Nu finns MÅNGA hundar till salu

Fredag den andra mars är en dag som jag sent ska glömma. Det var då jag hämtade 8 av 80 hundar som länsstyrelsen och polisen hade beslutat skulle omhändertas. I vanliga fall är det ofta Carl-Johan Waller, Bodbysund, som tar hand om dessa fall. Men det fanns ingen chans i världen att han rymde alla 80 hundarna hemma hos sig. Så han ringde runt till några bekanta.  Han ringde oss eftersom han hoppades att vi hade några hundgårdar kvar sedan slädhundstiden. Det hade vi. Så vi ville hjälpa till.

Jag gick in i ladugården där hundarna förvarades. På kalt betonggolv stod rader med hundgårdssektioner. Inga luckor så de kunde springa ut och rasta sig, nej – både kiss och bajs hamnade på betonggolvet där de sprang omkring. Ungefär fem hundar fanns i varje hundgård, som var gissningsvis 2×3 meter. Något bord fanns att hoppa upp på, men inga bäddar eller någon strö/halm. Jag fick veta att hundägaren ordnat EN hundskötare som bodde på plats och skulle sköta om alla hundarna. Jag skulle INTE hinna med att mata, rasta, fixa pälsvård för alla dessa. Och det var också därför vi var där.

Vi fick hem fem finska lapphundar och tre lapska vallhundar. Stanken från dem var obeskrivlig. Hundar ska inte lukta så! De finska lapphundarna hade bara tjorv, äckel och tovor i sina pälsar. De lapska vallhundarna var något bättre eftersom de har kortare päls.

Ett par dagar senare satte jag och en kompis igång med att fixa pälsen på en hane. Vi höll på i tre timmar och var ändå inte helt klara när kompisen var tvungen att dra på ett ärende. Jag kollade med Carl-Johan och fick tack och lov tillåtelse att lämna de återstående fyra finska lapphundarna till hundfrisör Åsa Brandt i Skelleftehamn. Så gudomligt – åka dit med megatoviga stinkbomber och hämta ut fluffiga, väldoftande vovvar!

Sedan dess har vi försökt att ge hundarna ett bra liv i väntan på det slutgiltiga beslutet. Men den tidigare hundägaren har överklagat massor av gånger och allt har dragit ut på tiden.

Nu är det äntligen klart. Nu kan dessa hundar äntligen få nya hem där hundägaren har tid med dem, tid för långa promenader, aktivering och pälsvård. Så jag vill passa på att presentera de hundar som har bott hos oss så kanske du hittar en favorit? Nu på onsdag flyttar de till Carl-Johan. Kontakta i så fall INTE mig utan Carl-Johan Waller, han uppskattar att få meddelanden via messenger på Wallers djurpensionat.

Ganska snart efter att hundarna kommit till oss insåg vi att vi måste ge dem namn för att kunna skilja på dem. Det är ju praktiskt när man ska berätta något för sambon eller barnen, att man har ett namn, än att säga ”den där stora fluffiga hanen” eller nåt liknande. Namnen har kommit till när vi lärt känna deras personlighet. Jag ska inte påstå att hundarna vet exakt vad de heter hos oss, så vill du byta namn går det säkert jättebra. Men kolla in våra först! =)

Chewie.
Chewie.

Chewie, en stor, fluffig, trygg finsk lapphund. Snäll och godmodig. Går bra att hantera. Går gärna promenader och går bra att cykla med. Gillar att gosa. Född 2014.

Mysak.

Mysak, en energisk lapsk vallhund som gillar att apportera och kampa. Älskar att mysa och bli kliad på bröstet. Går att cykla med men är lite lat. Är därför något knubbig. Är lite spänd i relationen med andra hanar. Men tikar går bra. Har bott med Mattanten. Född 2013.

Nalle.

Nalle, en supertrevlig vit finsk lapphund. Riktigt social och lättsam. Fick heta Nalle för att han ser ut som en isbjörn. Gillar att promenera och går bra att cykla med, kan till och med dra lite framför cykeln. Den här vovven passar lätt in var som helst. Född 2016.

Lilla My.

Lilla My, en trevlig, intensiv vit finsk lapphundstik. Ganska mjuk och lägger sig lätt på rygg när man ska gosa. Hennes päls har varit som en magnet för kottar, pinnar och sånt. Hon fick en valp i början av maj. Så nu ser hon förskräcklig ut i pälsen. Men hon blir nog fin snart igen.

