I mitt förra blogginlägg berättade jag att jag fått veta att min grosser münsterländer Skott har D-höfter. Det kom väldigt överraskande. Du kan läsa mer om det här.

Jag har aldrig haft en hund med höftledsfel förr. Jag har haft tur. Även fast jag har haft schäfer och andra raser där det kan vara rätt vanligt så har jag klarat mig. Hos grosser är höftledsfel inte vanligt. Men alla är inte felfria förstås. Och nu slumpade det sig att just min hund har D-höfter. Riktigt deppigt. Jag berättade ju om alla planer jag hade för oss. Om allt vi skulle göra. Som sannolikt blir svårare nu.

Men jag fick många härliga svar. Många hade hundar, eller kände någon som hade hundar, med D-höfter, eller värre, som hade riktigt långa, aktiva och smärtfria liv. Så skönt att höra.

Jag skrev i förra inlägget att jag inte såg någon poäng med att ställa ut eller delta på jaktprov. Vad spelade det för roll vad vi fick för pris? Ingen tikägare ringer ju i alla fall. Det låter förstås korkat. Som om jag bara tävlar och ställer ut för att få avla på min hund. Så är det inte. Jag var bara extra grinig och bitter då.

Jag har hittills aldrig avlat på mina egna hundar, förutom när vi hade slädhundar men det är som en egen värld =) Hittills har jag alltid sållat bort mina egna hundar när det gäller avel. De har varit för veka, för fula, haft megastora navelbråcket, varit för vanliga och så vidare. Men ändå har jag tävlat med dem och tagit meriter. Jag ger några exempel:

Malinoisen Nitro som jag hade är nog den mest personliga hund jag någonsin har haft. När han var unghund och vi fick främmande så gick han runt och morrade i 20 minuter innan han accepterade besökaren. Trots det blev han med mycket träning en bra räddningshund och deltog på skarpa eftersök och ett SM. Och utställningschampion. Och vi hann ta ett förstapris i gamla elitlydnadsklassen. Och tävlade bruks-sök. Men nog var han lite eljest och svajig i nerverna. Och om man ska avla på en hund så är ju tanken att föra aveln FRAMÅT, eller hur? Så det blev inget.

Schäfern Zeke var grymt bra mentalt. Fick höga poäng på korning. Härlig motor. Rolig att jobba med. Vi hann ta ett cert i elitklass spår. Han blev en duktig räddningshund och deltog på skarpa eftersök och två SM. Han hade nog kunnat föra aveln vidare. Men han var för vanlig. Och inte alls särskilt snygg. Schäfrar finns det gott om. Det är hård konkurrens. Så det blev inget.

Portugisiska vattenhunden Trassel, som är 15 år och lever pensionatliv hos mina svärföräldrar, blev Svensk lydnadschampion. Tävlade bruks spår. Och gjorde en imponerade MH. ”Det är ju som en riktig brukshund” utbrast domaren. Men på utställning var han bara halvsnygg, vi tog inga cert. Så det blev inget.

Vorstehn Hagel hade som valp ett av de största navelbråck jag någonsin sett. Så det var klart redan då att det inte skulle bli någon avel med honom. Dessutom är han nog i mjukaste laget för att föra aveln FRAMÅT. Men en enorm arbetslust och förighet. Jättehärlig att träna med. Vi tävlar i högsta NW-klassen, han är rallymästare och snart även lydnadschampion 😉 Men vi har för få jaktmeriter. Det blir ingen avel här heller.

Så kom då grosser münsterländern Skott. Smart som bara den. Snygg som bara den. En näsa för fågel som imponerade på många. Lite blyg, enda nackdelen. Men inte värre än att det gått att träna till. Så jag började tänka på framtiden. Att om vi ”bara” fick några meriter så skulle jag kanske sen kunna jobba vidare med en son efter honom. Det vore sååå häftigt. Men det sket sig ännu en gång. D-höfter. Så det blev inget.

Jag tappade lusten. I ett par dagar. Sedan var det dags att skärpa sig. Jag har ju som sagt hittills aldrig tävlat för att locka tikägare. Varför skulle jag göra det nu? Jag gillar ju att tävla för att det är kul att sätta mål och se hur långt man kan komma. För att det blir en tydlig måttstock på vad man faktiskt uppnått. Ju högre man har kommit desto bättre är man. Faktiskt. Visst kan man träna hund bara för att det är kul att träna och vara väldigt skicklig ändå. Men jag triggas av att få visa upp vad vi kan, låta min hund briljera och jag blir så oerhört stolt de gånger allt funkar och vi lyckas.

Så nu har jag deppat klart. Nu har jag bestämt mig. Jag och Skott ska gasa på och se hur långt vi kommer. Kanske får vi lite färre år på oss att göra allt kul, men kul ska vi ha!

Nästnästa helg ska vi på fjällträningskurs hos Mattias Westerlund, Hundskolan Vision. Just när jag fick beskedet om D-höfterna blev jag tveksam. Vi ska åka skidor i två hela dagar och hundarna ska söka fågel på fjället. Hur kommer det att gå? Blir Skott sliten? Får han ont? ”Men herregud han har ju inte det minsta ont idag och är i god form. Passa på att göra det här nu, om några år kan det vara för sent” resonerade jag med mig själv. Så vi drar iväg.

Jag har bokat tid med Tomas Forsberg, hundfysioterapeut, i slutet av mars för att få en professionell bedömning av Skott. Jag vill veta i vilken form han tycker att Skott är idag. Finns det brister vi kan stärka upp? Finns det specialövningar som vi kan göra för att träna musklerna runt höfterna extra mycket? Vad kan vi göra och ska vi undvika nåt? Kan jag köra kickspark med honom? Dra däck? Sånt känns bra att ta reda på.

Sen har jag gjort en sak till. Jag har redan nu anmält oss till ett eftersöksprov i juli. I öppen klass. Det är alltså som ett för-prov innan man deltar på jaktprov. Sedan kommer de båda proven att summeras och så får man se om det räcker till tredjepris, andrapris eller ett förstapris. Det kändes viktigt att anmäla oss. Det gör att jag har ett mål, att jag spottar i nävarna, har något att träna för. I höst blir det mycket fokus på jaktprov. Jag har faktiskt gjort en deal med en annan grosser-ägare. Den som först tar ett förstapris på jaktprov ska bjuda den andra på champagne. Det kan ta en stund … men det blir härligt när det inträffar. Inte om … 😉

Vi ska förstås jaga på riktigt också. Gud vad jag ser fram emot det. Nu i april-maj ska jag dra igång värsta skjuttränar-projektet så att jag träffar ALLA fåglar som Skott och Hagel hittar i höst.

Plus att vi tränar och tävlar Nose Work förstås. I slutet av mars hoppas jag att Skott får vara med på sin första Nose Work-tävling. Sååå spännande det ska bli. Han är väldigt annorlunda jämfört med Hagel. Lite ung. Stundtals briljant. Stundtals väldigt disträ.

Och så ska vi ta ett till kvalificerat resultat i fortsättningsklass så vi kommer upp i avancerad klass i rallylydnad. Och så ska vi starta i klass 1 i lydnadsklass.

Så livet är ändå precis som vanligt. En massa roliga och utmanande saker som väntar. Spännande tävlingar och prov som förhoppningsvis går bra och leder till meriter. Utan att vi för den skull för aveln FRAMÅT. Men vi för oss själva framåt. Vi samlar på oss roliga minnen erfarenheter och kunskap. Det är det viktigaste, eller hur?

/Susanne