När Hagel blev kallad för ”The Hunting Machine”

I helgen har jag deltagit på jaktprov för stående fågelhundar i Arvidsjaur. På fredagen fick min grosser münsterländer Skott jobba, på lördagen var det min korthåriga vorsteh Hagels tur. Så oerhört spännande och lärorikt det var.

Med Skott gick det väl sisådär. Han beter sig stundtals fortfarande som en unghund. Han är ju precis fyllda två år också. Skott går inte ut några jätteslag utan söker ganska nära mig. När vi är själva i skogen tycker jag att han jobbar större och bättre. Men när det blir prov, med en okänd ”gubbe” med bössa i hasorna, blir han mer tveksam. Jag tror att han känner av spänningen vilket gör att han smyger då och då, spanar, håller koll och analyserar. Han vill verkligen inte råka skrämma upp några fåglar i onödan.

Fast det är ju inte så att han går ”mitt framför fötterna” heller. Men för att vara i öppen klass får han med sig lite för lite mark när han söker.

Så domaren Didrik Skarin tyckte efter ett par släpp att vi kunde gå tillbaka till bilen. Trist. Men ingen fara. Vi spottar i nävarna och fortsätter att träna upp hans mod och hans självkänsla. Med några bra fågel-erfarenheter kommer han att växla upp många steg. Vänta bara ska ni få se.

Hagel var ingen stjärna heller när han var två år. Men idag är han sju och jag tänkte att ”vi kan väl testa en gång i öppen klass och se hur det går”. Så nästa dag är det hans tur.

Klockan 08.08 går vi ut i skogen. Först släpps en unghund på sök. Efter tio minuter är det Hagels tur. Jag släpper honom. Han söker fint. Han går ut stort och bra.

Snart ser jag att han har hittat intressanta dofter. Han spårar och utreder en löpa, där fågel har gått tidigare. Domare Robert Lundgren är snabbt med på noterna och ser till att bössan är redo.

Vi hakar på i denna vindlande utredning, upp och ned för en kulle. Så står Hagel stilla. Sen drar en fågel iväg (be mig inte precisera sort, färg och kön på fågeln – jag har endast diffusa synintryck här), och sedan en till. Robert skjuter i luften eftersom en gran är i vägen. Jag är lite trög och ropar stanna lite sent, Hagel har redan fått upp farten efter den andra fågeln. Men snart får jag stopp på honom. Inte så snabbt som är önskvärt i öppen klass, men ändå inte dåligt. När vi pustat ut efter händelsen, domaren skrivit sin rapport och jag återgått till eftertruppen kollar jag klockan: 08.28. Ibland går det snabbt. Ibland har man tur. På en gång.

Hagels nästa släpp blir nästan likadant. Han hinner bara börja jobba så hittar han nåt intressant, står, kastar sig fram och vindar plötsligt uppåt mot ett träd. Domaren säger sig aldrig ha sett nåt liknande. Och från trädet flyger en fågel, kan det ha varit en mindre tjäder? Skott avlossas i luften igen. Jag får stopp på Hagel mycket snabbare än sist (nu är jag ju lite mer värdsvan och beredd, ha ha).

Domaren Robert Lundgren måste sätta sig ned och skriva ned alla upplevelser.

Vi har alltså ännu en fågelsituation. Domaren måste sätta sig och skriva länge, förundrad av det märkliga beteendet Hagel just hade – att han kände att fågeln satt i trädet? Tja, jag tror minsann att alla höga gömmor på Nose Worken har gett bra effekt. Men vad vet jag? Jag är en rookie i fågeljaktsammanhang.

Domaren reser sig och berömmer Hagel. Även om han kallar honom för kennelnamnet Bert (Burviks Bert).

– Bert – The Hunting Machine! säger han och jag blir såååå mallig och glad. En totalt annan känsla än när jag blev hemskickad dagen före. Är det såhär det känns när man ligger på topp?