Han-Solo.

Han-Solo, Lilla Mys valp. Är cirka tio veckor idag. En supertrevlig hanvalp som har fått socialisera sig med våra andra hundar och lekt med 10-årige sonen. Han fick heta Solo eftersom han var själv. Men sonen ändrade det till Han-Solo från Star Wars. Grymt trevlig vovve.

Socker.

Socker, en supersöt grå finsk lapphundstik. Hon fick heta Socker just för att hon är så förskräckligt söt!! Man smälter direkt man ser henne. Hon är alltid glad och positiv. Något hysterisk i sin iver ibland, men hon blir lugn när hon får total, ensam uppmärksamhet. Född 2017.

Happy.

Happy, en glad lapsk vallhundstik. Hon verkar ha fått mycket uppmärksamhet tidigare då hon är väldigt social och kan en del tricks, som att snurra runt på bakbenen. Just för att hon är så glad fick hon heta Happy. Född 2013.

Mattanten.

Mattanten, eller Tanten, en äldre lapsk vallhundstik som har ett stort intresse – mat! Hon äter inte som vanliga hundar – hon inhalerar maten och håller nästan på att sätta i halsen, även om hon får äta ifred. I kroppen påminner hon om Tjuren Ferdinands mamma, svankryggig och med tydliga höfter – även om de är knubbiga. Inte den snyggaste i gänget, på bilden är hon dessutom i fällning, men åh vad jag unnar henne en skön tillvaro hos en trevlig familj. Har bott med Mysak, de båda gillar varann. Född 2013.

Notera: det handlar om finsk lapphund och lapsk vallhund. Båda raserna har lätt till skall, de gillar att skälla och gör det gärna och ofta, särskilt utomhus i hundgård. Inomhus går det betydligt bättre. De är inte särskilt skälliga i samband med hundmöten, då uppför sig alla bra. I stort sett ingen drar i kopplet på promenader. Alla är glada och sociala. Hör av dig till Carl-Johan Waller om du vill veta mer.

 

Vill du ha EN bra träningskompis?

SAM_5431

Efter mycket funderande, särskilt nattetid, har jag nu fattat ett beslut. Snora måste flytta.

Jag tog in henne i familjen för några månader sedan. Ni som följer Rackarungarnas Hundskola vet att jag då bröt mot tre av mina principer. Ni kan läsa mer här. Och läsa om problemen här.

Men det gick bra. För det mesta. Det var en incident i början som gjorde mig fundersam. Snora hade en pinne och min portugisiske vattenhund Trassel, elva år, gick för att kolla vad hon hade. Då small det. Fullt slagsmål mellan en ettårig tik och en elvaårig hane! När jag började ryta och gorma så lugnade de sig snabbt. Men händelsen var … ovanlig.

Jag tänkte att det berodde på att Snora ännu inte bott in sig ordentligt. Att det var ett beteende som berodde på osäkerhet i nya flocken.

Sedan dess har vardagen rullat på. Hon har blivit en i familjen. Hon har många fina gåvor, det är därför jag tycker om henne så mycket.

Så här såg hon ut när hon var valp.
Så här såg hon ut när hon var valp.
Vi har tränat lite inför lydnadsklass 1 – hon lär sig snabbt och är väldigt följsam. Jag tror det är hennes schäfergener som gör det.

Hon har en bra inkallning. Till 80 procent. Ser hon en rådjursrumpa guppa iväg kan hon inte stå emot. Men hon vågar inte dra iväg på några längre turer. Än så länge i alla fall.

Jag har introducerat henne i klickerkonsten. Hon har lärt sig att hålla fokus och fattar även då och då det här med targetplatta. Jag klickar henne när hon går fot på ett fint sätt och hon fattar poängen.

Vi har kört lite drag. Hon är ju hälften siberian husky och är bra på att dra i sele. Hon hann springa i ett femspann innan snön försvann, efter det har hon sprungit några gånger och dragit mig på cykeln.

Hon har presenterats för alla våra 16 sibbar, tikar som hanar, och gått sams med alla.

Vi har spårat. Jag har gått spår på cirka 800 meter som varit en dryg timme gammalt. Det fixar hon. Apporterna längs spåret är ännu inte så superintressanta, men det går att fixa.

Jag vill säga att det är en riktigt fin och kul hund. Hon har talang och potential. Hon har kamplust och gillar leksaker.

