I tisdags var det dags för andra träffen för spårkursen. Nu var Pia-Maria och hennes portugisiska vattenhund Ella med, första träffen var de upptagna. Vi la upp Ellas första spår så att Pia-Maria lekte med Ella med en trasa före, sedan fick Ella sitta i bilen och se när matte gick ut spåret i skogen. När Pia-Maria hunnit cirka 15 meter la jag över en filt på bilen så hunden inte skulle se allt.

Sedan fick spåret ligga i lite drygt en kvart innan vi släppte på Ella att spåra. Det var knepigt för henne. Hon hade verkligen svårt att förstå vad som var meningen med detta. Det var tydligt att retningen blivit för liten, hon behövde se mer, vara med mer och inte behöva vänta lika länge, och eventuellt glömma, innan hon släpptes på spåret.

Så Ella fick vila medan Loella och cocker spanieln Santos gick det spår som Loella gått ut. Santos spårar ju som en dammsugare men tycker att det är slöseri med tid att stanna och plocka upp några urtråkiga apporter/träpinnar på vägen.

Så vi testade den här gången med att knyta fast ett meterslångt snöre i vardera apport. När Santos fann apporten och just skulle överge den för att spåra vidare ryckte Loella till sig apporten i snöret och lät den studsa retsamt framför hunden. Tanken var att hans jaktinstinkt skulle väckas när den döda tråkiga apporten fick ett sorts liv.

Men tja, effekten blev inte så stor som vi hoppats. Jag tyckte mig se hur han tänkte ”Jaja, det var då ett väldans larv med de däringa apporterna, men nu FORTSÄTTER vi!”

Efter spåret summerade vi läget. VILL vi att han markerar apporterna? I så fall kan vi jobba med några olika metoder, som att lära honom utbyteshandel till exempel: ”Tar du upp den där apporten så får du en smaskig godis”.

Men är det verkligen nödvändigt? Planerar Loella och Santos att tävla i spår så att det blir viktigt att hitta apporterna för annars uteblir poängen? Nja, hon är inte så säker på det. Så vi bestämde oss för att även vi strunta i det där med apporterna ett tag och istället låta hunden utveckla det han gillar bäst – spåra! Här kan ni se en film när han spårar en högervinkel riktigt bra.

Efter det fick Ella en ny chans. Nu med ännu tydligare retningar. Loella fick busa upp Ella med trasan och skuttade sedan in i skogen. Just framför Ella stod en bastant gran och skymde sikten, så vi inte behövde vända hunden eller tjorva på med sådant. Utan nu kunde vi bara låta Ella pipa av längtan att få följa efter och se var den där roliga figuren tog vägen. När det gått några minuter, det gäller att hitta avvägningen mellan att spåret får ligga till sig och att hunden inte håller på att tappa intresset, så fick Ella börja spåra. Och vilken fart hon hade – tills dess hon kom cirka tio meter in – där hon senast sett Loella. Där stannade hon förbryllat. ”Var sjuttsingen tog hon vägen?”.

Så gjorde Ella det vi hoppats, hon stoppade ned nosen i backen och kollade om hon kunde spåra. Och det kunde hon! Vi var noga med att ha medvind, så hon skulle tvingas sätta ned nosen och inte kunna fuska genom att söka vittring i motvinden – då blir det sök istället och något som vi inte ville träna nu.

Ella spårade så fint och koncentrerat. Men ajaj, då såg vi hur det kom två personer med två hundar gåendes på grusvägen intill. Typiskt. Just nu när det gick så bra. Men Ella spårade vidare. Inte förrän det var riktigt nära till de andra hundarna hoppade hon till och tittade upp på dem. Äsch, skulle hon tappa koncentrationen nu och glömma vad hon höll på med? Vi påminde henne med ett viskande ”Men var tog hon vägen” och genast spratt det till i hunden när hon kom ihåg. Ned med nosen och och iväg den sista biten fram till Loella som lekte med trasan. Jippie!