Jaktprov

När Hagel blev kallad för ”The Hunting Machine”

Publicerat den september 1, 2019 av Rackarungarnas Hundskola4 kommentarer

I helgen har jag deltagit på jaktprov för stående fågelhundar i Arvidsjaur. På fredagen fick min grosser münsterländer Skott jobba, på lördagen var det min korthåriga vorsteh Hagels tur. Så oerhört spännande och lärorikt det var.

Med Skott gick det väl sisådär. Han beter sig stundtals fortfarande som en unghund. Han är ju precis fyllda två år också. Skott går inte ut några jätteslag utan söker ganska nära mig. När vi är själva i skogen tycker jag att han jobbar större och bättre. Men när det blir prov, med en okänd ”gubbe” med bössa i hasorna, blir han mer tveksam. Jag tror att han känner av spänningen vilket gör att han smyger då och då, spanar, håller koll och analyserar. Han vill verkligen inte råka skrämma upp några fåglar i onödan.

Fast det är ju inte så att han går ”mitt framför fötterna” heller. Men för att vara i öppen klass får han med sig lite för lite mark när han söker.

Så domaren Didrik Skarin tyckte efter ett par släpp att vi kunde gå tillbaka till bilen. Trist. Men ingen fara. Vi spottar i nävarna och fortsätter att träna upp hans mod och hans självkänsla. Med några bra fågel-erfarenheter kommer han att växla upp många steg. Vänta bara ska ni få se.

Hagel var ingen stjärna heller när han var två år. Men idag är han sju och jag tänkte att ”vi kan väl testa en gång i öppen klass och se hur det går”. Så nästa dag är det hans tur.

Klockan 08.08 går vi ut i skogen. Först släpps en unghund på sök. Efter tio minuter är det Hagels tur. Jag släpper honom. Han söker fint. Han går ut stort och bra.

Snart ser jag att han har hittat intressanta dofter. Han spårar och utreder en löpa, där fågel har gått tidigare. Domare Robert Lundgren är snabbt med på noterna och ser till att bössan är redo.

Vi hakar på i denna vindlande utredning, upp och ned för en kulle. Så står Hagel stilla. Sen drar en fågel iväg (be mig inte precisera sort, färg och kön på fågeln – jag har endast diffusa synintryck här), och sedan en till. Robert skjuter i luften eftersom en gran är i vägen. Jag är lite trög och ropar stanna lite sent, Hagel har redan fått upp farten efter den andra fågeln. Men snart får jag stopp på honom. Inte så snabbt som är önskvärt i öppen klass, men ändå inte dåligt. När vi pustat ut efter händelsen, domaren skrivit sin rapport och jag återgått till eftertruppen kollar jag klockan: 08.28. Ibland går det snabbt. Ibland har man tur. På en gång.

Hagels nästa släpp blir nästan likadant. Han hinner bara börja jobba så hittar han nåt intressant, står, kastar sig fram och vindar plötsligt uppåt mot ett träd. Domaren säger sig aldrig ha sett nåt liknande. Och från trädet flyger en fågel, kan det ha varit en mindre tjäder? Skott avlossas i luften igen. Jag får stopp på Hagel mycket snabbare än sist (nu är jag ju lite mer värdsvan och beredd, ha ha).

Domaren Robert Lundgren måste sätta sig ned och skriva ned alla upplevelser.

Vi har alltså ännu en fågelsituation. Domaren måste sätta sig och skriva länge, förundrad av det märkliga beteendet Hagel just hade – att han kände att fågeln satt i trädet? Tja, jag tror minsann att alla höga gömmor på Nose Worken har gett bra effekt. Men vad vet jag? Jag är en rookie i fågeljaktsammanhang.

Domaren reser sig och berömmer Hagel. Även om han kallar honom för kennelnamnet Bert (Burviks Bert).

– Bert – The Hunting Machine! säger han och jag blir såååå mallig och glad. En totalt annan känsla än när jag blev hemskickad dagen före. Är det såhär det känns när man ligger på topp?

I nästa släpp hittar Hagel fågel igen!!? Sån här tur har man ju vanligtvis inte. När han står blir jag het och vill skynda dit. Fåglarna brukar ju dra så lätt. Men domaren Robert bromsar mig.

– Nu ska vi ta det lugnt. Ser du så fin bild det där skulle bli? Ta en bild till bloggen, säger han.

Ta en bild nu? Nog för att jag gillar att fota och berätta men borde vi inte rappa på lite?

– Nä, låt nu Bert få trycka till den där fågeln ett tag så kan vi se gå upp och fälla.

