Det är roligt att ställas inför nya utmaningar. Grosser münsterländern Skott är nog en av de egennyttigaste hundar jag har haft. Ja, inte så att det är kalabalik. Men det är intressant att jobba med det och se hur jag kan få honom att vara mindre egennyttig. För om jag inte tar hand om detta på rätt sätt, och tränar aktivt, så är jag ganska säker på att den dagen han får en riktig nyskjuten orre eller tjäder i munnen så kommer han INTE att komma till mig med den. Och det vore ju synd … =)
Jag jobbar med det på olika sätt. Jag tränar apportering med flera olika saker; dummy, träapport, dummy med kaninskinn, dummy med orrvingar, gummileksaker och liknande. Jag har börjat med enkla saker utan djurskinn/vingar. När det funkar bra, alltså att jag ser att Skott kommer och lämnar sakerna till mig utan större protester, så har jag testat även de mer värdefulla apporteringsobjekten – för Skott alltså. Han drar ofta iväg på en liten glädjerunda just när han får dummyn med kaninskinn eller orrvingar. Jag låter honom göra det. Jag vill inte tjafsa för minsta småsak, då blir det snart den där min-eller-din-diskussionen som jag vill undvika. Istället låter jag glad och trevlig, och skuttar ifrån honom. När han kommer till mig så klickar jag och håller fram korv. I början släppte han sällan den viktiga dummyn utan tittade bara på korven med en min som sa typ ”så lätt lurar du mig inte”. Men allt eftersom har Skott kunnat släppa sin dummy och äta korvbiten. Då har jag INTE passat på att ta dummyn utan han har fått tugga klart, och sedan gripa sin dummy igen. Jag har velat lära honom att jag inte kommer att jävlas, utan han kan vara trygg med att lämna den en stund i närheten av mig, han får ta den sen igen. Det tror jag har gett bra effekt.
En annan sak som vi har tränat mycket är byteslek, det kan du se på filmen nedan. Syftet är att avdramatisera detta med att lämna en leksak hos mig. Det behöver inte vara så traumatiskt =) I stället leker vi leken att han får en ny leksak kastad som belöning för att han kom in med den första. Om du ska testa den här övningen hemma – se till att ha två LIKADANA leksaker som har SAMMA värde. Ibland kan det bara vara någon detalj som gör att hunden gillar den ena leksaken bättre än den andra, och då blir det ofta problem. När hunden har den bättre leksaken vill den helt enkelt inte byta.
Jag har även testat byteslek med träapporter. Det såg ut så här:
Det här med att räkna ut hur hundar tänker och varför de gör som de gör är ju fantastiskt intressant. Man blir aldrig fullärd. För varje hund jag har haft så har jag lärt mig något nytt. Som nu med Snora.
Jag skrev ju ett inlägg för inte så länge sedan om att jag måste omplacera henne. För hon agerar reptilsnabbt när man minst anar det och kan attackera andra hundar i familjen om hon tycker att hon borde försvara något. Som doften av älgklövar som tinar i badrummet, hundmat på diskbänken eller tandkräm som spottats i gräset. Du kan läsa mer om det här.
Gissa hur många gånger hon betett sig illa sedan jag skrev inlägget? Just det – inte EN enda gång. Hon har uppfört sig exemplariskt. Snora och Hagel har skitkul ihop.
Lydnaden går bättre och bättre.
Jag har flera teorier. Det kan bero på en blandning av allihop eller bara någon enstaka.
Mest av allt tror jag att det beror på löpen. Det var då allt blev värre. Snacka om ruskig pms.
En annan teori är att hon liksom landat mer hemma hos oss nu. Att hon känner sig lugnare och stabilare.
En tredje teori är att vi lärt oss förutspå när det kan smälla och sett till att förebygga. Hon reagerar bra på förmaningar med rösten – om man säger att ”Nu tar du det lugnt Snora” och spänner ögonen i henne så tar hon verkligen det lugnt i den situationen.