Men. Hon har en sida som gör att allt fallerar. Hon har ett enormt resursförsvar. För sånt som man ibland inte ens räknar med.

Hon slogs ju med portugisen för att hon trodde att han tänkte ta hennes pinne.

Hon flög på min korthåriga vorsteh på toan för att jag hängt upp en påse med älgklövar över badkaret som skulle tina.

Hon flög på samma vorsteh när det stod hundmat på diskbänken i köket, när han kom in och sa ”tjena”.

Hon flög på vorstehn häromkvällen när jag stod ute och borstade tänderna och kvällsrastade hundarna. Jag hade spottat lite tandkräm i gräset och det var visst värt att försvara?

Typ sådana saker. Och ni vet att min vorsteh redan fått vad han behöver i form av påhopp från portugisen, ni kan läsa mer om det här.

Här är Trassel, Nora och Hagel.
Här är Trassel, Nora och Hagel.
Jag har så klart försökt träna till det. Jag har till exempel lagt en korvbit mellan Snora och Hagel, hållit Snora i halsbandet och sagt varsågod åt Hagel. När han tagit korvbiten har jag sett hur Snora behärskat sig till det yttersta för att inte ge honom en omgång. Då har jag klickat och gett henne en annan korvbit. Jag har med andra ord försökt få henne att känna goda känslor i dessa sammanhang istället för de motsatta.

Och det har funkat då. Men inte i andra situationer. För hon hinner inte tänka. Hon bara agerar reptilsnabbt. På instinkt. När jag går in och bryter så fattar hon direkt. Jag ser hur hon tänker ”Aj fan, nu klantade jag mig igen”. Visst, hundägare tror sig ofta se hur hunden ”skäms” och tolkar in en massa mänskliga känslor. Så jag förstår om ni fnyser. Men det är ändå så jag tolkar det. För efter händelserna kryper hon in under köksbordet, eller vill inte gå in på toan där älgklövarna är längre. Min bedömning är att hon VET att det är fel, men hon kan inte hjälpa det. Reptilhjärnan bara slår till.

Några av er sitter säkert och tänker att det handlar om ledarskap. Att om hon bara vet att det är jag som är ledaren så skulle hon inte göra så. Då får ni fortsätta att tro det. Jag citerar bara ett gammalt indian-ordspråk: ”Döm aldrig någon förrän du gått en mil i hans mockasiner.” Jag bedömer att jag är trygg i mitt ledarskap. Jag har tydliggjort vad som gäller i min flock. Men hon klarar det inte ändå. Instinkten är för stark.

Så – nu kommer vi till mitt ärende. Jag tänker omplacera Snora. Hon är van att kallas Nora om du tycker att det är lite mer ”städat” =)

Det är alltså en toppenhund, med mycket motor, stor följsamhet och som kan konsten att slappna av när det är dags att vila. Hon kan bli suverän i lydnadsklass och rallylydnad. Hon kan bli en bra draghund. Hon kan fungera bra i agility. Hon kan bli utmärkt som patrullhund. Hon kan vara nöjd med långa promenader, cykelturer och allmänlydnad också.

Men. Hon ska bo ensam. Inte ha några andra hundar i familjen. Då blir det problem.

Låter det som något du är intresserad av? Hör av dig. Mejla rackarungarnashundskola@outlook.com eller ring/sms:a 070-577 31 87.

Dela gärna med kompisar som du tror kan vara lämpade =)

/ Susanne

Jag har brutit mot tre principer

Jag och Nora.
Jag och Nora.

Nu är det dags att berätta. Jag har gjort något konstigt – för att vara jag. Jag har brutit mot tre principer som jag annars har hållit mig till.

Jag har skaffat en till hund. Det i sig är inget konstigt – jag har ju redan rätt många. Men jag har skaffat en hund som är:

  • En blandras
  • En ettårig omplaceringshund
  • En tik

Jag har hittills i mitt liv endast haft två blandraser. De heter Mig och Laser, är ca fyra år och bor i sibbehundgården. De är alltså draghundar och så kallade alaskan huskies, en blandning med siberian husky och annat smått och gott. I grunden föredrar jag renrasigt. Då vet man mer vad man får och vad hunden kan tänkas passa till. Man får tävla alla klasser man kan komma på att man vill tävla. Man får, ofta, en engagerad uppfödare.