Jag fotar snabbt och sen går vi upp mot platsen där Hagel står. Han följer en löpa en bit och sen stånd igen, avance och fågel flyger upp. Domaren skjuter men en gran passar på att stå i vägen. Även nu får jag stopp på Hagel ganska direkt. Härlig känsla.

Men nu kommer snart en annan känsla. Som jag hört andra provdeltagare prata om men som jag inte fattat. Förrän nu. Känslan av att man inte så gärna vill släppa sin hund något mer. För nu har det gått så bra. Betygen verkar bli bra. Om det nu händer en rejäl dumhet som en låååång eftergång eller knallapport så ramlar vi långt ned.

Vi får senare ett släpp till. Hagel hittar intressanta löpor men de verkar tomma. Han får söka länge och visa att han kan söka stort och i fint mönster även i medvind. Jag är stolt som en tupp. Och impad. Vilken kille!

Lite senare får vi göra en kastapport. Det görs eftersom ingen fågel har blivit fälld på riktigt. Då får jag sätta Hagel, koppla loss och ställa mig en meter vid sidan av. Domaren går bort ca 15 meter, skjuter ett skott och kastar upp en död trut i luften. Hagel sitter kvar, även om han är het. Sen apporterar han på mitt kommando och kommer tillbaka med fågeln. Snyggt!

Vi får inte veta betyget i skogen, men utifrån domarens trevliga kommentarer under dagen förstår jag att det borde bli ett bra pris, typ andrapris eller förstapris. Det vore coolt. Jag har ju bara ett tredjepris sedan tidigare med Skott.

På prisutdelningen på kvällen ropas pristagarna upp bakvägen. Domarna får berätta om hundarna och upplevelserna under dagen. Det dröjer innan Hagel ropas upp. Det innebär att vi fått rätt fina poäng.

Vi blir provets tredje bästa ekipage!? Och vi får förstapris med betyg 7 på fält (det hade blivit högre om inte Hagel sprungit lite väl långt vid första situationen) och betyg 10 på apporteringen. Wow, mitt bästa jaktprovsresultat någonsin. Så härlig känsla. Nu ser jag fram emot kommande prov och jakter i höst. Det blir oerhört spännande.

Vill passa på att tacka SVK Bottenviken för ett suveränt välorganiserat arrangemang med trevliga domare. Dessa domare jobbar helt ideellt. De går backe upp och backe ned, ofta ett par mil per dag, över myrar och träsk. Genom spindelnät och surdiken. Bara för att vi ska få ha trevligt med våra hundar. Ni är fantastiska! Tack!

/mvh Susanne

Vilken rysare det blev på eftersöksprovet!

Publicerat den juli 20, 2019 av Rackarungarnas Hundskola2 kommentarer

Idag har jag gjort eftersöksprov med min vorsteh Hagel och min grosser münsterländer Skott. Så oerhört spännande det var!

Först och främst ska jag snabbt förklara vad ett eftersöksprov är, ifall du inte har koll på det än. Det är ett prov som man gör innan man får starta på jaktprov, för att visa att om man/skytten klantar sig och skadeskjuter en fågel så har hunden förmågan att snabbt söka upp den. Denna förmåga testas i skogen genom ett slags släpspår av fågel. Förmågan testas även på vatten – att hunden kan simma ut och hämta en fågel och leverera den korrekt i handen sen.

I öppen klass, som Hagel och Skott deltog i, så är spåret cirka 200 meter långt och som förare får man inte följa efter i någon spårlina. Hunden ska spåra själv från en anvisad startpunkt, följa det genom cirka fyra ganska tuffa vinklar, sedan komma fram till fågeln och snabbt apportera den tillbaka till ägaren.

Här är funktionärerna på väg över till andra sidan.

Vattenprovet innebär att funktionärer står på andra sidan av ett vattendrag. Först skjuter de ett skott, sedan kastar de en fågel upp i luften som landar i vegetation vid vattnet så att hunden inte ser exakt var den hamnade. Sedan ska hunden simma över, cirka 60 meter, apportera fågel och sen simma tillbaka och lämna fågeln till föraren.

Jag brukar inte vara nervös när jag tävlar. Jag brukar mer vara laddad liksom. Men nu var jag supernervös. Jag hade drömt jobbiga drömmar om detta eftersöksprov i ett par nätter. Varför? Jo, mest tror jag att det är för att jag inte kan påverka! I öppen klass får man liksom bara en chans, ett kommando, sen ska hunden sticka iväg och klara av att ta en massa kloka beslut på egen hand. Om jag tävlar rallylydnad, Nose Work, lydnadsklass eller typ vad som helst så är jag ju ofta intill min hund och kan hjälpa/stötta/justera efter vägen. Men inte nu. Huga!

