Skott har spårat för första gången – så gjorde vi

Något av det absolut mest fascinerande är att låta en valp reda ut sitt första spår. Det går sannerligen inte snabbt. Men det är underbart att se hur instinkterna och glädjen att få använda nosen gör att valpen löser uppgiften.

Häromdagen la jag valpen Skotts första spår. Ett personspår – alltså att han följer doften av en människas fötter i marken. Många verkar tro att det alltid måste handla om viltspår, att man drar en älg- eller rådjursklöv. Jag tycker det är helt onödigt för en Svenssonägare med en sällskapshund att blanda in ett viltintresse om man sedan inte ska använda det till ett praktiskt eftersök. Då är det mycket bättre att köra personspår, det är lika roligt för både hund och förare och dessutom mindre kladdigt och bökigt.

Det första jag kollar är vinden. Jag vill ha MEDVIND på de första spåren. Då lär sig hunden att verkligen stoppa ned nosen i marken och SPÅRA. Skulle jag klanta mig och ha MOTVIND på de första spåren så kan lätt hunden ”fuska” och jobba med högre nos i vinden istället. Och då är det inte längre spår utan SÖK. Om en spårhund lär sig att lösa spåren med en sökmetod istället för en spårmetod blir det snart krångligt, för då har den inte lärt sig att koncentrerat följa doften av fotspår i marken. När det inte är motvind längre utan medvind eller sidvind blir det svårt. Därför är jag noga med medvinden under de första 5-8 spåren. Efter det kan det få börja bli lite sidvind och slutligen motvind under delar av spåret.

Jag har med mig godis, snitslar för att markera min väg genom skogen, leksak och godisburk på slutet. Jag har även med mig spårpinnar. Det är inte nödvändigt för nybörjaren, men jag vill bara testa om det funkar. Jag vill se hur valpen reagerar. Skulle han notera pinnarna, och kanske till och med plocka upp dem i munnen skulle jag bli superimponerad och stolt.

Jag sätter upp en snitsel i ett träd eller en buske där spåret börjar. Jag släpper ned några godisbitar i marken och ser till att ta mina steg där dessa godisar ramlat ned. Sedan går jag så. Jag går cirka fem steg, sedan släpper jag ned tre-fyra godisar, går fem-åtta steg, släpper ned några godisbitar. Längs vägen sätter jag upp snitslarna i träden. Under tiden kramar jag spårpinnarna i mina händer. Jag kanske gnider en godis mot dem. På en sträcka där jag inte släpper ned några godisar lägger jag istället ned en pinne. Om jag har lagt även godisar intill pinnen så riskerar jag att pinnen inte blir lika intressant. Så därför får pinnen vara själv på denna del av spåret. Jag trampar lite extra på den plats där jag lagt ned pinnen. Jag sätter upp dubbla snitslar här så jag kommer att vara beredd och kunna se vad som händer.

Så fortsätter jag. Jag lägger godisar då och då. Jag lägger några fler pinnar. Jag snitslar längs vägen. När jag har gått cirka 60-80 meter börjar jag avrunda. Jag vill ha lite längre spår i början så att hunden hinner göra den kloka och viktiga slutsatsen: om jag följer dessa fotspår så hittar jag både godis och andra roligheter. Om du bara lägger ett spår som är 10 meter långt så hinner sällan hunden komma fram till samma slutsats.

Det går INTE snabbt när en hund ska utreda sitt första spår. Du får INTE ha bråttom. Hunden kommer att spåra ett tag, vända om, leta godisbitar, lyssna på andra ljud och tappa fokus. Men du bara följer med stillsamt och lågmält längs det snitslade spåret så kommer hunden jobba vidare och börja dra vissa slutsatser.

Här lägger jag slutet, både leksak och godislåda.

På det ställe som jag tänker ska bli slutet så lägger jag nu både leksak och en låda med godsaker. När hunden blivit mer erfaren har du börjat förstå vad den gillar bäst och kanske bara lägger en leksak, men nu använder jag både hängslen och livrem, både godis och leksak så jag vet att något av det blir värt för hunden.

