Igår deltog jag och grosser münsterländern Skott på vårt första jaktprov. Det var lärorikt.

Vi samlades på en p-ficka vid Stenträsket, Jörn. Det var bara jag och Skott som gick i unghundsklass. Jag berättade, med glimten i ögat, att den huvudsakliga anledningen till att vi var med var för att vi skulle få chansen att ha en bra skytt med oss.

– Men vill du verkligen att vi fäller för en unghund? Du behöver inte det för provets skull. Vanligast är att man gör kast-apport efteråt, sa domaren Paul Hall.

Men jag ville det. Jag ville att det skulle bli så jaktlikt som möjligt, att Skott skulle få en bild av hela scenariot och få bära varm fågel.

Jag rådfrågade lite senare en annan provdeltagare. Var jag dum som ville att det skulle skjutas för min unghund?

– Det är väldigt få som väljer det. Risken är stor att det blir nåt strul och man får lägre poäng. Plus att det kan råka fällas nära hunden så att den knallapporterar (tjuvsticker iväg och apporterar direkt efter skottet) och då har du snabbt fått en knallapportör och får ägna tid åt att träna bort det, berättade deltagaren.

Bra råd. Jag grunnade. Men risken måste ju vara ännu större för knallapport när jag är hemma på mina egna marker och ska skjuta själv? Då har jag ju sämre koll på hunden? Här på jaktprovet behövde jag ju ”bara” vara hundförare. Så jag bestämde mig för att hålla mig till min plan – skjut gärna om det blir läge!

Jag vet inte om du varit på jaktprov för stående fågelhund? Det går till så att en handfull hundägare beger sig i samlad trupp ut i skogen tillsammans med en domare och en skytt. En i taget får gå framme med domaren och skytten och släppa sin hund lös att söka, resten går med hundarna i koppel ca 50-80 meter bakom. Är det jaktprov på fjället och fält (söderut) så släpps hundarna två och två. Men på skogsprov är det en i taget.

När det var min tur att släppa Skott så drog han snabbt iväg åt vänster. Utom synhåll. Jag väntade. Visslade lite. Då brukar han komma. Men nu kom han inte. Jag gick upp på en liten höjd. Då såg jag att han stod för fågel. What? Redan?

Domare och skytt gjorde sig redo och jag gick fram och ställde mig intill Skott. ”Ja, kör” sa jag och hoppades såååå att det skulle flaxa upp nåt. Skott rusade fram men nä, det var sannolikt där en orre hade tryckt – som hade flugit iväg när hunden före sökte. Typiskt.

Vi sökte vidare och hade små stånd ibland. Men inget seriöst. Jag undrade varför han var så ”överkänslig” och stod för minsta doft. Domaren kommenterade det med att Skott har hög beredskap. Jag kom på att det nog var för att när vi jagade på lördagen så hade Skott en upplevelse där det flög mycket ripor kors och tvärs. Jag tror att han inte ville ”trampa i klaveret” igen utan hellre köra det säkra före det osäkra. Men vad vet man? 😊

Ungefär sådär fortsatte dagen. Vi fick släppa 10-30 minuter beroende på hur bra hunden jobbade. Jag tyckte att Skott var lite ovanligt kontaktsökande, han stannade till och kollade var jag var, kollade på utsikten, och återgick sedan i arbete. Jag upplever att han brukar vara mer självständig, men det var ju en ny situation med hundar och förare i grupp bakom, domare och skytt med oss.

Visst flög det upp några orrar och nån tjäder för olika ekipage, men det blev aldrig den där kompletta situationen som domaren vill se för att kunna göra en bedömning.

Vid halvtidsvilan fick jag veta att om jag och Skott lyckades få en bra fågeltagning skulle vi hamna på ett andra pris. Det lät helt okej tyckte jag. Andra pris var definitivt mer än jag hoppats på och inte fy skam för en unghund.

Domaren, och stigfinnarna som känner marken, gjorde verkligen sitt yttersta för att vi alla skulle få en sådan situation. Vi gick och vi gick. Ända till klockan sju på kvällen. Även om jag vill anse att jag är i hyfsad form blev jag sliten. Men domaren Paul Hall, 70 bast, verkade nästan oberörd. Jisses vilken stålman!

Men det hjälpte inte. Samtliga fick betyget ”Ej för fågel”. Kan därför inte bedömas i sin helhet.

Fast jag fick bra feedback på hur jag ska föra Skott på ett bättre sätt som ökar hans självständighet. Jag ska bli mer passiv. Jag fattar precis. Det är samma sak med Nose Work, man måste stå tillbaka och låta hunden vara stökig, ta för sig och utveckla sitt eget driv och söklust – innan man möjligen börjar styra lite och lägga in önskemål om var sökarbetet helst ska förläggas. Med vissa hundar får man ”hålla käft” hela livet. Men jag upplever att Skott är mer självständig än Hagel så vi får se hur allt utvecklas.

Jag är i alla fall riktigt nöjd med vårt första jaktprov, Skott skötte sig snyggt. Och jag fick fina råd. Så ska vi se om det hjälper när vi har vårt nästa jaktprov 22-23 september i Lycksele. Blir superspännande. Och säkert lika jobbigt! 😅

/Susanne