Jag har tränat hundarna riktigt mycket faktiskt. Minst ett pass om dagen de sista veckorna. Ibland tre korta pass per dag. Vi har spårat långa spår i lina, korta spår där de ska spåra och hämta fågeln på egen hand, korrekta avlämningar vid vatten, lite dirigeringar, förmågan att minnas var fågel blev kastad (jisses så kass de varit på detta!!) och att simma längre sträckor. Min stackars sambo och son har fått hjälpa till att klafsa runt i myggrika vattendrag och kastat döda fåglar.

På fredag kväll hade vi sista passet. Sedan sa jag till Hagel och Skott:

”Nu har jag gjort vad jag kan för att ni ska ha bästa förutsättningar för att klara provet i morgon. Nu är det upp till er”

De verkade inte riktigt lyssna eller förstå. Men för min egen del gjorde jag liksom en överlämning. Nu var det upp till Hagel och Skott att visa vad de lärt sig.

Vi började med spåret. Hagel var startnummer två av öppenklass-hundarna. Vi blev anvisade startpunkten och jag gjorde min vanliga rutin. Satte in spårlinan i halsbandet på ett sätt som gör att jag kan dra ut den efter bara några meter, jag får ju inte följa längre än fem meter. Parkerade Hagel vid vägkanten och gick och pillade i uppsparket där spåret börjar. Sedan gick jag tillbaka och släppte på hunden. Och hoppades på det bästa.

Hagel har ju en förmåga att vilja göra allt JÄTTESNABBT. Även spåra. Och ni vet ju hur det blir om man spårar i typ 300 km i timmen? Det går ofta för fort och blir fel. Men på sista spårträningen hade jag lagt ett jättekrångligt spår som bytte riktning typ var femtonde meter. Jag tänkte att om han hade det träningspasset som senaste minne så kanske han skulle ha vett att lätta på gasen nu på provet. Och det verkade han ha. Domaren spanade mellan träden och sa ”Han tog första vinkeln perfekt”. Puh. Nåja, det är några vinklar kvar att virra bort sig på om man vill.

Men plötsligt kom Hagel där så fint, med fågeln i munnen. Och avlämnade till mig på exemplariskt vis. Yes! Jag fick inte veta några betyg där och då men det kändes som en bra början.

Lite senare var det Skotts tur. Samma procedur. Jag parkerade honom vid vägkanten, gick och pillade i uppsparket, sedan släppte jag på honom. Jag tror att han kände av min nervositet, han blev smygande i starten, som om han nästan stod för fågeldoften. Ånej, skulle det bli strul nu? Men snart kom han igång och spårade iväg i ett bra tempo, hittade fågeln och kom tillbaka med den och avlämnade snyggt. Puh!

Nästa del var vattenprovet. Jag vet att båda hundarna är bra på att simma och apportera. Men ibland har det blivit lite rörigt på andra sidan, innan de har hittat fågeln. Jag nämnde ju att de båda är urkass på att komma ihåg var fågeln har landat, det måste jag träna mer på.

Jag ställde upp mig vid vattenkanten med Hagel. Jag sa ”stanna” och flyttade mig ett par meter bakåt. Jag får inte stå vid sidan när de skjuter skottet och kastar fågeln, det ska synas att man har stadga på hunden.

Skottet sköts och fågeln kastades. Sedan nickade domaren åt mig och jag fick kommendera ”apport”. Hagel kastade sig i med gott humör och simmade mot andra sidan. Nu var det bara att hålla käft, vänta och se vad som händer. Inte så lätt när man vill lägga sig i och hjälpa till. Men jag höll käft. Hagel hittade fågel på andra sidan och tog sig sedan ned i vattnet igen. Det blåste ganska kraftigt och han lät sig liksom dras med i vinden vilket gjorde att han simmade ganska mycket åt ena sidan. Hmm, det här har vi inte tränat på direkt, tänkte jag. Hagel klev upp en bit bort och tog sig sedan via skogsvägen tillbaka till mig. Där levererade han fågeln på ett fint sätt. Skönt, men skulle vi få avdrag för avstickaren? Jag är ju ännu ingen expert på hur sånt här bedöms.

Lite senare var det Skotts tur. Han satt stilla i skottet och simmade ut fint på mitt kommando. Jag var så nervös att jag inte kunde titta på honom när han simmade. Jag tittade i vattnet bredvid.

