På måndag börjar älgjakten. Ska bli enormt spännande. Och då kom jag på att jag måste damma av vår siberian husky Flinga. Hon brukar ju reda upp situationer när en påskjuten älg inte går att hitta.

Så jag skulle tina upp en klöv för att göra viltspår med henne. Men klöven jag hittade i frysen var fastfrusen med en annan klöv så jag tinade två stycken. Och då kom jag på att de andra två pensionerade sibbarna som vi har kvar; Blia och Vante, också kunde få sig ett viltspår.

Vante fick börja. Han är idag elva år och vad jag kan minnas har han aldrig fått testa på ett viltspår. Han var full av förväntan fastän han inte hade en aning om vad som väntade. Jag gick med honom i koppel till stället där jag hade börjat dra klöven, selade på honom och satte på spårlina. Sedan visade jag med en handrörelse ned mot där klöven hade dunsat i marken första gången. Han sniffade lite avslappnat. Sedan kände han den där spännande doften och gick genast igång. Med full koncentration och fokus följde han spåret genom skogen. Det var en fröjd att se. Sedan kom han fram till platsen där jag hade knutit fast klöven i ett träd. Han luktade nyfiket. Jag knöt loss klöven och drog lite retsamt. Då vaknade vilddjuret i honom! Häftigt att se. Vilken lycka att få gnaga på detta ben. Vante var så lycklig. Han till och med rullade sig på benet för att verkligen gnugga in doften. Sedan bar han hem det med en mallig knyck på nacken.

Efter det var det Blias tur. Hon tyckte också det var spännande när jag visade var hon skulle börja spåra. Hon följde spåret noggrant till slutet. Men när hon insåg att det bara var en klöv var det inte så intressant längre, trots att jag lekte och ryckte i snöret.

Slutligen var det Flingas tur. Hon har ju gjort det här några gånger förr. Både med klöv på slutet och förra hösten hittade hon en hel kalv då hon redde upp situationen efter ett skott. Nu spårade hon med stort fokus och intresse. Men när hon kom till slutet blev hon nästan besviken. Bara en futtig klöv? Inte en riktig kalv? Nåja, när jag drog igång och lekte med klöven blev det roligare och hon bar den hem med ett flåsande.

Efter det var det ju två hundar kvar som inte hade fått spåra. Hagel och Gizmo. Så jag stoppade in dem i bilen och drog iväg en bit. Sedan la jag två personspår med fyra apporter var och roliga pipdjur på slutet. Det löste de fint.

Och vet du vad jag gjorde efter det? Jo, la mig i sängen med Hagel och Gizmo och hade världens skönaste powernap. Underbart. Trött i kroppen och med gott samvete över samtliga fem hundar. Sånt är svårt att slå.

/ Med vänlig hälsning, Susanne