Se till att ha rätt vind på nybörjarspåren

Det viktigaste att tänka på när du ska börja lägga spår åt din hund är vinden. Är vinden fel riskerar hunden att lära sig ett spårbeteende som inte alls kommer att löna sig i längden.

Du ska se till att det är medvind på de första spåren. Vinden ska blåsa dig i nacken. Inte i ansiktet.

Om du och hunden har motvind på spåret kommer hunden sannolikt att gå med hög nos och bara vinda in spåret. Det blir sök istället för spår. Det må vara om det händer någon enstaka gång men om hunden flera gånger lyckas lösa sina första spår på det här viset kommer den att tycka att det att ett skitbra sätt att lösa uppgiften. Den lär sig att fuska. Det kommer att fungera så länge spåren är raka såsom man gör i början. Men när spåret sedan börjar läggas i vinklar hit och dit så kommer den hund som har lärt sig att fuska inte att klara uppgiften längre. För att kunna följa ett spår gäller det att verkligen nosa på fotavtrycken nere i marken. Och om du ser till att det är medvind på hundens första spår så kommer hunden att ”tvingas” sätta ned nosen i backen för att få upp vittringen.

Jag har sett hundar som har lärt sig att fuska på spåret. Där föraren inte har tänkt på i vilken vind som spåret presenterades första gångerna för hunden. Dessa hundar spårar ofta med en slarvig stil där de kastar fram och åter över spåret. De tvärkollar ibland att de är på rätt väg och sedan dundrar de vidare. Och hux flux blir det en vinkel på spåret och ”fuskhunden” kan sällan reda ut det.

Hur löser du det? Det blir att backa i träningen, se till att verkligen ha stark medvind på spåret och lägga godisar här och var under dina fötter medan du går. Det gör att det blir mer värdefullt för hunden att verkligen stoppa ned nosen i blåbärsriset och lukta. Du kan börja med några riktigt goda godisar som korv eller köttbullar. Sedan när hunden blivit bättre kan du börja lägga torrfoder eller liknande längs spåret. Det gör att hunden får hjälp att förstå var det är värdefullt att hålla sig, men den behöver inte stanna upp hela tiden för att smaska på godisarna. Torrfoder är sällan värd den uppoffringen liksom =)

En sak till: Se till att gå cirka 80-100 meter på de första spåren. Gärna med godis här och var längs sträckan, och med en kul leksak eller en plastlåda med extra många godisar på slutet. Många lägger för korta spår – typ 15-30 meter vilket gör att hunden många gånger bara hinner uppleva förvirrningsfasen. Med lite längre spår på 80-100 meter hinner hunden inse att om den följer dessa fotspår så leder det till godsaker, upprepade gånger. Chansen ökar att den hinner komma till slutsatsen att spår leder till något värt. Vilket gör att den faktiskt lärt sig något och fått positiva erfarenheter som gör att den är ännu mer peppad nästa gång.

Här kan du läsa ännu mer tips om spårning, från en artikel som jag la upp tidigare. Du får veta mer om liggtider, föremål i spåret och annat som du behöver ha koll på. Och se några filmer =)

Hur har de första spåren gått för dig och din hund? Vilka spår brukar du lägga? På vilka sätt brukar du utmana den? Kommentera gärna artikeln på FB eller direkt i inlägget.

/ Susanne

Bästa inledningen på midsommar

Jag och Hagel efter att vi hittat leksaken på slutet.
Jag och Hagel efter att vi hittat leksaken på slutet.

Jag fick ett ryck och tänkte att hur skapar man en riktigt bra midsommar? Jo, man gör något kul med sina hundar och vänner.

Tillsammans med Petter, Lisa, och Lena drog jag ut i skogen på förmiddagen. Där la vi spår åt varandras hundar. Det är så himla bra träning både för en själv och för hunden att låta andra gå ut spåren. Även om det kanske är snitslat här och var så blir det så tydligt att man måste lämna över spåransvaret till sin hund, för hur mycket jag än sniffar i marken så  känner jag inte alls samma doft som hunden. Det känner hunden och blir med all rätt stolt.

Det går undan när Hagel spårar.
Det går undan när Hagel spårar. Men jag springer INTE.
Jag och Snora fick ett tapp i djungeln. Då ser det ut så här.
Jag och Snora fick ett tapp i djungeln. Då ser det ut så här.

