Massor av fåglar och utveckling på bara några timmar

I tisdags hade jag bokat en privatlektion hos Mattias Westerlund på Hundskolan Vision i Muossejetjolme utanför Arjeplog. Jag har varit dit en gång med min vorsteh Hagel och nu var det andra gången för min grosser münsterländer Skott.

Vägen dit är riktigt fin.

Att träna hos Mattias är grymt effektivt. På fem timmar får du precis sådana övningar och situationer som din hund behöver. På fem timmar hinner du och din hund flera steg på utvecklingstrappan, vilket annars ofta skulle ta några år att samla ihop.

Jag menar, om du och din jakthund ”bara” går i skogen för att samla erfarenheter så får ni sannolikt förstås en massa erfarenheter. Men det blir erfarenheter som du inte kan styra över. Ni kanske inte hittar en enda fågel. Hunden hittar tre älgar, en hare och ett rådjur istället. Hunden kanske går ur hand och tjuvreser fågel, och tycker sig belönas för det när den sen springer efter och totalt struntar i att du skriker ”stanna” tills du blir hes. Kort sagt, det finns en massa tillfällen att lära sig fel också. Men om man tar hjälp av rätt personer och ser till att de första situationerna blir rätt, och slutar som du vill, så ökar chansen att du får en bra jakthund. För hunden minns väldigt väl de första situationerna.

Jag vet precis vad jag har gjort fel med min första stående fågelhund Hagel.  Jag tog hjälp av fel folk. Folk som inte var intresserade av hur JAG ville träna min hund, utan som körde sin stil som ”funkat sen sjuttiotalet” typ. Det var folk som ville skrika, ryta, domdera och låna sina kursdeltagares hundar för att ”rycka upp dem” och lära dem stannakommando ”på riktigt”. Det var folk som lärde in riktigt gammeldags ful tvångsapportering. Jag följde inte många tips kan jag säga. Men jag ville nyttja att detta folk hade fåglar som jag kunde träna på. Men det var fasaner som inte tryckte i en sekund ens, utan sprang, sprang och sprang. Jag var där för att Hagel skulle få positiva bilder av fågel, att liksom bli jakttänd på fågel, så jag gjorde det bästa av saken och berömde när Hagel sprang efter dessa springande fasaner. Det blev fiasko. På så vis lärde jag Hagel att jobba som en spaniel, att söka runt och bara springa rakt på fåglarna när han kände dem – utan att stå före. Men han gjorde det på vorsteh-vis, det vill säga typ 100 meter bort – dit inget hagelskott i världen når.

Inte förrän nu – när Hagel är sex år- fungerar han riktigt bra. Jag fick bra hjälp av Mattias att lära Hagel vad han kan vinna av att stå för fågel – med positiva metoder. Plus att jag har hittat rätt skogar där fågel finns. Plus att fågeltillgången är så mycket bättre numera.

Det är mer fågel i skogen nuförtiden.

Med Skott har jag gjort mer rätt från början. Redan när Skott var nio månader var jag på första privatpasset på Hundskolan Vision. Det blev perfekt. Fåglar som flög upp när man var beredd. Hunden i koppel så att stannakommandot med säkerhet funkade.

Sedan dess har jag tränat vidare på egen hand. Och jagat på riktigt i skogen. Det har gått bra. Men det är enormt svårt att vara både hundförare och skytt samtidigt. Jag har inte fått ned någon fågel för Skott.

Jag bokade en till privatlektion hos Mattias. Nu ville jag träna mer på sökarbetet och det som händer efter skottet – att få ihop hela kedjan.

Vi började med en riktigt jaktpass i skogarna i närheten av Mattias. Jag behövde bara vara hundförare, Mattias var skytt. Jag släppte Skott och vi började gå in i skogen. Skott är ju bara ett år och två månader och visar ibland sin omognad genom att som nu, att han rullade sig och liksom fjantade runt. Jag har stört mig på det men inte gjort nån grej av det än, jag går bara förbi och signalerar att ”Om du inte tänker jaga så går jag och hittar fåglarna själv”. Så gjorde jag även nu. Då kom han igång med sökarbetet.

