Vilken rysare det blev på eftersöksprovet!

Idag har jag gjort eftersöksprov med min vorsteh Hagel och min grosser münsterländer Skott. Så oerhört spännande det var!

Först och främst ska jag snabbt förklara vad ett eftersöksprov är, ifall du inte har koll på det än. Det är ett prov som man gör innan man får starta på jaktprov, för att visa att om man/skytten klantar sig och skadeskjuter en fågel så har hunden förmågan att snabbt söka upp den. Denna förmåga testas i skogen genom ett slags släpspår av fågel. Förmågan testas även på vatten – att hunden kan simma ut och hämta en fågel och leverera den korrekt i handen sen.

I öppen klass, som Hagel och Skott deltog i, så är spåret cirka 200 meter långt och som förare får man inte följa efter i någon spårlina. Hunden ska spåra själv från en anvisad startpunkt, följa det genom cirka fyra ganska tuffa vinklar, sedan komma fram till fågeln och snabbt apportera den tillbaka till ägaren.

Här är funktionärerna på väg över till andra sidan.

Vattenprovet innebär att funktionärer står på andra sidan av ett vattendrag. Först skjuter de ett skott, sedan kastar de en fågel upp i luften som landar i vegetation vid vattnet så att hunden inte ser exakt var den hamnade. Sedan ska hunden simma över, cirka 60 meter, apportera fågel och sen simma tillbaka och lämna fågeln till föraren.

Jag brukar inte vara nervös när jag tävlar. Jag brukar mer vara laddad liksom. Men nu var jag supernervös. Jag hade drömt jobbiga drömmar om detta eftersöksprov i ett par nätter. Varför? Jo, mest tror jag att det är för att jag inte kan påverka! I öppen klass får man liksom bara en chans, ett kommando, sen ska hunden sticka iväg och klara av att ta en massa kloka beslut på egen hand. Om jag tävlar rallylydnad, Nose Work, lydnadsklass eller typ vad som helst så är jag ju ofta intill min hund och kan hjälpa/stötta/justera efter vägen. Men inte nu. Huga!

Jag har tränat hundarna riktigt mycket faktiskt. Minst ett pass om dagen de sista veckorna. Ibland tre korta pass per dag. Vi har spårat långa spår i lina, korta spår där de ska spåra och hämta fågeln på egen hand, korrekta avlämningar vid vatten, lite dirigeringar, förmågan att minnas var fågel blev kastad (jisses så kass de varit på detta!!) och att simma längre sträckor. Min stackars sambo och son har fått hjälpa till att klafsa runt i myggrika vattendrag och kastat döda fåglar.

På fredag kväll hade vi sista passet. Sedan sa jag till Hagel och Skott:

”Nu har jag gjort vad jag kan för att ni ska ha bästa förutsättningar för att klara provet i morgon. Nu är det upp till er”

De verkade inte riktigt lyssna eller förstå. Men för min egen del gjorde jag liksom en överlämning. Nu var det upp till Hagel och Skott att visa vad de lärt sig.

Vi började med spåret. Hagel var startnummer två av öppenklass-hundarna. Vi blev anvisade startpunkten och jag gjorde min vanliga rutin. Satte in spårlinan i halsbandet på ett sätt som gör att jag kan dra ut den efter bara några meter, jag får ju inte följa längre än fem meter. Parkerade Hagel vid vägkanten och gick och pillade i uppsparket där spåret börjar. Sedan gick jag tillbaka och släppte på hunden. Och hoppades på det bästa.

Hagel har ju en förmåga att vilja göra allt JÄTTESNABBT. Även spåra. Och ni vet ju hur det blir om man spårar i typ 300 km i timmen? Det går ofta för fort och blir fel. Men på sista spårträningen hade jag lagt ett jättekrångligt spår som bytte riktning typ var femtonde meter. Jag tänkte att om han hade det träningspasset som senaste minne så kanske han skulle ha vett att lätta på gasen nu på provet. Och det verkade han ha. Domaren spanade mellan träden och sa ”Han tog första vinkeln perfekt”. Puh. Nåja, det är några vinklar kvar att virra bort sig på om man vill.

Men plötsligt kom Hagel där så fint, med fågeln i munnen. Och avlämnade till mig på exemplariskt vis. Yes! Jag fick inte veta några betyg där och då men det kändes som en bra början.