I nästa släpp hittar Hagel fågel igen!!? Sån här tur har man ju vanligtvis inte. När han står blir jag het och vill skynda dit. Fåglarna brukar ju dra så lätt. Men domaren Robert bromsar mig.

– Nu ska vi ta det lugnt. Ser du så fin bild det där skulle bli? Ta en bild till bloggen, säger han.

Ta en bild nu? Nog för att jag gillar att fota och berätta men borde vi inte rappa på lite?

– Nä, låt nu Bert få trycka till den där fågeln ett tag så kan vi se gå upp och fälla.

Den här bilden tog jag då.

Jag fotar snabbt och sen går vi upp mot platsen där Hagel står. Han följer en löpa en bit och sen stånd igen, avance och fågel flyger upp. Domaren skjuter men en gran passar på att stå i vägen. Även nu får jag stopp på Hagel ganska direkt. Härlig känsla.

Men nu kommer snart en annan känsla. Som jag hört andra provdeltagare prata om men som jag inte fattat. Förrän nu. Känslan av att man inte så gärna vill släppa sin hund något mer. För nu har det gått så bra. Betygen verkar bli bra. Om det nu händer en rejäl dumhet som en låååång eftergång eller knallapport så ramlar vi långt ned.

Vi får senare ett släpp till. Hagel hittar intressanta löpor men de verkar tomma. Han får söka länge och visa att han kan söka stort och i fint mönster även i medvind. Jag är stolt som en tupp. Och impad. Vilken kille!

Lite senare får vi göra en kastapport. Det görs eftersom ingen fågel har blivit fälld på riktigt. Då får jag sätta Hagel, koppla loss och ställa mig en meter vid sidan av. Domaren går bort ca 15 meter, skjuter ett skott och kastar upp en död trut i luften. Hagel sitter kvar, även om han är het. Sen apporterar han på mitt kommando och kommer tillbaka med fågeln. Snyggt!

Hagel sitter stilla när skott avlossas.
Hagel apporterar.
Och Hagel avlämnar. Puh!

Vi får inte veta betyget i skogen, men utifrån domarens trevliga kommentarer under dagen förstår jag att det borde bli ett bra pris, typ andrapris eller förstapris. Det vore coolt. Jag har ju bara ett tredjepris sedan tidigare med Skott.

På prisutdelningen på kvällen ropas pristagarna upp bakvägen. Domarna får berätta om hundarna och upplevelserna under dagen. Det dröjer innan Hagel ropas upp. Det innebär att vi fått rätt fina poäng.

Vi blir provets tredje bästa ekipage!? Och vi får förstapris med betyg 7 på fält (det hade blivit högre om inte Hagel sprungit lite väl långt vid första situationen) och betyg 10 på apporteringen. Wow, mitt bästa jaktprovsresultat någonsin. Så härlig känsla. Nu ser jag fram emot kommande prov och jakter i höst. Det blir oerhört spännande.

Vill passa på att tacka SVK Bottenviken för ett suveränt välorganiserat arrangemang med trevliga domare. Dessa domare jobbar helt ideellt. De går backe upp och backe ned, ofta ett par mil per dag, över myrar och träsk. Genom spindelnät och surdiken. Bara för att vi ska få ha trevligt med våra hundar. Ni är fantastiska! Tack!

/mvh Susanne

Så gick det till när jag och Skott tog tredjepris

I helgen deltog jag och grosser münsterländern Skott på jaktprov i Lycksele, i unghundsklass. Lördagens händelser har jag summerat kort på Rackarungarnas FB-sida, då blev vi ej godkända. På söndagen hände det lite mer.

Vi var endast tre deltagare som gick ut på morgonen. Jag och Skott i unghundsklass, en ungersk vizsla i öppen klass och en korthårig vorsteh i elitklass. Jag fick släppa först.