Vi hann inte långt innan Skott började stå, men sedan spåra och stå igen. En löpa antagligen. En lurig tjäder eller liknande där framme som försökte smita undan. Jag manade på Skott, och han spårade och stod om vartannat. Medan Skott och jag drog oss åt höger så fortsatte Mattias rakt fram för att genskjuta tjädern. Då lättade den utanför skotthåll och flög iväg. Det är inte lätt att jaga i oktober – fåglarna drar iväg väldigt tidigt och det är svårt att komma nära. Men när fågeln flög iväg ropade jag ”stanna” till Skott och han lydde direkt. Imponerande.

Vi sökte vidare. Efter en stund verkade Skott ha kommit på en löpa igen. Samma tjäder? Eller nåt annat? Proceduren blev rätt lika som tidigare. Stånd, spårning och stånd. Till slut såg jag hur Skott stannade till med lyft huvud. Han såg ut att tänka ett kort ögonblick. Sedan drog han iväg i en stor vid båge åt höger. Försökte han genskjuta fågeln? Kort därefter skrämde han upp en ripkull. Jag ropade ”stanna”. Skott stannade så snyggt. Mattias sköt. Pang, pang. Men långt håll. Blev det nån träff?

Vi samlade oss först en stund. Jag höll Skott i halsbandet. Riporna hade farit åt ena hållet. Men Skott drog åt det andra. Jag fick en känsla av att tjädertuppen hade stuckit ditåt. Riporna kanske bara blev en överraskande bonus?

Men vi måste ju först göra ett eftersök och se om nån ripa blev träffad. Skott hängde med och sökte åt det håll jag ville. Han jobbade på bra. Ingen skadad fågel. Men sen var det liksom som om han inte kunde hålla sig längre. Han stack iväg på en längre utflykt åt andra hållet och jag började gå efter för att se om han stod någonstans. Då kom tjädertuppen flygande. Skott hade hittat den. Jag såg hur tjädern flög mot oss och hur Skott sprang en bit efter. Skott var cirka 50 meter bort, nere i en svacka.

Mattias gjorde sig skjutklar för tjädern och sa åt mig att stoppa hunden.  Det här blir svårt, tänker jag. Det är stort avstånd och Skott springer redan efter en fågel. Jag ropade ”stanna” men hade inte så stora förhoppningar om att han skulle klara det. Men Skott stannade?! Och satte sig! Grymt imponerad sprang jag fram till honom för att berömma. Tjädern lyckades byta riktning innan den kom inom skotthåll. Igen. Jädra typ! Men jag var såååå glad över det snygga stoppet. Dessutom var jag så glad att Skott inte gett sig utan dragit iväg för att hitta tjädern som han haft i näsan redan från början.

Sen försökte vi gå tillbaka till bilen. Men Skott hittade ideligen fågeldoft och lyckades hitta ett par fåglar till, fast på för långt skotthåll. Skämtsamt sa Mattias ”har du nåt koppel” för Skott hittade fågel hela tiden.

Jag fick träna på att gå med bössa, skjuta och hålla koll på hunden samtidigt.

Väl tillbaka på Mattias gård så fikade vi lite och sedan var det dags för mig att öva på hela kedjan, att skjuta mot fågel och hålla koll på att Skott stannade. Jag fick låna en bössa med tomma skott. Mattias riggade några situationer. Vi fick söka, Skott fick känna fågeldoft och stå, jag fick gå fram och säga ”ja, kör” och så flög fågeln upp, jag sköt, fågeln flög vidare och jag belönade Skott för att han stannat. Grymt bra pass! Typ så här kunde det se ut.

 

Det hela avslutades med att Mattias dessutom kastade in en gräsand just när jag sköt så fick Skott apportera den. Skott blev mäkta förvånad (och säkert impad) att jag faktiskt ”träffat” en fågel som ramlat ned där mitt framför honom. Han undersökte den noggrant, och kunde sedan apportera den till mig. Perfekt. Hela kedjan i hamn!

Nu gör det inte så mycket om det blir några tokiga situationer. För nu har Skott fått en bra grund. Hans första upplevelser har blivit de rätta. Det är de första upplevelserna som sitter fast mest.

/mvh Susanne

Så gick det till när jag och Skott tog tredjepris

I helgen deltog jag och grosser münsterländern Skott på jaktprov i Lycksele, i unghundsklass. Lördagens händelser har jag summerat kort på Rackarungarnas FB-sida, då blev vi ej godkända. På söndagen hände det lite mer.