En fjärde teori är att jag trots allt lyckats bekräfta mitt ledarskap. Jag skrev ju förut att de som tyckte att problemet handlade om ledarskap var enligt mig fel ute – för hon hinner inte tänka – det händer bara reptilsnabbt. Men vem vet – kanske har jag ändå lyckats tala om hur jag vill att det ska vara? Fast jag är skeptisk.
Mest av allt tror jag det berodde på löpen. Vilket gör det väldigt intressant att se vad som händer när hon ska löpa nästa gång.
Under tiden lever vi livet. Tar joggingrundor, tränar spår, lite lydnad och annat som faller oss in. Snora är en fin, samarbetsvillig och uttrycksfull hund. Hon kommer att lära mig ännu mer om hur hundar tänker och agerar. Jisses så smart jag ska bli =)
Efter mycket funderande, särskilt nattetid, har jag nu fattat ett beslut. Snora måste flytta.
Jag tog in henne i familjen för några månader sedan. Ni som följer Rackarungarnas Hundskola vet att jag då bröt mot tre av mina principer. Ni kan läsa mer här. Och läsa om problemen här.
Men det gick bra. För det mesta. Det var en incident i början som gjorde mig fundersam. Snora hade en pinne och min portugisiske vattenhund Trassel, elva år, gick för att kolla vad hon hade. Då small det. Fullt slagsmål mellan en ettårig tik och en elvaårig hane! När jag började ryta och gorma så lugnade de sig snabbt. Men händelsen var … ovanlig.
Jag tänkte att det berodde på att Snora ännu inte bott in sig ordentligt. Att det var ett beteende som berodde på osäkerhet i nya flocken.
Sedan dess har vardagen rullat på. Hon har blivit en i familjen. Hon har många fina gåvor, det är därför jag tycker om henne så mycket.
Så här såg hon ut när hon var valp.Vi har tränat lite inför lydnadsklass 1 – hon lär sig snabbt och är väldigt följsam. Jag tror det är hennes schäfergener som gör det.
Hon har en bra inkallning. Till 80 procent. Ser hon en rådjursrumpa guppa iväg kan hon inte stå emot. Men hon vågar inte dra iväg på några längre turer. Än så länge i alla fall.
Jag har introducerat henne i klickerkonsten. Hon har lärt sig att hålla fokus och fattar även då och då det här med targetplatta. Jag klickar henne när hon går fot på ett fint sätt och hon fattar poängen.
Vi har kört lite drag. Hon är ju hälften siberian husky och är bra på att dra i sele. Hon hann springa i ett femspann innan snön försvann, efter det har hon sprungit några gånger och dragit mig på cykeln.
Hon har presenterats för alla våra 16 sibbar, tikar som hanar, och gått sams med alla.
Vi har spårat. Jag har gått spår på cirka 800 meter som varit en dryg timme gammalt. Det fixar hon. Apporterna längs spåret är ännu inte så superintressanta, men det går att fixa.
Jag vill säga att det är en riktigt fin och kul hund. Hon har talang och potential. Hon har kamplust och gillar leksaker.
Men. Hon har en sida som gör att allt fallerar. Hon har ett enormt resursförsvar. För sånt som man ibland inte ens räknar med.
Hon slogs ju med portugisen för att hon trodde att han tänkte ta hennes pinne.
Hon flög på min korthåriga vorsteh på toan för att jag hängt upp en påse med älgklövar över badkaret som skulle tina.
Hon flög på samma vorsteh när det stod hundmat på diskbänken i köket, när han kom in och sa ”tjena”.
Hon flög på vorstehn häromkvällen när jag stod ute och borstade tänderna och kvällsrastade hundarna. Jag hade spottat lite tandkräm i gräset och det var visst värt att försvara?
Typ sådana saker. Och ni vet att min vorsteh redan fått vad han behöver i form av påhopp från portugisen, ni kan läsa mer om det här.