När jag skaffar hund har det till 90 procent varit från grunden – en valp. Jag vill få vara med och styra från början, se till att viktiga saker blir inlärda tidigt och på rätt sätt. En vuxen hund har ofta lärt sig en eller flera dumheter. Har jag haft en hund sedan den var valp och den har lärt sig dumheter ändå – så är det liksom inte alltid lika irriterande av någon anledning =)

När jag skaffar hund är det till 90 procent en hanhund. Jag upplever att jag funkar bäst med hanhundar. Det är liksom mer rekorderligt, mindre fjoll och dessutom löper de inte precis när man ska tävla. Visserligen har vi några tikar bland draghundarna, men det räknas inte på samma sätt. =)

Dessa principer har jag haft. Eller vanor. Men så träffade jag Nora.

Nora är en ettårig blandrastik. Hon är 50 procent siberian husky, 25 procent schäfer och 25 procent landseer. Hon bodde i en familj som också hade en sexårig jack russeltik. Det gick inte så bra – de slogs då och då och till slut tyckte familjen att det fick vara nog.

Det var då jag träffade henne. Stor, svart och kalvig. Hon hälsade på mig lugnt och sansat. Hon tittade på mig med sina kloka, intelligenta ögon. Vi lattjade lite. Hon daskade till mig med sina långa framben. Det sa klick! Det brukar det inte göra – inte så lätt. Men jag stod emot. Det var ju en:

  • Blandras
  • En ettårig hund
  • En tik

Så jag sa att jag skulle hjälpa dem att hitta en ny ägare. Vi fann några. De testade henne. Men av olika anledningar sket det sig varje gång. Ägarna började bli allt mer uppgivna. Skulle de måsta åka till veterinären?

Och fastän jag inte brukar gå på det där ”veterinären-tricket” ni vet, så gjorde jag det. Jag tänkte att ”Men då banne mig så testar jag”.

Här är mina ”innehundar”. Det är Trassel, Nora och Hagel.
Här är mina ”innehundar”. Det är Trassel, Nora och Hagel.

Jag hämtade henne för en vecka sedan. Det är mycket som ska stämma. Men det ser lovande ut. De tidigare ägarna har gjort ett bra grundarbete:

  • Hon går sams med innehundarna vorstehn Hagel och portugisiska vattenhunden Trassel.
  • Hon kommer på inkallning.
  • Hon kan saker som sitt, stanna kvar, high five och att vänta i bilen på varsågod innan hon hoppar ut.
  • Hon har hälsat på sibbarna i sibbehundgården. Genom hundgårdsnätet. Fastän de skäller ut henne så agerar hon balanserat och piper lite så de tystnar och faktiskt hälsar på henne.
  • Hon har inte ätit upp katten – än. Faktiskt ser hon inte ut att vilja göra det. Men hon tycker att han är VÄLDIGT intressant och vill gärna puffa, dutta och ”noppra” på honom. Fattar ni vad jag menar med noppra? Att hon småtuggar snabbt liksom? Snart har hon vant sig. Tror jag.
Så här såg hon ut när hon var valp. Farligt söt eller hur?
Så här såg hon ut när hon var valp. Farligt söt eller hur?

Men vad ska du ha henne till, undrar många. Tja vadå? Hon har talang för mycket. Hon kan bli min nästa, eller tonåriga dotterns första, lydnadsstjärna. Hon kan bli en superspårhund (som visserligen inte får tävla bruks men …). Hon kan bli en bra tillgång i vårt hundspannsföretag Rascal Huskies om hon gillar att dra. Det tror jag. Hennes pappa var en slädhund. Men vi väntar med att testa. Hon är så himla gänglig än.

Men för säkerhets skull döper vi om henne redan nu. Så hon passar in. Sibbarna har ju namn med tema snö och vinter. De har namn som Flinga, Skare, Vante, Puder, Storm, Frost, Vinter, Kyla, Tina, Blia, Frysa, Modd, Bister och Lavin. Så hur gör vi om namnet Nora till något som låter typ likadant men får ett snö- och vintertema? Jo, hon får ju heta Snora förstås! Det vet väl alla hur mycket man snorar på vintern? =)

Men även solen har sina fläckar. Jag har hittills sett två problemområden som vi behöver jobba med. Det ena blir nog inte så svårt. Det andra kan bli en utmaning. I morgon får ni veta allt. Sedan brainstormar vi på olika lösningar! =)

/ Susanne