Vi var endast tre deltagare som gick ut på morgonen. Jag och Skott i unghundsklass, en ungersk vizsla i öppen klass och en korthårig vorsteh i elitklass. Jag fick släppa först.

På de två tidigare jaktprov som jag deltagit på har jag begärt fällning. I unghundsklass får man välja, i de andra klasserna är det obligatoriskt. Tydligen är det inte så vanligt att man väljer det i unghundsklass, ja många provdeltagare har avrått mig. De menar att det är riskabelt. För om det fälls något så ska det också apporteras. Det kan bli en tung, inte helt död, tjädertupp som ska hämtas in. Fågeln kan också fällas ”mitt framför nosen” på hunden vilket ökat risken för knallapportering, alltså att hunden lär sig hur kul det är att apportera direkt efter skottet – vilket inte är så önskvärt vare sig på jaktprov eller på vanlig jakt. Jag har övervägt dessa argument men tänkt att det finns också fördelar: sannolikheten att den duktige skytten fäller en fågel är ju mycket större än att jag gör det när jag jagar på egen hand.  På jaktprov behöver jag ju dessutom ”bara” hålla koll på hunden, vilket ökar chansen att det INTE blir knallapportering. Och en fälld, varm fågel tror jag skulle vara en stor jaktlust-injektion för Skott – att han blir taggad och fattar på RIKTIGT vad vi pysslar med i skogen.

Men – inför den här söndagen meddelade jag att jag inte ville ha fällning. Mitt skäl? Jag trodde helt enkelt att det skulle bringa mer tur! Ha ha. Eftersom det gått halvdåligt när jag begärt fällning så tänkte jag att nu byter jag så får vi se om det gör någon skillnad. Och det gjorde det.

Jag släppte lös Skott på sökarbete och började gå. Skott betedde sig ganska mycket som dagen före, han gick ut i väldigt små sökslag (jag kallar det så eftersom jag är en gammal bruksmänniska, men tydligen heter det revieringar i jaktsammanhang :-)) Jag suckade inombords men tänkte att jag inte skulle jaga upp mig över det, dagen före hade Skotts mod växt under dagen och sökslagen, jag menar revieringarna, hade också växt. Efter bara cirka åtta minuters sökarbete så stannade han. Ett stånd? Jag viftade åt domaren och skytten. Även om fågel inte ska fällas så ska ett skott avlossas om det blir en passande situation. Jag gick närmare Skott. Då drog han lite längre fram och stannade nu mer beslutsamt. Jag gick fram och sa: Ja, kör! och Skott skuttade framåt och fågeln lyfte. Stanna! Skytten sköt. Pang! Och Skott stannade och satte sig?! What? Det lyckades? Hur i hela friden? Vilken makalös känsla.

Domaren kom fram och berömde det fina jobb som Skott nyss hade gjort. Jag med! =) Sedan skulle vi söka vidare. Jag kunde knappt koncentrera mig. Vi hade lyckats med en fågelsituation. Vi var liksom med i matchen. Vi kunde få ett pris!  Efter en stund fick äntligen nästa hund ta över. Puh, kändes skönt. Då fick vi gå i eftertruppen och bara sansa oss en stund.

Men Skott nästa sök blev inte alls bra. Det blev, om möjligt, ännu mindre än tidigare. Det är ruskigt svårt att göra nåt åt att hunden går i för små revieringar. Man kan bara hålla käft, inte skapa ögonkontakt och försöka se helt obrydd och avslappnad ut. Det känns, just nu, som om det vore lättare om hunden gick för stort. Då kunde man ju vissla och kalla in ibland, jobba mer med kontakten som förare. Men när man har en hund som går i små sökslag så kan man typ inte göra nåt. Inte där och då. Utan det handlar förstås om att ge hunden mer tid i skogen, låta den växa på sig. Skott är ju bara ett år och en månad, det är klart att han inte vågar ge sig iväg så långt från sin underbara matte =) Med mer tid i skogen och att han får bli några månader till så borde modet ha växt. Snart är han säkert helt oregerlig =)

Nåväl, när domaren Ingemar Sjöström summerade vårt andra sök så nämnde han just detta om det lilla söket. Och sedan pratade han om hur snygg Skott var. Efter det var det nästa hunds tur att söka. Jag gick och grunnade på varför domaren pratat om hundens yttre, att han är snygg, på ett jaktprov. Det har ju inte med saken att göra. Sedan fattade jag. Domaren har verkligen gjort sitt yttersta för att kunna säga något positivt om hunden, men inte lyckats. Så då fick det bli utseendet istället. Ajajaj, då är det illa. Blev både fnissig och orolig. Skulle vi inte få pris fastän vi haft en sådan fin fågeltagning? Shit.

