I helgen deltog jag och grosser münsterländern Skott på jaktprov i Lycksele, i unghundsklass. Lördagens händelser har jag summerat kort på Rackarungarnas FB-sida, då blev vi ej godkända. På söndagen hände det lite mer.

Vi var endast tre deltagare som gick ut på morgonen. Jag och Skott i unghundsklass, en ungersk vizsla i öppen klass och en korthårig vorsteh i elitklass. Jag fick släppa först.

På de två tidigare jaktprov som jag deltagit på har jag begärt fällning. I unghundsklass får man välja, i de andra klasserna är det obligatoriskt. Tydligen är det inte så vanligt att man väljer det i unghundsklass, ja många provdeltagare har avrått mig. De menar att det är riskabelt. För om det fälls något så ska det också apporteras. Det kan bli en tung, inte helt död, tjädertupp som ska hämtas in. Fågeln kan också fällas ”mitt framför nosen” på hunden vilket ökat risken för knallapportering, alltså att hunden lär sig hur kul det är att apportera direkt efter skottet – vilket inte är så önskvärt vare sig på jaktprov eller på vanlig jakt. Jag har övervägt dessa argument men tänkt att det finns också fördelar: sannolikheten att den duktige skytten fäller en fågel är ju mycket större än att jag gör det när jag jagar på egen hand.  På jaktprov behöver jag ju dessutom ”bara” hålla koll på hunden, vilket ökar chansen att det INTE blir knallapportering. Och en fälld, varm fågel tror jag skulle vara en stor jaktlust-injektion för Skott – att han blir taggad och fattar på RIKTIGT vad vi pysslar med i skogen.

Men – inför den här söndagen meddelade jag att jag inte ville ha fällning. Mitt skäl? Jag trodde helt enkelt att det skulle bringa mer tur! Ha ha. Eftersom det gått halvdåligt när jag begärt fällning så tänkte jag att nu byter jag så får vi se om det gör någon skillnad. Och det gjorde det.

Jag släppte lös Skott på sökarbete och började gå. Skott betedde sig ganska mycket som dagen före, han gick ut i väldigt små sökslag (jag kallar det så eftersom jag är en gammal bruksmänniska, men tydligen heter det revieringar i jaktsammanhang :-)) Jag suckade inombords men tänkte att jag inte skulle jaga upp mig över det, dagen före hade Skotts mod växt under dagen och sökslagen, jag menar revieringarna, hade också växt. Efter bara cirka åtta minuters sökarbete så stannade han. Ett stånd? Jag viftade åt domaren och skytten. Även om fågel inte ska fällas så ska ett skott avlossas om det blir en passande situation. Jag gick närmare Skott. Då drog han lite längre fram och stannade nu mer beslutsamt. Jag gick fram och sa: Ja, kör! och Skott skuttade framåt och fågeln lyfte. Stanna! Skytten sköt. Pang! Och Skott stannade och satte sig?! What? Det lyckades? Hur i hela friden? Vilken makalös känsla.

Domaren kom fram och berömde det fina jobb som Skott nyss hade gjort. Jag med! =) Sedan skulle vi söka vidare. Jag kunde knappt koncentrera mig. Vi hade lyckats med en fågelsituation. Vi var liksom med i matchen. Vi kunde få ett pris!  Efter en stund fick äntligen nästa hund ta över. Puh, kändes skönt. Då fick vi gå i eftertruppen och bara sansa oss en stund.

Men Skott nästa sök blev inte alls bra. Det blev, om möjligt, ännu mindre än tidigare. Det är ruskigt svårt att göra nåt åt att hunden går i för små revieringar. Man kan bara hålla käft, inte skapa ögonkontakt och försöka se helt obrydd och avslappnad ut. Det känns, just nu, som om det vore lättare om hunden gick för stort. Då kunde man ju vissla och kalla in ibland, jobba mer med kontakten som förare. Men när man har en hund som går i små sökslag så kan man typ inte göra nåt. Inte där och då. Utan det handlar förstås om att ge hunden mer tid i skogen, låta den växa på sig. Skott är ju bara ett år och en månad, det är klart att han inte vågar ge sig iväg så långt från sin underbara matte =) Med mer tid i skogen och att han får bli några månader till så borde modet ha växt. Snart är han säkert helt oregerlig =)

Nåväl, när domaren Ingemar Sjöström summerade vårt andra sök så nämnde han just detta om det lilla söket. Och sedan pratade han om hur snygg Skott var. Efter det var det nästa hunds tur att söka. Jag gick och grunnade på varför domaren pratat om hundens yttre, att han är snygg, på ett jaktprov. Det har ju inte med saken att göra. Sedan fattade jag. Domaren har verkligen gjort sitt yttersta för att kunna säga något positivt om hunden, men inte lyckats. Så då fick det bli utseendet istället. Ajajaj, då är det illa. Blev både fnissig och orolig. Skulle vi inte få pris fastän vi haft en sådan fin fågeltagning? Shit.

Nu gällde det att Skott gick ut stort och fint på nästa släpp. Ojoj, om man kunde göra tankeöverföring. Jag tänkte ”Nästa gång Skott, känn dig fri och spring lååååångt” om och om igen.

Och nästa släpp gick han faktiskt ut bättre. Det inleddes med en massa fågeldoft som han gick igång på och efter det fungerade revieringen riktigt bra, fastän vi hade kraftig medvind. Så Ingemar sa att det räckte. Nu skulle vi få göra en apportering. Det innebär i unghundsklass att jag har Skott lös och sätter honom bredvid mig, skytten går sedan iväg cirka 10 meter, avlossar ett skott och kastar en ripa cirka 10 meter framför Skott. Skott satt stilla i skottet och väntade till dess jag sa ”apport”. Han sprang fram till ripan, luktade lite på den, jag väntade med att säga något för jag vet att han vill ta några sekunder på sig att kolla vad han ska apportera. Skott plockade upp ripan, ganska nyskjuten från elithundens framfart, och kom mot mig. Han stannade upp och släppte ned den för att liksom kolla igen att det verkligen var en riktig fågel. Så här färsk fågel hade han aldrig burit förr. Jag visste att han skulle plocka upp den igen och försökte att inte stressa på honom. Han tog den igen och kom in till mig och lämnade den i handen. Puh! Domaren Ingemar kom fram och kramade om mig. ”Grattis – ni har gått till pris”. Jihoooo! Den lilla provgruppen applåderade. Så himla roligt.

Totalt fick vi alltså betyg 8 på apporteringen och betyg 4 på fält. Sammanlagt med vårt tidigare eftersöksprov, där vi har 10/10, så blev poängen egentligen på andrapris-nivå. Men eftersom det blev betyg 4 på fältet så blir det automatiskt ett tredjepris. Betyg 4 och ett tredjepris är väl inte något som de riktiga jaktprovs-rävarna jublar över, det fattar jag, men för mig känns det stort. Det är mitt första pris på jaktprov överhuvudtaget! Så jag är superglad och stolt.

Nu siktar vi på andrapris nästa gång. Skott ska bara få bli lite modigare först! =)

/Susanne