Och de två problemen är …

Jag och Snora.
Jag och Snora.

Igår berättade jag om min nya hund Nora, eller Snora, som trotsar tre av mina principer: hon är en blandras, hon är ett år och inte en valp, hon är en tik. Ni kan läsa det inlägget här.

Det har gått riktigt bra. Hon har imponerat när jag tränat lydnad. Men mest av allt imponerande hon när jag testade uppletande. Hon fattade direkt och jobbade lika bra som Trassel och Hagel!

Fast jag har märkt två saker.

  1. Hon gillar inte manliga besökare
  2. Hon har ett stort resursförsvar

Första problemet yttrar sig på så vis att hon skäller på manliga besökare hemma hos oss. Det är inte lika påtagligt när vi är ute och går och träffar på någon man. Inte vad jag har sett hittills, men jag har ju bara haft henne i en vecka ännu.

Hemma skäller hon liksom längre än vad som är normalt. Hon skäller först en ”normal” stund när mannen kommer. Sedan tystnar hon, som en vanlig hund typ. Men sedan går hon igång igen och småskäller då och då. Hon söker mannens blick för att se om han är något att lita på och när han råkar titta på henne så skäller hon igen. Inte på ett aggressivt sätt så att jag tror att hon snart hugger honom. Utan mer osäkert och ”boffande” om du fattar vad jag menar?

Jag har börjat jobba med det genom att ha hundgodis nära till hands och be de besökande männen ge henne godis när de kommer. Helst tajmar de förstås godisen i det lilla glappet mellan de första skallen och den nya omgången med skall. Någon har provat att be henne sätta sig och göra lite små tricks vilket jag tror är bra då hon inser att hon kan ”göra affärer” med dessa karlar. De blir mer en resurs än ett hot. Visst finns det en liten risk att hon tror att hon får beröm för att hon skäller, men den är försumbar just nu tycker jag. Huvudsaken att misstänksamheten minskar.

Hittills har den här träningen sett lovande ut. Fast det kommer förstås inte karlar fyra gånger per dag och hälsar på. Så jag kanske snart får arrangera en särskild övning? Hela Rotary får hälsa på =)

Har du haft det här problemet också? Eller har fortfarande? Hur jobbar du med det i så fall? Kommentera gärna. Det är alltid kul att höra och brainstorma lite =)

Trassel, Hagel och Snora.
Trassel, Hagel och Snora.

Det andra problemet handlar om resursförsvar. Och det här beteendet blir lite knepigare att få till för hon agerar instinktivt och reptilsnabbt. Vi hade en incident i förrgår. Jag och sonen var ute i skogen med Trassel, Hagel och Snora. Hon hittade en lite grövre pinne som hon låg och tuggade på. Trassel gick dit för att titta. Han är elva år och inte alls särskilt påflugen. Han skulle bara titta. Då small det! Pang. Snora försvarade sitt ”byte” och högg Trassel. Det tog så pass bra att han blev fly förbannad och gav igen. Sedan slogs de. En ettårig tik och en elvaårig hane. Inte bra.

Men jag lyckades bryta direkt. Jag höll fast Trassel och Snora backade undan. Jag sa med den grövsta och argaste röst jag har, för jag VAR arg, FYYYY FYYYY FYYYY till Snora och hon la sig ned och såg verkligen ut att ta åt sig. Hon blev spak. Trassel fick några FYYY han med, men grundproblemet tycker jag låg i attacken. Bara för att någon tittar på ens pinne. Det får man klara, tycker jag.

Efter det var det lugnt. Inga hard feelings efteråt. Kändes skönt. Jag tror att hon helt enkelt blir så inne i myset med sin pinne att hon inte hinner tänka när hon känner att någon kanske tar den av henne. Det verkar bara vara i just den här typen av situation. När hon haft en tunn tjollerpinne som hon lattjat runt med har det inte varit några problem om någon annan hund kommit och velat kolla. Likaså har hon och Hagel hållit fast i samma pinne och haft dragkamp med gott humör.

De tidigare ägarna känner igen problemet. Och enligt dem har det endast yttrat sig mot andra hundar – inte människor.

I grunden är jag emot att hålla på att ta ben och matskålar från hundar. Det kan enligt mig signalera att man är osäker på sitt ledarskap om man ska hålla på att testa det hela tiden mot sin hund.

Hunden ska känna att den får ha lugn och ro när den äter. Om jag ska vara och fingra kring en matskål när hunden äter så är det för att kasta in en köttbulle eller liknande. Så det blir positivt att jag är där.

Fast jag tror inte heller att problemet är där. Jag tror det är mer mot andra hundar. Och att hon knappt hinner tänka. Så jag planerar att få henne att hinna börja tänka. Lätt va? =)

Jag planerar att låta henne ha små pinnar i början, som hon inte är lika noga om, och när jag ser att hon stannar upp och gnager på dem så går jag och de andra hundarna i närheten. Sköter hon sig så berömmer jag. Jag kommer att läsa henne intensivt och vara reptilsnabb jag med – hoppas jag. Jag tror att om jag bara hinner in med ett barskt ”nej” just före hon tänker göra dumheter så kan det brytas. Jag tänker även smyga in godisar till henne i dessa situationer. Innan hon kommit på tanken att hugga. Så att det blir ofarligt och positivt att ha andra omkring sig när man tuggar på pinnar.

