På måndag börjar älgjakten. Ska bli enormt spännande. Och då kom jag på att jag måste damma av vår siberian husky Flinga. Hon brukar ju reda upp situationer när en påskjuten älg inte går att hitta.
Så jag skulle tina upp en klöv för att göra viltspår med henne. Men klöven jag hittade i frysen var fastfrusen med en annan klöv så jag tinade två stycken. Och då kom jag på att de andra två pensionerade sibbarna som vi har kvar; Blia och Vante, också kunde få sig ett viltspår.
Vante spårade fokuserat.
Vante fick börja. Han är idag elva år och vad jag kan minnas har han aldrig fått testa på ett viltspår. Han var full av förväntan fastän han inte hade en aning om vad som väntade. Jag gick med honom i koppel till stället där jag hade börjat dra klöven, selade på honom och satte på spårlina. Sedan visade jag med en handrörelse ned mot där klöven hade dunsat i marken första gången. Han sniffade lite avslappnat. Sedan kände han den där spännande doften och gick genast igång. Med full koncentration och fokus följde han spåret genom skogen. Det var en fröjd att se. Sedan kom han fram till platsen där jag hade knutit fast klöven i ett träd. Han luktade nyfiket. Jag knöt loss klöven och drog lite retsamt. Då vaknade vilddjuret i honom! Häftigt att se. Vilken lycka att få gnaga på detta ben. Vante var så lycklig. Han till och med rullade sig på benet för att verkligen gnugga in doften. Sedan bar han hem det med en mallig knyck på nacken.
Kolla hur Vante verkligen myste med älgklöven. Jag blev alldeles rörd.Sedan fick Blia spåra.
Efter det var det Blias tur. Hon tyckte också det var spännande när jag visade var hon skulle börja spåra. Hon följde spåret noggrant till slutet. Men när hon insåg att det bara var en klöv var det inte så intressant längre, trots att jag lekte och ryckte i snöret.
Men att hitta klöven var väl måttligt kul. =)Flinga spårade fokuserat.
Slutligen var det Flingas tur. Hon har ju gjort det här några gånger förr. Både med klöv på slutet och förra hösten hittade hon en hel kalv då hon redde upp situationen efter ett skott. Nu spårade hon med stort fokus och intresse. Men när hon kom till slutet blev hon nästan besviken. Bara en futtig klöv? Inte en riktig kalv? Nåja, när jag drog igång och lekte med klöven blev det roligare och hon bar den hem med ett flåsande.
Intressant. Även om en älgkalv hade varit mer uppskattat.Flinga bär hem klöven med en stolt hållning.
Efter det var det ju två hundar kvar som inte hade fått spåra. Hagel och Gizmo. Så jag stoppade in dem i bilen och drog iväg en bit. Sedan la jag två personspår med fyra apporter var och roliga pipdjur på slutet. Det löste de fint.
Gizmo spårade fint.Och hittade sin pipis på slutet.Hagel låg på järnet som vanligt.Och gillade sin pipis på slutet.
Och vet du vad jag gjorde efter det? Jo, la mig i sängen med Hagel och Gizmo och hade världens skönaste powernap. Underbart. Trött i kroppen och med gott samvete över samtliga fem hundar. Sånt är svårt att slå.
Jag måste bara få berätta om allt som hände i Kiruna. Snacka om att det har varit upplevelserikt!
Det började på torsdag kväll med ett pass med en nybörjargrupp. Vi höll till på Kiruna Brukshundklubb och inledde med olika former av behållarsök. Hundarna fick hitta godis intill eukalyptusdoften upprepade gånger för att bygga upp värdet av doften.
Behållarsök är effektivt för inlärningen.
På fredag skulle nybörjargruppen inte träffas för sitt andra pass förrän klockan 15 vilket gjorde att jag hade förmiddagen ledig för egna aktiviteter. Och nu hade jag efter lång betänketid bestämt mig – jag ville hälsa på våra siberian huskys som vi för några veckor sedan sålde till Kiruna. Det som gjorde att jag tvekade var att jag var rädd att jag skulle bli alldeles för känslosam. Plus att jag var rädd att kanske upptäcka att hundarna inte fått det bra. Tänk om de var magra, hade sår efter hundslagsmål och såg ut att vantrivas? Det skulle vara gräsligt. Men tänk om det inte alls var så? Tänk om de hade fått det jättebra och så kunde jag få se det och få ett sorts lugn? Så jag bokade tid och åkte ut för att hälsa på.
