Får man jaga sengångare istället?

Fågeljakten är igång. Åh, vad jag var peppad dagarna före. Det riktigt pirrade i benen. Jag tycker ju att jag har lärt mig så mycket för varje år. Allt eftersom har både jag och hundarna blivit mer slipade.

Först hade jag ju vorstehn Hagel som jag jagade med. Min första jakthund. Helt färska var vi båda två. Två rookisar som ska lära varandra typ. Gick väl sådär. Jag gick miltals i fel skog där det inte fanns fågel men en massa jä-la älgar. Snart trodde Hagel att han var älghund.

Jag gick med bössan i en ryggsäck. Måste skratta åt det nu. Hur sjutton trodde jag att jag skulle hinna fälla nåt med bössan där bak? Säkert var den oladdad också. För jag hade ju sett på film hur hundarna stod så fint så att föraren hade gott om tid att ta fram bössan, ställa sig på ett bra ställe och sedan säga JA till hunden och sedan flög fågeln upp, man ropade stanna till hunden och ”pang” så trillade fågeln ned och strax därefter kunde man säga apport och hunden hämtade pippin. Vet du – hela det där scenariot har hittills aldrig hänt. Alltid har det varit minst fem undantag från regeln och jag har blivit lika överraskad av dem alla.

Dessutom hade Hagel av en viss anledning, som jag ska återkomma till en annan gång, lärt sig att han inte behövde stå för fågeln utan kunde rusa på pippisarna på en gång – som en cocker spaniel eller så. Fast skillnaden om man har en cocker är att den jagar nära sin ägare, inom skotthåll. Hagel är ju en vorsteh, så han jagade typ 100 meter bort på detta vis. Sjasade upp fåglarna hela tiden. Inte en chans att hagelbössan nådde dit heller.

Nu har han lärt sig – här står Hagel så fint för fågel.

Men sen fick vi hjälp, jag ska återkomma om det också i det kommande inlägget, och efter det fattade Hagel att han skulle stå för fågel så att morsan fick en sportslig att nå med bössan. Men då ska man ju ändå helst vara i en skog med fågel. Och det lyckades jag med först ett par år senare.

Nu har jag alltså äntligen hittat ett par ställen med bra med fågel. Och hunden har lärt sig att stå för fågel. Då har vi bara några detaljer kvar. Det är träd i skogen. Till 99 procent har dessa träd varit i vägen när jag ska skjuta fågeln. Fast ibland har det inte varit träd just där fågeln gått upp. Då har vi haft problem med en liten detalj till. Att jag är en sådan seg skytt som missar om inte pippin sitter blick stilla. Och vet du – pippisar sitter skitsällan blick stilla! De flyger supersnabbt! Och skriker och väsnas så jag blir alldeles vimsig i mina hörselkåpor och inte vet åt vilket håll jag ska vara beredd.

Här är jag och min grosser münsterländer Skott.

Eftersom jag är så proffsig på det här med fågeljakt så kom jag på att jag nog borde köpa en till stående fågelhund. Jag har ju verkligen imponerat med den första. NOT. Så då blev det en grosser münsterländer vid namn Skott. Visst är det kul att jag döpt dem till Hagel och Skott? Med tanke på hur få hagel och skott som faktiskt har avlossats? Är jag inte finurlig så säg?

Här är Skott ute på sök.

Med Skott har jag i alla fall gjort lite mer rätt från början. Jag har tagit hjälp av rätt personer, varit i skog och fjäll med fågel och tränat en massa stanna och annat som en stående fågelhund behöver. Men jag glömde en detalj. Skyttet är fortfarande uselt. Jag blir typ lika förvånad varje gång det flyger upp en fågel. Som idag. Plötsligt flög det upp typ tio fåglar. Hälften av dem flög bortåt. Men tre-fyra kunde komma inom skotthåll. Vilken är bäst? Vilken är bäst? Vilken är bäst? Hur fan ska jag hinna se vilken av dessa som kommer att flyga i bäst skotthåll? Det är ju helt omöjligt. Och så ska jag hinna få stopp på hunden också. Ptroooo. Stopp. Stanna. Jisses.

Och när jag åker hem så knatar en jaktbar fågel över vägen. Mitt framför bilen. Bara för att retas.