Sedan går jag en promenad med hundarna åt ett annat håll medan spåret ligger till sig. Låt det ligga i minst en kvart, gärna en halvtimme. Då hinner det sjunka ned i marken på ett bra sätt.

Dags att börja spåra.

Efter det är det dags att testa. Spänningen är stor. Jag selar på Skott cirka 10 meter före spårets start. Jag sätter på ett långt koppel. Vi kommer fram till startpunkten och han nosar runt. Jag säger just ingenting och håller mig passiv. Jag vill att han ska tro att han hittar spåret helt själv, och att han reder upp det helt själv. Det viktigaste en spårhund kan ha är ett gott självförtroende till sin egen nos och sin förmåga.

Snart, snart hittar han korvbiten som ligger mitt framför nosen.

Skott hittar en godisbit och börjar tycka ett det här är ett intressant ställe. Han strosar vidare. Så håller vi på ett bra tag. Strosar i sakta mak, hittar någon godisbit, funderar, lyssnar på den jobbiga hackspetten som stör, sedan strosar vi vidare.

Skitspännande, tar han pinnen?

Vi börjar närma oss första pinnen och jag är väldigt nyfiken på hur det ska gå. Det här avslöjar ganska mycket om vilken typ av hund jag har, vilka gåvor han har. Skott stannar och nosar på pinnen. Jag berömmer med rösten. Han plockar upp den och viftar på svansen! Yes, bästa tänkbara scenario. Sedan är han egennyttig om pinnen och vill inte att jag kommer och tar i den för att kampa. Nåja, det löser vi sen =)

Kampa med pinnen är kul. Även om Skott är lite egennyttig.

Jag byter pinnen mot en godis och sedan kan Skott fortsätta sitt spårande. Vi lufsar framåt, och ibland bakåt och åt sidorna. Men vi tar oss steg för steg mot nästa pinne. Även den går lika bra! Och nästa också! Gud så stolt jag är. Vilken talang! Nu är det bara sista biten kvar.

Då kommer ett par och gå förbi på stigen cirka 40 meter bort. Suck. De hade hela dagen på sig att gå förbi och så ska de prompt gå förbi just nu! Skott blir väldigt störd av detta. Han voffar skeptiskt till dessa tomtar som är ute i ”hans” skog. Han spanar länge efter dem och fastän jag börjar dra handen ned mot spåret så kan han inte fokusera. Han har verkligen tappat tråden. Typiskt. Jag ser ju hur leksaken och lådan ligger typ bara två meter bort.

Till slut kommer han fram till slutet. Han leker med leksaken och äter ur godislådan när jag öppnar den. Men han spanar då och då bort mot platsen där paret försvann. Synd. Med ett sådant superspår hade jag velat ha ett superslut med fokus ända in. Nåja, det får jag fixa nästa gång. Då ska jag vara på en totalt obefolkad plats 😉

Kungen i skogen! =)

Skott bär i alla fall leksaken malligt bort till bilen. Han går med den där stolta hållningen som är så skön att se. Skott har tagit sitt första byte efter ett tufft spåruppdrag, han känner sig som en kung! =)

/Susanne

När en gamling får testa viltspår för första gången

På måndag börjar älgjakten. Ska bli enormt spännande. Och då kom jag på att jag måste damma av vår siberian husky Flinga. Hon brukar ju reda upp situationer när en påskjuten älg inte går att hitta.

Så jag skulle tina upp en klöv för att göra viltspår med henne. Men klöven jag hittade i frysen var fastfrusen med en annan klöv så jag tinade två stycken. Och då kom jag på att de andra två pensionerade sibbarna som vi har kvar; Blia och Vante, också kunde få sig ett viltspår.

Vante spårade fokuserat.

