När ett sms kan vända ens humör helt och hållet

Det var några kvällar sedan. Jag satt i soffan och var sliten. Det hade varit mycket. Både jobbmässigt och på den privata fronten. Min pappa ligger på lasarettet och det är inte så bra med honom faktiskt.

Så plingade det till i telefonen. Det stod: ”Tack Susanne för alla tips. Ellabella tog diplom ikväll och vann med 99 poäng.” Det var från Mona Viklund som gått min senaste rallylydnadskurs med sin havanais Pepsi med sikte på att utveckla sig i nybörjarklass och fortsättningsklass. Hon skrev sedan:

”Det som gjort mest skillnad är följsamheten och stabiliteten. Alla tips som jag fick till Pepsi använde jag på Ellabella. Och att jag använt massor av korv. Wow vilket resultat det blev.”

Gissa om jag blev glad! Så roligt när träningen och kurserna ger sådan snabb effekt. Mona Viklund är verkligen vass på rallylydnad. Hon har tävlat mycket men jag tyckte mig se att hon fastnat i att träna tävlingsmässigt. Hon gick hela rallyrundor med endast få muntliga beröm och ingen godis, fastän man faktiskt får ÖSA muntligt beröm över hundarna på rallytävlingar. Det hade fått hundarna att sloka. Det blev liksom alltid så långt till belöning att de inte riktigt kunde förstå vad de hade gjort rätt.

Under kursen har vi fokuserat på glädjen, det är ju därför vi håller på. Vi har fokuserat på att belöna OFTA och PRECIS när hunden gör rätt. Det gör att följsamheten ökar, hunden blir mer alert och beredd på sin belöning.

Mona har varit duktig och lyhörd. Hon har jobbat hårt för att belöna oftare, både muntligt och med favoritgodiset. Så roligt att det gav sådan effekt. Så roligt att få ett sådant sms när man behöver det som bäst. Tack Mona.

Här kan du läsa vad Mona skriver på sin hemsida: http://www.monvikskennel.se/412591895

/ Susanne

Nu blev jag faktiskt sur – men jag reser mig igen

Flinga och Hagel.
Flinga och Hagel.

Jag är precis hemkommen från en rallytävling i Luleå. Återigen har jag lärt mig något – som jag tänkte dela med mig av. Så kanske du också kan tänka på samma sätt när det skiter sig på tävling och du har surat ihop?

Jag tävlade med siberian huskyn Flinga i nybörjarklass – för fjärde gången. Hittills har vi inte lyckats få ett kvalificerat resultat, vi har hamnat kring 58 poäng.

Jag tävlade även med min vorsteh Hagel. Vi har klättrat ganska snabbt då han har en bra grund från lydnadsklasserna sedan tidigare. Vi hade med oss två kvalificerade resultat i fortsättningsklass och ville gärna ha ett till så vi kunde börja träna för avancerad klass.

Åter till Flinga. Jag har berättat det förr och drar det igen ifall du missat – vi började alltså träna rallylydnad i december. Flinga är nio år och har hittills ”bara” varit slädhund. Jag vill berätta det bara för att visa att det aldrig är för sent att lära gamla hundar sitta – nåja, resultaten hittills på tävlingarna har väl inte direkt gjort att domarna ramlat baklänges av imponering – men vi hamnar i alla fall på plus och hon har lärt sig att sitta. Typ.

Efter senaste tävlingen i Umeå då vi landade på 58 poäng tog jag mig en funderare. Varför blir det inte ännu bättre? Vad är det som går snett? Min analys landade i att vi behöver träna mer på störningsdofter i marken, vi får mycket avdrag på grund av nosande, tappad koncentration och kontakt. Plus att vi borde skärpa oss när det gäller momentet sitt–stå, nu får vi ta och lära oss det ordentligt och inte bara gå på chans tyckte jag.

Så jag har tränat i RackArenan – det mest spännande stället i världen när det gäller intressanta dofter. Där har måååånga vovvar sprungit runt, kissat, bajsat och busat. Där är måååånga godisar tappade.