När han hade typ en eller två meter kvar till andra sidan så vände han plötsligt! Shit. Vad gör jag nu? Så här har han aldrig gjort. Jag höll käft först och hoppades att han skulle få någon vittring av fågeln och vända själv. Men nej, han hade börjat simma tillbaka mot mig. Utan fågel i munnen. Inte bra. Vad kunde jag göra? Jag har rätt att skicka honom en gång till när han kommer fram till mig, men då blir det ju utan hjälpen av skottet och kast av fågel. Så det skulle bli tufft. Jag måste försöka vända honom nu. Direkt.

”Apport. Pippin. Pippin” skrek jag över vattnet.

Och Skott vände!? Jag trodde inte mina ögon och återgick till att bara hålla käft. Skott klättrade upp på andra sidan, fick vittring av fågeln, hämtade den och klev ned i vattnet igen för att simma mot mig. Jag undslapp mig en utandning av lättnad. Vilken rysare!

Kvar var avlämningen som gick skapligt ändå. Domaren berättade att han bedömde att Skott inte känt doften av fågeln och därför blivit tveksam och vänt. Men domaren var imponerad över den fina dirigeringen, att jag kunde få honom att vända igen där ute på vattnet och simma tillbaka och hämta fågeln. Jag var också imponerad – för att uttrycka mig milt! =)

Efter det var det bara att invänta den slutliga domargenomgången. Det visade sig att Hagel fick maxbetyg 10 på spåret, och likaså 10 på vattnet – den lilla avstickaren på hemvägen var ingen fara. Dessutom blev Hagel dagens bästa öppen klass-hund och fick Hederspris. Tänk att en sådan liten plakett kan vara SÅ mycket värd!!

Skott fick betyg 9 på spåret, hans tveksamhet i början kostade en poäng. Helt okej. Vad skulle vi få för betyg på vattnet då? Vi fick betyg 9! Wow, det trodde jag aldrig. Såååå himla skönt.

Vovvarna fick fira med smaskiga ben. Även cavalieren Gizmo fick ben, han hade ju hejat på högljutt från bilen allt vad han kunde 😉

Dessa betyg har vi sedan med oss när vi går jaktprov i skogen, på fjället eller fält. De slås ihop med betyget vi får på jaktprovet och utifrån det får man tredjepris, andrapris eller förstapris. Om man får något pris alls alltså. Och då förstår ni att det är bra att ha fått bra betyg på eftersöksdelen så man ligger bättre till sen när poängen ska summeras.

Så jag är såååå nöjd och tacksam. Vilka grymt duktiga pojkar jag har! Och jag är så tacksam för den hjälp som jag har fått av sambon och sonen. Så vi firade med Kina-mat när provet var klart. Nu ska jag spana in vilka jaktprov som vi kan anmäla till!

/mvh Susanne

Nä, nu får det vara färdigdeppat

Publicerat den mars 7, 2019mars 7, 2019 av Rackarungarnas Hundskola2 kommentarer

I mitt förra blogginlägg berättade jag att jag fått veta att min grosser münsterländer Skott har D-höfter. Det kom väldigt överraskande. Du kan läsa mer om det här.

Jag har aldrig haft en hund med höftledsfel förr. Jag har haft tur. Även fast jag har haft schäfer och andra raser där det kan vara rätt vanligt så har jag klarat mig. Hos grosser är höftledsfel inte vanligt. Men alla är inte felfria förstås. Och nu slumpade det sig att just min hund har D-höfter. Riktigt deppigt. Jag berättade ju om alla planer jag hade för oss. Om allt vi skulle göra. Som sannolikt blir svårare nu.

Men jag fick många härliga svar. Många hade hundar, eller kände någon som hade hundar, med D-höfter, eller värre, som hade riktigt långa, aktiva och smärtfria liv. Så skönt att höra.

Jag skrev i förra inlägget att jag inte såg någon poäng med att ställa ut eller delta på jaktprov. Vad spelade det för roll vad vi fick för pris? Ingen tikägare ringer ju i alla fall. Det låter förstås korkat. Som om jag bara tävlar och ställer ut för att få avla på min hund. Så är det inte. Jag var bara extra grinig och bitter då.

Jag har hittills aldrig avlat på mina egna hundar, förutom när vi hade slädhundar men det är som en egen värld =) Hittills har jag alltid sållat bort mina egna hundar när det gäller avel. De har varit för veka, för fula, haft megastora navelbråcket, varit för vanliga och så vidare. Men ändå har jag tävlat med dem och tagit meriter. Jag ger några exempel:

Malinoisen Nitro som jag hade är nog den mest personliga hund jag någonsin har haft. När han var unghund och vi fick främmande så gick han runt och morrade i 20 minuter innan han accepterade besökaren. Trots det blev han med mycket träning en bra räddningshund och deltog på skarpa eftersök och ett SM. Och utställningschampion. Och vi hann ta ett förstapris i gamla elitlydnadsklassen. Och tävlade bruks-sök. Men nog var han lite eljest och svajig i nerverna. Och om man ska avla på en hund så är ju tanken att föra aveln FRAMÅT, eller hur? Så det blev inget.