Vante fick börja. Han är idag elva år och vad jag kan minnas har han aldrig fått testa på ett viltspår. Han var full av förväntan fastän han inte hade en aning om vad som väntade. Jag gick med honom i koppel till stället där jag hade börjat dra klöven, selade på honom och satte på spårlina. Sedan visade jag med en handrörelse ned mot där klöven hade dunsat i marken första gången. Han sniffade lite avslappnat. Sedan kände han den där spännande doften och gick genast igång. Med full koncentration och fokus följde han spåret genom skogen. Det var en fröjd att se. Sedan kom han fram till platsen där jag hade knutit fast klöven i ett träd. Han luktade nyfiket. Jag knöt loss klöven och drog lite retsamt. Då vaknade vilddjuret i honom! Häftigt att se. Vilken lycka att få gnaga på detta ben. Vante var så lycklig. Han till och med rullade sig på benet för att verkligen gnugga in doften. Sedan bar han hem det med en mallig knyck på nacken.

Kolla hur Vante verkligen myste med älgklöven. Jag blev alldeles rörd.
Sedan fick Blia spåra.

Efter det var det Blias tur. Hon tyckte också det var spännande när jag visade var hon skulle börja spåra. Hon följde spåret noggrant till slutet. Men när hon insåg att det bara var en klöv var det inte så intressant längre, trots att jag lekte och ryckte i snöret.

Men att hitta klöven var väl måttligt kul. =)
Flinga spårade fokuserat.

Slutligen var det Flingas tur. Hon har ju gjort det här några gånger förr. Både med klöv på slutet och förra hösten hittade hon en hel kalv då hon redde upp situationen efter ett skott. Nu spårade hon med stort fokus och intresse. Men när hon kom till slutet blev hon nästan besviken. Bara en futtig klöv? Inte en riktig kalv? Nåja, när jag drog igång och lekte med klöven blev det roligare och hon bar den hem med ett flåsande.

Intressant. Även om en älgkalv hade varit mer uppskattat.
Flinga bär hem klöven med en stolt hållning.

Efter det var det ju två hundar kvar som inte hade fått spåra. Hagel och Gizmo. Så jag stoppade in dem i bilen och drog iväg en bit. Sedan la jag två personspår med fyra apporter var och roliga pipdjur på slutet. Det löste de fint.

Gizmo spårade fint.
Och hittade sin pipis på slutet.
Hagel låg på järnet som vanligt.
Och gillade sin pipis på slutet.

Och vet du vad jag gjorde efter det? Jo, la mig i sängen med Hagel och Gizmo och hade världens skönaste powernap. Underbart. Trött i kroppen och med gott samvete över samtliga fem hundar. Sånt är svårt att slå.

/ Med vänlig hälsning, Susanne

Äntligen spårdags – här får du åtta tips

Spåra – det är något av det roligaste du kan göra med din hund.
Spåra – det är något av det roligaste du kan göra med din hund.

Äntligen har snön tinat bort så pass att det går att lägga korta, men ack så roliga, spår igen. Se filmerna och kolla in mina åtta spårtips!

Min blandras Snora som flyttade in hos oss för en dryg månad sedan har inte spårat så mycket. Så därför började jag från början.

Det första spåret, som jag gjorde häromdagen, fick hon sitta fastknuten i ett träd och se hur jag gick iväg och lade spåret. Hon såg inte exakt hur jag gick, men det ger en bra synretning som gör att hon blir nyfiken att se var jag har varit och därmed blir mer intresserad av att spåra.

Spåret gick rätt bra, men hon är ju färsk och har svårt att hålla koncentrationen. Hon spårar en bit, kollar in omgivningen lite, lyssnar på en fågel och sedan fortsätter hon att spåra.

Igår fick hon gå sitt andra spår. Då lämnade jag hundarna hemma och åkte iväg med bilen en bit för att lägga två spår; ett till Snora och ett till vorstehn Hagel. Det gjorde att hon blev utan synretning, men jag bedömde att hon skulle klara det ändå. För klarar hon det utan synretning så växer hennes självförtroende. Hon tänker liksom ”Nämen, titta här känner jag ett spår, jag följer det och ser vad som händer, oj här var det visst en pinne som doftar matte, jag spårar lite till och DÄR hittar jag min favoritleksak”. Typ så =)

Snora hittar sin favoritleksak i slutet.
Snora hittar sin favoritleksak i slutet.

Hon spårade ungefär som sist, möjligen lite mer fokuserat. Du kan se sista biten på filmen nedan, när hon kommer fram till sin favoritleksak. Då ger hon den var den tål!