Först hittade jag Tina.
Åtta av våra yngre hundar har fått flytta till en stor hundspannsaktör i Kiruna. Kan man verkligen ha koll på alla dessa hundar? Vet man vem som är vem? Kan man individanpassa verksamheten för dessa hundar? Jag träffade hundspannsaktörens fru, som också skulle gå Nose Work-kurs med mig sen, och fick en guidad tur bland hundgårdarna. Frun är numera inte särskilt delaktig i hundspannsverksamheten, det överlåter hon åt sin man och hans guider och handlers. Men eftersom mannen var ute på tur följde hon med mig till hundgårdarna så fick jag se om jag kände igen mina hundar. Vi kom in bland hundgårdarna och jag började spana. Så fick jag syn på Tina som bodde i en hundgård med en annan tik. Jag gick fram och sa ”hej Tina” och så tittade hon glatt överraskat på mig och då bara pang så kom tårarna. Skit också. Jag hade trott att det skulle gå bättre än så här! Gråta offentligt är verkligen inte min favorit. Jag försökte skärpa mig och torka tårarna. Jag pratade med Tina, klappade genom nätet och såg att hon mådde bra.
Vi gick vidare och där såg jag plötsligt Laser! Han låg på ett kojtak i samma hundgård som några unghundar. När jag ropade på honom kom han också glatt fram och hälsade. Han kråmade sig lite mot nätet som han brukade göra hemma. Tårarna brände igen.
Här hittade jag Laser.Lavin är den till vänster. Han hade fått en ny kompis att bo med.Frost såg cool ut.
I en annan hundgård hittade jag Lavin och mittemot honom Frost. Båda såg ut att må bra. Ingen hade några skador efter slagsmål eller så. Ingen var mager.
En kvinnlig guide kom och ursäktade att de ännu inte hunnit städa upp i hundgårdarna. Det kändes helt okej. Jag vet hur det är. Just när man får gäster har hundarna lagt upp ett stort lass någonstans.
Vi pratade om ”Skelleftehundarna” som de kallades. Guiden hade full koll på hundarna och deras namn. På varje hundgård satt också namnskyltar som flyttades runt ifall hunden bytte ställe vid löptider eller annat. Guiden berättade att Kyla, Mig, Storm och Frysa var ute på en veckotur. Kändes bra att veta att de får jobba och springa – göra det som de älskar.
Klokt att sätta Laser själv i spannet. =)
Jag fick se guidernas kontor där alla hundarna var uppsatta. Blå prickar var hanar, röda prickar var tikar. På en tavla fanns veckans turer planerade. En blå prick med Laser fanns med i ett spann. Laser skulle få springa själv, utan en kompis bredvid sig. Klokt. Guiderna har fattat hur stökig han är i starten och vet att det blir bäst att placera honom själv. Skönt att se att de individanpassar.
Angelina, världens härligaste tjej!
Sedan körde jag vidare, förbi ishotellet och till våra två pensionärer Skare och Bister. De har fått flytta till en ung tjej, Angelina, som vill börja med slädhundar. Skare har alltid legat extra nära mitt hjärta. Han är en fenomenal ledarhund.
När jag parkerade på gården såg jag Angelina stå och skotta i hundgården. Bredvid henne stod Skare och Bister. Jag gick dit och hälsade och så kom tårarna igen. Skare pussade upp mig rejält. Så härligt att se hur bra de har fått det.
Efter en stund gick vi in och jag fick träffa resten av familjen. De var så snälla och såg så förstående ut att det brast fullständigt där inne. Så himla störigt att hålla på att böla så där. Det gick ju riktigt åt fanders. Men det var så många känslor. En saknad efter hundarna. En lättnad att se att de mådde bra. En glädje att se att de har fått ett nytt toppenliv.
Till slut kunde jag skärpa mig och uppföra mig som folk. Vi fikade, pratade och hade trevligt. Jag berättade om slädhundsminnen från förr och familjen passade på att fråga om olika saker.
Angelina har gjort i ordning Bister och Skare.