Nu gällde det att Skott gick ut stort och fint på nästa släpp. Ojoj, om man kunde göra tankeöverföring. Jag tänkte ”Nästa gång Skott, känn dig fri och spring lååååångt” om och om igen.

Och nästa släpp gick han faktiskt ut bättre. Det inleddes med en massa fågeldoft som han gick igång på och efter det fungerade revieringen riktigt bra, fastän vi hade kraftig medvind. Så Ingemar sa att det räckte. Nu skulle vi få göra en apportering. Det innebär i unghundsklass att jag har Skott lös och sätter honom bredvid mig, skytten går sedan iväg cirka 10 meter, avlossar ett skott och kastar en ripa cirka 10 meter framför Skott. Skott satt stilla i skottet och väntade till dess jag sa ”apport”. Han sprang fram till ripan, luktade lite på den, jag väntade med att säga något för jag vet att han vill ta några sekunder på sig att kolla vad han ska apportera. Skott plockade upp ripan, ganska nyskjuten från elithundens framfart, och kom mot mig. Han stannade upp och släppte ned den för att liksom kolla igen att det verkligen var en riktig fågel. Så här färsk fågel hade han aldrig burit förr. Jag visste att han skulle plocka upp den igen och försökte att inte stressa på honom. Han tog den igen och kom in till mig och lämnade den i handen. Puh! Domaren Ingemar kom fram och kramade om mig. ”Grattis – ni har gått till pris”. Jihoooo! Den lilla provgruppen applåderade. Så himla roligt.

Bild som togs direkt efter beskedet om att vi går till pris.

Totalt fick vi alltså betyg 8 på apporteringen och betyg 4 på fält. Sammanlagt med vårt tidigare eftersöksprov, där vi har 10/10, så blev poängen egentligen på andrapris-nivå. Men eftersom det blev betyg 4 på fältet så blir det automatiskt ett tredjepris. Betyg 4 och ett tredjepris är väl inte något som de riktiga jaktprovs-rävarna jublar över, det fattar jag, men för mig känns det stort. Det är mitt första pris på jaktprov överhuvudtaget! Så jag är superglad och stolt.

Nu siktar vi på andrapris nästa gång. Skott ska bara få bli lite modigare först! =)

/Susanne

Så gick vårt första jaktprov

Igår deltog jag och grosser münsterländern Skott på vårt första jaktprov. Det var lärorikt.

Vi samlades på en p-ficka vid Stenträsket, Jörn. Det var bara jag och Skott som gick i unghundsklass. Jag berättade, med glimten i ögat, att den huvudsakliga anledningen till att vi var med var för att vi skulle få chansen att ha en bra skytt med oss.

– Men vill du verkligen att vi fäller för en unghund? Du behöver inte det för provets skull. Vanligast är att man gör kast-apport efteråt, sa domaren Paul Hall.

Men jag ville det. Jag ville att det skulle bli så jaktlikt som möjligt, att Skott skulle få en bild av hela scenariot och få bära varm fågel.

Jag rådfrågade lite senare en annan provdeltagare. Var jag dum som ville att det skulle skjutas för min unghund?

– Det är väldigt få som väljer det. Risken är stor att det blir nåt strul och man får lägre poäng. Plus att det kan råka fällas nära hunden så att den knallapporterar (tjuvsticker iväg och apporterar direkt efter skottet) och då har du snabbt fått en knallapportör och får ägna tid åt att träna bort det, berättade deltagaren.

Bra råd. Jag grunnade. Men risken måste ju vara ännu större för knallapport när jag är hemma på mina egna marker och ska skjuta själv? Då har jag ju sämre koll på hunden? Här på jaktprovet behövde jag ju ”bara” vara hundförare. Så jag bestämde mig för att hålla mig till min plan – skjut gärna om det blir läge!