Vorstehn Hagel och blandrasen Snora fick var sitt appellspår och skötte sig riktigt bra. De andra hundarna, welsh springer spanieln Otis och springer spanieln Melker, imponerade också.

Otis visade husse Petter att spåret faktiskt gick över stenröset.
Otis visade husse Petter att spåret faktiskt gick över stenröset.
Härlig blick, eller hur?
Härlig blick, eller hur?
Melker hade full koll på sitt viltspår.
Melker hade full koll på sitt viltspår.
Nöjd vovve!
Nöjd vovve!

Efter det körde vi budföring med hundarna, alltså att de ska springa mellan föraren och en medhjälpare. Momentet har sin grund i kriget då hunden skulle springa mellan vallgravarna med meddelanden. Men numera gör vi det tack och lov bara för skojs skull. Och för att det ingår när man tävlar de lägre bruksklasserna.

Efter den träningen var mattar, hussar och hundar nöjda och kunde fira midsommar i lugn och ro. Hoppas att ni också hade en bra midsommar med mycket hundiga saker.

Blir du också sugen på att spåra med din hund, men känner dig lite osäker vad man bör tänka på? Kolla in mina åtta tips här.

/ Susanne

Äntligen spårdags – här får du åtta tips

Spåra – det är något av det roligaste du kan göra med din hund.
Spåra – det är något av det roligaste du kan göra med din hund.

Äntligen har snön tinat bort så pass att det går att lägga korta, men ack så roliga, spår igen. Se filmerna och kolla in mina åtta spårtips!

Min blandras Snora som flyttade in hos oss för en dryg månad sedan har inte spårat så mycket. Så därför började jag från början.

Det första spåret, som jag gjorde häromdagen, fick hon sitta fastknuten i ett träd och se hur jag gick iväg och lade spåret. Hon såg inte exakt hur jag gick, men det ger en bra synretning som gör att hon blir nyfiken att se var jag har varit och därmed blir mer intresserad av att spåra.

Spåret gick rätt bra, men hon är ju färsk och har svårt att hålla koncentrationen. Hon spårar en bit, kollar in omgivningen lite, lyssnar på en fågel och sedan fortsätter hon att spåra.

Igår fick hon gå sitt andra spår. Då lämnade jag hundarna hemma och åkte iväg med bilen en bit för att lägga två spår; ett till Snora och ett till vorstehn Hagel. Det gjorde att hon blev utan synretning, men jag bedömde att hon skulle klara det ändå. För klarar hon det utan synretning så växer hennes självförtroende. Hon tänker liksom ”Nämen, titta här känner jag ett spår, jag följer det och ser vad som händer, oj här var det visst en pinne som doftar matte, jag spårar lite till och DÄR hittar jag min favoritleksak”. Typ så =)

Snora hittar sin favoritleksak i slutet.
Snora hittar sin favoritleksak i slutet.

Hon spårade ungefär som sist, möjligen lite mer fokuserat. Du kan se sista biten på filmen nedan, när hon kommer fram till sin favoritleksak. Då ger hon den var den tål!

Du får också se en film från när Hagel spårade. Han har blivit väldigt duktig och framförallt väldigt målmedveten vid det här laget. Han drar som en tok när han spårar. Jobbigt. Men jag vill inte ta bort det. Jag gillar när hunden VET var den vill. Då känns det också direkt när han någon gång tappar spåret, jag trillar nästan framlänges för jag håller så hårt i spårlinan. I filmen får du följa Hagel när han kommer fram till en apport.

Blir du spårsugen? Här kan du får du åtta spårtips.

Medvind! I början är det viktigt att spåren läggs i medvind, så att ni har vinden i ryggen när ni följer spåret. På så vis lär sig hunden att spåra på riktigt, med nosen i backen, utan att fuska. Om spåret läggs i motvind kan hunden börja gå med nosen högt för att ”snabba på det hela”. Det är ett klokt beteende egentligen, men hunden kommer inte att kunna reda ut hela spåret eftersom vinden ändrar sig och spåret likaså. När det är sidvind eller medvind så tappar hunden doften. Så kör mycket medvindsspår så lär sig hunden att jobba på rätt sätt.

Synretning. I början kan hunden få sitta i bilen och se när du går ut spåret. Eller du kan knyta fast den i ett träd. Låt den bara se den första biten. Då fattar den att något spännande är på gång och blir nyfiken att sedan kolla var du har varit. Det gör inget om den piper eller skäller när du försvinner. En annan gång testar du att ha ”smyglagt” spåret som jag beskrev ovan med Snora och ser om den fattar då med.