Du får också se en film från när Hagel spårade. Han har blivit väldigt duktig och framförallt väldigt målmedveten vid det här laget. Han drar som en tok när han spårar. Jobbigt. Men jag vill inte ta bort det. Jag gillar när hunden VET var den vill. Då känns det också direkt när han någon gång tappar spåret, jag trillar nästan framlänges för jag håller så hårt i spårlinan. I filmen får du följa Hagel när han kommer fram till en apport.

Blir du spårsugen? Här kan du får du åtta spårtips.

Medvind! I början är det viktigt att spåren läggs i medvind, så att ni har vinden i ryggen när ni följer spåret. På så vis lär sig hunden att spåra på riktigt, med nosen i backen, utan att fuska. Om spåret läggs i motvind kan hunden börja gå med nosen högt för att ”snabba på det hela”. Det är ett klokt beteende egentligen, men hunden kommer inte att kunna reda ut hela spåret eftersom vinden ändrar sig och spåret likaså. När det är sidvind eller medvind så tappar hunden doften. Så kör mycket medvindsspår så lär sig hunden att jobba på rätt sätt.

Synretning. I början kan hunden få sitta i bilen och se när du går ut spåret. Eller du kan knyta fast den i ett träd. Låt den bara se den första biten. Då fattar den att något spännande är på gång och blir nyfiken att sedan kolla var du har varit. Det gör inget om den piper eller skäller när du försvinner. En annan gång testar du att ha ”smyglagt” spåret som jag beskrev ovan med Snora och ser om den fattar då med.

Liggtider. Låt spåret ligga åtminstone 15 minuter innan du låter hunden börja spåra. Då har vittringen hunnit sjunka ned litegrann i marken. Ännu bättre är om det får ligga en halvtimme eller en timme, men om du kör med synretning kan nybörjarhunden ha hunnit glömma vad ni skulle göra om det går för lång tid.

Föremål. Lägg ut olika föremål i spåret. Träpinnar, trasor, bollar och på slutet den stora favoritleksaken. Eller den stora godispåsen om hunden inte tycker att leksaker är så kul.

Godis. Godis kan ibland ”strös” här och där i spåret för att peppa eller motivera nybörjarhunden eller en ”fladdrig” hund som har svårt att hålla sig i kärnan. Men överdriv inte. Om godis används är tanken att det så småningom ska fasas ut för att endast ligga som slutmål.

Snitslar. Märk upp var du har gått genom att sätta upp plastband eller liknande, så kallade snitslar. Men allt eftersom sätter du upp färre och färre snitslar. Lägg även spår som är helt osnitslade. Det gör att du tränar upp din tillit till hunden. Det är ju den som har bästa luktsinnet av er båda. Det tränar även upp hundens självförtroende som spårhund då du inte ”vet bäst” och kanske ibland lägger dig i mer än du borde.

Miljön. Se till att variera miljön som ni spårar i. Nu när det är vår får man vara glad för den plätt man får, men sedan ser du till att låta hunden spåra i tät skog, gles skog, kalhygge, lägda, sandtag, klipphällar, gräsmattor, betong och asfalt. Snö går också bra, men jag tycker inte att nybörjarhunden ska få sina första spår i snö. Då kan den lära sig att spåra mer på synintryck, det vill säga fördjupningar i snön, än verklig doft, och det funkar ju bara tills all snö tinat bort.

Våga: Är du en sån som lätt virar bort dig i skogen och som därför låter bli att lägga spår? Snälla, försök hitta sätt som gör dig trygg för det är sååå värt för hunden, och för dig, att få spåra tillsammans. Ladda mobiltelefonen. Använd kartappar. Använd vanlig karta och kompass. Gå parallellt med vägen. Ta med en vän som får stanna vid startpunkten, eller köra med bilen längs vägen. Bara du kommer dig iväg! Det är så roligt att se sin hund briljera och visa vad den kan. Visa hur imponerad du blir. Njut av ert samarbete!

Lycka till! Har du frågor och funderingar kring det här med att spåra hoppas jag att du hör av dig! Mejla rackarungarnashundskola@outlook.com eller ring/sms:a 070-577 31 87.