Skott har spårat för första gången – så gjorde vi

Något av det absolut mest fascinerande är att låta en valp reda ut sitt första spår. Det går sannerligen inte snabbt. Men det är underbart att se hur instinkterna och glädjen att få använda nosen gör att valpen löser uppgiften.

Häromdagen la jag valpen Skotts första spår. Ett personspår – alltså att han följer doften av en människas fötter i marken. Många verkar tro att det alltid måste handla om viltspår, att man drar en älg- eller rådjursklöv. Jag tycker det är helt onödigt för en Svenssonägare med en sällskapshund att blanda in ett viltintresse om man sedan inte ska använda det till ett praktiskt eftersök. Då är det mycket bättre att köra personspår, det är lika roligt för både hund och förare och dessutom mindre kladdigt och bökigt.

Det första jag kollar är vinden. Jag vill ha MEDVIND på de första spåren. Då lär sig hunden att verkligen stoppa ned nosen i marken och SPÅRA. Skulle jag klanta mig och ha MOTVIND på de första spåren så kan lätt hunden ”fuska” och jobba med högre nos i vinden istället. Och då är det inte längre spår utan SÖK. Om en spårhund lär sig att lösa spåren med en sökmetod istället för en spårmetod blir det snart krångligt, för då har den inte lärt sig att koncentrerat följa doften av fotspår i marken. När det inte är motvind längre utan medvind eller sidvind blir det svårt. Därför är jag noga med medvinden under de första 5-8 spåren. Efter det kan det få börja bli lite sidvind och slutligen motvind under delar av spåret.

Jag har med mig godis, snitslar för att markera min väg genom skogen, leksak och godisburk på slutet. Jag har även med mig spårpinnar. Det är inte nödvändigt för nybörjaren, men jag vill bara testa om det funkar. Jag vill se hur valpen reagerar. Skulle han notera pinnarna, och kanske till och med plocka upp dem i munnen skulle jag bli superimponerad och stolt.

Jag sätter upp en snitsel i ett träd eller en buske där spåret börjar. Jag släpper ned några godisbitar i marken och ser till att ta mina steg där dessa godisar ramlat ned. Sedan går jag så. Jag går cirka fem steg, sedan släpper jag ned tre-fyra godisar, går fem-åtta steg, släpper ned några godisbitar. Längs vägen sätter jag upp snitslarna i träden. Under tiden kramar jag spårpinnarna i mina händer. Jag kanske gnider en godis mot dem. På en sträcka där jag inte släpper ned några godisar lägger jag istället ned en pinne. Om jag har lagt även godisar intill pinnen så riskerar jag att pinnen inte blir lika intressant. Så därför får pinnen vara själv på denna del av spåret. Jag trampar lite extra på den plats där jag lagt ned pinnen. Jag sätter upp dubbla snitslar här så jag kommer att vara beredd och kunna se vad som händer.

Så fortsätter jag. Jag lägger godisar då och då. Jag lägger några fler pinnar. Jag snitslar längs vägen. När jag har gått cirka 60-80 meter börjar jag avrunda. Jag vill ha lite längre spår i början så att hunden hinner göra den kloka och viktiga slutsatsen: om jag följer dessa fotspår så hittar jag både godis och andra roligheter. Om du bara lägger ett spår som är 10 meter långt så hinner sällan hunden komma fram till samma slutsats.

Det går INTE snabbt när en hund ska utreda sitt första spår. Du får INTE ha bråttom. Hunden kommer att spåra ett tag, vända om, leta godisbitar, lyssna på andra ljud och tappa fokus. Men du bara följer med stillsamt och lågmält längs det snitslade spåret så kommer hunden jobba vidare och börja dra vissa slutsatser.

Här lägger jag slutet, både leksak och godislåda.

På det ställe som jag tänker ska bli slutet så lägger jag nu både leksak och en låda med godsaker. När hunden blivit mer erfaren har du börjat förstå vad den gillar bäst och kanske bara lägger en leksak, men nu använder jag både hängslen och livrem, både godis och leksak så jag vet att något av det blir värt för hunden.

Sedan går jag en promenad med hundarna åt ett annat håll medan spåret ligger till sig. Låt det ligga i minst en kvart, gärna en halvtimme. Då hinner det sjunka ned i marken på ett bra sätt.