Retsticka!

Många gånger har jag varit nära att ge upp. Jag är nog inte skapt för det här med stående fågelhundsjakt. Jag ska nog hålla mig till Nose Work där gömman faktiskt ligger kvar där man lagt den och inte flaxar iväg när man närmar sig. Eller spår. Spårpinnarna skriker inte och väsnas när jag kommer nära.

Men så tittar jag tillbaka. På allt som jag lärt mig. Trots allt. Jag har lärt mig att gå i rätt skog. Jag har lärt mig läsa terrängen och förstå var fåglarna brukar gömma sig. Jag har lärt mina hundar grundläggande fågelhundsdressyr. Jag är en jävel på att orientera och hitta tillbaka till bilen. Jag har faktiskt fått ett par fåglar med mig hem.

Men jag är fortfarande en usel skytt. Det ska jag fixa till nästa höst. Om det inte funkar då heller så kan jag ge upp då. Eller får man jaga sengångare?

Men i morgon ska jag och Skott vara med på jaktprov. Det ska bli sååå spännande. På jaktprov behöver jag ju inte skjuta själv. En duktig skytt är med. Bara det gör ju att våra chanser ökar typ 1000 procent! Håll tummarna. =)

/mvh Susanne

Vad jag lärde mig från mina misstag

I helgen var jag och min dotter Lovisa på vår första officiella Nose Work-tävling i Umeå. Jag ska berätta vad som hände så du kan norpa alla tips och kanske slippa göra en del dumheter själv när du ska tävla.

Vi åkte dit redan på fredag eftermiddag. Bara det är ett smart drag, att inte kliva upp skittidigt på lördagsmorgonen och åka till tävlingsplatsen. Utan landa i den nya miljön, ta några promenader och känna lugnet.

På lördag var det så dags för samling och kontroll av viktiga papper som doftprovsdiplomet, vaccinations- och medlembevis. Jag och Lovisa hamnade i olika grupper. Min grupp började med behållarsök och utomhussök. Lovisa började med fordonssök och inomhussök. Vi hängde med domarna på varsin banvandring. Där gjorde jag första misstaget.

Delar av behållarsöket på lördag. Alla lådor syns inte.

På behållarsöket var lådorna upplagda i fyra smågrupper, samt fyra spridda kartonger på ett ställe och tre spridda kartonger på ett annat ställe. Det jag gjorde rätt var att jag bara planerade hur jag skulle gå för att se till att söka av alla kartonger. Jag tänkte INTE på i vilken låda doften sannolikt skulle gömmas.

Sedan tittade vi på utomhussöket, se film ovan. Ett knepigt område med en stor sten, två thujor, en lyktstolpe, en gärdsgård, en upp och ned-vänd balja på hjul. Lite trångt och smalt. Vad jag gjorde fel här var att jag glömde tänka strategi. Jag tänkte på var jag skulle ha gömt doften om jag vore domaren. Det syns till och med på filmen. Jag såg några spännande ställen runt och under stolpen, och funderade på om doften kunde vara på gärdsgården. FEL! Tänk inte så. Jag skulle BARA ha tänkt på hur jag skulle gå för att se till att min hund Hagel skulle söka av allt. Det skulle visa sig vara avgörande.

När det var vår tur att tävla gick behållarsöket bara fint. Lite lurigt var det dock att lådorna låg på ett trallgolv, en dansbana. Doften från rätt låda kunde sjunka mellan spjälorna och dunsa på en låda intill. Sådana gånger är det bra att avvakta en mikrosekund och se om hunden tvärändrar sig när den hittat doften. Låt den bestämma sig vilken låda som är rätt. Om du hinner liksom =)

Sedan var det dags för utomhussöket. Vi satte igång och Hagel drog bort mot stenen och stolpen. Mot de ”bra” gömmarställena alltså. Han visade en del intresse men kunde inte reda ut det. Han undersökte gärdsgården noggrant men släppte det. Sedan hamnade vi bakom en stor thuja som han nästan klättrade in i. ”Har de verkligen gömt doften inne i thujan? Det var lite coolt i så fall” funderade jag. Hagel vindade mycket uppåt så plötsligt blev jag lur på att de gömt doften högt på stolpen istället. Att vinden svepte med sig doften från stolpen och in i thujan. Men Hagel visade inget intresse för stolpen heller. Mystiskt.