Liggtider. Låt spåret ligga åtminstone 15 minuter innan du låter hunden börja spåra. Då har vittringen hunnit sjunka ned litegrann i marken. Ännu bättre är om det får ligga en halvtimme eller en timme, men om du kör med synretning kan nybörjarhunden ha hunnit glömma vad ni skulle göra om det går för lång tid.

Föremål. Lägg ut olika föremål i spåret. Träpinnar, trasor, bollar och på slutet den stora favoritleksaken. Eller den stora godispåsen om hunden inte tycker att leksaker är så kul.

Godis. Godis kan ibland ”strös” här och där i spåret för att peppa eller motivera nybörjarhunden eller en ”fladdrig” hund som har svårt att hålla sig i kärnan. Men överdriv inte. Om godis används är tanken att det så småningom ska fasas ut för att endast ligga som slutmål.

Snitslar. Märk upp var du har gått genom att sätta upp plastband eller liknande, så kallade snitslar. Men allt eftersom sätter du upp färre och färre snitslar. Lägg även spår som är helt osnitslade. Det gör att du tränar upp din tillit till hunden. Det är ju den som har bästa luktsinnet av er båda. Det tränar även upp hundens självförtroende som spårhund då du inte ”vet bäst” och kanske ibland lägger dig i mer än du borde.

Miljön. Se till att variera miljön som ni spårar i. Nu när det är vår får man vara glad för den plätt man får, men sedan ser du till att låta hunden spåra i tät skog, gles skog, kalhygge, lägda, sandtag, klipphällar, gräsmattor, betong och asfalt. Snö går också bra, men jag tycker inte att nybörjarhunden ska få sina första spår i snö. Då kan den lära sig att spåra mer på synintryck, det vill säga fördjupningar i snön, än verklig doft, och det funkar ju bara tills all snö tinat bort.

Våga: Är du en sån som lätt virar bort dig i skogen och som därför låter bli att lägga spår? Snälla, försök hitta sätt som gör dig trygg för det är sååå värt för hunden, och för dig, att få spåra tillsammans. Ladda mobiltelefonen. Använd kartappar. Använd vanlig karta och kompass. Gå parallellt med vägen. Ta med en vän som får stanna vid startpunkten, eller köra med bilen längs vägen. Bara du kommer dig iväg! Det är så roligt att se sin hund briljera och visa vad den kan. Visa hur imponerad du blir. Njut av ert samarbete!

Lycka till! Har du frågor och funderingar kring det här med att spåra hoppas jag att du hör av dig! Mejla rackarungarnashundskola@outlook.com eller ring/sms:a 070-577 31 87.

Svårt veta vad du ska önska dig i julklapp?

Så här ser presentkortet ut, redo att fyllas i med dina uppgifter.
Så här ser presentkortet ut, redo att fyllas i med dina uppgifter.

Då tycker jag (möjligen med risk för att vara partisk) att du ska önska dig ett presentkort hos Rackarungarnas Hundskola. =)

Det här är den perfekta julklappen eller födelsedagspresenten till hundägaren. Man köper bara ett presentkort, och sedan får ägaren boka upp sina lektioner när det passar.

Vi kan träna inomhus.
Vi kan träna inomhus.

Innehållet formas naturligtvis precis efter vad hundägaren har för önskemål. Det kan till exempel vara att lära sig att spåra med sin hund, klickerträning, få tips och träning i allmänlydnad, stöttning med vissa lydnadsmoment eller problemlösning vid exempelvis hundmöten.

Och vi kan träna utomhus.
Och vi kan träna utomhus.

Presentkortet kostar 500 kronor per timme. Vanligtvis tränar vi sällan mer än en timme per gång, efter det är matte/husse och hund ganska möra. Men det går självklart att köpa ett presentkort för flera träningstimmar på en gång. Köper man 3 timmar på en gång får man 100 kronors rabatt och betalar 1 400 kronor istället för 1 500 kronor. En prishöjning kommer dock att ske efter årsskiftet.

