näve framför hundens nos. Sedan drar du upp handen till bröstkorgen och testar att gå några steg. Om hunden hänger med bra, och gärna tittar förväntansfullt på dig, så ger du snabbt en godis samtidigt som du säger ”bra”. Belöna redan efter två–tre steg. Eftersom du har några godisar kvar så gör du om proceduren. Fresta hunden med godisnäven framför nosen, dra upp handen till bröstkorgen, och gå några steg. Det gör inget om hunden hoppar av förväntan just nu, huvudsaken att den fokuserar på dig och vill hänga med. Längre fram kan du sätta som kriterie att godisen inte utdelas när hunden hoppar, utan bara när den går med tassarna i marken. Det kommer snabbt hunden att lära sig och forma sitt beteende. Men just nu är vi nöjd om hunden hänger med, är glad och fokuserad.

Steg 2. Upprepa den här övningen många gånger. Allt eftersom kan du tänja på hundens tålamod så att du kan gå fem-sju steg innan godis utdelas. Och sedan 10-15 steg. Träna först utan störningar. Försök sedan hitta lagom svåra utmaningar. Som att hunden ska kunna gå fot och fokusera på dig fastän ni tränar intill en hästhage. Eller med andra hundar långt bort. Fördelen med att träna fot är att det blir ett ”trick” som hunden känner igen och som den kan fokusera på istället för att stöka med mötande hundar. Fördelen med att träna tricket fot, och inte exempelvis ”sitt och hålla kontakt” är att ni faktiskt håller er i rörelse och kommer förbi den andra hunden. Jag vet flera som haft problem när båda hundägarna använder sig av ”sitt och kontakt-metoden”, för ingen kommer ju förbi den andra =)

Steg 3. Troligen kommer ni inte ha hunnit träna till fot riktigt ordentligt förrän ni träffar på nästa hundmöte. Dessa kommer ju ofta ständigt och jämt, särskilt när man helst inte vill träffa någon. Men ta det som ett bra träningstillfälle och jobba bara på samma sätt som jag beskrivit ovan. Ta fram dina riktigt goda godisar. Slarva inte med det. Jag har träffat flera hundägare som försöker träna hundmöten med hundens eget torrfoder eller leversnittar som belöning. Det funkar riktigt dåligt. Det är inte värt för hunden. Det är inte värt för den att låta bli att göra något som den tycker är superviktigt, som att skälla på mötande hundar, om den bara får något som den värderar som 50 öre. Du måste vifta med, och erbjuda, femhundringar. Först då har du en chans att avleda och få hundens intresse.

Steg 4. Här nedan kan du se hur pass aktiv du bör vara. Och hur du jobbar med att fresta hunden med godishanden och sedan hålla den vid bröstkorgen. Nu har den här hundägaren visserligen ”fel godishand” jämfört med vad jag beskrivit tidigare, men vissa går inte att ändra helt på 😉

Steg 5. Nu börjar ni närma er hundmötet. Du ska bara koncentrera dig på din egen hund. Strunt i sånt som att vara artig och säga hej till den ni möter. Det är ju ALLTID då hunden passar på att hitta på dumheter. Så håll bara ögonen på din hund. Ös beröm över den medan den sköter sig och går på din vänstra sida. Klarar den inte fot i det här skedet så hjälper du den genom att ha så kort koppel att det blir fot ändå. Kopplet kan du hålla i höger hand, men låta löpa bakom dina lår/din rumpa fram till hunden på vänster sida, så att det blir som en broms där. Ett vanligt misstag är att släppa ut för mycket koppel så hunden kommer framför föraren. Då blir det mycket svårare att nå fram med en korvhand, samtidigt som hunden känner att den måste brösta upp sig mer. Så håll hunden nära dig – då har du bättre koll. Vifta och avled ofta med femhundringarna, alltså korven eller vad du nu har för gott. Låt inte hunden spana obehindrat mot den andra hunden. Spanandet är ofta första steget till stök och bök. Får din hund ögonkontakt med den andra hunden blir det snabbt utåtagerande med skall och utbrott. Så begränsa spanandet. Locka till kontakt med dig.

Steg 6. Märker du att hunden inte klarar det riktigt? Att så snart du drar din hand upp till bröstkorgen så drar den ut i kopplet och vill öka sin intensitet? Då håller du helt sonika din godishand nere vid hundens nos under hela hundmötet. Låt hunden få lirka ut godisar allt eftersom. Vill den spana mot den andra hunden så ser du det och jobbar hårt för att avleda med din godishand framför hundens nos. Det ska vara direktkontakt mellan hundens nos och din godishand. Fortsätt att berömma med rösten så länge den sköter sig.

Så här pass aktivt och hängivet måste du jobba i sådana lägen.