Lite senare var det Skotts tur. Samma procedur. Jag parkerade honom vid vägkanten, gick och pillade i uppsparket, sedan släppte jag på honom. Jag tror att han kände av min nervositet, han blev smygande i starten, som om han nästan stod för fågeldoften. Ånej, skulle det bli strul nu? Men snart kom han igång och spårade iväg i ett bra tempo, hittade fågeln och kom tillbaka med den och avlämnade snyggt. Puh!

Nästa del var vattenprovet. Jag vet att båda hundarna är bra på att simma och apportera. Men ibland har det blivit lite rörigt på andra sidan, innan de har hittat fågeln. Jag nämnde ju att de båda är urkass på att komma ihåg var fågeln har landat, det måste jag träna mer på.

Jag ställde upp mig vid vattenkanten med Hagel. Jag sa ”stanna” och flyttade mig ett par meter bakåt. Jag får inte stå vid sidan när de skjuter skottet och kastar fågeln, det ska synas att man har stadga på hunden.

Skottet sköts och fågeln kastades. Sedan nickade domaren åt mig och jag fick kommendera ”apport”. Hagel kastade sig i med gott humör och simmade mot andra sidan. Nu var det  bara att hålla käft, vänta och se vad som händer. Inte så lätt när man vill lägga sig i och hjälpa till. Men jag höll käft. Hagel hittade fågel på andra sidan och tog sig sedan ned i vattnet igen. Det blåste ganska kraftigt och han lät sig liksom dras med i vinden vilket gjorde att han simmade ganska mycket åt ena sidan. Hmm, det här har vi inte tränat på direkt, tänkte jag. Hagel klev upp en bit bort och tog sig sedan via skogsvägen tillbaka till mig. Där levererade han fågeln på ett fint sätt. Skönt, men skulle vi få avdrag för avstickaren? Jag är ju ännu ingen expert på hur sånt här bedöms.

Lite senare var det Skotts tur. Han satt stilla i skottet och simmade ut fint på mitt kommando. Jag var så nervös att jag inte kunde titta på honom när han simmade. Jag tittade i vattnet bredvid.

När han hade typ en eller två meter kvar till andra sidan så vände han plötsligt! Shit. Vad gör jag nu? Så här har han aldrig gjort. Jag höll käft först och hoppades att han skulle få någon vittring av fågeln och vända själv. Men nej, han hade börjat simma tillbaka mot mig. Utan fågel i munnen. Inte bra. Vad kunde jag göra? Jag har rätt att skicka honom en gång till när han kommer fram till mig, men då blir det ju utan hjälpen av skottet och kast av fågel. Så det skulle bli tufft. Jag måste försöka vända honom nu. Direkt.

”Apport. Pippin. Pippin” skrek jag över vattnet.

Och Skott vände!? Jag trodde inte mina ögon och återgick till att bara hålla käft. Skott klättrade upp på andra sidan, fick vittring av fågeln, hämtade den och klev ned i vattnet igen för att simma mot mig. Jag undslapp mig en utandning av lättnad. Vilken rysare!

Kvar var avlämningen som gick skapligt ändå. Domaren berättade att han bedömde att Skott inte känt doften av fågeln och därför blivit tveksam och vänt. Men domaren var imponerad över den fina dirigeringen, att jag kunde få honom att vända igen där ute på vattnet och simma tillbaka och hämta fågeln. Jag var också imponerad – för att uttrycka mig milt! =)

Efter det var det bara att invänta den slutliga domargenomgången. Det visade sig att Hagel fick maxbetyg 10 på spåret, och likaså 10 på vattnet – den lilla avstickaren på hemvägen var ingen fara. Dessutom blev Hagel dagens bästa öppen klass-hund och fick Hederspris. Tänk att en sådan liten plakett kan vara SÅ mycket värd!!

Liten men oerhört värdefull!

Skott fick betyg 9 på spåret, hans tveksamhet i början kostade en poäng. Helt okej. Vad skulle vi få för betyg på vattnet då? Vi fick betyg 9! Wow, det trodde jag aldrig. Såååå himla skönt.

Vovvarna fick fira med smaskiga ben. Även cavalieren Gizmo fick ben, han hade ju hejat på högljutt från bilen allt vad han kunde 😉

Dessa betyg har vi sedan med oss när vi går jaktprov i skogen, på fjället eller fält. De slås ihop med betyget vi får på jaktprovet och utifrån det får man tredjepris, andrapris eller förstapris. Om man får något pris alls alltså. Och då förstår ni att det är bra att ha fått bra betyg på eftersöksdelen så man ligger bättre till sen när poängen ska summeras.