Sedan gick vi ut igen. Angelina skulle ut och köra med hundarna. Jag ville se när hon åkte och få vinka av henne. När hon selat på dem och spänt fast dem framför släden så frågade hon om jag ville köra en bit. Jaa! Vad kul. Fast usch vad jag kommer att sakna detta hundspannsliv när det är slut. Men vad glad jag är att jag fått uppleva det.
Ishotellet i Jukkasjärvi.
När jag åkte därifrån stannade jag till vid ishotellet i Jukkasjärvi. Bara en snabbis. Snart skulle eftermiddagens kurs börja. Jag hann även hälsa på min klickerinstruktör Margareta Kauppi i Laxforsen. Roligt att göra spontant besök, det är så sällan numera.
Sedan brakade eftermiddagen igång med kurs för nybörjargänget i en jättehäftig industrilokal intill två gruvlaver. Det blev olika inomhussök, självständighetssök och fordonssök.
Inomhussök.Träffade en cool münsterländer som hade en av- och påknapp =)
Här kan du se hur självständighetsövningen såg ut. Vid doften ligger en godis så att hunden kan självbelöna sig direkt den kommit fram. Men ägaren förstärker sedan också med ytterligare godis.
Kolla gärna in den här filmsnutten från fordonssöket. Notera att hundägaren gör exakt som jag vill att man ska göra som hundägare: När man ser att hunden har fått in doften i nosen och håller på att lokalisera den ska man ta ett steg BAKÅT för att ge den plats att utreda detta. Alltför många förare gör motsatsen – kliver närmare hunden för att se vad den gör och stör hunden i sitt arbete. Ofta kommer hunden av sig helt och vänder sig mot sin förare för att fråga om den möjligen vet var doften är eftersom den kommit för att hjälpa.
Efter det var det dags för doftprov i slädhundsklubbens stuga. 16 ekipage hade anmält sig. 16 ekipage lyckades. Ett fantastiskt bra resultat, särskilt med tanke på att ALLA hundarna kom in med en målmedveten blick – de visste vad de sökte efter. Här kan du se PRECIS hur jag vill att ett doftprov ska se ut. Notera hur hunden sladdar för att doften är så viktig =)
När doftprovet var avklarat drog jag igång fortsättningsgruppens första träningstillfälle. Hundägarna fick träna på hur de skulle söka av ett sökområde på ett strukturerat sätt. Och hundarna tränades i att söka av områden på ett strukturerat sätt.
Rummet söks av bit för bit med många doftgömmor.
Nästa morgon träffades fortsättningsgruppen i den häftiga industrilokalen igen. Nu blev det självständighetsövningar, tomsök, Nose Work-Rambo, och ett klurigt fordonssök.
Här kan du se ett exempel på Nose Work-Rambo:
Deltagarna fick planera hur de skulle göra för att söka av fyra bilar på ett effektivt sätt. De fick även testa backa-metoden under söket.
Så här stod bilarna parkerade. Hur skulle du söka av dem på ett genomtänkt sätt utan att behöva slösa tid och energi?Så här såg det ut i verkligheten.
Efter lunch blev det en skojtävling med två inomhussök. Jag tyckte att jag hade hittat på knepiga gömmor men det här gänget är så proffsigt att det verkade inte alls särskilt svårt.
Sedan fick de utvärdera kursen och det kändes skönt att höra att de var nöjda. Tur att det inte också gick åt fanders med själva utbildningen. =)
Vid tretiden på eftermiddagen satte jag mig i bilen med en stor Cola Zero och en bra ljudbok. Jag körde i ett sträck de 50 milen hem till Skellefteå, med undantag för en kort kisspaus på en p-ficka. Kvart över åtta på kvällen parkerade jag på gården, hälsade på hundarna och hann se Mello med familjen. Perfekt.
Jag är precis hemkommen från en rallytävling i Luleå. Återigen har jag lärt mig något – som jag tänkte dela med mig av. Så kanske du också kan tänka på samma sätt när det skiter sig på tävling och du har surat ihop?
Jag tävlade med siberian huskyn Flinga i nybörjarklass – för fjärde gången. Hittills har vi inte lyckats få ett kvalificerat resultat, vi har hamnat kring 58 poäng.