Träningen har gått bra. Vi har kunnat genomföra våra rundor med stor koncentration och Flinga kunde till och med sitt–stå tre gånger på raken innan jag åkte till dagens tävling i Luleå. Så jag hade hopp.

Men jag märkte att hon tyckte det var jobbigt bara att vara utanför inomhuslokalen. Där fanns ju andra hundar hon inte sett förr och hon reste lite ragg bara av ovanan. Jag gick runt, runt till dess raggen lagt sig och hon anpassat sig. Hon kunde slappna av och lyssna.

Sedan gick vi in. Där fanns en riktigt intressant matta att sniffa grundligt på. Tur att jag hade gått in i hyfsad tid. Flinga fick sniffa av den och vi vandrade runt till dess jag såg att hon funnit sig i den nya miljön. Då började jag testa några rallymoment. Gick rätt bra. Jag testade momentet sitt, ett steg fram, två steg fram, tre steg fram flera gånger eftersom det var den första skylten efter startskylten. Gick verkligen finemang. Jag hade hopp.

Så var det vår tur. När jag gick över startlinjen började strulet. Jag jobbade stenhårt men kände irritationen stiga. Jädra hund, nu var hon helt ofokuserad igen. Hon blev liksom seg och kollade publiken. Kunde inte sitt längre. Inte fot heller. Eländet fortsatte i cirka fyra skyltar, sedan fick vi svänga från publiken och då kände jag att hon liksom var med i matchen igen. Skönt. Hon gjorde faktiskt ett riktigt fint sitt–stå, det kändes kul. Lite mer strul blev det, men inte lika illa som längs publiken.

Fast när vi gick passerat målskylten och gått ut var jag sur. Visst – jag berömde henne och gav henne godis men jag var sur och besviken. Hur svårt kunde det vara att behålla koncentrationen som hon hade före startlinjen till även efter startlinjen? Jag kände för att skita i allt fortsatt tävlande med Flinga. Det spelade ju ingen roll vad jag gjorde.

Men så började jag fundera. Varför sket det sig även den här gången? Vi hade ju tränat på störningsdofter? Och hon hade faktiskt fixat sitt–stå jättefint. Och spiralen. Men varför strulade det så in i bängen där i början? Då slog det mig – publiken! Det hade vi ju inte tränat på – förutom de tidigare tävlingarna.

När jag kom på det började humöret vända. Nu hade jag ju något konkret att ta på. Men hur sjutton tränar man på att ha publik? Jag tänker att jag kanske kan be några kursdeltagare stanna kvar några gånger så får jag och Flinga köra några moment medan publiken står och sitter bredvid, pratar och gärna käkar hamburgare under tiden.

Vi kan också köra några pass på torget i Skellefteå. Det skulle vara ruggigt bra träning. Lite pinsamt men jag får väl trycka upp någon tröja: ”Ring inte vitrockarna – jag tränar bara inför tävling” eller något sådant.

Det visade sig att vi hamnade på 61 poäng, vilket är det högsta vi hittills fått. Så vi gör ju en lååååångsam förbättring.

Så här slutade min och Hagels runda.
Så här slutade min och Hagels runda.

Efter det var det dags att köra Hagels runda i fortsättningsklass. Så underbart det var! Så härligt det är när allt stämmer. När hunden är med – hela vägen. När hunden knappt kan hålla tyst för att han tycker att det är så roligt. Vi hamnade på 89 poäng och har därmed fått vårt rallylydnadsdiplom i fortsättningsklass. Nu är det avancerad klass som gäller.

Och nybörjarklass igen då med Flinga. Med publik. Det ska gå! =)

/ Susanne

Rallyträning i busväder

Sara Häggström och Frost i 8:ans frestelse.
Sara Häggström och Frost i 8:ans frestelse.