Var kunde då doften vara? ”30 sekunder kvar” hojtade tidtagaren. ”Ingen panik nu”, tänkte jag. Var har du inte varit? Var har hunden haft mest intresse? Thujan. Så vi drog till stora thujan igen. Och tiden gick ut. Skit också. Vilken skitstart. Jag som så gärna ville ha diplom – alltså hitta alla fyra gömmorna på samma tävling. Men redan nu var den chansen förbi. Domaren bad mig stanna upp på ett ställe och vips så vindade Hagel in doften mot en stugvägg som var direkt till höger i området. Herregud! Där hade jag ju inte ens varit! Jag hade liksom aldrig sett stugväggen. Vilket jädra pucko. Och du vet varför jag missade hela stugväggen? Jo, för att jag spanade efter bra gömmarställen på banvandringen och inte tänkte på hur jag skulle få med mig hela området. Gissa om jag grämde mig. Men gissa om jag lärde mig något? Plus att jag MÅSTE tänka till bättre om Hagel siktar högt när han sniffar. Som när han var inne i thujan och härjade. Då vindade han ju upp doften från stugväggen, vinden kom direkt därifrån. Det borde jag ha fattat. Men det sket sig.

Strax därefter kom Lovisa och meddelade att hon också bara fått med sig en gömma av två. Vi får ju inte, och VILL inte, snacka så att man avslöjar för mycket om områden som den andra ännu inte sökt. Absolut roligast och bäst är att komma med rent sinne utan några aningar. Men vi vill ju ändå berätta om det gått bra eller dåligt. Lovisa berättade att fordonssöket gått bra men inomhussöket blev inte godkänt. Hennes cavalier Gizmo bedömdes ha markerat för långt ifrån gömman. Surt. Men så blir det ibland.

Vi deppade lite över att diplomchansen redan var borta. Men efter lunch hade vi peppat upp oss igen för de nya söken. Nu skulle vi byta område och nu kunde vi ju slappna av på ett annat sätt och se till att verkligen göra bra jobb med våra hundar.

Så här såg fordonssöket ut. Streckade linjen visar hur jag gick, och hade tänkt fortsätta gå om vi inte hade hittat doftkällan.

Vi inledde med banvandring igen. Nu hade jag bestämt mig: tänk BARA strategi – inte var doften kan vara gömd. Fordonssöket bestod av två parkbilar, sådana där som man åker runt på campingar med och fixar olika saker. De stod placerade på det sätt som du kan se i bilden ovan. Jag kollade vinden och planerade min strategi. Nu gjorde jag allt rätt.

Inomhussöket var i en campingstuga. Direkt till vänster en diskbänk, i mitten bord och stolar, en soffa mot bortre väggen och två våningssängar längs högra väggen. Bara att jag kan beskriva det så här vittnar om att jag tänkte strategi och inte gömmans placering. BRA!

Så när det var min och Hagels tur att söka följde jag min plan på fordonssöket och vi hittade gömman utan problem. Sedan gick vi till inomhussöket och jag lät honom stå och vinda in vid dörren. Han vindade åt vänster, mot diskbänken och jag lät honom undersöka det. Jag såg direkt att han hade vittringen där men den var svårt att lokalisera exakt, den var bakom en skåplucka. Hagel hade inte ro att bestämma sig redan nu utan ville trampa vidare. Han fick springa ett varv runt bordet sedan återkom han till doften och bestämde sig. ”Markering” sa jag och fick bekräftelse på att det var rätt. Så skönt! =) Vi fick mycket beröm av domaren för att Hagel vindade in doften så snabbt, att jag inte sa markering på en gång utan lät honom ta ärevarvet runt bordet och återkomma när han ”blåst ur nosen” som domaren uttryckte det.

Jag var rätt nöjd med dagen även om jag grämde mig för missen på utomhussöket. Men gjort är gjort, det enda man kan göra är att dra lärdom och bli bättre.