Jag tävlade även med min vorsteh Hagel. Vi har klättrat ganska snabbt då han har en bra grund från lydnadsklasserna sedan tidigare. Vi hade med oss två kvalificerade resultat i fortsättningsklass och ville gärna ha ett till så vi kunde börja träna för avancerad klass.
Åter till Flinga. Jag har berättat det förr och drar det igen ifall du missat – vi började alltså träna rallylydnad i december. Flinga är nio år och har hittills ”bara” varit slädhund. Jag vill berätta det bara för att visa att det aldrig är för sent att lära gamla hundar sitta – nåja, resultaten hittills på tävlingarna har väl inte direkt gjort att domarna ramlat baklänges av imponering – men vi hamnar i alla fall på plus och hon har lärt sig att sitta. Typ.
Efter senaste tävlingen i Umeå då vi landade på 58 poäng tog jag mig en funderare. Varför blir det inte ännu bättre? Vad är det som går snett? Min analys landade i att vi behöver träna mer på störningsdofter i marken, vi får mycket avdrag på grund av nosande, tappad koncentration och kontakt. Plus att vi borde skärpa oss när det gäller momentet sitt–stå, nu får vi ta och lära oss det ordentligt och inte bara gå på chans tyckte jag.
Så jag har tränat i RackArenan – det mest spännande stället i världen när det gäller intressanta dofter. Där har måååånga vovvar sprungit runt, kissat, bajsat och busat. Där är måååånga godisar tappade.
Träningen har gått bra. Vi har kunnat genomföra våra rundor med stor koncentration och Flinga kunde till och med sitt–stå tre gånger på raken innan jag åkte till dagens tävling i Luleå. Så jag hade hopp.
Men jag märkte att hon tyckte det var jobbigt bara att vara utanför inomhuslokalen. Där fanns ju andra hundar hon inte sett förr och hon reste lite ragg bara av ovanan. Jag gick runt, runt till dess raggen lagt sig och hon anpassat sig. Hon kunde slappna av och lyssna.
Sedan gick vi in. Där fanns en riktigt intressant matta att sniffa grundligt på. Tur att jag hade gått in i hyfsad tid. Flinga fick sniffa av den och vi vandrade runt till dess jag såg att hon funnit sig i den nya miljön. Då började jag testa några rallymoment. Gick rätt bra. Jag testade momentet sitt, ett steg fram, två steg fram, tre steg fram flera gånger eftersom det var den första skylten efter startskylten. Gick verkligen finemang. Jag hade hopp.
Så var det vår tur. När jag gick över startlinjen började strulet. Jag jobbade stenhårt men kände irritationen stiga. Jädra hund, nu var hon helt ofokuserad igen. Hon blev liksom seg och kollade publiken. Kunde inte sitt längre. Inte fot heller. Eländet fortsatte i cirka fyra skyltar, sedan fick vi svänga från publiken och då kände jag att hon liksom var med i matchen igen. Skönt. Hon gjorde faktiskt ett riktigt fint sitt–stå, det kändes kul. Lite mer strul blev det, men inte lika illa som längs publiken.
Fast när vi gick passerat målskylten och gått ut var jag sur. Visst – jag berömde henne och gav henne godis men jag var sur och besviken. Hur svårt kunde det vara att behålla koncentrationen som hon hade före startlinjen till även efter startlinjen? Jag kände för att skita i allt fortsatt tävlande med Flinga. Det spelade ju ingen roll vad jag gjorde.
Men så började jag fundera. Varför sket det sig även den här gången? Vi hade ju tränat på störningsdofter? Och hon hade faktiskt fixat sitt–stå jättefint. Och spiralen. Men varför strulade det så in i bängen där i början? Då slog det mig – publiken! Det hade vi ju inte tränat på – förutom de tidigare tävlingarna.
När jag kom på det började humöret vända. Nu hade jag ju något konkret att ta på. Men hur sjutton tränar man på att ha publik? Jag tänker att jag kanske kan be några kursdeltagare stanna kvar några gånger så får jag och Flinga köra några moment medan publiken står och sitter bredvid, pratar och gärna käkar hamburgare under tiden.
