fortsättningsklass

Nä, nu får det vara färdigdeppat

Publicerat den mars 7, 2019mars 7, 2019 av Rackarungarnas Hundskola2 kommentarer

I mitt förra blogginlägg berättade jag att jag fått veta att min grosser münsterländer Skott har D-höfter. Det kom väldigt överraskande. Du kan läsa mer om det här.

Jag har aldrig haft en hund med höftledsfel förr. Jag har haft tur. Även fast jag har haft schäfer och andra raser där det kan vara rätt vanligt så har jag klarat mig. Hos grosser är höftledsfel inte vanligt. Men alla är inte felfria förstås. Och nu slumpade det sig att just min hund har D-höfter. Riktigt deppigt. Jag berättade ju om alla planer jag hade för oss. Om allt vi skulle göra. Som sannolikt blir svårare nu.

Men jag fick många härliga svar. Många hade hundar, eller kände någon som hade hundar, med D-höfter, eller värre, som hade riktigt långa, aktiva och smärtfria liv. Så skönt att höra.

Jag skrev i förra inlägget att jag inte såg någon poäng med att ställa ut eller delta på jaktprov. Vad spelade det för roll vad vi fick för pris? Ingen tikägare ringer ju i alla fall. Det låter förstås korkat. Som om jag bara tävlar och ställer ut för att få avla på min hund. Så är det inte. Jag var bara extra grinig och bitter då.

Jag har hittills aldrig avlat på mina egna hundar, förutom när vi hade slädhundar men det är som en egen värld =) Hittills har jag alltid sållat bort mina egna hundar när det gäller avel. De har varit för veka, för fula, haft megastora navelbråcket, varit för vanliga och så vidare. Men ändå har jag tävlat med dem och tagit meriter. Jag ger några exempel:

Malinoisen Nitro som jag hade är nog den mest personliga hund jag någonsin har haft. När han var unghund och vi fick främmande så gick han runt och morrade i 20 minuter innan han accepterade besökaren. Trots det blev han med mycket träning en bra räddningshund och deltog på skarpa eftersök och ett SM. Och utställningschampion. Och vi hann ta ett förstapris i gamla elitlydnadsklassen. Och tävlade bruks-sök. Men nog var han lite eljest och svajig i nerverna. Och om man ska avla på en hund så är ju tanken att föra aveln FRAMÅT, eller hur? Så det blev inget.

Schäfern Zeke var grymt bra mentalt. Fick höga poäng på korning. Härlig motor. Rolig att jobba med. Vi hann ta ett cert i elitklass spår. Han blev en duktig räddningshund och deltog på skarpa eftersök och två SM. Han hade nog kunnat föra aveln vidare. Men han var för vanlig. Och inte alls särskilt snygg. Schäfrar finns det gott om. Det är hård konkurrens. Så det blev inget.

Portugisiska vattenhunden Trassel, som är 15 år och lever pensionatliv hos mina svärföräldrar, blev Svensk lydnadschampion. Tävlade bruks spår. Och gjorde en imponerade MH. ”Det är ju som en riktig brukshund” utbrast domaren. Men på utställning var han bara halvsnygg, vi tog inga cert. Så det blev inget.

Vorstehn Hagel hade som valp ett av de största navelbråck jag någonsin sett. Så det var klart redan då att det inte skulle bli någon avel med honom. Dessutom är han nog i mjukaste laget för att föra aveln FRAMÅT. Men en enorm arbetslust och förighet. Jättehärlig att träna med. Vi tävlar i högsta NW-klassen, han är rallymästare och snart även lydnadschampion 😉 Men vi har för få jaktmeriter. Det blir ingen avel här heller.

Så kom då grosser münsterländern Skott. Smart som bara den. Snygg som bara den. En näsa för fågel som imponerade på många. Lite blyg, enda nackdelen. Men inte värre än att det gått att träna till. Så jag började tänka på framtiden. Att om vi ”bara” fick några meriter så skulle jag kanske sen kunna jobba vidare med en son efter honom. Det vore sååå häftigt. Men det sket sig ännu en gång. D-höfter. Så det blev inget.