Dags att börja spåra.

Efter det är det dags att testa. Spänningen är stor. Jag selar på Skott cirka 10 meter före spårets start. Jag sätter på ett långt koppel. Vi kommer fram till startpunkten och han nosar runt. Jag säger just ingenting och håller mig passiv. Jag vill att han ska tro att han hittar spåret helt själv, och att han reder upp det helt själv. Det viktigaste en spårhund kan ha är ett gott självförtroende till sin egen nos och sin förmåga.

Snart, snart hittar han korvbiten som ligger mitt framför nosen.

Skott hittar en godisbit och börjar tycka ett det här är ett intressant ställe. Han strosar vidare. Så håller vi på ett bra tag. Strosar i sakta mak, hittar någon godisbit, funderar, lyssnar på den jobbiga hackspetten som stör, sedan strosar vi vidare.

Skitspännande, tar han pinnen?

Vi börjar närma oss första pinnen och jag är väldigt nyfiken på hur det ska gå. Det här avslöjar ganska mycket om vilken typ av hund jag har, vilka gåvor han har. Skott stannar och nosar på pinnen. Jag berömmer med rösten. Han plockar upp den och viftar på svansen! Yes, bästa tänkbara scenario. Sedan är han egennyttig om pinnen och vill inte att jag kommer och tar i den för att kampa. Nåja, det löser vi sen =)

Kampa med pinnen är kul. Även om Skott är lite egennyttig.

Jag byter pinnen mot en godis och sedan kan Skott fortsätta sitt spårande. Vi lufsar framåt, och ibland bakåt och åt sidorna. Men vi tar oss steg för steg mot nästa pinne. Även den går lika bra! Och nästa också! Gud så stolt jag är. Vilken talang! Nu är det bara sista biten kvar.

Då kommer ett par och gå förbi på stigen cirka 40 meter bort. Suck. De hade hela dagen på sig att gå förbi och så ska de prompt gå förbi just nu! Skott blir väldigt störd av detta. Han voffar skeptiskt till dessa tomtar som är ute i ”hans” skog. Han spanar länge efter dem och fastän jag börjar dra handen ned mot spåret så kan han inte fokusera. Han har verkligen tappat tråden. Typiskt. Jag ser ju hur leksaken och lådan ligger typ bara två meter bort.

Till slut kommer han fram till slutet. Han leker med leksaken och äter ur godislådan när jag öppnar den. Men han spanar då och då bort mot platsen där paret försvann. Synd. Med ett sådant superspår hade jag velat ha ett superslut med fokus ända in. Nåja, det får jag fixa nästa gång. Då ska jag vara på en totalt obefolkad plats 😉

Kungen i skogen! =)

Skott bär i alla fall leksaken malligt bort till bilen. Han går med den där stolta hållningen som är så skön att se. Skott har tagit sitt första byte efter ett tufft spåruppdrag, han känner sig som en kung! =)

/Susanne

När ett sms kan vända ens humör helt och hållet

Det var några kvällar sedan. Jag satt i soffan och var sliten. Det hade varit mycket. Både jobbmässigt och på den privata fronten. Min pappa ligger på lasarettet och det är inte så bra med honom faktiskt.

Så plingade det till i telefonen. Det stod: ”Tack Susanne för alla tips. Ellabella tog diplom ikväll och vann med 99 poäng.” Det var från Mona Viklund som gått min senaste rallylydnadskurs med sin havanais Pepsi med sikte på att utveckla sig i nybörjarklass och fortsättningsklass. Hon skrev sedan:

”Det som gjort mest skillnad är följsamheten och stabiliteten. Alla tips som jag fick till Pepsi använde jag på Ellabella. Och att jag använt massor av korv. Wow vilket resultat det blev.”

Gissa om jag blev glad! Så roligt när träningen och kurserna ger sådan snabb effekt. Mona Viklund är verkligen vass på rallylydnad. Hon har tävlat mycket men jag tyckte mig se att hon fastnat i att träna tävlingsmässigt. Hon gick hela rallyrundor med endast få muntliga beröm och ingen godis, fastän man faktiskt får ÖSA muntligt beröm över hundarna på rallytävlingar. Det hade fått hundarna att sloka. Det blev liksom alltid så långt till belöning att de inte riktigt kunde förstå vad de hade gjort rätt.