Jag vet inte om du varit på jaktprov för stående fågelhund? Det går till så att en handfull hundägare beger sig i samlad trupp ut i skogen tillsammans med en domare och en skytt. En i taget får gå framme med domaren och skytten och släppa sin hund lös att söka, resten går med hundarna i koppel ca 50-80 meter bakom. Är det jaktprov på fjället och fält (söderut) så släpps hundarna två och två. Men på skogsprov är det en i taget.

När det var min tur att släppa Skott så drog han snabbt iväg åt vänster. Utom synhåll. Jag väntade. Visslade lite. Då brukar han komma. Men nu kom han inte. Jag gick upp på en liten höjd. Då såg jag att han stod för fågel. What? Redan?

Domare och skytt gjorde sig redo och jag gick fram och ställde mig intill Skott. ”Ja, kör” sa jag och hoppades såååå att det skulle flaxa upp nåt. Skott rusade fram men nä, det var sannolikt där en orre hade tryckt – som hade flugit iväg när hunden före sökte. Typiskt.

Vi sökte vidare och hade små stånd ibland. Men inget seriöst. Jag undrade varför han var så ”överkänslig” och stod för minsta doft. Domaren kommenterade det med att Skott har hög beredskap. Jag kom på att det nog var för att när vi jagade på lördagen så hade Skott en upplevelse där det flög mycket ripor kors och tvärs. Jag tror att han inte ville ”trampa i klaveret” igen utan hellre köra det säkra före det osäkra. Men vad vet man? 😊

Här går vi i eftertruppen. Varmt!

Ungefär sådär fortsatte dagen. Vi fick släppa 10-30 minuter beroende på hur bra hunden jobbade. Jag tyckte att Skott var lite ovanligt kontaktsökande, han stannade till och kollade var jag var, kollade på utsikten, och återgick sedan i arbete. Jag upplever att han brukar vara mer självständig, men det var ju en ny situation med hundar och förare i grupp bakom, domare och skytt med oss.

Visst flög det upp några orrar och nån tjäder för olika ekipage, men det blev aldrig den där kompletta situationen som domaren vill se för att kunna göra en bedömning.

Vid halvtidsvilan fick jag veta att om jag och Skott lyckades få en bra fågeltagning skulle vi hamna på ett andra pris. Det lät helt okej tyckte jag. Andra pris var definitivt mer än jag hoppats på och inte fy skam för en unghund.

Skytten, funktionären och domaren tar en välförtjänt paus.

Domaren, och stigfinnarna som känner marken, gjorde verkligen sitt yttersta för att vi alla skulle få en sådan situation. Vi gick och vi gick. Ända till klockan sju på kvällen. Även om jag vill anse att jag är i hyfsad form blev jag sliten. Men domaren Paul Hall, 70 bast, verkade nästan oberörd. Jisses vilken stålman!

Men det hjälpte inte. Samtliga fick betyget ”Ej för fågel”. Kan därför inte bedömas i sin helhet.

Fast jag fick bra feedback på hur jag ska föra Skott på ett bättre sätt som ökar hans självständighet. Jag ska bli mer passiv. Jag fattar precis. Det är samma sak med Nose Work, man måste stå tillbaka och låta hunden vara stökig, ta för sig och utveckla sitt eget driv och söklust – innan man möjligen börjar styra lite och lägga in önskemål om var sökarbetet helst ska förläggas. Med vissa hundar får man ”hålla käft” hela livet. Men jag upplever att Skott är mer självständig än Hagel så vi får se hur allt utvecklas.

Trött och slut. 😊

Jag är i alla fall riktigt nöjd med vårt första jaktprov, Skott skötte sig snyggt. Och jag fick fina råd. Så ska vi se om det hjälper när vi har vårt nästa jaktprov 22-23 september i Lycksele. Blir superspännande. Och säkert lika jobbigt! 😅

/Susanne

Får man jaga sengångare istället?

Fågeljakten är igång. Åh, vad jag var peppad dagarna före. Det riktigt pirrade i benen. Jag tycker ju att jag har lärt mig så mycket för varje år. Allt eftersom har både jag och hundarna blivit mer slipade.