Jag tappade lusten. I ett par dagar. Sedan var det dags att skärpa sig. Jag har ju som sagt hittills aldrig tävlat för att locka tikägare. Varför skulle jag göra det nu? Jag gillar ju att tävla för att det är kul att sätta mål och se hur långt man kan komma. För att det blir en tydlig måttstock på vad man faktiskt uppnått. Ju högre man har kommit desto bättre är man. Faktiskt. Visst kan man träna hund bara för att det är kul att träna och vara väldigt skicklig ändå. Men jag triggas av att få visa upp vad vi kan, låta min hund briljera och jag blir så oerhört stolt de gånger allt funkar och vi lyckas.

Så nu har jag deppat klart. Nu har jag bestämt mig. Jag och Skott ska gasa på och se hur långt vi kommer. Kanske får vi lite färre år på oss att göra allt kul, men kul ska vi ha!

Nästnästa helg ska vi på fjällträningskurs hos Mattias Westerlund, Hundskolan Vision. Just när jag fick beskedet om D-höfterna blev jag tveksam. Vi ska åka skidor i två hela dagar och hundarna ska söka fågel på fjället. Hur kommer det att gå? Blir Skott sliten? Får han ont? ”Men herregud han har ju inte det minsta ont idag och är i god form. Passa på att göra det här nu, om några år kan det vara för sent” resonerade jag med mig själv. Så vi drar iväg.

Jag har bokat tid med Tomas Forsberg, hundfysioterapeut, i slutet av mars för att få en professionell bedömning av Skott. Jag vill veta i vilken form han tycker att Skott är idag. Finns det brister vi kan stärka upp? Finns det specialövningar som vi kan göra för att träna musklerna runt höfterna extra mycket? Vad kan vi göra och ska vi undvika nåt? Kan jag köra kickspark med honom? Dra däck? Sånt känns bra att ta reda på.

Sen har jag gjort en sak till. Jag har redan nu anmält oss till ett eftersöksprov i juli. I öppen klass. Det är alltså som ett för-prov innan man deltar på jaktprov. Sedan kommer de båda proven att summeras och så får man se om det räcker till tredjepris, andrapris eller ett förstapris. Det kändes viktigt att anmäla oss. Det gör att jag har ett mål, att jag spottar i nävarna, har något att träna för. I höst blir det mycket fokus på jaktprov. Jag har faktiskt gjort en deal med en annan grosser-ägare. Den som först tar ett förstapris på jaktprov ska bjuda den andra på champagne. Det kan ta en stund … men det blir härligt när det inträffar. Inte om … 😉

Vi ska förstås jaga på riktigt också. Gud vad jag ser fram emot det. Nu i april-maj ska jag dra igång värsta skjuttränar-projektet så att jag träffar ALLA fåglar som Skott och Hagel hittar i höst.

Plus att vi tränar och tävlar Nose Work förstås. I slutet av mars hoppas jag att Skott får vara med på sin första Nose Work-tävling. Sååå spännande det ska bli. Han är väldigt annorlunda jämfört med Hagel. Lite ung. Stundtals briljant. Stundtals väldigt disträ.

Och så ska vi ta ett till kvalificerat resultat i fortsättningsklass så vi kommer upp i avancerad klass i rallylydnad. Och så ska vi starta i klass 1 i lydnadsklass.

Så livet är ändå precis som vanligt. En massa roliga och utmanande saker som väntar. Spännande tävlingar och prov som förhoppningsvis går bra och leder till meriter. Utan att vi för den skull för aveln FRAMÅT. Men vi för oss själva framåt. Vi samlar på oss roliga minnen erfarenheter och kunskap. Det är det viktigaste, eller hur?