Steg 7. När ni kommit förbi det mötande hundekipaget ger du hunden en sista smarrig godis och säger ”varsågod” och släpper ut på kopplet. Nu får hunden ha rast en stund. Du med. När så nästa hundmöte är på ingående så blir du liksom ”sugen på att träna fot igen” och samlar hunden vid din vänstra sida. Gör gärna en halt och sätt hunden vid din sida först, som en startsignal om att nu ska ni jobba och ha koncentration. Sedan tar du fram ett gäng goda godisar i vänster hand och börjar jobba på samma sätt som tidigare. Jobba hårt och fokuserat.

Steg 8. Allt eftersom har du nu lyckats ändra din hunds förväntan. Tidigare när den såg ett hundmöte så tänkte den: ”Oj, kolla en mötande hund – nu ska jag leva rövare”. Men snart börjar hunden inse att varje gång det kommer en mötande hund så blir du som förare så himla intressant med dina smaskiga godisar. Den får en annan förväntan. Den tänker ”Där kommer en mötande hund, det är då jag ska vara duktig med matte/husse så jag får mina femhundringar”. Då har du gjort ett skitbra jobb. Då kan du bara prova att vifta med dina godisar i början av hundmötet, sedan hålla godishanden mot bröstkorgen så att din hund går fot, och efter det belöna din hund när ni passerat den andra hunden.

Steg 9. Vid det laget här kan du ibland börja ta med dig lite mindre exklusiva godisar. Typ Frolic eller något annat som är hyfsat gott. Hunden har lärt om sitt beteende och kommer att klara sig med lite mindre lön. Den går fot på din vänstra sida utan att du har kort koppel. Den klarar att du visar din godis i början, att gå fot med kontakt med dig och får sedan sin belöning. Men märker du att ni får problem på olika sätt så är första åtgärden att växla upp på smasket igen.

Ett bonustips: Samla ihop några hundkompisar och träna hundmöten, alltså att kunna passera varann på en väg utan tjafs. Låt inte hundarna stå framme och ana vad ni håller på me. Låt dem sitta kvar i bilarna eller försök på annat sätt göra så de inte ser varann innan övningen drar igång.  Då blir det ju mer verklighetstroget.

Gå ut en i taget på en slinga som går i en cirkel, halva gänget går åt ena hållet och halva gänget går åt andra hållet. Håll ett avstånd på cirka hundra meter mellan varje hundägare.  I mitten av rundan kommer ni att mötas och få mängdträna hundmöten. Se till att ha med rätt attityd och rätt godis, så får du sannolikt många tillfällen att belöna RÄTT beteende.

Tusen tack för att du har läst den här artikeln. Hoppas att den kommer till stor hjälp. Vet du om någon annan hundägare som skulle behöva dessa tips får du gärna dela den vidare.

Här kan du läsa ett inlägg om hundmöten som jag skrev tidigare. Det handlar om de fem vanligaste misstagen som många hundägare gör i just dessa situationer.

/ Susanne

Vill du bli en hundvän som ställer upp i nöd?

Tänk dig in i följande scenario: din partner är en skitstövel som misshandlar dig psykiskt och/eller fysiskt. Du känner en stor rädsla och oro. Misshandeln blir bara värre för varje gång. Du upplever en stor fara för ditt liv. För dina barns liv. För din hunds liv. Partnern hotar med att om du lämnar så kommer barnen att misshandlas och dödas. Likaså hunden. Det blir ett helvete. Så du stannar kvar. Härdar ut.

Tänk dig paniken att måsta lämna hunden hemma? Bild från freeimages.com.

En dag brister det. Du flyr. Du tar med dig barnen och får hjälp av kvinnojouren. Men hunden – den är svårare att ta med sig. Det finns allergier, rädslor och annat som sätter käppar i hjulet i jourhemmen. Tänk dig paniken att måsta lämna hunden hemma med den ondskefulla partnern. Det går ju bara inte!? Jag skulle gå sönder fullständigt. Det är därför jag skriver detta inlägg.

Jag tog kontakt med Guldstadens kvinnojour i Skellefteå för att få veta mer om det här problemet. Hur gör de när det kommer en kvinna som har en hund eller en katt med sig? Svaret är att det finns en liten lägenhet där man får ha djur med sig. Men är det två kvinnor med djur som behöver skydd så blir det genast problem.

Jag vill inte att någon misshandlad kvinna ens ska behöva fundera om hennes hund kommer att råka illa ut när hon är borta. Hon ska kunna känna en trygghet och förvissning om att det ordnar sig. Det finns människor som kan hjälpa till.

Jag vill skapa en sorts jour med hundvänner som ställer upp i nöd. Hundvänner som är beredda att stå på en lista och bli kontaktad av Guldstadens kvinnojour när det kniper. Hundvänner som på ett tryggt sätt tar hand om kvinnornas hundar i ett par månader till dess vardagen har ordnat upp sig. Hundvänner som ser till att kvinnorna ibland kan träffa sina hundar, gå sköna promenader med dem, leka och ladda sina batterier så de kommer på fötter igen. Hundvänner som förstår att det här uppdraget är inte något som kan synas på sociala medier.