Be din vän/ släkting att mejla till rackarungarnashundskola@outlook.com och berätta att den vill ge dig ett presentkort och för vilken summa. Sedan skickar jag ett fysiskt presentkort och en faktura till den adress som vännen/släktingen anger. Han eller hon kan också ringa 070-577 31 87. Så gör vi allt i smyg utan att du anar någonting! God Jul! =)

Fått enormt mycket kött på benen

En bild från andra dagen då deltagarna lade ut spår på konstgräset i träningshallen. Skålarna används som riktmärken på var spåren börjar.
En bild från andra dagen då deltagarna lade ut spår på konstgräset i träningshallen. Skålarna används som riktmärken på var spåren börjar.

Förra helgen gick jag en kurs i Mantrailing i Piteå för Christer Hansson. Här kan ni läsa mer om honom och hitta utbildningslänkar. Tanken var att jag ville få ”lite mer kött på benen” när det gäller mer avancerade spår som hårda spår, spår i stadsmiljö och framförallt id-spår med så kallad smeller. Jag vill påstå att jag fick enormt mycket kött på benen. =)

Christer Hansson inledde kursen med teori.
Christer Hansson inledde kursen med teori.

Kursinnehållet summeras ganska bra i den film som jag totat ihop. Jag har filmat snuttar från både lördag och söndag. Du förstår mer av filmen om du läser mitt inlägg först =)

Först fick hundarna lära sig att förknippa smellern, en bomullskompress som matte/husse hållit i, med det spår som sedan följde direkt efter. För att tydliggöra noggrannheten fick förarna stå grensle över hundarna och hålla i selen. Allt eftersom gavs hundarna mer och mer frihet i en lina. Men när man ska presentera en ny miljö för hunden, exempelvis en grusplan, är det bra att backa tillbaka till raka enkla ”fotstegsspår” där man håller i selen. Nästa spår får de gå lite friare.

Vi började på gräs, och snart blev det svårare med korsade spår och smittade ytor – alltså att spåret går genom ett område där massor av människor har trampat runt.

Efter det blev det samma sak fast på grus. Först fotstegsspår för att lära känna den nya miljön, sedan lite friare. Sedan korsande spår och smittade ytor.

Svårigheterna ökade enormt snabbt och Christer Hansson påpekade att kursen var främst för oss människor, inte hundarna. Vi fick en bra bild av hur man ska jobba på de olika nivåerna. Och hundarna hängde ändå med ganska bra trots den snabba stegringen.

Andra dagen var det typ snökaos i Piteå. Från gröna gräsmattor ena dagen till fluffig snö andra dagen. Var väl inte exakt vad vi planerat men vi fick göra det bästa av saken. Det fick bli några snöspår och sedan inomhusspårning.

Då höll vi till på Hundvis lokaler i Bergsviken. Hundarna fick spåra i träningshallarna på konstgräset och sedan betonggolvet. Det var för himla läckert att se de hundar som lyckats hänga med i utbildningen under helgen och som verkligen SPÅRADE på dessa svåra och redan smittade ytor!

Gissa om jag fått blodad tand nu? Nu får vintern allt vackert vänta några veckor till för jag vill SPÅRA! =)

Bättre spårhundar – på olika sätt

Avslutningen var på årets varmaste dag typ =) Här är det Sara som selar på Leah.
Avslutningen var på årets varmaste dag typ =) Här är det Sara som selar på Leah.

Vi har avslutat spårkursen. Tre hundar har på olika sätt blivit bättre spårhundar.

Blandrasen Leah ”sladdar” inte lika mycket utan har börjat lära sig att det lönar sig att hålla fokus på spåret. Detta eftersom det då och då dyker upp någon trevlig godis där.

Cocker spanieln Santos har fått utlopp för sitt enorma spårintresse, och han har utmanats på olika sätt vilket han bara uppskattat. Även pinnarna börjar få ett ökat intresse med hjälp av klickerträning.

Portugisiska vattenhunden Ella har utvecklats och blivit en mer självständig och självsäker brud som insett att hon har koll på läget. Det har varit underbart att se hennes lite förvånade stolthet när vi hyllat henne vid fynd av apporter och spårslut.

Ella visar med bättre självförtroende sin matte Pia-Maria var spåret går.
Ella visar med bättre självförtroende sin matte Pia-Maria var spåret går.

Så nu är det slut för denna gång. Känns lite snopet. Men vi kanske kör en steg 2-kurs lite senare. Med mer klurigheter och utmaningar. Så vi alla utvecklas lite till.

Och så kör valpkursen igång på måndag. Ska bli jättekul att träffa alla vovvar och ägare. =)

Om pinnar inte är viktigt – varför göra det till ett problem?