I förmiddags träffades jag och Sara Häggström för att träna rallylydnad i RackArenan. Vi behövde lite störningar i form av spännande dofter från andra hundar och inne i RackArenan är det gott om den varan =)

Först gjorde vi en bana med skyltar från fortsättningsklass. Sara tränade med sin havanais Frost och jag med min vorsteh Hagel. Det blåste och trots underställ, mössa och vantar kändes det svalt.

Hagel är redo!
Hagel är redo!
Sara har satt igång.
Sara har satt igång.

Efter ett par rundor gick jag hem med Hagel och hämtade siberian huskyn Flinga istället. Då var det som om vädret anpassade sig efter hennes namn och det började snöa i blåsten. Här kan du se en film när Sara och Frost stretar på i snöyran.

Vi kämpade på och gjorde våra rundor. Det går sakta bättre med Flinga. Hennes största svårighet är att komma ihåg att hålla sig i fotposition under och mellan momenten. Skyltarna i sig fixar hon ofta bra, men däremellan är minnet kort men intensivt =)

Det går sakta bättre med Flinga.
Det går sakta bättre med Flinga.
Det var liksom ett ”dubbelträd” som sprack.
Det var liksom ett ”dubbelträd” som sprack.

Just som vi höll på small det rejält i närheten av Rambobanan. Det lät som ett pistolskott men jag var lur att det var något träd som protesterade i blåsten. Mycket riktigt – kort därefter föll en rejäl tall rakt över Rambobanan och missade precis A-hindret. Så nu har vi helt plötsligt fått en till attraktion att klättra på! =)

/ Susanne

Så här ser trädet ut som står kvar.
Så här ser trädet ut som står kvar.
En till attraktion på Rambobanan.
En till attraktion på Rambobanan.

Det är så härligt att se hans glädje

Det blev tredjeplats och rosett efter Hagels första runda.
Det blev tredjeplats och rosett efter Hagels första runda.

Jag är just hemkommen från söndagens rallytävling i Umeå. Gud vad roligt det är!

Först var det nybörjarklass där jag fortfarande kämpar på med nioåriga siberian husky-tiken Flinga. Vi började ju träna rallylydnad i december, före det var ju hon ”bara” en slädhund.

Flinga är redo för start.
Flinga är redo för start. Rätt suddig bild tyvärr.

Med tanke på den korta tid vi faktiskt tränat så är hon rätt duktig. Men hon saknar den där grundlydnaden, hon har ingen stabil grundposition och om jag inte stöttar/påminner henne hela tiden så kan hon närsomhelst knalla iväg från sitt fotgående och komma på att hon ska göra något annat. Så det är en liten utmaning.

Men vi tränar på och en dag ska vi klara ett kvalificerat resultat. Idag blev det 58 poäng igen, det är däromkring vi brukar ligga. Vi är ju på plussidan i alla fall! =)

Så här såg första banan ut i fortsättningsklass.
Så här såg första banan ut i fortsättningsklass.
Så här såg en av banorna ut i fortsättningsklass.
Så här såg den andra banan ut i fortsättningsklass.

Med min vorsteh Hagel, som nu startade för första gången i fortsättningsklass, kan jag slappna av mer. Han vet var han ska vara och har en mycket bredare grundträning. Det gör att vi kan fokusera riktigt hårt på att göra varje skylt perfekt. Ibland lyckas vi. Ibland blir det lite missförstånd.

Här är en film från min och Hagels första runda.

Idag gjorde vi två rundor. Det blev 86 poäng på båda!? Snacka om en jämn nivå =) Det härligaste tycker jag är att se hans glädje och hans fokus. Han verkligen njuter av att se min uppskattande blick och höra att han är duktig. Det var nog extra skönt idag att få slippa lillvalpen där hemma och bara få ha matte för sig själv! Det tyckte jag med! =)

Här är en film från min och Hagels andra runda.

Avslutar med att tacka Skellefteås rallytjejer för en härlig dag med god stämning! Det är kul att få vara med i ett gäng och dela varandras med- och motgångar. Stort tack till Julia Mellquist som filmat mina rundor. Nu siktar vi mot nya tävlingar!

/ Susanne