/Susanne

När ett sms kan vända ens humör helt och hållet

Publicerat den oktober 24, 2017 av Rackarungarnas HundskolaLämna en kommentar

Det var några kvällar sedan. Jag satt i soffan och var sliten. Det hade varit mycket. Både jobbmässigt och på den privata fronten. Min pappa ligger på lasarettet och det är inte så bra med honom faktiskt.

Så plingade det till i telefonen. Det stod: ”Tack Susanne för alla tips. Ellabella tog diplom ikväll och vann med 99 poäng.” Det var från Mona Viklund som gått min senaste rallylydnadskurs med sin havanais Pepsi med sikte på att utveckla sig i nybörjarklass och fortsättningsklass. Hon skrev sedan:

”Det som gjort mest skillnad är följsamheten och stabiliteten. Alla tips som jag fick till Pepsi använde jag på Ellabella. Och att jag använt massor av korv. Wow vilket resultat det blev.”

Gissa om jag blev glad! Så roligt när träningen och kurserna ger sådan snabb effekt. Mona Viklund är verkligen vass på rallylydnad. Hon har tävlat mycket men jag tyckte mig se att hon fastnat i att träna tävlingsmässigt. Hon gick hela rallyrundor med endast få muntliga beröm och ingen godis, fastän man faktiskt får ÖSA muntligt beröm över hundarna på rallytävlingar. Det hade fått hundarna att sloka. Det blev liksom alltid så långt till belöning att de inte riktigt kunde förstå vad de hade gjort rätt.

Under kursen har vi fokuserat på glädjen, det är ju därför vi håller på. Vi har fokuserat på att belöna OFTA och PRECIS när hunden gör rätt. Det gör att följsamheten ökar, hunden blir mer alert och beredd på sin belöning.

Mona har varit duktig och lyhörd. Hon har jobbat hårt för att belöna oftare, både muntligt och med favoritgodiset. Så roligt att det gav sådan effekt. Så roligt att få ett sådant sms när man behöver det som bäst. Tack Mona.

Här kan du läsa vad Mona skriver på sin hemsida: http://www.monvikskennel.se/412591895

/ Susanne

Nu blev jag faktiskt sur – men jag reser mig igen

Publicerat den maj 15, 2016maj 15, 2016 av Rackarungarnas HundskolaLämna en kommentar

Jag är precis hemkommen från en rallytävling i Luleå. Återigen har jag lärt mig något – som jag tänkte dela med mig av. Så kanske du också kan tänka på samma sätt när det skiter sig på tävling och du har surat ihop?

Jag tävlade med siberian huskyn Flinga i nybörjarklass – för fjärde gången. Hittills har vi inte lyckats få ett kvalificerat resultat, vi har hamnat kring 58 poäng.

Jag tävlade även med min vorsteh Hagel. Vi har klättrat ganska snabbt då han har en bra grund från lydnadsklasserna sedan tidigare. Vi hade med oss två kvalificerade resultat i fortsättningsklass och ville gärna ha ett till så vi kunde börja träna för avancerad klass.

Åter till Flinga. Jag har berättat det förr och drar det igen ifall du missat – vi började alltså träna rallylydnad i december. Flinga är nio år och har hittills ”bara” varit slädhund. Jag vill berätta det bara för att visa att det aldrig är för sent att lära gamla hundar sitta – nåja, resultaten hittills på tävlingarna har väl inte direkt gjort att domarna ramlat baklänges av imponering – men vi hamnar i alla fall på plus och hon har lärt sig att sitta. Typ.

Efter senaste tävlingen i Umeå då vi landade på 58 poäng tog jag mig en funderare. Varför blir det inte ännu bättre? Vad är det som går snett? Min analys landade i att vi behöver träna mer på störningsdofter i marken, vi får mycket avdrag på grund av nosande, tappad koncentration och kontakt. Plus att vi borde skärpa oss när det gäller momentet sitt–stå, nu får vi ta och lära oss det ordentligt och inte bara gå på chans tyckte jag.