Jag söker hundvänner med hjärtat på rätta stället. Du bör ha erfarenhet av hundar. Du kan ha hund själv eller vara utan för stunden. Du får berätta vilken typ av hund som du tror kommer att fungera bäst hos dig, om du har hanhundar idag kanske det blir bäst att ta emot en tik? Det vet du bäst vad som har störst chans att fungera hos dig. Kanske du mest är en kattmänniska och bara vill ta emot katter? Det är jag också tacksam för.

Tanken är att du som är hundvän i nöd ska göra detta för den goda sakens skull. För att du vill skydda hunden och hjälpa kvinnan med en omstart utan panik för hundens skull. Tanken är att du får ersättning för foder och liknande utlägg.

Vill du vara en hundvän i nöd i Skellefteå? Vill du stå med på en lista som kvinnojouren kan kontakta om det kniper? Mejla mig på rackarungarnashundskola@outlook.com så ordnar jag resten. Stort tack för ditt engagemang och för att du vill vara med när det behövs som bäst.

Bor du på annan ort men är en sån som jag, som driver en hundskola, ett hunddagis eller liknande? Du har nog också ett stort nätverk av kloka, trygga hundvänner. Vill du göra som jag? Ta kontakt med din lokala kvinnojour och boka ett möte. Sedan är ni snart igång. Tack!

/mvh Susanne

Det blev ingen domarutbildning för mig

Igår fick jag beskedet. Jag har inte antagits till domarutbildningen i Nose Work. Så här stod det.

Jag har mejlat tillbaka till ansvariga i SNWK:s styrelse och bett om en motivering. Jag fick i morse svaret att ”du stod dig väldigt väl i uttagningen till den utb du sökte men du föll tyvärr på målsnöret”. Usch så synd. Jag måste utgå ifrån att styrelsen inte tyckte att min kompetens dög. Det är ju på det sådana här antagningar ska avgöras.

Jag klarar förvisso de lägsta kraven som är:

  • Medlemskap i SKK organisation.
  • Certifierad SNWK instruktör alt. instruktör inom sök i SKK organisation som varit verksam i minst 2 år. (Jag blev certifierad i september 2015 och har hållit många nybörjarkurser, fortsättningskurser och tävlingskurser sedan dess)
  • Utbildad TL inom SNWK. (Ja, jag har även praktik från sex tävlingar)
  • Tävlat officiellt i ett flertal TSM klass 1 alternativt flyttats upp till klass 2. (Ja, jag har tävlat i Nose Work ett flertal gånger och tagit diplom i klass 2)
  • Rekommenderats av SNWK, medlem inom SNWK eller annan klubbstyrelse inom SKK organisation. (Jag hade frågat sex personer inom NW, domare och instruktörer, om de ville ge mig referenser och fått ja.)

Det stod att det var särskilt meriterande att ha genomfört kurser under flera år. Där trodde jag att jag hade min chans eftersom jag utbildat drygt 230 ekipage inom Nose Work på olika sätt, varav hälften på nybörjarkurser med tillhörande doftprov. Men jag får se till att bättra på det till en annan gång.

Jag ombads även i min ansökan att berätta om mina hundkunskaper sedan tidigare. Jag berättade att jag tränat och tävlat i lydnadsklass sedan jag var åtta år. Det var även då jag började med räddningshund, eftersom mina föräldrar var instruktörer i stan. Räddningshund höll jag på med i nästan 20 år och jag deltog på tre SM med två olika hundar. Den tiden har varit oerhört lärorik när det gäller sökarbete. När jag blev tonåring började jag med bruks. Jag har tävlat upp till elit spår och fått nåt cert, lyckats få fram ett par lydnadschampions, blivit rallylydnadsmästare, tävlat i drag (släde), agility och nåt jaktprov. Jag har agerat tävlingsledare på flera tävlingar i lydnadsklass och några brukstävlingar. Just ja – jag har även skrivit fyra hundböcker varav två om just Nose Work.

Jag kunde ha sökt utbildningen i Luleå. Men den krockade med två superviktiga saker som jag redan bokat upp mig på, dels årsmötet för SNWK och dels ett NW-läger som jag blivit ombedd att hålla i Skåne. Så jag sökte till utbildningen i Helsingborg istället. Den krockade med superviktiga saker också, men ändå uthärdliga att missa.

Jag trodde att jag hade en chans. Bevisligen dög det inte. Jag är för okvalificerad. Synd. Det är sällan jag blir riktigt ledsen. Men det blev jag nu. Superledsen. Men det är svårt att göra något åt. Det enda jag kan göra är att fortsätta att fylla på min ryggsäck med kunskap, erfarenhet, tävlingar och utbildningar. Då ökar jag kompetensen så det kanske räcker till en annan gång.

/Susanne