Vi kan också köra några pass på torget i Skellefteå. Det skulle vara ruggigt bra träning. Lite pinsamt men jag får väl trycka upp någon tröja: ”Ring inte vitrockarna – jag tränar bara inför tävling” eller något sådant.
Det visade sig att vi hamnade på 61 poäng, vilket är det högsta vi hittills fått. Så vi gör ju en lååååångsam förbättring.
Så här slutade min och Hagels runda.
Efter det var det dags att köra Hagels runda i fortsättningsklass. Så underbart det var! Så härligt det är när allt stämmer. När hunden är med – hela vägen. När hunden knappt kan hålla tyst för att han tycker att det är så roligt. Vi hamnade på 89 poäng och har därmed fått vårt rallylydnadsdiplom i fortsättningsklass. Nu är det avancerad klass som gäller.
Och nybörjarklass igen då med Flinga. Med publik. Det ska gå! =)
Fredag och lördag har superproffsiga Marielle Rönnebro från Kiruna varit och drillat mig och sju andra kursdeltagare i rallylydnadens nybörjarklass. Det var riktigt roligt.
Pedagogiskt gick hon igenom allt steg för steg. Först fick vi lära oss betydelsen av några skyltar. Sedan gjorde hon en bana av dem och vi fick gå den utan hundar först för att memorera och ”få in snitsen”. Lite roligt och knasigt ser det allt ut, kolla här:
Sedan fick vi gå banan med vår hund en och en. Under tiden man väntade kunde man träna på de skyltar/moment som man inte var så bra på.
Jag hade med mig en av våra slädhundar, siberian huskytiken Flinga. Hon är sju år och kan i princip bara dra. Inget annat. Men hon gillar godis skarpt – därför fick hon följa med. Jag ville få testa att köra det här med en riktigt oslipad hund och se hur det gick. Jag kunde ju ha tagit min vorsteh Hagel som numera tränar för lydnadsklass 3, men det kändes inte som någon större utmaning.
Många av momenten gick faktiskt ganska bra med Flinga, fast vi behövde träna extra mycket på exempelvis sitt och att jag ska gå runt henne samt ligg och att jag ska gå runt henne. Även ligg under marsch var lite segt. Men så är det ju. Kan hunden ingenting måste man börja från början =)
Så här såg det ut efter att vi tränat ett tag. Visst – det utdelas många godisar längs vägen och jag har ännu inte fått ordning på mina fötter i alla lägen – men rätt hyfsat är det ändå med tanke på den extremt lilla träning vi fått.
På slutet flätade Marielle Rönnebro ihop allt vi lärt oss till en lång, riktig bana. Det var cirka 15 skyltar. Nu började det bli tufft att hålla fokus hela vägen. Särskilt att hålla reda på sådana detaljer om att hålla långsamt eller snabbt tempo ända till dess man kommer till skylten om normalt tempo. Då kan det ju vara tre–fyra moment man ska klara däremellan, plus att om det är momentet slalom eller serpentin så ska man faktiskt gå som vanligt just där och sedan återgå till det tempo som gällde. Snacka om att måsta hålla tungan rätt i mun liksom. Så här såg det ut när Marielle hade bangenomgången med oss.
Summa summarum är jag riktigt nöjd med helgen. När vi läste kursdeltagarnas utvärderingar förstår vi att även de var mycket nöjda. Nu ska vi träna som sjutton och sedan våga tävla! Vi syns där ute på tävlingsbanorna! =)
/ Susanne
Trött! Det tar på att träna massor när man typ aldrig tränat. =)
Nu är det dags att berätta. Jag har gjort något konstigt – för att vara jag. Jag har brutit mot tre principer som jag annars har hållit mig till.
Jag har skaffat en till hund. Det i sig är inget konstigt – jag har ju redan rätt många. Men jag har skaffat en hund som är:
En blandras
En ettårig omplaceringshund
En tik
Jag har hittills i mitt liv endast haft två blandraser. De heter Mig och Laser, är ca fyra år och bor i sibbehundgården. De är alltså draghundar och så kallade alaskan huskies, en blandning med siberian husky och annat smått och gott. I grunden föredrar jag renrasigt. Då vet man mer vad man får och vad hunden kan tänkas passa till. Man får tävla alla klasser man kan komma på att man vill tävla. Man får, ofta, en engagerad uppfödare.