Här är Trassel, Nora och Hagel.Jag har så klart försökt träna till det. Jag har till exempel lagt en korvbit mellan Snora och Hagel, hållit Snora i halsbandet och sagt varsågod åt Hagel. När han tagit korvbiten har jag sett hur Snora behärskat sig till det yttersta för att inte ge honom en omgång. Då har jag klickat och gett henne en annan korvbit. Jag har med andra ord försökt få henne att känna goda känslor i dessa sammanhang istället för de motsatta.
Och det har funkat då. Men inte i andra situationer. För hon hinner inte tänka. Hon bara agerar reptilsnabbt. På instinkt. När jag går in och bryter så fattar hon direkt. Jag ser hur hon tänker ”Aj fan, nu klantade jag mig igen”. Visst, hundägare tror sig ofta se hur hunden ”skäms” och tolkar in en massa mänskliga känslor. Så jag förstår om ni fnyser. Men det är ändå så jag tolkar det. För efter händelserna kryper hon in under köksbordet, eller vill inte gå in på toan där älgklövarna är längre. Min bedömning är att hon VET att det är fel, men hon kan inte hjälpa det. Reptilhjärnan bara slår till.
Några av er sitter säkert och tänker att det handlar om ledarskap. Att om hon bara vet att det är jag som är ledaren så skulle hon inte göra så. Då får ni fortsätta att tro det. Jag citerar bara ett gammalt indian-ordspråk: ”Döm aldrig någon förrän du gått en mil i hans mockasiner.” Jag bedömer att jag är trygg i mitt ledarskap. Jag har tydliggjort vad som gäller i min flock. Men hon klarar det inte ändå. Instinkten är för stark.
Så – nu kommer vi till mitt ärende. Jag tänker omplacera Snora. Hon är van att kallas Nora om du tycker att det är lite mer ”städat” =)
Det är alltså en toppenhund, med mycket motor, stor följsamhet och som kan konsten att slappna av när det är dags att vila. Hon kan bli suverän i lydnadsklass och rallylydnad. Hon kan bli en bra draghund. Hon kan fungera bra i agility. Hon kan bli utmärkt som patrullhund. Hon kan vara nöjd med långa promenader, cykelturer och allmänlydnad också.
Men. Hon ska bo ensam. Inte ha några andra hundar i familjen. Då blir det problem.
Igår berättade jag om min nya hund Nora, eller Snora, som trotsar tre av mina principer: hon är en blandras, hon är ett år och inte en valp, hon är en tik. Ni kan läsa det inlägget här.
Det har gått riktigt bra. Hon har imponerat när jag tränat lydnad. Men mest av allt imponerande hon när jag testade uppletande. Hon fattade direkt och jobbade lika bra som Trassel och Hagel!
Fast jag har märkt två saker.
Hon gillar inte manliga besökare
Hon har ett stort resursförsvar
Första problemet yttrar sig på så vis att hon skäller på manliga besökare hemma hos oss. Det är inte lika påtagligt när vi är ute och går och träffar på någon man. Inte vad jag har sett hittills, men jag har ju bara haft henne i en vecka ännu.
Hemma skäller hon liksom längre än vad som är normalt. Hon skäller först en ”normal” stund när mannen kommer. Sedan tystnar hon, som en vanlig hund typ. Men sedan går hon igång igen och småskäller då och då. Hon söker mannens blick för att se om han är något att lita på och när han råkar titta på henne så skäller hon igen. Inte på ett aggressivt sätt så att jag tror att hon snart hugger honom. Utan mer osäkert och ”boffande” om du fattar vad jag menar?
Jag har börjat jobba med det genom att ha hundgodis nära till hands och be de besökande männen ge henne godis när de kommer. Helst tajmar de förstås godisen i det lilla glappet mellan de första skallen och den nya omgången med skall. Någon har provat att be henne sätta sig och göra lite små tricks vilket jag tror är bra då hon inser att hon kan ”göra affärer” med dessa karlar. De blir mer en resurs än ett hot. Visst finns det en liten risk att hon tror att hon får beröm för att hon skäller, men den är försumbar just nu tycker jag. Huvudsaken att misstänksamheten minskar.