Det jag var nöjd med var att jag under hela dagen klarat mig från att vara ”tidshysteriker”. Det är en fälla som jag föll i från början. Att det var så viktigt att få snabba tider för att hamna på pallen. Men nu har jag lärt mig att inte tänka så. Diplomet är ju viktigast just nu. Att få diplom i Nose Work kan liknas vid att kvalificerat resultat i rallylydnad. Jag kan hamna sist och vara nöjd bara jag har fått mitt kvalificerade resultat. För efter tre kvalificerade resultat får man börja i nästa klass. Och efter tre diplom i Nose Work blir du uppflyttad till nästa klass.

Behållarsöket gick bra för Lovisa. Men även för henne blev gömman i stugväggen för knepig. Så vi lade den här dagen bakom oss och laddade för nästa istället.

På söndag var vi i samma grupp. Behållarsöket bestod av endast tolv lådor, uppställda som ett Y. Det såg enkelt ut. Fanns det någon hake? Inte tänka så nu. Bara fokusera på att alla lådor blir avsökta.

Behållarsöket på söndagen.

Utomhussöket var en minigolfbana, se filmen nedan. Hur sjutton skulle man tänka strategi här? Jag såg tegelstenarna och bestämde mig för att följa ytterkanterna på dem runt och sedan ta mittenområdet på slutet. Hagel skulle få vinda in och välja om vi skulle börja åt höger eller vänster.

Behållarsöket gick bra och snabbt. Skönt. Nu gällde det utomhussöket. Nu ville jag inte tabba mig igen. Vi hade tre minuter på oss. Jag bad tidtagaren ge en extra tidsangivelse på när det var en minut kvar. Hade vi inte hittat något då skulle jag backa runt och se till att söka av allt igen – var min plan.

Vi stod vid startlinjen, Hagel vindade in och vänster och jag släppte fram honom utan att ens ge ett kommando. Han visste var han skulle. Han drog uppför den lilla kullen på banan och stannade till vid rännan där bollen ska trilla ned. Jag såg att han hade doften till höger i rännan men jag ville inte förivra mig och ropa markering direkt. Hagel stannade till vid en en annan sorts doft som var intressant, typ en decimeter från det ställe som jag trodde var rätt. Jag avvaktade och sa ”nosa”. Då släppte han störningsdoften och återgick till den rätta doften till höger i rännan. ”Markering” sa jag och det var rätt! Så himla skönt. Vi var med i matchen nu. Fortfarande hade vi chans på diplom!

Strax därefter kom Lovisa ut från samma sökområden och var lika glad. Även Gizmo hade löst det snyggt och fint. Så roligt. Nu var det två glada brudar som gick för att äta lunch.

Lovisa och Gizmo.

Efter lunch var det banvandring för fordonssök och inomhussök. Fordonen stod nu bredvid varandra. Ena fordonet var en släpvagn. Det andra fordonet var samma som igår, den som hade haft doft på sig. Märkligt. En tävlande påpekade det men domaren sa bara att ”Ja, den är med igen”. Hmm. Vad skulle man dra för slutsats av det? Men jag stoppade mig där. Inga sådana funderingar om var doften är gömd. Bara tänka strategi. Så jag bestämde mig för att börja med det vänstra fordonet och sedan gå över till det högra, ungefär samma upplägg som dagen innan.

Inomhussöket var i en annan campingstuga. Samma diskbänk på vänster sida, bord och något färre stolar, soffan i hörnet nu, samma sängar på höger sida. Bra, då kör vi.

Jag gick fram till första fordonet och satte igång Hagel. Jag backar med honom vid fordonssök eftersom han ofta är så het så han lätt kan missa doften om han får springa på. Vi backade framsidan, bortre långsidan, baksidan och andra långsidan på släpet. Där såg jag att han fick in doften. Men Hagel betedde sig märkligt. Vindade liksom uppåt mot gallret på släpet. Då slog det mig. Han gör ju som han gjorde dagen innan i thujan! Doften är alltså inte här utan troligen på det andra fordonet, vinden kom ju därifrån. Så jag gick snabbt över till det andra fordonen och strax därefter hittade vi gömman. Snyggt – om jag får säga det själv. Så glad att jag kunde läsa min hund och fatta vad han höll på med.