Under kursen har vi fokuserat på glädjen, det är ju därför vi håller på. Vi har fokuserat på att belöna OFTA och PRECIS när hunden gör rätt. Det gör att följsamheten ökar, hunden blir mer alert och beredd på sin belöning.

Mona har varit duktig och lyhörd. Hon har jobbat hårt för att belöna oftare, både muntligt och med favoritgodiset. Så roligt att det gav sådan effekt. Så roligt att få ett sådant sms när man behöver det som bäst. Tack Mona.

Här kan du läsa vad Mona skriver på sin hemsida: http://www.monvikskennel.se/412591895

/ Susanne

Så små steg tar jag under de första träningspassen

Häromdagen hade jag och Skott vårt första seriösa träningspass. Jag ska visa några filmer därifrån så du får se med vilka små steg vi avancerar. Med små steg får vi snabbt en trygghet vilket gör att hunden fattar snabbare.

Jag börjar med grunder som att gå fot, sitt, ligg och sedan stanna kvar i dessa positioner. Plus att jag tränar inkallning typ jämt. Jag ger ALLTID en smaskig godbit när Skott kommer.

När jag tränar sitt och ligg stanna kvar så ser jag till att inte ha en godis i den hand som jag visar stopptecknet med. Om jag har kvar en godis där blir det lätt så att hunden blir för frestad, eller faktiskt tror att du försöker locka med honom. För det har vi ju ofta gjort många gånger vid det här laget. Så visa upp en tom handflata, säg stanna i lite tydlig, långsam ton. Förflytta bara din tyngdpunkt i början. Ta inget steg. Sedan snabbt tillbaka och belöna medan det funkar.

Upprepa många gånger på en säker nivå som funkar. Bli inte kaxig och stega iväg fem steg på en gång. Det är det vanligaste misstaget som många gör. Följden blir att hunden reser sig, vilket gör att hundägaren säger nej och korrigerar, och det blir en massa tjafs som pedagogiskt ger väldigt lite för hunden.

Börja istället lätt, superlätt. Låt hunden bli trygg med det och börja fatta vad du har tänkt. Ju fler gånger den får belöning för att den har lyckats, desto snabbare fattar den. Och tänk på NÄR du belönar. Hunden ska, när den får sin godis, vara kvar i den position som du hade tänkt. Du förvirrar bara om du har lagt hunden, sagt stanna kvar, gått iväg en bit och sedan sätter sig hunden när du går tillbaka men får ändå sin godis. Då belönar du ju att den satte sig!

När jag tränar fot så spanar jag enbart efter de gånger valpen gör rätt. Då belönar jag. Jag belönar när hunden går på min vänstra sida där jag har tänkt. Jag belönar när valpen tittar upp och har kontakt. Ju bättre tajming på belöningen – desto snabbare resultat. Du får se en kort filmsekvens här nedan. Notera att Skott bara hinner gå ett-två steg på rätt sätt innan jag belönar. Allt eftersom tränar jag sedan upp hans tålamod så att han ska gå fem-tio steg på samma fina sätt innan jag belönar. Men först måste han ju fatta vad jag är ute efter, och för att han ska göra det krävs att jag belönar DIREKT han gör rätt de första gångerna.

Inkallning tränar jag flera gånger per dag. Flera gånger på varje promenad. Och VARJE gång får Skott en godisbit när han kommer. Ännu ropar jag inte så gärna när jag ser att han har fastnat i en spännande doftfläck eller så. Sannolikt kommer han inte att höra mig då, eller ha tid att liksom notera att jag ropar. Om jag ropar, och han kan strunta i det, så lär han sig en dum vana. Så i början ropar jag när jag VET att det kommer att funka. Jag springer även gärna lite ifrån honom för att lära honom att inkallning är något som man gör direkt och snabbt. Man småjoggar inte till matte, man springer järnet!

När vi sedan tränat inkallning ett tag och jag vet att han har koll på vad jag vill, så börjar jag ropa in honom med lite störningar. Det kan vara en ryttare som passerar, eller att han fastnat i en fläck eller något annat. Då börjar jag förvänta mig, och kräva, att han kommer. Märker jag att han har problem med det så sätter jag på en långlina och riggar svårigheter så jag vet var de dyker upp och är beredd att agera. Med en långlina vet jag att det blir som jag har tänkt, och att jag får BELÖNA RÄTT BETEENDE istället för att hamna i att korrigera fel beteende. Med det förstnämnda kommer man mycket längre, på ett mycket trevligare sätt.