Schäfern Zeke var grymt bra mentalt. Fick höga poäng på korning. Härlig motor. Rolig att jobba med. Vi hann ta ett cert i elitklass spår. Han blev en duktig räddningshund och deltog på skarpa eftersök och två SM. Han hade nog kunnat föra aveln vidare. Men han var för vanlig. Och inte alls särskilt snygg. Schäfrar finns det gott om. Det är hård konkurrens. Så det blev inget.

Portugisiska vattenhunden Trassel, som är 15 år och lever pensionatliv hos mina svärföräldrar, blev Svensk lydnadschampion. Tävlade bruks spår. Och gjorde en imponerade MH. ”Det är ju som en riktig brukshund” utbrast domaren. Men på utställning var han bara halvsnygg, vi tog inga cert. Så det blev inget.

Vorstehn Hagel hade som valp ett av de största navelbråck jag någonsin sett. Så det var klart redan då att det inte skulle bli någon avel med honom. Dessutom är han nog i mjukaste laget för att föra aveln FRAMÅT. Men en enorm arbetslust och förighet. Jättehärlig att träna med. Vi tävlar i högsta NW-klassen, han är rallymästare och snart även lydnadschampion 😉 Men vi har för få jaktmeriter. Det blir ingen avel här heller.

Så kom då grosser münsterländern Skott. Smart som bara den. Snygg som bara den. En näsa för fågel som imponerade på många. Lite blyg, enda nackdelen. Men inte värre än att det gått att träna till. Så jag började tänka på framtiden. Att om vi ”bara” fick några meriter så skulle jag kanske sen kunna jobba vidare med en son efter honom. Det vore sååå häftigt. Men det sket sig ännu en gång. D-höfter. Så det blev inget.

Jag tappade lusten. I ett par dagar. Sedan var det dags att skärpa sig. Jag har ju som sagt hittills aldrig tävlat för att locka tikägare. Varför skulle jag göra det nu? Jag gillar ju att tävla för att det är kul att sätta mål och se hur långt man kan komma. För att det blir en tydlig måttstock på vad man faktiskt uppnått. Ju högre man har kommit desto bättre är man. Faktiskt. Visst kan man träna hund bara för att det är kul att träna och vara väldigt skicklig ändå. Men jag triggas av att få visa upp vad vi kan, låta min hund briljera och jag blir så oerhört stolt de gånger allt funkar och vi lyckas.

Så nu har jag deppat klart. Nu har jag bestämt mig. Jag och Skott ska gasa på och se hur långt vi kommer. Kanske får vi lite färre år på oss att göra allt kul, men kul ska vi ha!

Nästnästa helg ska vi på fjällträningskurs hos Mattias Westerlund, Hundskolan Vision. Just när jag fick beskedet om D-höfterna blev jag tveksam. Vi ska åka skidor i två hela dagar och hundarna ska söka fågel på fjället. Hur kommer det att gå? Blir Skott sliten? Får han ont? ”Men herregud han har ju inte det minsta ont idag och är i god form. Passa på att göra det här nu, om några år kan det vara för sent” resonerade jag med mig själv. Så vi drar iväg.

Jag har bokat tid med Tomas Forsberg, hundfysioterapeut, i slutet av mars för att få en professionell bedömning av Skott. Jag vill veta i vilken form han tycker att Skott är idag. Finns det brister vi kan stärka upp? Finns det specialövningar som vi kan göra för att träna musklerna runt höfterna extra mycket? Vad kan vi göra och ska vi undvika nåt? Kan jag köra kickspark med honom? Dra däck? Sånt känns bra att ta reda på.

Sen har jag gjort en sak till. Jag har redan nu anmält oss till ett eftersöksprov i juli. I öppen klass. Det är alltså som ett för-prov innan man deltar på jaktprov. Sedan kommer de båda proven att summeras och så får man se om det räcker till tredjepris, andrapris eller ett förstapris. Det kändes viktigt att anmäla oss. Det gör att jag har ett mål, att jag spottar i nävarna, har något att träna för. I höst blir det mycket fokus på jaktprov. Jag har faktiskt gjort en deal med en annan grosser-ägare. Den som först tar ett förstapris på jaktprov ska bjuda den andra på champagne. Det kan ta en stund … men det blir härligt när det inträffar. Inte om … 😉

Vi ska förstås jaga på riktigt också. Gud vad jag ser fram emot det. Nu i april-maj ska jag dra igång värsta skjuttränar-projektet så att jag träffar ALLA fåglar som Skott och Hagel hittar i höst.