När jag skaffar hund har det till 90 procent varit från grunden – en valp. Jag vill få vara med och styra från början, se till att viktiga saker blir inlärda tidigt och på rätt sätt. En vuxen hund har ofta lärt sig en eller flera dumheter. Har jag haft en hund sedan den var valp och den har lärt sig dumheter ändå – så är det liksom inte alltid lika irriterande av någon anledning =)
När jag skaffar hund är det till 90 procent en hanhund. Jag upplever att jag funkar bäst med hanhundar. Det är liksom mer rekorderligt, mindre fjoll och dessutom löper de inte precis när man ska tävla. Visserligen har vi några tikar bland draghundarna, men det räknas inte på samma sätt. =)
Dessa principer har jag haft. Eller vanor. Men så träffade jag Nora.
Nora är en ettårig blandrastik. Hon är 50 procent siberian husky, 25 procent schäfer och 25 procent landseer. Hon bodde i en familj som också hade en sexårig jack russeltik. Det gick inte så bra – de slogs då och då och till slut tyckte familjen att det fick vara nog.
Det var då jag träffade henne. Stor, svart och kalvig. Hon hälsade på mig lugnt och sansat. Hon tittade på mig med sina kloka, intelligenta ögon. Vi lattjade lite. Hon daskade till mig med sina långa framben. Det sa klick! Det brukar det inte göra – inte så lätt. Men jag stod emot. Det var ju en:
Blandras
En ettårig hund
En tik
Så jag sa att jag skulle hjälpa dem att hitta en ny ägare. Vi fann några. De testade henne. Men av olika anledningar sket det sig varje gång. Ägarna började bli allt mer uppgivna. Skulle de måsta åka till veterinären?
Och fastän jag inte brukar gå på det där ”veterinären-tricket” ni vet, så gjorde jag det. Jag tänkte att ”Men då banne mig så testar jag”.
Här är mina ”innehundar”. Det är Trassel, Nora och Hagel.
Jag hämtade henne för en vecka sedan. Det är mycket som ska stämma. Men det ser lovande ut. De tidigare ägarna har gjort ett bra grundarbete:
Hon går sams med innehundarna vorstehn Hagel och portugisiska vattenhunden Trassel.
Hon kommer på inkallning.
Hon kan saker som sitt, stanna kvar, high five och att vänta i bilen på varsågod innan hon hoppar ut.
Hon har hälsat på sibbarna i sibbehundgården. Genom hundgårdsnätet. Fastän de skäller ut henne så agerar hon balanserat och piper lite så de tystnar och faktiskt hälsar på henne.
Hon har inte ätit upp katten – än. Faktiskt ser hon inte ut att vilja göra det. Men hon tycker att han är VÄLDIGT intressant och vill gärna puffa, dutta och ”noppra” på honom. Fattar ni vad jag menar med noppra? Att hon småtuggar snabbt liksom? Snart har hon vant sig. Tror jag.
Så här såg hon ut när hon var valp. Farligt söt eller hur?
Men vad ska du ha henne till, undrar många. Tja vadå? Hon har talang för mycket. Hon kan bli min nästa, eller tonåriga dotterns första, lydnadsstjärna. Hon kan bli en superspårhund (som visserligen inte får tävla bruks men …). Hon kan bli en bra tillgång i vårt hundspannsföretag Rascal Huskies om hon gillar att dra. Det tror jag. Hennes pappa var en slädhund. Men vi väntar med att testa. Hon är så himla gänglig än.
Men för säkerhets skull döper vi om henne redan nu. Så hon passar in. Sibbarna har ju namn med tema snö och vinter. De har namn som Flinga, Skare, Vante, Puder, Storm, Frost, Vinter, Kyla, Tina, Blia, Frysa, Modd, Bister och Lavin. Så hur gör vi om namnet Nora till något som låter typ likadant men får ett snö- och vintertema? Jo, hon får ju heta Snora förstås! Det vet väl alla hur mycket man snorar på vintern? =)
Men även solen har sina fläckar. Jag har hittills sett två problemområden som vi behöver jobba med. Det ena blir nog inte så svårt. Det andra kan bli en utmaning. I morgon får ni veta allt. Sedan brainstormar vi på olika lösningar! =)
rackarungarnashundskola.com 