Vi firade med Kina-mat!

Så jag är såååå nöjd och tacksam. Vilka grymt duktiga pojkar jag har! Och jag är så tacksam för den hjälp som jag har fått av sambon och sonen. Så vi firade med Kina-mat när provet var klart. Nu ska jag spana in vilka jaktprov som vi kan anmäla till!

/mvh Susanne

 

 

Äntligen blev jag av med oskulden

Jag har jagat i cirka 4-5 år. Både älg och fågel. Jag har aldrig fällt något. Det har varit nära ibland. Retsamt nära. Men jag har alltid kommit hem tomhänt. Idag hände det.

Det här inlägget är som en liten avstickare från mina vanliga hundskole-inlägg. Så du som inte vill se en bild på en död fågel bör sluta läsa nu. Jag respekterar det. Jag blir själv heligt förbannad på de puckon som lägger upp bilder på misshandlade hundar och liknande på Facebook, där jag inte hinner värja mig utan får bilderna kastade i ansiktet. Bilderna sätter sig i min hjärna för alltid. Så därför meddelar jag nu att längre ned kommer det att dyka upp en bild på en död fågel. Vill du läsa om hur det gick till när jag blev av med jakt-oskulden och lyckades fälla min första fågel så fortsätter du att läsa =)

Dagen före fågelpremiären var jag ute och rekade i jaktmarkerna tillsammans med min korthåriga vorsteh Hagel samt cavalieren Gizmo. Gizmo hittade tre fåglar, Hagel en. Coolt! Gizmo blev helt frälst. När det blev fredag lämnade jag cavalieren hemma. Jag tyckte att han inte var tillräckligt skott-tränad. Men han hade räknat ut vad som var i görningen och protesterade högljutt.

Jag och Hagel traskade runt i markerna i Svarttjärn i cirka fyra timmar. Inte ett flax! Usch, så deppad jag var på vägen hem. Aldrig skulle vi lyckas. Det kändes som om det var lika bra att jag sket i allt vad jakt hette. Jag var ju helt talanglös.

Nästa dag spottade jag i nävarna igen. Nu fick cavalieren hänga med. Det kunde ju knappast bli sämre. Och det skulle ju knappast bli något skottläge heller.

Vi sökte på ett tag. Så sprang de båda framför mig och på håll såg jag hur de jagade upp tre skogsfåglar. Två flög iväg men en satte sig i en björk. Jag såg den och tänkte – det kommer aldrig att gå men jag testar. Jag smög fram emot den. Jag ropade in hundarna som skuttade omkring och sökte efter fåglarna. Sakta smög jag närmare, men ändå väldigt öppet. Jag tänkte att fågeln ser mig säkert. Den skulle garanterat flyga iväg. Men jag måste ju testa i alla fall. Till slut var jag inom skotthåll. Fågeln satt kvar. Gizmo sprang runt mitt framför mig. Det skulle ju inte bli bra om jag sköt nu och han i princip stod under bössan. Det kunde bli en för häftig smäll. Åh, snälla pippi sitt kvar nu. Jag lirkade Gizmo bakom mig. Och sedan siktade jag. Pang! Fågeln stöp baklänges och ned i blåbärsriset. Jag sprang fram och hittade den. Den sprattlade några gånger och sedan blev det tyst och lugnt. Hundarna hade hängt med och fick testa att hålla en varm fågel. Vilken upplevelse! Jag var så exalterad. Vilken grej! Fågeln hade inte flaxat iväg utom räckhåll – som vanligt. Jag hade inte missat – som vanligt. Jag hade fällt min första fågel! Fantastiskt – inte sant?

Efter det var jag så lycklig. Det kom en regnskur men den märkte jag knappt. Jag lunchade och gick flera kilometer till för att kolla av ett annat bra ställe. Två fåglar flaxade iväg utom skotthåll. Synd. Men vadå? Jag hade fällt min allra första lilla orrhöna. Såååå vacker.

Trötta och blöta.

Tillbaka vid bilen fotade jag hundarna. Blöta och trötta. Men riktigt nöjda.

Sällskapshunden som blivit jakthund.

Nu har vi vilat och ätit middag. Men jag ser på cavalieren Gizmo att han är rätt sliten än! =)

Det syns på ögonen att han är rätt trött! =)

/ Susanne

Vad jag lärde mig från mina misstag

I helgen var jag och min dotter Lovisa på vår första officiella Nose Work-tävling i Umeå. Jag ska berätta vad som hände så du kan norpa alla tips och kanske slippa göra en del dumheter själv när du ska tävla.