Hoppas att du fick med dig några tips. Lycka till med träningen! =)

/mvh Susanne

 

Så ordnar du så att slutet blir bra för hunden

Det finns en stor nackdel med att ha hund. Något som man aldrig slipper undan. Det är när dagen kommer då hunden är för sjuk eller för gammal för att leva vidare. När det är dags att ta farväl. Så här kan du göra för att det ska bli så bra som möjligt för hunden.

Jag har en klok kompis med hundar. Hon heter Maria Tafvelin. Hon tog hand om en omplaceringshund, en staffe som hette Cornelis. Allt var frid och fröjd tills han en dag kolliderade med en av de andra hundarna när de rusade runt. Det hela tog så olyckligt att Cornelis blev lam på båda bakbenen. Så himla gräsligt bara att behöva se detta hända!

Maria bestämde sig för att göra allt för att försöka rehabilitera detta. Hon tränade och kämpade. Cornelis blev bättre. Han började kunna stödja på benen. Han gick vingligt – men han gick! Men så en dag insåg Maria att han faktiskt hade ont. Han hade inte haft det tidigare men nu började hon se tecknen. Det var det som avgjorde. Det var dags att säga farväl.

Då gjorde hon ett sådant fint slut. En dag fyllt med värda grejer för Cornelis. En dag med bad i fjärden, äta upp en torkad gammal fisk, dela en burk Bullens pilsnerkorv och annat som Cornelis uppskattade. Du kan läsa hela hennes inlägg om den dagen här. Men hämta snytpapper först.

Jag vill berätta om det hon gjorde så att du också kan fundera över vad som ger just din hund ett bra slut. Vad skulle göra att det blir en värd dag för din hund, som också blir ett ljust minne för dig att tänka tillbaka på?

Du bör också fundera på hur du vill att det ska bli precis vid slutskedet. Hur blir det bäst för din hund? Hatar den att åka bil? Är den rädd för att gå in till veterinären? Kanske det blir bäst att veterinären kommer hem till dig istället? Då får hunden känna lugn och harmoni ända in i slutet.

Jag har själv ett minne som är lite tungt. Som har lärt mig att tänka efter när det gäller just det här. Jag hade tidigare en malinois som hette Nitro. Nitro var den mest personliga hund jag någonsin har haft. Han var ganska osäker på folk, gillade inte vem som helst, men gjorde allt för mig och var en superduktig räddningshund.

När det var dags för honom att gå vidare till hundhimlen åkte jag till veterinären. Jag satt på golvet och gosade med honom. Veterinären gav honom en spruta så han blev trött. Så var det dags att lyfta upp honom på bordet så veterinären kunde sätta nålen för det sista medlet. Jag kunde lyfta honom själv. Jag ville lyfta honom själv. Men veterinären, en man, ville vara tjänstvillig och hjälpa till. Så han lyfte också. Fastän Nitro var så sömnig så märkte han det. Och det uppskattades inte. Han morrade dovt. Åh, vad jag ångrar det! Så himla dumt slut. Att han skulle måsta morra och vara obekväm i just den här situationen.

Men gjort är gjort. Det enda jag kan göra är att dra lärdom av det. Att se till att det i alla fall leder till något bra. Jag har tänkt efter när det gäller slutet för mina efterföljande hundar. Och jag skriver detta inlägg så att du som hundägare förhoppningsvis slipper göra samma misstag som jag. Se till att slutet blir bra. Det kommer både du och din hund att uppskatta.

Kommentera gärna. Hur vill du göra en sista värd dag för din hund när det är dags? Vad skulle ni göra? Leka? Äta?

/ Susanne

Fotnot: Distriktsveterinärerna på Travet i Skellefteå kan göra hembesök i samband med avlivning. Djurkliniken i Skellefteå har i dagsläget inte möjlighet det. Här kan du läsa mer om vad Djurkliniken skriver kring ämnet.

Jag fick ståpäls när jag såg dem på doftprovet

Jag har träffat på något häftigt. En helt blind hund. Som älskar Nose Work. Och som klarade sitt doftprov i fredags.