Pia-Maria och Ella testar sitt första spår på kursen.
Pia-Maria och Ella testar sitt första spår på kursen.

I tisdags var det dags för andra träffen för spårkursen. Nu var Pia-Maria och hennes portugisiska vattenhund Ella med, första träffen var de upptagna. Vi la upp Ellas första spår så att Pia-Maria lekte med Ella med en trasa före, sedan fick Ella sitta i bilen och se när matte gick ut spåret i skogen. När Pia-Maria hunnit cirka 15 meter la jag över en filt på bilen så hunden inte skulle se allt.

Sedan fick spåret ligga i lite drygt en kvart innan vi släppte på Ella att spåra. Det var knepigt för henne. Hon hade verkligen svårt att förstå vad som var meningen med detta. Det var tydligt att retningen blivit för liten, hon behövde se mer, vara med mer och inte behöva vänta lika länge, och eventuellt glömma, innan hon släpptes på spåret.

Apporter med snöre – var inte så mycket roligare än tidigare tyckte Santos.
Apporter med snöre – var inte så mycket roligare än tidigare tyckte Santos.

Så Ella fick vila medan Loella och cocker spanieln Santos gick det spår som Loella gått ut. Santos spårar ju som en dammsugare men tycker att det är slöseri med tid att stanna och plocka upp några urtråkiga apporter/träpinnar på vägen.

Så vi testade den här gången med att knyta fast ett meterslångt snöre i vardera apport. När Santos fann apporten och just skulle överge den för att spåra vidare ryckte Loella till sig apporten i snöret och lät den studsa retsamt framför hunden. Tanken var att hans jaktinstinkt skulle väckas när den döda tråkiga apporten fick ett sorts liv.

Men tja, effekten blev inte så stor som vi hoppats. Jag tyckte mig se hur han tänkte ”Jaja, det var då ett väldans larv med de däringa apporterna, men nu FORTSÄTTER vi!”

Efter spåret summerade vi läget. VILL vi att han markerar apporterna? I så fall kan vi jobba med några olika metoder, som att lära honom utbyteshandel till exempel: ”Tar du upp den där apporten så får du en smaskig godis”.

Men är det verkligen nödvändigt? Planerar Loella och Santos att tävla i spår så att det blir viktigt att hitta apporterna för annars uteblir poängen? Nja, hon är inte så säker på det. Så vi bestämde oss för att även vi strunta i det där med apporterna ett tag och istället låta hunden utveckla det han gillar bäst – spåra! Här kan ni se en film när han spårar en högervinkel riktigt bra.

Ella piper att längtan att få följa efter spåret. Vilken skillnad! Nu trillade polletten ned!
Ella piper att längtan att få följa efter spåret. Vilken skillnad! Nu trillade polletten ned!

Efter det fick Ella en ny chans. Nu med ännu tydligare retningar. Loella fick busa upp Ella med trasan och skuttade sedan in i skogen. Just framför Ella stod en bastant gran och skymde sikten, så vi inte behövde vända hunden eller tjorva på med sådant. Utan nu kunde vi bara låta Ella pipa av längtan att få följa efter och se var den där roliga figuren tog vägen. När det gått några minuter, det gäller att hitta avvägningen mellan att spåret får ligga till sig och att hunden inte håller på att tappa intresset, så fick Ella börja spåra. Och vilken fart hon hade – tills dess hon kom cirka tio meter in – där hon senast sett Loella. Där stannade hon förbryllat. ”Var sjuttsingen tog hon vägen?”.

Så gjorde Ella det vi hoppats, hon stoppade ned nosen i backen och kollade om hon kunde spåra. Och det kunde hon! Vi var noga med att ha medvind, så hon skulle tvingas sätta ned nosen och inte kunna fuska genom att söka vittring i motvinden – då blir det sök istället och något som vi inte ville träna nu.

Ella spårade så fint och koncentrerat. Men ajaj, då såg vi hur det kom två personer med två hundar gåendes på grusvägen intill. Typiskt. Just nu när det gick så bra. Men Ella spårade vidare. Inte förrän det var riktigt nära till de andra hundarna hoppade hon till och tittade upp på dem. Äsch, skulle hon tappa koncentrationen nu och glömma vad hon höll på med? Vi påminde henne med ett viskande ”Men var tog hon vägen” och genast spratt det till i hunden när hon kom ihåg. Ned med nosen och och iväg den sista biten fram till Loella som lekte med trasan. Jippie!