Så jag har tränat i RackArenan – det mest spännande stället i världen när det gäller intressanta dofter. Där har måååånga vovvar sprungit runt, kissat, bajsat och busat. Där är måååånga godisar tappade.

Träningen har gått bra. Vi har kunnat genomföra våra rundor med stor koncentration och Flinga kunde till och med sitt–stå tre gånger på raken innan jag åkte till dagens tävling i Luleå. Så jag hade hopp.

Men jag märkte att hon tyckte det var jobbigt bara att vara utanför inomhuslokalen. Där fanns ju andra hundar hon inte sett förr och hon reste lite ragg bara av ovanan. Jag gick runt, runt till dess raggen lagt sig och hon anpassat sig. Hon kunde slappna av och lyssna.

Sedan gick vi in. Där fanns en riktigt intressant matta att sniffa grundligt på. Tur att jag hade gått in i hyfsad tid. Flinga fick sniffa av den och vi vandrade runt till dess jag såg att hon funnit sig i den nya miljön. Då började jag testa några rallymoment. Gick rätt bra. Jag testade momentet sitt, ett steg fram, två steg fram, tre steg fram flera gånger eftersom det var den första skylten efter startskylten. Gick verkligen finemang. Jag hade hopp.

Så var det vår tur. När jag gick över startlinjen började strulet. Jag jobbade stenhårt men kände irritationen stiga. Jädra hund, nu var hon helt ofokuserad igen. Hon blev liksom seg och kollade publiken. Kunde inte sitt längre. Inte fot heller. Eländet fortsatte i cirka fyra skyltar, sedan fick vi svänga från publiken och då kände jag att hon liksom var med i matchen igen. Skönt. Hon gjorde faktiskt ett riktigt fint sitt–stå, det kändes kul. Lite mer strul blev det, men inte lika illa som längs publiken.

Fast när vi gick passerat målskylten och gått ut var jag sur. Visst – jag berömde henne och gav henne godis men jag var sur och besviken. Hur svårt kunde det vara att behålla koncentrationen som hon hade före startlinjen till även efter startlinjen? Jag kände för att skita i allt fortsatt tävlande med Flinga. Det spelade ju ingen roll vad jag gjorde.

Men så började jag fundera. Varför sket det sig även den här gången? Vi hade ju tränat på störningsdofter? Och hon hade faktiskt fixat sitt–stå jättefint. Och spiralen. Men varför strulade det så in i bängen där i början? Då slog det mig – publiken! Det hade vi ju inte tränat på – förutom de tidigare tävlingarna.

När jag kom på det började humöret vända. Nu hade jag ju något konkret att ta på. Men hur sjutton tränar man på att ha publik? Jag tänker att jag kanske kan be några kursdeltagare stanna kvar några gånger så får jag och Flinga köra några moment medan publiken står och sitter bredvid, pratar och gärna käkar hamburgare under tiden.

Vi kan också köra några pass på torget i Skellefteå. Det skulle vara ruggigt bra träning. Lite pinsamt men jag får väl trycka upp någon tröja: ”Ring inte vitrockarna – jag tränar bara inför tävling” eller något sådant.

Det visade sig att vi hamnade på 61 poäng, vilket är det högsta vi hittills fått. Så vi gör ju en lååååångsam förbättring.

Efter det var det dags att köra Hagels runda i fortsättningsklass. Så underbart det var! Så härligt det är när allt stämmer. När hunden är med – hela vägen. När hunden knappt kan hålla tyst för att han tycker att det är så roligt. Vi hamnade på 89 poäng och har därmed fått vårt rallylydnadsdiplom i fortsättningsklass. Nu är det avancerad klass som gäller.