Det handlar om fyraåriga Ling, eller Blindstyre, som hon också kallas. Hon är blandning mellan chihuahua och kinesisk nakenhund. Hon kom till matte Lena Rubin, Vilhelmina, för några år sedan. Allt eftersom har synen försämrats och idag är hunden helt blind.

Lena Rubin och Ling.

När hundar har stora handikapp eller sjukdomar kan jag ibland tänka ”Vad är det för poäng med att ha kvar dem? Vad har de för liv egentligen?” Många gånger är det bara för att hundägaren inte har förmågan att acceptera läget som dessa hundar får kämpa vidare.

Med Ling känner jag inte så. Både Ling och hennes matte har successivt lärt sig leva med hennes funktionshinder. De har hittat andra sätt att lösa vardagen. Och de har hittat Nose Work. Det gör att Ling får jobba med sitt främsta sinne, träna på att ta sig fram, lösa uppgifter och känna sig duktig. Och då får hon precis ett sådant hundliv som jag önskar alla hundar.

Det är enormt fascinerade att studera dem. Som på doftprovet som du kan se film på nedan. Matte Lena balanserar på den där hårfina linjen där hon ger hunden utrymme att göra sitt jobb, samtidigt som hon genom att trampa åt olika riktningar hjälper hunden att hitta lådorna. Jag fick ståpäls längs benen när jag såg deras samarbete. Så vackert.

– Det här är så stort för oss. Hon är blind och jag är utbränd. Att vi klarade det, summerade Lena efteråt.

Nästa dag deltog de på en peppkurs som jag hade. Nu när de klarat doftprovet är ju nästa steg att fundera på tävling. Hur kan Lena på olika sätt träna sin hund på bästa sätt inför tävling? Finns det några sätt som hon kan hjälpa sin hund att förstå hur området ser ut, vad hon ska söka av?

– Ling har ju lärt sig att undvika husväggar, hörn och sådant för att inte krocka med det. Jag hjälper henne att veta var hon ska söka genom att jag trampar åt det hållet, men det blir svårt vid husväggar och liknande, hon hamnar lätt bakom mig, berättar Lena.

Vi testar att hon får klappa lite på husväggar och andra saker, så att Ling hör var väggen eller nästa sökområde är. Det kan du se på filmen ovan. Det funkar bra, det blir liksom att Ling får jobba som en fladdermus som skickar ut signaler som studsar mot väggar. Men det får man inte göra på tävling, rör man saker i sökområdet så blir det felpoäng eftersom man bland annat anses smitta med sin doft. Vi funderar om det skulle vara möjligt att få dispens och använda en sorts blindkäpp som Lena kan hålla i och dutta mot delar i sökområdet för att hjälpa Ling? Då blir smittan mindre än om hon klappar med handen.

Belöningsdax.

Det skulle även vara bra att få lite extra tid på sökområdena. Ling kan ju inte röra sig lika snabbt och obehindrat som andra seende hundar utan går och känner sig fram för att inte smälla in i saker och göra sig illa. Det tror jag inte ska bli några större problem. Jag vet att funktionshindrade förare redan idag får extra tid på sökområdena. Så varför skulle inte en funktionshindrad hund få 30 eller 60 sekunder extra?

– Det handlar ju inte om att vi ska stå på pallen. Men det skulle vara roligt att ta ett diplom, säger Lena.

Hursomhelst är det fantastiskt kul att se dem jobba ihop. Det bevisar att Nose Work är för alla!

/ Susanne

Därför föll jag för den valpen

Vackert i Norge.

I lördags satte vi oss i bilen för att rulla norrut. 85 mil enkel väg. När man har kommit till Kiruna är det 10 mil till innan man kommer till Abisko. Och sedan är det 25 mil till på slingriga Norgevägar innan man är framme hos uppfödaren i Tromsö. Även om man är van avstånd som norrlänning så är det inte nästgårds precis.

Häftiga berg.

Jag och den andra valpköparen, Bosse från Ö-vik, samåkte. Min sambo fick hänga med som huvudsaklig chaufför. Jag menar – på hemvägen skulle ju jag och Bosse bara gosa med valparna 😉

Här bodde de.

Vi var tre förväntansfulla som stod utanför dörren och knackade på. Jag var beredd att hålla koll. Vilken valp kom fram först? Vilken var gladast? Skulle någon valp backa undan och tycka att det var jobbigt med främmande?