Först hade jag ju vorstehn Hagel som jag jagade med. Min första jakthund. Helt färska var vi båda två. Två rookisar som ska lära varandra typ. Gick väl sådär. Jag gick miltals i fel skog där det inte fanns fågel men en massa jä-la älgar. Snart trodde Hagel att han var älghund.

Jag gick med bössan i en ryggsäck. Måste skratta åt det nu. Hur sjutton trodde jag att jag skulle hinna fälla nåt med bössan där bak? Säkert var den oladdad också. För jag hade ju sett på film hur hundarna stod så fint så att föraren hade gott om tid att ta fram bössan, ställa sig på ett bra ställe och sedan säga JA till hunden och sedan flög fågeln upp, man ropade stanna till hunden och ”pang” så trillade fågeln ned och strax därefter kunde man säga apport och hunden hämtade pippin. Vet du – hela det där scenariot har hittills aldrig hänt. Alltid har det varit minst fem undantag från regeln och jag har blivit lika överraskad av dem alla.

Dessutom hade Hagel av en viss anledning, som jag ska återkomma till en annan gång, lärt sig att han inte behövde stå för fågeln utan kunde rusa på pippisarna på en gång – som en cocker spaniel eller så. Fast skillnaden om man har en cocker är att den jagar nära sin ägare, inom skotthåll. Hagel är ju en vorsteh, så han jagade typ 100 meter bort på detta vis. Sjasade upp fåglarna hela tiden. Inte en chans att hagelbössan nådde dit heller.

Nu har han lärt sig – här står Hagel så fint för fågel.

Men sen fick vi hjälp, jag ska återkomma om det också i det kommande inlägget, och efter det fattade Hagel att han skulle stå för fågel så att morsan fick en sportslig att nå med bössan. Men då ska man ju ändå helst vara i en skog med fågel. Och det lyckades jag med först ett par år senare.

Nu har jag alltså äntligen hittat ett par ställen med bra med fågel. Och hunden har lärt sig att stå för fågel. Då har vi bara några detaljer kvar. Det är träd i skogen. Till 99 procent har dessa träd varit i vägen när jag ska skjuta fågeln. Fast ibland har det inte varit träd just där fågeln gått upp. Då har vi haft problem med en liten detalj till. Att jag är en sådan seg skytt som missar om inte pippin sitter blick stilla. Och vet du – pippisar sitter skitsällan blick stilla! De flyger supersnabbt! Och skriker och väsnas så jag blir alldeles vimsig i mina hörselkåpor och inte vet åt vilket håll jag ska vara beredd.

Här är jag och min grosser münsterländer Skott.

Eftersom jag är så proffsig på det här med fågeljakt så kom jag på att jag nog borde köpa en till stående fågelhund. Jag har ju verkligen imponerat med den första. NOT. Så då blev det en grosser münsterländer vid namn Skott. Visst är det kul att jag döpt dem till Hagel och Skott? Med tanke på hur få hagel och skott som faktiskt har avlossats? Är jag inte finurlig så säg?

Här är Skott ute på sök.

Med Skott har jag i alla fall gjort lite mer rätt från början. Jag har tagit hjälp av rätt personer, varit i skog och fjäll med fågel och tränat en massa stanna och annat som en stående fågelhund behöver. Men jag glömde en detalj. Skyttet är fortfarande uselt. Jag blir typ lika förvånad varje gång det flyger upp en fågel. Som idag. Plötsligt flög det upp typ tio fåglar. Hälften av dem flög bortåt. Men tre-fyra kunde komma inom skotthåll. Vilken är bäst? Vilken är bäst? Vilken är bäst? Hur fan ska jag hinna se vilken av dessa som kommer att flyga i bäst skotthåll? Det är ju helt omöjligt. Och så ska jag hinna få stopp på hunden också. Ptroooo. Stopp. Stanna. Jisses.

Och när jag åker hem så knatar en jaktbar fågel över vägen. Mitt framför bilen. Bara för att retas.

Retsticka!

Många gånger har jag varit nära att ge upp. Jag är nog inte skapt för det här med stående fågelhundsjakt. Jag ska nog hålla mig till Nose Work där gömman faktiskt ligger kvar där man lagt den och inte flaxar iväg när man närmar sig. Eller spår. Spårpinnarna skriker inte och väsnas när jag kommer nära.

