Massor av fåglar och utveckling på bara några timmar

I tisdags hade jag bokat en privatlektion hos Mattias Westerlund på Hundskolan Vision i Muossejetjolme utanför Arjeplog. Jag har varit dit en gång med min vorsteh Hagel och nu var det andra gången för min grosser münsterländer Skott.

Vägen dit är riktigt fin.

Att träna hos Mattias är grymt effektivt. På fem timmar får du precis sådana övningar och situationer som din hund behöver. På fem timmar hinner du och din hund flera steg på utvecklingstrappan, vilket annars ofta skulle ta några år att samla ihop.

Jag menar, om du och din jakthund ”bara” går i skogen för att samla erfarenheter så får ni sannolikt förstås en massa erfarenheter. Men det blir erfarenheter som du inte kan styra över. Ni kanske inte hittar en enda fågel. Hunden hittar tre älgar, en hare och ett rådjur istället. Hunden kanske går ur hand och tjuvreser fågel, och tycker sig belönas för det när den sen springer efter och totalt struntar i att du skriker ”stanna” tills du blir hes. Kort sagt, det finns en massa tillfällen att lära sig fel också. Men om man tar hjälp av rätt personer och ser till att de första situationerna blir rätt, och slutar som du vill, så ökar chansen att du får en bra jakthund. För hunden minns väldigt väl de första situationerna.

Jag vet precis vad jag har gjort fel med min första stående fågelhund Hagel.  Jag tog hjälp av fel folk. Folk som inte var intresserade av hur JAG ville träna min hund, utan som körde sin stil som ”funkat sen sjuttiotalet” typ. Det var folk som ville skrika, ryta, domdera och låna sina kursdeltagares hundar för att ”rycka upp dem” och lära dem stannakommando ”på riktigt”. Det var folk som lärde in riktigt gammeldags ful tvångsapportering. Jag följde inte många tips kan jag säga. Men jag ville nyttja att detta folk hade fåglar som jag kunde träna på. Men det var fasaner som inte tryckte i en sekund ens, utan sprang, sprang och sprang. Jag var där för att Hagel skulle få positiva bilder av fågel, att liksom bli jakttänd på fågel, så jag gjorde det bästa av saken och berömde när Hagel sprang efter dessa springande fasaner. Det blev fiasko. På så vis lärde jag Hagel att jobba som en spaniel, att söka runt och bara springa rakt på fåglarna när han kände dem – utan att stå före. Men han gjorde det på vorsteh-vis, det vill säga typ 100 meter bort – dit inget hagelskott i världen når.

Inte förrän nu – när Hagel är sex år- fungerar han riktigt bra. Jag fick bra hjälp av Mattias att lära Hagel vad han kan vinna av att stå för fågel – med positiva metoder. Plus att jag har hittat rätt skogar där fågel finns. Plus att fågeltillgången är så mycket bättre numera.

Det är mer fågel i skogen nuförtiden.

Med Skott har jag gjort mer rätt från början. Redan när Skott var nio månader var jag på första privatpasset på Hundskolan Vision. Det blev perfekt. Fåglar som flög upp när man var beredd. Hunden i koppel så att stannakommandot med säkerhet funkade.

Sedan dess har jag tränat vidare på egen hand. Och jagat på riktigt i skogen. Det har gått bra. Men det är enormt svårt att vara både hundförare och skytt samtidigt. Jag har inte fått ned någon fågel för Skott.

Jag bokade en till privatlektion hos Mattias. Nu ville jag träna mer på sökarbetet och det som händer efter skottet – att få ihop hela kedjan.

Vi började med en riktigt jaktpass i skogarna i närheten av Mattias. Jag behövde bara vara hundförare, Mattias var skytt. Jag släppte Skott och vi började gå in i skogen. Skott är ju bara ett år och två månader och visar ibland sin omognad genom att som nu, att han rullade sig och liksom fjantade runt. Jag har stört mig på det men inte gjort nån grej av det än, jag går bara förbi och signalerar att ”Om du inte tänker jaga så går jag och hittar fåglarna själv”. Så gjorde jag även nu. Då kom han igång med sökarbetet.