Vi steg in och hälsade. Sedan visades vi till en dörr inne i huset. Dörren till valprummet. Den öppnades. Där fanns de båda valparna som jag sett på så många bilder. Den ena kastade sig emot oss och hälsade glatt. Den tuggade på min hand och jag såg genast att det var valpen med svartare ansikte. Tvilling har uppfödaren kallat honom. Av någon anledning hade jag fastnat mer för den andra valpen, Ekko Ekko. Men han var inte alls lika sugen att hälsa på oss. Alltså – han var inte direkt rädd, men lite fundersam och lät gärna brorsan härja runt med oss medan han spanade in oss lite till. Men snart vågade han sig fram också och snart var han lika glad som Tvilling.

Busiga bröder.

I övrigt var de väldigt lika varann till sättet. De gillade att springa efter leksaker, kampa med oss och med sin mamma Liebe. De gick ut på gräset och gick in på grannens altan. Det var spännande. De blev långa i kropparna när de skulle nosa på något rep som hängde ned. Men nyfikenheten gjorde att de tog sig fram och kollade saker och ting på ett bra sätt, även om det var lite läskigt. Men det är ju inte lätt att vara en tuffing redan vid åtta veckors ålder heller =)

Jag grunnade. Egentligen var Tvilling bättre. Socialt sett alltså. Han var väldigt förtjust i folk. Hade planen varit att jag skulle skaffa en räddningshund, som gärna får älska människor, så hade jag nog valt honom. Men jag skulle ju inte ha en räddningshund. Jag skulle ha en jakthund, Nose Work-hund, lydnadshund och draghund. Och en riktigt bra kompis. Ekko Ekko var ju inte rädd för människor, bara lite mer avvaktande än brorsan. Det löser sig med lite träning.

Varför blev jag så fäst vid Ekko Ekko? Tja, jag kan inte förklara det med annat än att jag såg något i hans ögon. Något klokt och bra. Det sa ”klick”. Honom ville jag ha.

Gos med gullplutten.
Som visar gott gry och biter mig i hakan. =)

Och ganska snart märkte vi att även valparna hade valt. Tvilling hängde mer med Bosse och Ekko Ekko hängde mer med mig. Så vi bestämde oss för det och skrev på papper.

Vi funderade varför uppfödaren hade döpt dem till Tvilling och Ekko Ekko. Det visade sig att i Norge finns ett tv-program som heter Blåfjell och i programmet finns det några olika karaktärer. En av dem heter Tvilling, den andre heter Ekko Ekko. Så eftersom kenneln tagit namnet Blåfjellmyra så ville de nappa på att ta namn från tv-serien.

Efter ett par timmar satte vi oss i bilen och rullade hemåt igen. Det var med blandade känslor. Jag var så lycklig över att äntligen ha min valp i famnen. Men jag vet precis hur jobbigt det är att vara uppfödare och ta farväl av sina valpar. Jag blev alldeles tårögd när uppfödaren Heidi kramade Ekko Ekko och sa hejdå.

Uppfödaren Heidi tar farväl av Ekko Ekko.

Vi hade övernattat i Abisko på vägen upp. Men planen var att köra hem i ett svep. Vi beräknade att vara hemma kring 02.00 på natten. Det var långt. Särskilt mellan Stenbron i Gällivare till Töre vid E4. Men det gick ändå bra. Valparna var lugna och fina. Tuggade på ben och sov. Gick ut och rastade och brottades en stund. Sedan in i bilen och sova igen.

Stundtals blev det ju tråkigt i bilen.

Under vägen bytte de namn. Tvilling blev Aico och Ekko Ekko blev Skott.

Egentligen är det ju inte optimalt att komma hem med en valp mitt i natten. Man vill ju att den ska få träffa de andra hundarna under lite mer avslappnade former än när alla helst vill gå i säng. Hagel fick komma ut i koppel och träffa Skott ute på gräsmattan. Det gick bra. Hagel är en lite bullrig men snäll kille med signalerna på rätta ställena.

Jag ordnade med en madrass på golvet i sovrummet. Jag vill gärna ha valpen i sängen första nätterna så att den känner trygghet och att jag är någon att ty sig till. Men om jag hade haft Skott i min vanliga säng var jag rädd att han skulle ramla ned under natten och göra sig illa. Så därför blev det en madrass på golvet. Better safe than sorry.