Och nybörjarklass igen då med Flinga. Med publik. Det ska gå! =)

/ Susanne

Rallyträning i busväder

Publicerat den april 25, 2016 av Rackarungarnas HundskolaLämna en kommentar

Sara Häggström och Frost i 8:ans frestelse.

I förmiddags träffades jag och Sara Häggström för att träna rallylydnad i RackArenan. Vi behövde lite störningar i form av spännande dofter från andra hundar och inne i RackArenan är det gott om den varan =)

Först gjorde vi en bana med skyltar från fortsättningsklass. Sara tränade med sin havanais Frost och jag med min vorsteh Hagel. Det blåste och trots underställ, mössa och vantar kändes det svalt.

Efter ett par rundor gick jag hem med Hagel och hämtade siberian huskyn Flinga istället. Då var det som om vädret anpassade sig efter hennes namn och det började snöa i blåsten. Här kan du se en film när Sara och Frost stretar på i snöyran.

Vi kämpade på och gjorde våra rundor. Det går sakta bättre med Flinga. Hennes största svårighet är att komma ihåg att hålla sig i fotposition under och mellan momenten. Skyltarna i sig fixar hon ofta bra, men däremellan är minnet kort men intensivt =)

Det var liksom ett ”dubbelträd” som sprack.

Just som vi höll på small det rejält i närheten av Rambobanan. Det lät som ett pistolskott men jag var lur att det var något träd som protesterade i blåsten. Mycket riktigt – kort därefter föll en rejäl tall rakt över Rambobanan och missade precis A-hindret. Så nu har vi helt plötsligt fått en till attraktion att klättra på! =)

/ Susanne

Det är så härligt att se hans glädje

Publicerat den april 10, 2016 av Rackarungarnas HundskolaLämna en kommentar

Det blev tredjeplats och rosett efter Hagels första runda.

Jag är just hemkommen från söndagens rallytävling i Umeå. Gud vad roligt det är!

Först var det nybörjarklass där jag fortfarande kämpar på med nioåriga siberian husky-tiken Flinga. Vi började ju träna rallylydnad i december, före det var ju hon ”bara” en slädhund.

Flinga är redo för start. Rätt suddig bild tyvärr.

Med tanke på den korta tid vi faktiskt tränat så är hon rätt duktig. Men hon saknar den där grundlydnaden, hon har ingen stabil grundposition och om jag inte stöttar/påminner henne hela tiden så kan hon närsomhelst knalla iväg från sitt fotgående och komma på att hon ska göra något annat. Så det är en liten utmaning.

Men vi tränar på och en dag ska vi klara ett kvalificerat resultat. Idag blev det 58 poäng igen, det är däromkring vi brukar ligga. Vi är ju på plussidan i alla fall! =)

Så här såg första banan ut i fortsättningsklass.

Så här såg en av banorna ut i fortsättningsklass. — Så här såg den andra banan ut i fortsättningsklass.

Med min vorsteh Hagel, som nu startade för första gången i fortsättningsklass, kan jag slappna av mer. Han vet var han ska vara och har en mycket bredare grundträning. Det gör att vi kan fokusera riktigt hårt på att göra varje skylt perfekt. Ibland lyckas vi. Ibland blir det lite missförstånd.

Här är en film från min och Hagels första runda.

Idag gjorde vi två rundor. Det blev 86 poäng på båda!? Snacka om en jämn nivå =) Det härligaste tycker jag är att se hans glädje och hans fokus. Han verkligen njuter av att se min uppskattande blick och höra att han är duktig. Det var nog extra skönt idag att få slippa lillvalpen där hemma och bara få ha matte för sig själv! Det tyckte jag med! =)

Här är en film från min och Hagels andra runda.

Avslutar med att tacka Skellefteås rallytjejer för en härlig dag med god stämning! Det är kul att få vara med i ett gäng och dela varandras med- och motgångar. Stort tack till Julia Mellquist som filmat mina rundor. Nu siktar vi mot nya tävlingar!

/ Susanne