Vi hann inte långt innan Skott började stå, men sedan spåra och stå igen. En löpa antagligen. En lurig tjäder eller liknande där framme som försökte smita undan. Jag manade på Skott, och han spårade och stod om vartannat. Medan Skott och jag drog oss åt höger så fortsatte Mattias rakt fram för att genskjuta tjädern. Då lättade den utanför skotthåll och flög iväg. Det är inte lätt att jaga i oktober – fåglarna drar iväg väldigt tidigt och det är svårt att komma nära. Men när fågeln flög iväg ropade jag ”stanna” till Skott och han lydde direkt. Imponerande.

Vi sökte vidare. Efter en stund verkade Skott ha kommit på en löpa igen. Samma tjäder? Eller nåt annat? Proceduren blev rätt lika som tidigare. Stånd, spårning och stånd. Till slut såg jag hur Skott stannade till med lyft huvud. Han såg ut att tänka ett kort ögonblick. Sedan drog han iväg i en stor vid båge åt höger. Försökte han genskjuta fågeln? Kort därefter skrämde han upp en ripkull. Jag ropade ”stanna”. Skott stannade så snyggt. Mattias sköt. Pang, pang. Men långt håll. Blev det nån träff?

Vi samlade oss först en stund. Jag höll Skott i halsbandet. Riporna hade farit åt ena hållet. Men Skott drog åt det andra. Jag fick en känsla av att tjädertuppen hade stuckit ditåt. Riporna kanske bara blev en överraskande bonus?

Men vi måste ju först göra ett eftersök och se om nån ripa blev träffad. Skott hängde med och sökte åt det håll jag ville. Han jobbade på bra. Ingen skadad fågel. Men sen var det liksom som om han inte kunde hålla sig längre. Han stack iväg på en längre utflykt åt andra hållet och jag började gå efter för att se om han stod någonstans. Då kom tjädertuppen flygande. Skott hade hittat den. Jag såg hur tjädern flög mot oss och hur Skott sprang en bit efter. Skott var cirka 50 meter bort, nere i en svacka.

Mattias gjorde sig skjutklar för tjädern och sa åt mig att stoppa hunden.  Det här blir svårt, tänker jag. Det är stort avstånd och Skott springer redan efter en fågel. Jag ropade ”stanna” men hade inte så stora förhoppningar om att han skulle klara det. Men Skott stannade?! Och satte sig! Grymt imponerad sprang jag fram till honom för att berömma. Tjädern lyckades byta riktning innan den kom inom skotthåll. Igen. Jädra typ! Men jag var såååå glad över det snygga stoppet. Dessutom var jag så glad att Skott inte gett sig utan dragit iväg för att hitta tjädern som han haft i näsan redan från början.

Sen försökte vi gå tillbaka till bilen. Men Skott hittade ideligen fågeldoft och lyckades hitta ett par fåglar till, fast på för långt skotthåll. Skämtsamt sa Mattias ”har du nåt koppel” för Skott hittade fågel hela tiden.

Jag fick träna på att gå med bössa, skjuta och hålla koll på hunden samtidigt.

Väl tillbaka på Mattias gård så fikade vi lite och sedan var det dags för mig att öva på hela kedjan, att skjuta mot fågel och hålla koll på att Skott stannade. Jag fick låna en bössa med tomma skott. Mattias riggade några situationer. Vi fick söka, Skott fick känna fågeldoft och stå, jag fick gå fram och säga ”ja, kör” och så flög fågeln upp, jag sköt, fågeln flög vidare och jag belönade Skott för att han stannat. Grymt bra pass! Typ så här kunde det se ut.

 

Det hela avslutades med att Mattias dessutom kastade in en gräsand just när jag sköt så fick Skott apportera den. Skott blev mäkta förvånad (och säkert impad) att jag faktiskt ”träffat” en fågel som ramlat ned där mitt framför honom. Han undersökte den noggrant, och kunde sedan apportera den till mig. Perfekt. Hela kedjan i hamn!

Nu gör det inte så mycket om det blir några tokiga situationer. För nu har Skott fått en bra grund. Hans första upplevelser har blivit de rätta. Det är de första upplevelserna som sitter fast mest.

/mvh Susanne

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s