Plus att vi tränar och tävlar Nose Work förstås. I slutet av mars hoppas jag att Skott får vara med på sin första Nose Work-tävling. Sååå spännande det ska bli. Han är väldigt annorlunda jämfört med Hagel. Lite ung. Stundtals briljant. Stundtals väldigt disträ.

Och så ska vi ta ett till kvalificerat resultat i fortsättningsklass så vi kommer upp i avancerad klass i rallylydnad. Och så ska vi starta i klass 1 i lydnadsklass.

Så livet är ändå precis som vanligt. En massa roliga och utmanande saker som väntar. Spännande tävlingar och prov som förhoppningsvis går bra och leder till meriter. Utan att vi för den skull för aveln FRAMÅT. Men vi för oss själva framåt. Vi samlar på oss roliga minnen erfarenheter och kunskap. Det är det viktigaste, eller hur?

/Susanne

Så gick det till när jag och Skott tog tredjepris

Publicerat den september 24, 2018september 24, 2018 av Rackarungarnas HundskolaLämna en kommentar

I helgen deltog jag och grosser münsterländern Skott på jaktprov i Lycksele, i unghundsklass. Lördagens händelser har jag summerat kort på Rackarungarnas FB-sida, då blev vi ej godkända. På söndagen hände det lite mer.

Vi var endast tre deltagare som gick ut på morgonen. Jag och Skott i unghundsklass, en ungersk vizsla i öppen klass och en korthårig vorsteh i elitklass. Jag fick släppa först.

På de två tidigare jaktprov som jag deltagit på har jag begärt fällning. I unghundsklass får man välja, i de andra klasserna är det obligatoriskt. Tydligen är det inte så vanligt att man väljer det i unghundsklass, ja många provdeltagare har avrått mig. De menar att det är riskabelt. För om det fälls något så ska det också apporteras. Det kan bli en tung, inte helt död, tjädertupp som ska hämtas in. Fågeln kan också fällas ”mitt framför nosen” på hunden vilket ökat risken för knallapportering, alltså att hunden lär sig hur kul det är att apportera direkt efter skottet – vilket inte är så önskvärt vare sig på jaktprov eller på vanlig jakt. Jag har övervägt dessa argument men tänkt att det finns också fördelar: sannolikheten att den duktige skytten fäller en fågel är ju mycket större än att jag gör det när jag jagar på egen hand. På jaktprov behöver jag ju dessutom ”bara” hålla koll på hunden, vilket ökar chansen att det INTE blir knallapportering. Och en fälld, varm fågel tror jag skulle vara en stor jaktlust-injektion för Skott – att han blir taggad och fattar på RIKTIGT vad vi pysslar med i skogen.

Men – inför den här söndagen meddelade jag att jag inte ville ha fällning. Mitt skäl? Jag trodde helt enkelt att det skulle bringa mer tur! Ha ha. Eftersom det gått halvdåligt när jag begärt fällning så tänkte jag att nu byter jag så får vi se om det gör någon skillnad. Och det gjorde det.

Jag släppte lös Skott på sökarbete och började gå. Skott betedde sig ganska mycket som dagen före, han gick ut i väldigt små sökslag (jag kallar det så eftersom jag är en gammal bruksmänniska, men tydligen heter det revieringar i jaktsammanhang :-)) Jag suckade inombords men tänkte att jag inte skulle jaga upp mig över det, dagen före hade Skotts mod växt under dagen och sökslagen, jag menar revieringarna, hade också växt. Efter bara cirka åtta minuters sökarbete så stannade han. Ett stånd? Jag viftade åt domaren och skytten. Även om fågel inte ska fällas så ska ett skott avlossas om det blir en passande situation. Jag gick närmare Skott. Då drog han lite längre fram och stannade nu mer beslutsamt. Jag gick fram och sa: Ja, kör! och Skott skuttade framåt och fågeln lyfte. Stanna! Skytten sköt. Pang! Och Skott stannade och satte sig?! What? Det lyckades? Hur i hela friden? Vilken makalös känsla.

Domaren kom fram och berömde det fina jobb som Skott nyss hade gjort. Jag med! =) Sedan skulle vi söka vidare. Jag kunde knappt koncentrera mig. Vi hade lyckats med en fågelsituation. Vi var liksom med i matchen. Vi kunde få ett pris! Efter en stund fick äntligen nästa hund ta över. Puh, kändes skönt. Då fick vi gå i eftertruppen och bara sansa oss en stund.