På de två tidigare jaktprov som jag deltagit på har jag begärt fällning. I unghundsklass får man välja, i de andra klasserna är det obligatoriskt. Tydligen är det inte så vanligt att man väljer det i unghundsklass, ja många provdeltagare har avrått mig. De menar att det är riskabelt. För om det fälls något så ska det också apporteras. Det kan bli en tung, inte helt död, tjädertupp som ska hämtas in. Fågeln kan också fällas ”mitt framför nosen” på hunden vilket ökat risken för knallapportering, alltså att hunden lär sig hur kul det är att apportera direkt efter skottet – vilket inte är så önskvärt vare sig på jaktprov eller på vanlig jakt. Jag har övervägt dessa argument men tänkt att det finns också fördelar: sannolikheten att den duktige skytten fäller en fågel är ju mycket större än att jag gör det när jag jagar på egen hand.  På jaktprov behöver jag ju dessutom ”bara” hålla koll på hunden, vilket ökar chansen att det INTE blir knallapportering. Och en fälld, varm fågel tror jag skulle vara en stor jaktlust-injektion för Skott – att han blir taggad och fattar på RIKTIGT vad vi pysslar med i skogen.

Men – inför den här söndagen meddelade jag att jag inte ville ha fällning. Mitt skäl? Jag trodde helt enkelt att det skulle bringa mer tur! Ha ha. Eftersom det gått halvdåligt när jag begärt fällning så tänkte jag att nu byter jag så får vi se om det gör någon skillnad. Och det gjorde det.

Jag släppte lös Skott på sökarbete och började gå. Skott betedde sig ganska mycket som dagen före, han gick ut i väldigt små sökslag (jag kallar det så eftersom jag är en gammal bruksmänniska, men tydligen heter det revieringar i jaktsammanhang :-)) Jag suckade inombords men tänkte att jag inte skulle jaga upp mig över det, dagen före hade Skotts mod växt under dagen och sökslagen, jag menar revieringarna, hade också växt. Efter bara cirka åtta minuters sökarbete så stannade han. Ett stånd? Jag viftade åt domaren och skytten. Även om fågel inte ska fällas så ska ett skott avlossas om det blir en passande situation. Jag gick närmare Skott. Då drog han lite längre fram och stannade nu mer beslutsamt. Jag gick fram och sa: Ja, kör! och Skott skuttade framåt och fågeln lyfte. Stanna! Skytten sköt. Pang! Och Skott stannade och satte sig?! What? Det lyckades? Hur i hela friden? Vilken makalös känsla.

Domaren kom fram och berömde det fina jobb som Skott nyss hade gjort. Jag med! =) Sedan skulle vi söka vidare. Jag kunde knappt koncentrera mig. Vi hade lyckats med en fågelsituation. Vi var liksom med i matchen. Vi kunde få ett pris!  Efter en stund fick äntligen nästa hund ta över. Puh, kändes skönt. Då fick vi gå i eftertruppen och bara sansa oss en stund.

Men Skott nästa sök blev inte alls bra. Det blev, om möjligt, ännu mindre än tidigare. Det är ruskigt svårt att göra nåt åt att hunden går i för små revieringar. Man kan bara hålla käft, inte skapa ögonkontakt och försöka se helt obrydd och avslappnad ut. Det känns, just nu, som om det vore lättare om hunden gick för stort. Då kunde man ju vissla och kalla in ibland, jobba mer med kontakten som förare. Men när man har en hund som går i små sökslag så kan man typ inte göra nåt. Inte där och då. Utan det handlar förstås om att ge hunden mer tid i skogen, låta den växa på sig. Skott är ju bara ett år och en månad, det är klart att han inte vågar ge sig iväg så långt från sin underbara matte =) Med mer tid i skogen och att han får bli några månader till så borde modet ha växt. Snart är han säkert helt oregerlig =)

Nåväl, när domaren Ingemar Sjöström summerade vårt andra sök så nämnde han just detta om det lilla söket. Och sedan pratade han om hur snygg Skott var. Efter det var det nästa hunds tur att söka. Jag gick och grunnade på varför domaren pratat om hundens yttre, att han är snygg, på ett jaktprov. Det har ju inte med saken att göra. Sedan fattade jag. Domaren har verkligen gjort sitt yttersta för att kunna säga något positivt om hunden, men inte lyckats. Så då fick det bli utseendet istället. Ajajaj, då är det illa. Blev både fnissig och orolig. Skulle vi inte få pris fastän vi haft en sådan fin fågeltagning? Shit.