Vi åkte dit redan på fredag eftermiddag. Bara det är ett smart drag, att inte kliva upp skittidigt på lördagsmorgonen och åka till tävlingsplatsen. Utan landa i den nya miljön, ta några promenader och känna lugnet.

På lördag var det så dags för samling och kontroll av viktiga papper som doftprovsdiplomet, vaccinations- och medlembevis. Jag och Lovisa hamnade i olika grupper. Min grupp började med behållarsök och utomhussök. Lovisa började med fordonssök och inomhussök. Vi hängde med domarna på varsin banvandring. Där gjorde jag första misstaget.

Delar av behållarsöket på lördag. Alla lådor syns inte.

På behållarsöket var lådorna upplagda i fyra smågrupper, samt fyra spridda kartonger på ett ställe och tre spridda kartonger på ett annat ställe. Det jag gjorde rätt var att jag bara planerade hur jag skulle gå för att se till att söka av alla kartonger. Jag tänkte INTE på i vilken låda doften sannolikt skulle gömmas.

Sedan tittade vi på utomhussöket, se film ovan. Ett knepigt område med en stor sten, två thujor, en lyktstolpe, en gärdsgård, en upp och ned-vänd balja på hjul. Lite trångt och smalt. Vad jag gjorde fel här var att jag glömde tänka strategi. Jag tänkte på var jag skulle ha gömt doften om jag vore domaren. Det syns till och med på filmen. Jag såg några spännande ställen runt och under stolpen, och funderade på om doften kunde vara på gärdsgården. FEL! Tänk inte så. Jag skulle BARA ha tänkt på hur jag skulle gå för att se till att min hund Hagel skulle söka av allt. Det skulle visa sig vara avgörande.

När det var vår tur att tävla gick behållarsöket bara fint. Lite lurigt var det dock att lådorna låg på ett trallgolv, en dansbana. Doften från rätt låda kunde sjunka mellan spjälorna och dunsa på en låda intill. Sådana gånger är det bra att avvakta en mikrosekund och se om hunden tvärändrar sig när den hittat doften. Låt den bestämma sig vilken låda som är rätt. Om du hinner liksom =)

Sedan var det dags för utomhussöket. Vi satte igång och Hagel drog bort mot stenen och stolpen. Mot de ”bra” gömmarställena alltså. Han visade en del intresse men kunde inte reda ut det. Han undersökte gärdsgården noggrant men släppte det. Sedan hamnade vi bakom en stor thuja som han nästan klättrade in i. ”Har de verkligen gömt doften inne i thujan? Det var lite coolt i så fall” funderade jag. Hagel vindade mycket uppåt så plötsligt blev jag lur på att de gömt doften högt på stolpen istället. Att vinden svepte med sig doften från stolpen och in i thujan. Men Hagel visade inget intresse för stolpen heller. Mystiskt.

Var kunde då doften vara? ”30 sekunder kvar” hojtade tidtagaren. ”Ingen panik nu”, tänkte jag. Var har du inte varit? Var har hunden haft mest intresse? Thujan. Så vi drog till stora thujan igen. Och tiden gick ut. Skit också. Vilken skitstart. Jag som så gärna ville ha diplom – alltså hitta alla fyra gömmorna på samma tävling. Men redan nu var den chansen förbi. Domaren bad mig stanna upp på ett ställe och vips så vindade Hagel in doften mot en stugvägg som var direkt till höger i området. Herregud! Där hade jag ju inte ens varit! Jag hade liksom aldrig sett stugväggen. Vilket jädra pucko. Och du vet varför jag missade hela stugväggen? Jo, för att jag spanade efter bra gömmarställen på banvandringen och inte tänkte på hur jag skulle få med mig hela området. Gissa om jag grämde mig. Men gissa om jag lärde mig något? Plus att jag MÅSTE tänka till bättre om Hagel siktar högt när han sniffar. Som när han var inne i thujan och härjade. Då vindade han ju upp doften från stugväggen, vinden kom direkt därifrån. Det borde jag ha fattat. Men det sket sig.

Strax därefter kom Lovisa och meddelade att hon också bara fått med sig en gömma av två. Vi får ju inte, och VILL inte, snacka så att man avslöjar för mycket om områden som den andra ännu inte sökt. Absolut roligast och bäst är att komma med rent sinne utan några aningar. Men vi vill ju ändå berätta om det gått bra eller dåligt. Lovisa berättade att fordonssöket gått bra men inomhussöket blev inte godkänt. Hennes cavalier Gizmo bedömdes ha markerat för långt ifrån gömman. Surt. Men så blir det ibland.