Men Skott nästa sök blev inte alls bra. Det blev, om möjligt, ännu mindre än tidigare. Det är ruskigt svårt att göra nåt åt att hunden går i för små revieringar. Man kan bara hålla käft, inte skapa ögonkontakt och försöka se helt obrydd och avslappnad ut. Det känns, just nu, som om det vore lättare om hunden gick för stort. Då kunde man ju vissla och kalla in ibland, jobba mer med kontakten som förare. Men när man har en hund som går i små sökslag så kan man typ inte göra nåt. Inte där och då. Utan det handlar förstås om att ge hunden mer tid i skogen, låta den växa på sig. Skott är ju bara ett år och en månad, det är klart att han inte vågar ge sig iväg så långt från sin underbara matte =) Med mer tid i skogen och att han får bli några månader till så borde modet ha växt. Snart är han säkert helt oregerlig =)

Nåväl, när domaren Ingemar Sjöström summerade vårt andra sök så nämnde han just detta om det lilla söket. Och sedan pratade han om hur snygg Skott var. Efter det var det nästa hunds tur att söka. Jag gick och grunnade på varför domaren pratat om hundens yttre, att han är snygg, på ett jaktprov. Det har ju inte med saken att göra. Sedan fattade jag. Domaren har verkligen gjort sitt yttersta för att kunna säga något positivt om hunden, men inte lyckats. Så då fick det bli utseendet istället. Ajajaj, då är det illa. Blev både fnissig och orolig. Skulle vi inte få pris fastän vi haft en sådan fin fågeltagning? Shit.

Nu gällde det att Skott gick ut stort och fint på nästa släpp. Ojoj, om man kunde göra tankeöverföring. Jag tänkte ”Nästa gång Skott, känn dig fri och spring lååååångt” om och om igen.

Och nästa släpp gick han faktiskt ut bättre. Det inleddes med en massa fågeldoft som han gick igång på och efter det fungerade revieringen riktigt bra, fastän vi hade kraftig medvind. Så Ingemar sa att det räckte. Nu skulle vi få göra en apportering. Det innebär i unghundsklass att jag har Skott lös och sätter honom bredvid mig, skytten går sedan iväg cirka 10 meter, avlossar ett skott och kastar en ripa cirka 10 meter framför Skott. Skott satt stilla i skottet och väntade till dess jag sa ”apport”. Han sprang fram till ripan, luktade lite på den, jag väntade med att säga något för jag vet att han vill ta några sekunder på sig att kolla vad han ska apportera. Skott plockade upp ripan, ganska nyskjuten från elithundens framfart, och kom mot mig. Han stannade upp och släppte ned den för att liksom kolla igen att det verkligen var en riktig fågel. Så här färsk fågel hade han aldrig burit förr. Jag visste att han skulle plocka upp den igen och försökte att inte stressa på honom. Han tog den igen och kom in till mig och lämnade den i handen. Puh! Domaren Ingemar kom fram och kramade om mig. ”Grattis – ni har gått till pris”. Jihoooo! Den lilla provgruppen applåderade. Så himla roligt.

Bild som togs direkt efter beskedet om att vi går till pris.

Totalt fick vi alltså betyg 8 på apporteringen och betyg 4 på fält. Sammanlagt med vårt tidigare eftersöksprov, där vi har 10/10, så blev poängen egentligen på andrapris-nivå. Men eftersom det blev betyg 4 på fältet så blir det automatiskt ett tredjepris. Betyg 4 och ett tredjepris är väl inte något som de riktiga jaktprovs-rävarna jublar över, det fattar jag, men för mig känns det stort. Det är mitt första pris på jaktprov överhuvudtaget! Så jag är superglad och stolt.

Nu siktar vi på andrapris nästa gång. Skott ska bara få bli lite modigare först! =)

/Susanne

Så gick vårt första jaktprov

Publicerat den september 3, 2018 av Rackarungarnas HundskolaLämna en kommentar

Igår deltog jag och grosser münsterländern Skott på vårt första jaktprov. Det var lärorikt.

Vi samlades på en p-ficka vid Stenträsket, Jörn. Det var bara jag och Skott som gick i unghundsklass. Jag berättade, med glimten i ögat, att den huvudsakliga anledningen till att vi var med var för att vi skulle få chansen att ha en bra skytt med oss.

– Men vill du verkligen att vi fäller för en unghund? Du behöver inte det för provets skull. Vanligast är att man gör kast-apport efteråt, sa domaren Paul Hall.

Men jag ville det. Jag ville att det skulle bli så jaktlikt som möjligt, att Skott skulle få en bild av hela scenariot och få bära varm fågel.