Nu gällde det att Skott gick ut stort och fint på nästa släpp. Ojoj, om man kunde göra tankeöverföring. Jag tänkte ”Nästa gång Skott, känn dig fri och spring lååååångt” om och om igen.

Och nästa släpp gick han faktiskt ut bättre. Det inleddes med en massa fågeldoft som han gick igång på och efter det fungerade revieringen riktigt bra, fastän vi hade kraftig medvind. Så Ingemar sa att det räckte. Nu skulle vi få göra en apportering. Det innebär i unghundsklass att jag har Skott lös och sätter honom bredvid mig, skytten går sedan iväg cirka 10 meter, avlossar ett skott och kastar en ripa cirka 10 meter framför Skott. Skott satt stilla i skottet och väntade till dess jag sa ”apport”. Han sprang fram till ripan, luktade lite på den, jag väntade med att säga något för jag vet att han vill ta några sekunder på sig att kolla vad han ska apportera. Skott plockade upp ripan, ganska nyskjuten från elithundens framfart, och kom mot mig. Han stannade upp och släppte ned den för att liksom kolla igen att det verkligen var en riktig fågel. Så här färsk fågel hade han aldrig burit förr. Jag visste att han skulle plocka upp den igen och försökte att inte stressa på honom. Han tog den igen och kom in till mig och lämnade den i handen. Puh! Domaren Ingemar kom fram och kramade om mig. ”Grattis – ni har gått till pris”. Jihoooo! Den lilla provgruppen applåderade. Så himla roligt.

Bild som togs direkt efter beskedet om att vi går till pris.

Totalt fick vi alltså betyg 8 på apporteringen och betyg 4 på fält. Sammanlagt med vårt tidigare eftersöksprov, där vi har 10/10, så blev poängen egentligen på andrapris-nivå. Men eftersom det blev betyg 4 på fältet så blir det automatiskt ett tredjepris. Betyg 4 och ett tredjepris är väl inte något som de riktiga jaktprovs-rävarna jublar över, det fattar jag, men för mig känns det stort. Det är mitt första pris på jaktprov överhuvudtaget! Så jag är superglad och stolt.

Nu siktar vi på andrapris nästa gång. Skott ska bara få bli lite modigare först! =)

/Susanne

Så gick vårt första jaktprov

Igår deltog jag och grosser münsterländern Skott på vårt första jaktprov. Det var lärorikt.

Vi samlades på en p-ficka vid Stenträsket, Jörn. Det var bara jag och Skott som gick i unghundsklass. Jag berättade, med glimten i ögat, att den huvudsakliga anledningen till att vi var med var för att vi skulle få chansen att ha en bra skytt med oss.

– Men vill du verkligen att vi fäller för en unghund? Du behöver inte det för provets skull. Vanligast är att man gör kast-apport efteråt, sa domaren Paul Hall.

Men jag ville det. Jag ville att det skulle bli så jaktlikt som möjligt, att Skott skulle få en bild av hela scenariot och få bära varm fågel.

Jag rådfrågade lite senare en annan provdeltagare. Var jag dum som ville att det skulle skjutas för min unghund?

– Det är väldigt få som väljer det. Risken är stor att det blir nåt strul och man får lägre poäng. Plus att det kan råka fällas nära hunden så att den knallapporterar (tjuvsticker iväg och apporterar direkt efter skottet) och då har du snabbt fått en knallapportör och får ägna tid åt att träna bort det, berättade deltagaren.

Bra råd. Jag grunnade. Men risken måste ju vara ännu större för knallapport när jag är hemma på mina egna marker och ska skjuta själv? Då har jag ju sämre koll på hunden? Här på jaktprovet behövde jag ju ”bara” vara hundförare. Så jag bestämde mig för att hålla mig till min plan – skjut gärna om det blir läge!