Vi deppade lite över att diplomchansen redan var borta. Men efter lunch hade vi peppat upp oss igen för de nya söken. Nu skulle vi byta område och nu kunde vi ju slappna av på ett annat sätt och se till att verkligen göra bra jobb med våra hundar.

Så här såg fordonssöket ut. Streckade linjen visar hur jag gick, och hade tänkt fortsätta gå om vi inte hade hittat doftkällan.

Vi inledde med banvandring igen. Nu hade jag bestämt mig: tänk BARA strategi – inte var doften kan vara gömd. Fordonssöket bestod av två parkbilar, sådana där som man åker runt på campingar med och fixar olika saker. De stod placerade på det sätt som du kan se i bilden ovan. Jag kollade vinden och planerade min strategi. Nu gjorde jag allt rätt.

Inomhussöket var i en campingstuga. Direkt till vänster en diskbänk, i mitten bord och stolar, en soffa mot bortre väggen och två våningssängar längs högra väggen. Bara att jag kan beskriva det så här vittnar om att jag tänkte strategi och inte gömmans placering. BRA!

Så när det var min och Hagels tur att söka följde jag min plan på fordonssöket och vi hittade gömman utan problem. Sedan gick vi till inomhussöket och jag lät honom stå och vinda in vid dörren. Han vindade åt vänster, mot diskbänken och jag lät honom undersöka det. Jag såg direkt att han hade vittringen där men den var svårt att lokalisera exakt, den var bakom en skåplucka. Hagel hade inte ro att bestämma sig redan nu utan ville trampa vidare. Han fick springa ett varv runt bordet sedan återkom han till doften och bestämde sig. ”Markering” sa jag och fick bekräftelse på att det var rätt. Så skönt! =) Vi fick mycket beröm av domaren för att Hagel vindade in doften så snabbt, att jag inte sa markering på en gång utan lät honom ta ärevarvet runt bordet och återkomma när han ”blåst ur nosen” som domaren uttryckte det.

Jag var rätt nöjd med dagen även om jag grämde mig för missen på utomhussöket. Men gjort är gjort, det enda man kan göra är att dra lärdom och bli bättre.

Det jag var nöjd med var att jag under hela dagen klarat mig från att vara ”tidshysteriker”. Det är en fälla som jag föll i från början. Att det var så viktigt att få snabba tider för att hamna på pallen. Men nu har jag lärt mig att inte tänka så. Diplomet är ju viktigast just nu. Att få diplom i Nose Work kan liknas vid att kvalificerat resultat i rallylydnad. Jag kan hamna sist och vara nöjd bara jag har fått mitt kvalificerade resultat. För efter tre kvalificerade resultat får man börja i nästa klass. Och efter tre diplom i Nose Work blir du uppflyttad till nästa klass.

Behållarsöket gick bra för Lovisa. Men även för henne blev gömman i stugväggen för knepig. Så vi lade den här dagen bakom oss och laddade för nästa istället.

På söndag var vi i samma grupp. Behållarsöket bestod av endast tolv lådor, uppställda som ett Y. Det såg enkelt ut. Fanns det någon hake? Inte tänka så nu. Bara fokusera på att alla lådor blir avsökta.

Behållarsöket på söndagen.

Utomhussöket var en minigolfbana, se filmen nedan. Hur sjutton skulle man tänka strategi här? Jag såg tegelstenarna och bestämde mig för att följa ytterkanterna på dem runt och sedan ta mittenområdet på slutet. Hagel skulle få vinda in och välja om vi skulle börja åt höger eller vänster.

Behållarsöket gick bra och snabbt. Skönt. Nu gällde det utomhussöket. Nu ville jag inte tabba mig igen. Vi hade tre minuter på oss. Jag bad tidtagaren ge en extra tidsangivelse på när det var en minut kvar. Hade vi inte hittat något då skulle jag backa runt och se till att söka av allt igen – var min plan.

Vi stod vid startlinjen, Hagel vindade in och vänster och jag släppte fram honom utan att ens ge ett kommando. Han visste var han skulle. Han drog uppför den lilla kullen på banan och stannade till vid rännan där bollen ska trilla ned. Jag såg att han hade doften till höger i rännan men jag ville inte förivra mig och ropa markering direkt. Hagel stannade till vid en en annan sorts doft som var intressant, typ en decimeter från det ställe som jag trodde var rätt. Jag avvaktade och sa ”nosa”. Då släppte han störningsdoften och återgick till den rätta doften till höger i rännan. ”Markering” sa jag och det var rätt! Så himla skönt. Vi var med i matchen nu. Fortfarande hade vi chans på diplom!