Skott var ju förstås ganska pigg och nyfiken på sin nya miljö. Så det tog ett tag innan han kom ned i varv och kunde somna. Men sedan sov han med mig på madrassen. Ibland gick han och la sig platt på golvet när det blev för varmt, men en stund senare kröp han in under min arm igen. Det känns som om vi har fått en bra start.

/ Susanne

Oktobers nyhetsbrev: En massa NW plus hemtjänst

Nyhetsbrevet skickades ut till prenumeranterna igår. Nu läggs det upp på hemsidan. Clear Round den 12 oktober är fullbokad med många reserver. Men på lägret och steg 2-kursen finns platser kvar. Vill du också ansluta dig till nyhetsbrevet kan du klicka här. / Susanne

Okej, nu får du hålla i hatten för här kommer många roliga Nose Work-relaterade nyheter. Plus en nyhet där jag kombinerar hemtjänst med hundträning.

Torsdag den 12 oktober arrangerar jag en ny Clear Round i Nose Work. (Fullbokad) Det blir i min lokal i Bureå. Tre inomhussök och ett behållarsök. Clear Rounden ordnas i samarrangemang med SNWK vilket innebär att vi håller oss till regelverket; det är en doftgömma av eukalyptus per område. Om du och din hund klarar alla fyra sök inom maxtiden, med max tre fel, får ni medalj och kan åka hem. Jag, Susanne Lindberg, agerar domare och alla får feedback som utvecklar dem för framtida pass.

Det finns fem platser med starttid kl 18.00. Och fem platser med starttid kl 19.30. Det kostar 200 kr per ekipage att vara med. Du och din hund ska ha godkänt doftprov i eukalyptus för att få delta. Du anmäler dig enklast genom att mejla rackarungarnashundskola@outlook.com. Ange med vilken hund du tänker delta.

Fredag till söndag den 3-5 november arrangerar jag ett Nose Work-läger tillsammans med de duktiga Nose Work-instruktörerna Annika Alfreds, Umeå, och Benita Nyman-Sundström, Luleå. Lägret kommer att ha Bureå camping som bas. Där kan ni bo i stugor med era hundar, eller ställa upp husvagn/husbil. Vi kommer att träna på campingen, i min lokal i Becurhuset (300 meter bort) och något pass inne i stan (20 km bort).

För att delta på lägret ska du och din hund ha godkänt doftprov i eukalyptus. Syftet med lägret är att utveckla varje ekipage så mycket som möjligt. Tanken är att ni ska bli slipade, vassa på tävling och få nya tankar och ny inspiration för utvecklande Nose Work-pass.

Jag, Annika och Benita har valt ut tre teman var som vi kommer att hålla träningspass i. Det gör att du som deltagare sammanlagt får nio olika roliga pass som utvecklar dig och din hund. Plus en utmanande avslutningsövning på söndagen.

Lägret börjar på Bureå camping klockan 12.00 på fredagen med en välkomstlunch. Sedan blir det två olika pass med fika emellan. Fika och välkomstlunch ingår i priset. Dagen avslutas kring kl 17.00.

Lördag börjar kl 08.30. Under dagen blir det fyra pass. Vi bjuder på fika. Lunch fixar var och en själv. Vi kan åka till en pizzeria i Bureå eller så ordnar man lunch i sin stuga/husvagn. Dagen avslutas kring kl 17.00.

Söndag börjar vi också klockan 08.30. Det blir tre pass under dagen plus en avslutande utmaning. Fika ingår. Lunch ordnar man själv. Lägret avslutas kring klockan 17.00.

Totalt finns det 24 platser. Deltagarna kommer att delas upp i tre grupper med åtta deltagare i varje. Det kostar 2200 kronor per person. Då ingår lägret och fika samt lunch på fredagen.

Boende ordnar du själv via Bureå camping: www.bureacamping.se. Mejla din stug- eller husvagnsplatsbokning till info@bureacamping.se.

Anmäl dig till lägret genom att mejla rackarungarnashundskola@outlook.com. Uppge med vilken hund du tänker gå kursen. Skriv om du gärna vill vara i samma grupp som någon annan. Ange om du har speciella önskemål kring fikat eller fredagens lunch, ex vis vegetariskt, laktosfritt el glutenfritt.