Jag vet inte om du varit på jaktprov för stående fågelhund? Det går till så att en handfull hundägare beger sig i samlad trupp ut i skogen tillsammans med en domare och en skytt. En i taget får gå framme med domaren och skytten och släppa sin hund lös att söka, resten går med hundarna i koppel ca 50-80 meter bakom. Är det jaktprov på fjället och fält (söderut) så släpps hundarna två och två. Men på skogsprov är det en i taget.

När det var min tur att släppa Skott så drog han snabbt iväg åt vänster. Utom synhåll. Jag väntade. Visslade lite. Då brukar han komma. Men nu kom han inte. Jag gick upp på en liten höjd. Då såg jag att han stod för fågel. What? Redan?

Domare och skytt gjorde sig redo och jag gick fram och ställde mig intill Skott. ”Ja, kör” sa jag och hoppades såååå att det skulle flaxa upp nåt. Skott rusade fram men nä, det var sannolikt där en orre hade tryckt – som hade flugit iväg när hunden före sökte. Typiskt.

Vi sökte vidare och hade små stånd ibland. Men inget seriöst. Jag undrade varför han var så ”överkänslig” och stod för minsta doft. Domaren kommenterade det med att Skott har hög beredskap. Jag kom på att det nog var för att när vi jagade på lördagen så hade Skott en upplevelse där det flög mycket ripor kors och tvärs. Jag tror att han inte ville ”trampa i klaveret” igen utan hellre köra det säkra före det osäkra. Men vad vet man? 😊

Här går vi i eftertruppen. Varmt!

Ungefär sådär fortsatte dagen. Vi fick släppa 10-30 minuter beroende på hur bra hunden jobbade. Jag tyckte att Skott var lite ovanligt kontaktsökande, han stannade till och kollade var jag var, kollade på utsikten, och återgick sedan i arbete. Jag upplever att han brukar vara mer självständig, men det var ju en ny situation med hundar och förare i grupp bakom, domare och skytt med oss.

Visst flög det upp några orrar och nån tjäder för olika ekipage, men det blev aldrig den där kompletta situationen som domaren vill se för att kunna göra en bedömning.

Vid halvtidsvilan fick jag veta att om jag och Skott lyckades få en bra fågeltagning skulle vi hamna på ett andra pris. Det lät helt okej tyckte jag. Andra pris var definitivt mer än jag hoppats på och inte fy skam för en unghund.

Skytten, funktionären och domaren tar en välförtjänt paus.

Domaren, och stigfinnarna som känner marken, gjorde verkligen sitt yttersta för att vi alla skulle få en sådan situation. Vi gick och vi gick. Ända till klockan sju på kvällen. Även om jag vill anse att jag är i hyfsad form blev jag sliten. Men domaren Paul Hall, 70 bast, verkade nästan oberörd. Jisses vilken stålman!

Men det hjälpte inte. Samtliga fick betyget ”Ej för fågel”. Kan därför inte bedömas i sin helhet.

Fast jag fick bra feedback på hur jag ska föra Skott på ett bättre sätt som ökar hans självständighet. Jag ska bli mer passiv. Jag fattar precis. Det är samma sak med Nose Work, man måste stå tillbaka och låta hunden vara stökig, ta för sig och utveckla sitt eget driv och söklust – innan man möjligen börjar styra lite och lägga in önskemål om var sökarbetet helst ska förläggas. Med vissa hundar får man ”hålla käft” hela livet. Men jag upplever att Skott är mer självständig än Hagel så vi får se hur allt utvecklas.

Trött och slut. 😊

Jag är i alla fall riktigt nöjd med vårt första jaktprov, Skott skötte sig snyggt. Och jag fick fina råd. Så ska vi se om det hjälper när vi har vårt nästa jaktprov 22-23 september i Lycksele. Blir superspännande. Och säkert lika jobbigt! 😅

/Susanne