Strax därefter kom Lovisa ut från samma sökområden och var lika glad. Även Gizmo hade löst det snyggt och fint. Så roligt. Nu var det två glada brudar som gick för att äta lunch.

Lovisa och Gizmo.

Efter lunch var det banvandring för fordonssök och inomhussök. Fordonen stod nu bredvid varandra. Ena fordonet var en släpvagn. Det andra fordonet var samma som igår, den som hade haft doft på sig. Märkligt. En tävlande påpekade det men domaren sa bara att ”Ja, den är med igen”. Hmm. Vad skulle man dra för slutsats av det? Men jag stoppade mig där. Inga sådana funderingar om var doften är gömd. Bara tänka strategi. Så jag bestämde mig för att börja med det vänstra fordonet och sedan gå över till det högra, ungefär samma upplägg som dagen innan.

Inomhussöket var i en annan campingstuga. Samma diskbänk på vänster sida, bord och något färre stolar, soffan i hörnet nu, samma sängar på höger sida. Bra, då kör vi.

Jag gick fram till första fordonet och satte igång Hagel. Jag backar med honom vid fordonssök eftersom han ofta är så het så han lätt kan missa doften om han får springa på. Vi backade framsidan, bortre långsidan, baksidan och andra långsidan på släpet. Där såg jag att han fick in doften. Men Hagel betedde sig märkligt. Vindade liksom uppåt mot gallret på släpet. Då slog det mig. Han gör ju som han gjorde dagen innan i thujan! Doften är alltså inte här utan troligen på det andra fordonet, vinden kom ju därifrån. Så jag gick snabbt över till det andra fordonen och strax därefter hittade vi gömman. Snyggt – om jag får säga det själv. Så glad att jag kunde läsa min hund och fatta vad han höll på med.

Så var det inomhussöket. Vi stod vid tröskeln ett tag och Hagel fick vinda in och se om han fick in någon doft. Jag släppte iväg honom och han drog vänster, snabbt runt bordet och sedan tvärnit vid sängarna. ”Markering” sa jag och fick bekräftelse på att det var rätt. Jippie! Vårt första diplom! Vilken superhund jag har alltså.

Första diplomet! Sååå nöjd!

Lite senare får jag höra Lovisas resultat. Gizmo hittade doften på fordonssöket men lade upp tassarna på fordonet några gånger. Det hade gett tre fel. Ett felpoäng för varje gång som tassarna hamnade på fordonet. Det hade lett till maxtid och inga poäng. Det innebar alltså att ett moment var borta. Inget diplom. Inomhussöket hade gått fint, men det kändes så snöpligt med fordonssöket.

Vi grunnade på det där med tre fel. Enligt reglerna får man ju diplom om man hittar alla fyra gömmorna på tävlingen och sammanlagt har som mest tre fel. Varför hade det då blivit maxtid och inga poäng på fordonssöket? Hade Lovisa och Gizmo kanske fått ännu fler fel än tre utan att domaren berättat det? Vi läste reglerna: ”Momentet avbryts om ett ekipage tilldelas fler än tre fel ur kategori 1 (alltså tassar på fordon till exempel). Ekipaget tilldelas maxtid och får behålla tidigare erhållna poäng i det aktuella momentet.” Bedömningen som Lovisa och Gizmo fått verkade inte stämma med hur det stod i reglerna. Men vi kunde mycket väl ha missat något. Kanske det fanns någon annan regel som sa att om alla tre fel kommer i samma moment så blir det kört eller något sådant? Eller så hade de som sagt kanske fått fler fel än tre?

När domaren kom in så tog vi upp detta. Vi vill ju gärna lära oss för framtiden, så vi vet vad som gäller. Domaren förklarade att det var tre fel och inte fler. Det hade blivit en miss som nu justerades. Det gjorde att Lovisa och Gizmo faktiskt klarade sig och också fick sitt första diplom. Så himla kul. Även om vi noterade att vi måste träna mer på att inte sätta tassar på fordonen. Onödigt att det ska behöva bli så här spännande!

Nästa helg åker jag och Hagel själva till Sundsvall och tävlar Nose Work. Då lär vi oss säkert en massa nya saker!

/ Susanne