Hittills har den här träningen sett lovande ut. Fast det kommer förstås inte karlar fyra gånger per dag och hälsar på. Så jag kanske snart får arrangera en särskild övning? Hela Rotary får hälsa på =)
Har du haft det här problemet också? Eller har fortfarande? Hur jobbar du med det i så fall? Kommentera gärna. Det är alltid kul att höra och brainstorma lite =)
Trassel, Hagel och Snora.
Det andra problemet handlar om resursförsvar. Och det här beteendet blir lite knepigare att få till för hon agerar instinktivt och reptilsnabbt. Vi hade en incident i förrgår. Jag och sonen var ute i skogen med Trassel, Hagel och Snora. Hon hittade en lite grövre pinne som hon låg och tuggade på. Trassel gick dit för att titta. Han är elva år och inte alls särskilt påflugen. Han skulle bara titta. Då small det! Pang. Snora försvarade sitt ”byte” och högg Trassel. Det tog så pass bra att han blev fly förbannad och gav igen. Sedan slogs de. En ettårig tik och en elvaårig hane. Inte bra.
Men jag lyckades bryta direkt. Jag höll fast Trassel och Snora backade undan. Jag sa med den grövsta och argaste röst jag har, för jag VAR arg, FYYYY FYYYY FYYYY till Snora och hon la sig ned och såg verkligen ut att ta åt sig. Hon blev spak. Trassel fick några FYYY han med, men grundproblemet tycker jag låg i attacken. Bara för att någon tittar på ens pinne. Det får man klara, tycker jag.
Efter det var det lugnt. Inga hard feelings efteråt. Kändes skönt. Jag tror att hon helt enkelt blir så inne i myset med sin pinne att hon inte hinner tänka när hon känner att någon kanske tar den av henne. Det verkar bara vara i just den här typen av situation. När hon haft en tunn tjollerpinne som hon lattjat runt med har det inte varit några problem om någon annan hund kommit och velat kolla. Likaså har hon och Hagel hållit fast i samma pinne och haft dragkamp med gott humör.
De tidigare ägarna känner igen problemet. Och enligt dem har det endast yttrat sig mot andra hundar – inte människor.
I grunden är jag emot att hålla på att ta ben och matskålar från hundar. Det kan enligt mig signalera att man är osäker på sitt ledarskap om man ska hålla på att testa det hela tiden mot sin hund.
Hunden ska känna att den får ha lugn och ro när den äter. Om jag ska vara och fingra kring en matskål när hunden äter så är det för att kasta in en köttbulle eller liknande. Så det blir positivt att jag är där.
Fast jag tror inte heller att problemet är där. Jag tror det är mer mot andra hundar. Och att hon knappt hinner tänka. Så jag planerar att få henne att hinna börja tänka. Lätt va? =)
Jag planerar att låta henne ha små pinnar i början, som hon inte är lika noga om, och när jag ser att hon stannar upp och gnager på dem så går jag och de andra hundarna i närheten. Sköter hon sig så berömmer jag. Jag kommer att läsa henne intensivt och vara reptilsnabb jag med – hoppas jag. Jag tror att om jag bara hinner in med ett barskt ”nej” just före hon tänker göra dumheter så kan det brytas. Jag tänker även smyga in godisar till henne i dessa situationer. Innan hon kommit på tanken att hugga. Så att det blir ofarligt och positivt att ha andra omkring sig när man tuggar på pinnar.
Efter att ha funderat lite till inser jag att klicker kan vara grejen. Jag kan klicka in henne och sedan tajma klicket just när hon ligger och gnager på sin pinne och börjar tänka att ”nu ska jag hugga och försvara”. Då kan jag ändra hennes inställning, från sur och bitchig till ”feelgood”. För det är ju så att klicket skapar goda känslor – känslor av god mat och mys. Det här blir intressant, eller hur?
Har du också träffat på det här problemet? Hur har du löst det, eller jobbar du med det än? Berätta! Det är alltid kul med fler infallsvinklar.
rackarungarnashundskola.com 