Men så tittar jag tillbaka. På allt som jag lärt mig. Trots allt. Jag har lärt mig att gå i rätt skog. Jag har lärt mig läsa terrängen och förstå var fåglarna brukar gömma sig. Jag har lärt mina hundar grundläggande fågelhundsdressyr. Jag är en jävel på att orientera och hitta tillbaka till bilen. Jag har faktiskt fått ett par fåglar med mig hem.

Men jag är fortfarande en usel skytt. Det ska jag fixa till nästa höst. Om det inte funkar då heller så kan jag ge upp då. Eller får man jaga sengångare?

Men i morgon ska jag och Skott vara med på jaktprov. Det ska bli sååå spännande. På jaktprov behöver jag ju inte skjuta själv. En duktig skytt är med. Bara det gör ju att våra chanser ökar typ 1000 procent! Håll tummarna. =)

/mvh Susanne

Vilken grosser-helg!

I helgen var jag och Skott på ett grosser-läger strax utanför Arjeplog. Det finns bara cirka 50 grosser münsterländer i Sverige, och ungefär lika många i Norge. Nu kom 11 av dem till denna plats för att träna ihop under ledning av Mattias Vesterlund på Hundskolan Vision. Så roligt att få träffa alla andra grosser-nördar!

Här tränar vi på Mattias gård.

Här kan du se porträtt på alla grosser münsterländer som var med. Kan du hitta min Skott?

På lördag tränade vi på grunder som fot och stannakommando. Vi fick träna på sprättburar med hundskolan visionsripor (dummy med plastremsor) samt riktiga duvor. Vi hade även teori om bland annat stadga, dirigering, avanceplatta och annat.

Här kan du se en film när jag och Skott tränar på stannakommandot när en duva flyger upp. Han blir så förtrollad av fågeln att han inte kommer ihåg att han ska sätta sig, fastän jag säger ”stanna” med ganska rejäl ton. Men han stannar ju i alla fall! =)

På söndag klockan 08.00 gick vi upp på fjället och ”lekte” jaktprov. Vi fick söka två och två, medan resten gick i en samlad grupp efter. Det är förstås jobbigt att gå med hund i koppel i grupp sådär. Många hundar stretar och drar, de vill vara först och gärna sticka ut själva och söka. Jag och Skott har tränat mycket på att inte dra i kopplet i sommar (har inte gått sååå himla bra), men nu bestämde jag mig för att inte bry mig om sånt. Om jag skulle träna på att inte dra i kopplet i detta sammanhang skulle det bli för svårt och jag skulle mest få ägna dagen åt att tjafsa med honom. Istället fokuserade jag på att hans första upplevelse av fjället skulle bli super. Hans matte skulle vara positiv och glad, han skulle förhoppningsvis få hitta någon fågel och få mitt stora beröm och vara min hjälte.

Kort samling på fjället.
Det blåste friskt. Men jag tar hellre sånt väder än sol och 30 plus! =)
Mattias Vesterlund är en engagerad instruktör som gör sitt yttersta för att alla ska utvecklas och lyckas.

Vi fick feedback från Mattias både som om han var jaktprovsdomare och instruktör. Vi fick tips som slipade oss som hundförare, fågelfinnare och provdeltagare.

När jag och Skott skulle söka samtidigt som en annan hund var jag nervös i början. Jag trodde att Skott, som bara är ett år, skulle vara mer barnslig och leksugen, eller vara osjälvständig och följa efter den andra hunden för att se var den sökte. Men jag blev glatt överraskad. Han gick självständigt och fint i söket och jag kunde styra honom med lågmälda ord och kroppsrörelser. Häftig känsla!

Vi lyckades också hitta fågel vid ett par tillfällen, även om det inte hann bli något riktigt stånd och sånt. Men Mattias sköt med en ”låtsaspistol” så vi fick öva på att det smäller och att stanna. Riktigt kul.

När vi samlades för en sista genomgång klockan 17.00 var både jag och Skott ganska möra. Att Skott lägger sig ned så här och bara slocknar hör inte till vanligheterna.

Skott har rullat ihop sig på sista samlingen.

