Igår berättade jag om min nya hund Nora, eller Snora, som trotsar tre av mina principer: hon är en blandras, hon är ett år och inte en valp, hon är en tik. Ni kan läsa det inlägget här.
Det har gått riktigt bra. Hon har imponerat när jag tränat lydnad. Men mest av allt imponerande hon när jag testade uppletande. Hon fattade direkt och jobbade lika bra som Trassel och Hagel!
Fast jag har märkt två saker.
- Hon gillar inte manliga besökare
- Hon har ett stort resursförsvar
Första problemet yttrar sig på så vis att hon skäller på manliga besökare hemma hos oss. Det är inte lika påtagligt när vi är ute och går och träffar på någon man. Inte vad jag har sett hittills, men jag har ju bara haft henne i en vecka ännu.
Hemma skäller hon liksom längre än vad som är normalt. Hon skäller först en ”normal” stund när mannen kommer. Sedan tystnar hon, som en vanlig hund typ. Men sedan går hon igång igen och småskäller då och då. Hon söker mannens blick för att se om han är något att lita på och när han råkar titta på henne så skäller hon igen. Inte på ett aggressivt sätt så att jag tror att hon snart hugger honom. Utan mer osäkert och ”boffande” om du fattar vad jag menar?
Jag har börjat jobba med det genom att ha hundgodis nära till hands och be de besökande männen ge henne godis när de kommer. Helst tajmar de förstås godisen i det lilla glappet mellan de första skallen och den nya omgången med skall. Någon har provat att be henne sätta sig och göra lite små tricks vilket jag tror är bra då hon inser att hon kan ”göra affärer” med dessa karlar. De blir mer en resurs än ett hot. Visst finns det en liten risk att hon tror att hon får beröm för att hon skäller, men den är försumbar just nu tycker jag. Huvudsaken att misstänksamheten minskar.
Hittills har den här träningen sett lovande ut. Fast det kommer förstås inte karlar fyra gånger per dag och hälsar på. Så jag kanske snart får arrangera en särskild övning? Hela Rotary får hälsa på =)
Har du haft det här problemet också? Eller har fortfarande? Hur jobbar du med det i så fall? Kommentera gärna. Det är alltid kul att höra och brainstorma lite =)
Det andra problemet handlar om resursförsvar. Och det här beteendet blir lite knepigare att få till för hon agerar instinktivt och reptilsnabbt. Vi hade en incident i förrgår. Jag och sonen var ute i skogen med Trassel, Hagel och Snora. Hon hittade en lite grövre pinne som hon låg och tuggade på. Trassel gick dit för att titta. Han är elva år och inte alls särskilt påflugen. Han skulle bara titta. Då small det! Pang. Snora försvarade sitt ”byte” och högg Trassel. Det tog så pass bra att han blev fly förbannad och gav igen. Sedan slogs de. En ettårig tik och en elvaårig hane. Inte bra.
Men jag lyckades bryta direkt. Jag höll fast Trassel och Snora backade undan. Jag sa med den grövsta och argaste röst jag har, för jag VAR arg, FYYYY FYYYY FYYYY till Snora och hon la sig ned och såg verkligen ut att ta åt sig. Hon blev spak. Trassel fick några FYYY han med, men grundproblemet tycker jag låg i attacken. Bara för att någon tittar på ens pinne. Det får man klara, tycker jag.
Efter det var det lugnt. Inga hard feelings efteråt. Kändes skönt. Jag tror att hon helt enkelt blir så inne i myset med sin pinne att hon inte hinner tänka när hon känner att någon kanske tar den av henne. Det verkar bara vara i just den här typen av situation. När hon haft en tunn tjollerpinne som hon lattjat runt med har det inte varit några problem om någon annan hund kommit och velat kolla. Likaså har hon och Hagel hållit fast i samma pinne och haft dragkamp med gott humör.
De tidigare ägarna känner igen problemet. Och enligt dem har det endast yttrat sig mot andra hundar – inte människor.
I grunden är jag emot att hålla på att ta ben och matskålar från hundar. Det kan enligt mig signalera att man är osäker på sitt ledarskap om man ska hålla på att testa det hela tiden mot sin hund.
Hunden ska känna att den får ha lugn och ro när den äter. Om jag ska vara och fingra kring en matskål när hunden äter så är det för att kasta in en köttbulle eller liknande. Så det blir positivt att jag är där.
Fast jag tror inte heller att problemet är där. Jag tror det är mer mot andra hundar. Och att hon knappt hinner tänka. Så jag planerar att få henne att hinna börja tänka. Lätt va? =)
Jag planerar att låta henne ha små pinnar i början, som hon inte är lika noga om, och när jag ser att hon stannar upp och gnager på dem så går jag och de andra hundarna i närheten. Sköter hon sig så berömmer jag. Jag kommer att läsa henne intensivt och vara reptilsnabb jag med – hoppas jag. Jag tror att om jag bara hinner in med ett barskt ”nej” just före hon tänker göra dumheter så kan det brytas. Jag tänker även smyga in godisar till henne i dessa situationer. Innan hon kommit på tanken att hugga. Så att det blir ofarligt och positivt att ha andra omkring sig när man tuggar på pinnar.
Efter att ha funderat lite till inser jag att klicker kan vara grejen. Jag kan klicka in henne och sedan tajma klicket just när hon ligger och gnager på sin pinne och börjar tänka att ”nu ska jag hugga och försvara”. Då kan jag ändra hennes inställning, från sur och bitchig till ”feelgood”. För det är ju så att klicket skapar goda känslor – känslor av god mat och mys. Det här blir intressant, eller hur?
Har du också träffat på det här problemet? Hur har du löst det, eller jobbar du med det än? Berätta! Det är alltid kul med fler infallsvinklar.
rackarungarnashundskola.com 