Efter att ha funderat lite till inser jag att klicker kan vara grejen. Jag kan klicka in henne och sedan tajma klicket just när hon ligger och gnager på sin pinne och börjar tänka att ”nu ska jag hugga och försvara”. Då kan jag ändra hennes inställning, från sur och bitchig till ”feelgood”. För det är ju så att klicket skapar goda känslor – känslor av god mat och mys. Det här blir intressant, eller hur?

Har du också träffat på det här problemet? Hur har du löst det, eller jobbar du med det än? Berätta! Det är alltid kul med fler infallsvinklar.

Med köttbullar blir främmen vänner

Här är Dio, en svartvit shetland sheepdog.
Här är Dio, en svartvit shetland sheepdog.

En kvinna vid namn Anna hörde av sig. Familjens hund Dio, en shetland sheepdog, hade en benägenhet att skälla på besökare som kom till deras stugtomt på en ö. Särskilt när han var själv ute. Hon ville dämpa skällandet, något voff gick väl an men inte en komplett utskällning.

Hon hade varit duktig och klickertränat honom hemma på villatomten på fastlandet. Där höll han tyst vad som än passerade. Men där var han, på grund av trafiken intill, inte själv på gården på samma sätt som i stugan.

Jag bedömde att skällandet kom av osäkerhet. Det är inte lätt att vara nio-tio månader och ha koll över en hel tomt själv, där folk kunde dyka upp ifrån minst tre stigar som ledde in. Särskilt inte om man tycker att folk rent generellt inte är det absolut skojigaste som finns, minst av allt herrar.

Så min plan blev att ändra Dios ”förväntan” när det kom besökare. I stället för att tänka ”Shit – nu kommer det en läskig människa och jag måste ta allt ansvar själv. Voff, voff – kom någon ansvarig och hjälp mig nu” – till att tänka ”Åh, nu kommer det en sådan där intressant köttbullemaskin igen. Om jag bara håller truten så blir köttbullen min”.

Shetland sheepdog är ursprungligen en fårvallare, vilket gör att rasen har nära till skallet.
Shetland sheepdog är ursprungligen en fårvallare, vilket gör att rasen har nära till skallet.

Det gjorde vi genom att ringa flera stuggrannar som fick komma promenerades hux flux in på gården. Anna höll sig oftast inomhus så Dio skulle uppleva att han fick klara detta själv. När första besökaren kom sprang Dio emot och voffade några voff. Besökaren följde då mina instruktioner, vänd dig om (inte för snabbt så att Dio tror att han lyckats skrämma den) och avvakta. När Dio tystnat, vilket gick snabbt när inte besökaren såg så hotfull ut längre, fick han köttbullar av besökaren. Dio såg minsann lite snopen ut =)

Sedan fortsatte vi så. Besökare efter besökare kom in, fick något enstaka voff mot sig, stannade, vände sig om och gav sedan köttbullar när Dio blev tyst. Då kallade Anna in den största utmaningen, en man som bor två stugor bort, en riktigt läskig typ om du frågar Dio. Det märktes direkt att just den här besökaren var extra jobbig. Dio skällde mycket och vågade inte gå fram. Men med lock och pock, och utkastade köttbullebitar vågade han sig fram. Mannen satt senare på altanen ett tag och pratade, sedan gick han och kom tillbaka efter en kort stund. Redan då blev det mycket bättre. Nu visste ju Dio att hos den där mystiske herrn fanns det ju faktiskt godsaker.

När du får oväntat besök ska du bjuda på köttbullar - inte kaffe.
När du får oväntat besök ska du bjuda på köttbullar – inte kaffe.

Så höll vi på ett tag. Sedan tog vi en paus. Och körde lite till. När vi tyckte oss vara klara och stod och pratade om ditten och datten kom plötsligt ett helt nytt spontant besök, en kvinna och hennes dotter. Dio gick fram till dem utan ett ljud och snabbt levererade vi köttbullepåsen till dem så de kunde berömma.

– Jag får gåshud, ser du, viskade Anna och pekade på sin arm.

Nu är förstås inte allt fixat bara med det här träningspasset. En hel del jobb återstår.

Dio vinkar hejdå på bryggan till stugan =)
Dio vinkar hejdå på bryggan till stugan =)

Anna fick i uppgift att rigga en godisskål med lock utefter varje stig in till deras tomt, med en lapp med instruktioner. Så att alla som kommer och hälsar på kan bidra till att bättra på träningen. Och den läskigaste mannen fick i uppgift att ta med sig några köttbullar och hälsa på två gånger per dag i minst en vecka. Helst inte hälsa på ordentligt, utan i princip bara lämna köttbullarna till en tyst Dio och sedan gå hem igen. Så att Dio tycker sig få rätt bra betalt för ett besök som knappt hann in på gården =)

Ska bli intressant att höra hur det går!

/ Susanne