Nu hoppas jag innerligt att det blir några bra situationer när fågeljakten drar igång den 25:e. Jag ska ta med både Hagel och Skott till jaktmarkerna. Först går jag med Skott en timme. Sedan Hagel. Så får de vila i bilen mellan varven. Såååå spännande det ska bli!!

/ Susanne

Äntligen blev jag av med oskulden

Jag har jagat i cirka 4-5 år. Både älg och fågel. Jag har aldrig fällt något. Det har varit nära ibland. Retsamt nära. Men jag har alltid kommit hem tomhänt. Idag hände det.

Det här inlägget är som en liten avstickare från mina vanliga hundskole-inlägg. Så du som inte vill se en bild på en död fågel bör sluta läsa nu. Jag respekterar det. Jag blir själv heligt förbannad på de puckon som lägger upp bilder på misshandlade hundar och liknande på Facebook, där jag inte hinner värja mig utan får bilderna kastade i ansiktet. Bilderna sätter sig i min hjärna för alltid. Så därför meddelar jag nu att längre ned kommer det att dyka upp en bild på en död fågel. Vill du läsa om hur det gick till när jag blev av med jakt-oskulden och lyckades fälla min första fågel så fortsätter du att läsa =)

Dagen före fågelpremiären var jag ute och rekade i jaktmarkerna tillsammans med min korthåriga vorsteh Hagel samt cavalieren Gizmo. Gizmo hittade tre fåglar, Hagel en. Coolt! Gizmo blev helt frälst. När det blev fredag lämnade jag cavalieren hemma. Jag tyckte att han inte var tillräckligt skott-tränad. Men han hade räknat ut vad som var i görningen och protesterade högljutt.

Jag och Hagel traskade runt i markerna i Svarttjärn i cirka fyra timmar. Inte ett flax! Usch, så deppad jag var på vägen hem. Aldrig skulle vi lyckas. Det kändes som om det var lika bra att jag sket i allt vad jakt hette. Jag var ju helt talanglös.

Nästa dag spottade jag i nävarna igen. Nu fick cavalieren hänga med. Det kunde ju knappast bli sämre. Och det skulle ju knappast bli något skottläge heller.

Vi sökte på ett tag. Så sprang de båda framför mig och på håll såg jag hur de jagade upp tre skogsfåglar. Två flög iväg men en satte sig i en björk. Jag såg den och tänkte – det kommer aldrig att gå men jag testar. Jag smög fram emot den. Jag ropade in hundarna som skuttade omkring och sökte efter fåglarna. Sakta smög jag närmare, men ändå väldigt öppet. Jag tänkte att fågeln ser mig säkert. Den skulle garanterat flyga iväg. Men jag måste ju testa i alla fall. Till slut var jag inom skotthåll. Fågeln satt kvar. Gizmo sprang runt mitt framför mig. Det skulle ju inte bli bra om jag sköt nu och han i princip stod under bössan. Det kunde bli en för häftig smäll. Åh, snälla pippi sitt kvar nu. Jag lirkade Gizmo bakom mig. Och sedan siktade jag. Pang! Fågeln stöp baklänges och ned i blåbärsriset. Jag sprang fram och hittade den. Den sprattlade några gånger och sedan blev det tyst och lugnt. Hundarna hade hängt med och fick testa att hålla en varm fågel. Vilken upplevelse! Jag var så exalterad. Vilken grej! Fågeln hade inte flaxat iväg utom räckhåll – som vanligt. Jag hade inte missat – som vanligt. Jag hade fällt min första fågel! Fantastiskt – inte sant?

Efter det var jag så lycklig. Det kom en regnskur men den märkte jag knappt. Jag lunchade och gick flera kilometer till för att kolla av ett annat bra ställe. Två fåglar flaxade iväg utom skotthåll. Synd. Men vadå? Jag hade fällt min allra första lilla orrhöna. Såååå vacker.

Trötta och blöta.

Tillbaka vid bilen fotade jag hundarna. Blöta och trötta. Men riktigt nöjda.

Sällskapshunden som blivit jakthund.

Nu har vi vilat och ätit middag. Men jag ser på cavalieren Gizmo att han är rätt sliten än! =)

Det syns på ögonen att han är rätt trött! =)

/ Susanne