Jag väntar tillökning!

Nu har jag stora nyheter. Familjen ska utökas med en liten.

Ja, det handlar förstås om en valp. Jag har efter en tids letande hittat en valpkull där jag fått klartecken att jag får bli en av de stolta ägarna till en av de båda hanvalparna. Ska bli så spännande och kul.

Vad är det för hundras kanske du undrar? Jo, jag har tänkt på vad jag vill ha min hund till. Jag vill köra Nose Work, lydnad, rallylydnad, bruks, fågeljakt och drag. Därmed behöver jag en allround-hund. Hade jag bara velat göra de fyra-fem första sakerna så hade jag nog faktiskt skaffat en till cavalier king charles spaniel. Det är mycket hund i litet format. Men jag vill också köra drag. Och även om Gizmo gjort sitt bästa i dragselen så blir det ändå inte riktigt jämna lag när han ska springa bredvid vorstehn Hagel och våra siberian huskys.

Jag kunde absolut ha skaffat en till vorsteh. Jag var på vippen. Men jag gillar att testa nya raser. Jag har en massa raser på min ”vill-ha-i-framtiden-lista”. Så vad blev det då? Du som är insatt i hundraser och gillar frågesport ska få chansen att utmana dig själv:

  • På fem poäng: En ras som ursprungligen kommer från Tyskland.
  • På fyra poäng: Finns i två storlekar.
  • På tre poäng: Den mindre är brunskimmel eller brun och vit-fläckig. Den större är svartskimmel eller svart och vit-fläckig.
  • På två poäng: Vad heter liten och stor på tyska? Den mindre är vanligare. Jag ska skaffa den större.
  • På ett poäng: En stående fågelhund som ser ut som en långhårig svartvit vorsteh.

Fixade du det? Annars kommer facit här:

Det är en grosser münsterländer.

Och hur sjutton ser en sådan ut kanske du tänker? Scrolla ned vetja!

Den 1 oktober åker jag till Tromsö i Norge för att hämta valpen. Det är cirka 85 mil dit. Det är det näst längsta jag har åkt för att hämta en valp. När jag var 17 år och inte hade körkort fick min stackars mamma skjutsa mig de lite dryga 100 milen till Oslo (enkel väg) för att hämta min malinois Nitro. Men det är det värt. Det känns viktigt att få träffa uppfödaren och själv skulle jag aldrig sälja en valp om inte valpköparen orkar komma och hämta den personligen.

Det blev endast två hanhundar i kullen. Jag och den andra köparen, som faktiskt är från Örnsköldsvik, åker dit samtidigt och ska välja. Hoppas att vi fastnar för var sin valp, inte samma! Jag vill ha den jobbigaste valpen, den som gillar att brottas och ”döda bytet”. =)

Det här är den ena hanvalpen.
Det här är den andra hanvalpen.

Så nu har du säkert en sista fråga på tungan. Vad ska valpen heta?

Jo, eftersom Hagel heter Hagel och den här nya vovven ska bli en drag- och jaktkompis så ska han förstås heta …. trumvirvel … Skott! Så att jag kan ropa HagelSkott! =)

/ Susanne

Äntligen blev jag av med oskulden

Jag har jagat i cirka 4-5 år. Både älg och fågel. Jag har aldrig fällt något. Det har varit nära ibland. Retsamt nära. Men jag har alltid kommit hem tomhänt. Idag hände det.

Det här inlägget är som en liten avstickare från mina vanliga hundskole-inlägg. Så du som inte vill se en bild på en död fågel bör sluta läsa nu. Jag respekterar det. Jag blir själv heligt förbannad på de puckon som lägger upp bilder på misshandlade hundar och liknande på Facebook, där jag inte hinner värja mig utan får bilderna kastade i ansiktet. Bilderna sätter sig i min hjärna för alltid. Så därför meddelar jag nu att längre ned kommer det att dyka upp en bild på en död fågel. Vill du läsa om hur det gick till när jag blev av med jakt-oskulden och lyckades fälla min första fågel så fortsätter du att läsa =)

Dagen före fågelpremiären var jag ute och rekade i jaktmarkerna tillsammans med min korthåriga vorsteh Hagel samt cavalieren Gizmo. Gizmo hittade tre fåglar, Hagel en. Coolt! Gizmo blev helt frälst. När det blev fredag lämnade jag cavalieren hemma. Jag tyckte att han inte var tillräckligt skott-tränad. Men han hade räknat ut vad som var i görningen och protesterade högljutt.

Jag och Hagel traskade runt i markerna i Svarttjärn i cirka fyra timmar. Inte ett flax! Usch, så deppad jag var på vägen hem. Aldrig skulle vi lyckas. Det kändes som om det var lika bra att jag sket i allt vad jakt hette. Jag var ju helt talanglös.

Nästa dag spottade jag i nävarna igen. Nu fick cavalieren hänga med. Det kunde ju knappast bli sämre. Och det skulle ju knappast bli något skottläge heller.

Vi sökte på ett tag. Så sprang de båda framför mig och på håll såg jag hur de jagade upp tre skogsfåglar. Två flög iväg men en satte sig i en björk. Jag såg den och tänkte – det kommer aldrig att gå men jag testar. Jag smög fram emot den. Jag ropade in hundarna som skuttade omkring och sökte efter fåglarna. Sakta smög jag närmare, men ändå väldigt öppet. Jag tänkte att fågeln ser mig säkert. Den skulle garanterat flyga iväg. Men jag måste ju testa i alla fall. Till slut var jag inom skotthåll. Fågeln satt kvar. Gizmo sprang runt mitt framför mig. Det skulle ju inte bli bra om jag sköt nu och han i princip stod under bössan. Det kunde bli en för häftig smäll. Åh, snälla pippi sitt kvar nu. Jag lirkade Gizmo bakom mig. Och sedan siktade jag. Pang! Fågeln stöp baklänges och ned i blåbärsriset. Jag sprang fram och hittade den. Den sprattlade några gånger och sedan blev det tyst och lugnt. Hundarna hade hängt med och fick testa att hålla en varm fågel. Vilken upplevelse! Jag var så exalterad. Vilken grej! Fågeln hade inte flaxat iväg utom räckhåll – som vanligt. Jag hade inte missat – som vanligt. Jag hade fällt min första fågel! Fantastiskt – inte sant?

Efter det var jag så lycklig. Det kom en regnskur men den märkte jag knappt. Jag lunchade och gick flera kilometer till för att kolla av ett annat bra ställe. Två fåglar flaxade iväg utom skotthåll. Synd. Men vadå? Jag hade fällt min allra första lilla orrhöna. Såååå vacker.

Trötta och blöta.

Tillbaka vid bilen fotade jag hundarna. Blöta och trötta. Men riktigt nöjda.

Sällskapshunden som blivit jakthund.

Nu har vi vilat och ätit middag. Men jag ser på cavalieren Gizmo att han är rätt sliten än! =)

Det syns på ögonen att han är rätt trött! =)

/ Susanne