Så var det inomhussöket. Vi stod vid tröskeln ett tag och Hagel fick vinda in och se om han fick in någon doft. Jag släppte iväg honom och han drog vänster, snabbt runt bordet och sedan tvärnit vid sängarna. ”Markering” sa jag och fick bekräftelse på att det var rätt. Jippie! Vårt första diplom! Vilken superhund jag har alltså.

Första diplomet! Sååå nöjd!

Lite senare får jag höra Lovisas resultat. Gizmo hittade doften på fordonssöket men lade upp tassarna på fordonet några gånger. Det hade gett tre fel. Ett felpoäng för varje gång som tassarna hamnade på fordonet. Det hade lett till maxtid och inga poäng. Det innebar alltså att ett moment var borta. Inget diplom. Inomhussöket hade gått fint, men det kändes så snöpligt med fordonssöket.

Vi grunnade på det där med tre fel. Enligt reglerna får man ju diplom om man hittar alla fyra gömmorna på tävlingen och sammanlagt har som mest tre fel. Varför hade det då blivit maxtid och inga poäng på fordonssöket? Hade Lovisa och Gizmo kanske fått ännu fler fel än tre utan att domaren berättat det? Vi läste reglerna: ”Momentet avbryts om ett ekipage tilldelas fler än tre fel ur kategori 1 (alltså tassar på fordon till exempel). Ekipaget tilldelas maxtid och får behålla tidigare erhållna poäng i det aktuella momentet.” Bedömningen som Lovisa och Gizmo fått verkade inte stämma med hur det stod i reglerna. Men vi kunde mycket väl ha missat något. Kanske det fanns någon annan regel som sa att om alla tre fel kommer i samma moment så blir det kört eller något sådant? Eller så hade de som sagt kanske fått fler fel än tre?

När domaren kom in så tog vi upp detta. Vi vill ju gärna lära oss för framtiden, så vi vet vad som gäller. Domaren förklarade att det var tre fel och inte fler. Det hade blivit en miss som nu justerades. Det gjorde att Lovisa och Gizmo faktiskt klarade sig och också fick sitt första diplom. Så himla kul. Även om vi noterade att vi måste träna mer på att inte sätta tassar på fordonen. Onödigt att det ska behöva bli så här spännande!

Nästa helg åker jag och Hagel själva till Sundsvall och tävlar Nose Work. Då lär vi oss säkert en massa nya saker!

/ Susanne

 

Rallyträning i busväder

Sara Häggström och Frost i 8:ans frestelse.
Sara Häggström och Frost i 8:ans frestelse.

I förmiddags träffades jag och Sara Häggström för att träna rallylydnad i RackArenan. Vi behövde lite störningar i form av spännande dofter från andra hundar och inne i RackArenan är det gott om den varan =)

Först gjorde vi en bana med skyltar från fortsättningsklass. Sara tränade med sin havanais Frost och jag med min vorsteh Hagel. Det blåste och trots underställ, mössa och vantar kändes det svalt.

Hagel är redo!
Hagel är redo!
Sara har satt igång.
Sara har satt igång.

Efter ett par rundor gick jag hem med Hagel och hämtade siberian huskyn Flinga istället. Då var det som om vädret anpassade sig efter hennes namn och det började snöa i blåsten. Här kan du se en film när Sara och Frost stretar på i snöyran.

Vi kämpade på och gjorde våra rundor. Det går sakta bättre med Flinga. Hennes största svårighet är att komma ihåg att hålla sig i fotposition under och mellan momenten. Skyltarna i sig fixar hon ofta bra, men däremellan är minnet kort men intensivt =)

Det går sakta bättre med Flinga.
Det går sakta bättre med Flinga.
Det var liksom ett ”dubbelträd” som sprack.
Det var liksom ett ”dubbelträd” som sprack.

Just som vi höll på small det rejält i närheten av Rambobanan. Det lät som ett pistolskott men jag var lur att det var något träd som protesterade i blåsten. Mycket riktigt – kort därefter föll en rejäl tall rakt över Rambobanan och missade precis A-hindret. Så nu har vi helt plötsligt fått en till attraktion att klättra på! =)

/ Susanne

Så här ser trädet ut som står kvar.
Så här ser trädet ut som står kvar.
En till attraktion på Rambobanan.
En till attraktion på Rambobanan.