Jag rådfrågade lite senare en annan provdeltagare. Var jag dum som ville att det skulle skjutas för min unghund?

– Det är väldigt få som väljer det. Risken är stor att det blir nåt strul och man får lägre poäng. Plus att det kan råka fällas nära hunden så att den knallapporterar (tjuvsticker iväg och apporterar direkt efter skottet) och då har du snabbt fått en knallapportör och får ägna tid åt att träna bort det, berättade deltagaren.

Bra råd. Jag grunnade. Men risken måste ju vara ännu större för knallapport när jag är hemma på mina egna marker och ska skjuta själv? Då har jag ju sämre koll på hunden? Här på jaktprovet behövde jag ju ”bara” vara hundförare. Så jag bestämde mig för att hålla mig till min plan – skjut gärna om det blir läge!

Jag vet inte om du varit på jaktprov för stående fågelhund? Det går till så att en handfull hundägare beger sig i samlad trupp ut i skogen tillsammans med en domare och en skytt. En i taget får gå framme med domaren och skytten och släppa sin hund lös att söka, resten går med hundarna i koppel ca 50-80 meter bakom. Är det jaktprov på fjället och fält (söderut) så släpps hundarna två och två. Men på skogsprov är det en i taget.

När det var min tur att släppa Skott så drog han snabbt iväg åt vänster. Utom synhåll. Jag väntade. Visslade lite. Då brukar han komma. Men nu kom han inte. Jag gick upp på en liten höjd. Då såg jag att han stod för fågel. What? Redan?

Domare och skytt gjorde sig redo och jag gick fram och ställde mig intill Skott. ”Ja, kör” sa jag och hoppades såååå att det skulle flaxa upp nåt. Skott rusade fram men nä, det var sannolikt där en orre hade tryckt – som hade flugit iväg när hunden före sökte. Typiskt.

Vi sökte vidare och hade små stånd ibland. Men inget seriöst. Jag undrade varför han var så ”överkänslig” och stod för minsta doft. Domaren kommenterade det med att Skott har hög beredskap. Jag kom på att det nog var för att när vi jagade på lördagen så hade Skott en upplevelse där det flög mycket ripor kors och tvärs. Jag tror att han inte ville ”trampa i klaveret” igen utan hellre köra det säkra före det osäkra. Men vad vet man? 😊

Ungefär sådär fortsatte dagen. Vi fick släppa 10-30 minuter beroende på hur bra hunden jobbade. Jag tyckte att Skott var lite ovanligt kontaktsökande, han stannade till och kollade var jag var, kollade på utsikten, och återgick sedan i arbete. Jag upplever att han brukar vara mer självständig, men det var ju en ny situation med hundar och förare i grupp bakom, domare och skytt med oss.

Visst flög det upp några orrar och nån tjäder för olika ekipage, men det blev aldrig den där kompletta situationen som domaren vill se för att kunna göra en bedömning.

Vid halvtidsvilan fick jag veta att om jag och Skott lyckades få en bra fågeltagning skulle vi hamna på ett andra pris. Det lät helt okej tyckte jag. Andra pris var definitivt mer än jag hoppats på och inte fy skam för en unghund.

Skytten, funktionären och domaren tar en välförtjänt paus.

Domaren, och stigfinnarna som känner marken, gjorde verkligen sitt yttersta för att vi alla skulle få en sådan situation. Vi gick och vi gick. Ända till klockan sju på kvällen. Även om jag vill anse att jag är i hyfsad form blev jag sliten. Men domaren Paul Hall, 70 bast, verkade nästan oberörd. Jisses vilken stålman!

Men det hjälpte inte. Samtliga fick betyget ”Ej för fågel”. Kan därför inte bedömas i sin helhet.

Fast jag fick bra feedback på hur jag ska föra Skott på ett bättre sätt som ökar hans självständighet. Jag ska bli mer passiv. Jag fattar precis. Det är samma sak med Nose Work, man måste stå tillbaka och låta hunden vara stökig, ta för sig och utveckla sitt eget driv och söklust – innan man möjligen börjar styra lite och lägga in önskemål om var sökarbetet helst ska förläggas. Med vissa hundar får man ”hålla käft” hela livet. Men jag upplever att Skott är mer självständig än Hagel så vi får se hur allt utvecklas.

Jag är i alla fall riktigt nöjd med vårt första jaktprov, Skott skötte sig snyggt. Och jag fick fina råd. Så ska vi se om det hjälper när vi har vårt nästa jaktprov 22-23 september i Lycksele. Blir superspännande. Och säkert lika jobbigt! 😅

/Susanne