Måndag den 13 november kl 18.00–20.00 drar jag igång en steg 2-kurs i Nose Work. Nu får du och hunden utveckla ert sökarbete, lära in doften lagerblad, lära in en särskild markering eller förfina det sätt som hunden visar dig idag. Ni får träna på att vinda in doften, hitta höga gömmor, klara längre sök och diskriminera störningsdofter.

Du och hunden bör ha gått en steg 1-kurs tidigare eller på annat sätt ha fått godkänt doftprov i eukalyptus. Vi håller huvudsakligen till i min inomhuslokal i Bureå. Några avstickare kan göras.

Kursen är upplagd över fem träffar, måndagar kl 18-20, och kostar 2000 kronor. Då ingår doftflaska med lagerblad samt en sjätte träff måndag den 18 december kl 18.00 då det ordnas doftprov i lagerblad. Det finns åtta platser på kursen. Anmäl dig genom att svara på detta mejl. Uppge med vilken hund du tänker gå kursen. Välkommen! =)

Jag hjälper hundägaren att träna sin hund. Eller så tränar jag den. Huvudsaken är att hunden får en rolig stund och får känna sig duktig. Foto: Stefan Sundqvist.

Jag har kommit på en idé. En bekant till mig ställdes inför ett problem. Hans mamma blev dement och behövde flytta in på ett boende. Kvar i hemmet fanns pappan och en understimulerad jakthund. Pappan var för skröplig för att orka aktivera hunden. Och barnen hade nog med sitt.

Det dåliga samvetet för hunden gnagde hos alla. Följden blev att jakthunden fick avsluta sina dagar. Om familjen hade fått hjälp med en bra aktivering hade hunden kanske fått leva några år till, fått känna sig duktig och tillfredsställd. Och pappan hade fått ha kvar sin vän, någon att prata och glädjas med i vardagen. Det blev grunden till den idé som jag nu vill presentera.

Jag tänker blanda hundträning med hemtjänst. Och vad får man då? Jo, Rackarungarnas träningstjänst. Jag åker hem till äldre som har en eller flera hundar som behöver stimulans. Det kan också handla om personer som är sjuka och inte orkar aktivera sin hund så som de egentligen skulle vilja. Eller hundägare som inte riktigt känner att den har tillräckligt med kunskaper att träna sin hund på ett bra sätt. Jag hjälper dessa personer att aktivera sin hund, antingen fysiskt eller psykiskt, eller allra helst både ock.

Jag har huvudsakligen fem mål med träningstjänsten:

1. Att hunden ska få en rolig stund som tröttar den på rätt sätt.

2. Att hundägaren ska känna sig trygg och tillfreds med att den har gett sin hund vad den behöver för att må bra.

3. Att hunden ska få känna sig duktig, briljera och imponera på sin hundägare.

4. Att det blir ett trevlig avbrott i vardagen för både hundägare och hund.

5. Att hunden blir en gladare, trevligare och mer tillfredsställd hund.

Antingen jobbar jag ensam med hunden, eller så får gärna hundägaren vara delaktig. Jag lär gärna hundägaren olika sätt och verktyg att själv träna sin hund, så att hundägaren senare kan klara sig på egen hand om den vill. 1,5–2 timmars träning kostar 800 kronor. Här kan du läsa mer om hur det fungerar: https://rackarungarnashundskola.com/2017/09/29/en-ide-om-ett-valkommet-avbrott-i-vardagen/

Min nya valp Skott.

Avslutningsvis tänkte jag bara berätta att jag väntar tillökning. Just idag, den 1 oktober, är jag på väg till Norge för att välja valp. Så om du mejlar till mig kan det ta lite längre tid än vanligt innan du får svar. Vad ska jag skaffa för valp då? Det kan du läsa mer om här: https://rackarungarnashundskola.com/2017/09/14/jag-vantar-tillokning/ 

Och så tänkte jag dela med mig av ett tips ifall du har en hund som ibland ”går bananas” och inte kan sluta tugga på dig. Då kan du agera så här: https://rackarungarnashundskola.com/2017/09/08/nar-hunden-inte-vill-sluta-tugga-pa-dig/

Ha det gott så länge! / Susanne