När Hagel blev kallad för ”The Hunting Machine”

I helgen har jag deltagit på jaktprov för stående fågelhundar i Arvidsjaur. På fredagen fick min grosser münsterländer Skott jobba, på lördagen var det min korthåriga vorsteh Hagels tur. Så oerhört spännande och lärorikt det var.

Med Skott gick det väl sisådär. Han beter sig stundtals fortfarande som en unghund. Han är ju precis fyllda två år också. Skott går inte ut några jätteslag utan söker ganska nära mig. När vi är själva i skogen tycker jag att han jobbar större och bättre. Men när det blir prov, med en okänd ”gubbe” med bössa i hasorna, blir han mer tveksam. Jag tror att han känner av spänningen vilket gör att han smyger då och då, spanar, håller koll och analyserar. Han vill verkligen inte råka skrämma upp några fåglar i onödan.

Fast det är ju inte så att han går ”mitt framför fötterna” heller. Men för att vara i öppen klass får han med sig lite för lite mark när han söker.

Så domaren Didrik Skarin tyckte efter ett par släpp att vi kunde gå tillbaka till bilen. Trist. Men ingen fara. Vi spottar i nävarna och fortsätter att träna upp hans mod och hans självkänsla. Med några bra fågel-erfarenheter kommer han att växla upp många steg. Vänta bara ska ni få se.

Hagel var ingen stjärna heller när han var två år. Men idag är han sju och jag tänkte att ”vi kan väl testa en gång i öppen klass och se hur det går”. Så nästa dag är det hans tur.

Klockan 08.08 går vi ut i skogen. Först släpps en unghund på sök. Efter tio minuter är det Hagels tur. Jag släpper honom. Han söker fint. Han går ut stort och bra.

Snart ser jag att han har hittat intressanta dofter. Han spårar och utreder en löpa, där fågel har gått tidigare. Domare Robert Lundgren är snabbt med på noterna och ser till att bössan är redo.

Vi hakar på i denna vindlande utredning, upp och ned för en kulle. Så står Hagel stilla. Sen drar en fågel iväg (be mig inte precisera sort, färg och kön på fågeln – jag har endast diffusa synintryck här), och sedan en till. Robert skjuter i luften eftersom en gran är i vägen. Jag är lite trög och ropar stanna lite sent, Hagel har redan fått upp farten efter den andra fågeln. Men snart får jag stopp på honom. Inte så snabbt som är önskvärt i öppen klass, men ändå inte dåligt. När vi pustat ut efter händelsen, domaren skrivit sin rapport och jag återgått till eftertruppen kollar jag klockan: 08.28. Ibland går det snabbt. Ibland har man tur. På en gång.

Hagels nästa släpp blir nästan likadant. Han hinner bara börja jobba så hittar han nåt intressant, står, kastar sig fram och vindar plötsligt uppåt mot ett träd. Domaren säger sig aldrig ha sett nåt liknande. Och från trädet flyger en fågel, kan det ha varit en mindre tjäder? Skott avlossas i luften igen. Jag får stopp på Hagel mycket snabbare än sist (nu är jag ju lite mer värdsvan och beredd, ha ha).

Domaren Robert Lundgren måste sätta sig ned och skriva ned alla upplevelser.

Vi har alltså ännu en fågelsituation. Domaren måste sätta sig och skriva länge, förundrad av det märkliga beteendet Hagel just hade – att han kände att fågeln satt i trädet? Tja, jag tror minsann att alla höga gömmor på Nose Worken har gett bra effekt. Men vad vet jag? Jag är en rookie i fågeljaktsammanhang.

Domaren reser sig och berömmer Hagel. Även om han kallar honom för kennelnamnet Bert (Burviks Bert).

– Bert – The Hunting Machine! säger han och jag blir såååå mallig och glad. En totalt annan känsla än när jag blev hemskickad dagen före. Är det såhär det känns när man ligger på topp?

I nästa släpp hittar Hagel fågel igen!!? Sån här tur har man ju vanligtvis inte. När han står blir jag het och vill skynda dit. Fåglarna brukar ju dra så lätt. Men domaren Robert bromsar mig.

– Nu ska vi ta det lugnt. Ser du så fin bild det där skulle bli? Ta en bild till bloggen, säger han.

Ta en bild nu? Nog för att jag gillar att fota och berätta men borde vi inte rappa på lite?

– Nä, låt nu Bert få trycka till den där fågeln ett tag så kan vi se gå upp och fälla.

Den här bilden tog jag då.

Jag fotar snabbt och sen går vi upp mot platsen där Hagel står. Han följer en löpa en bit och sen stånd igen, avance och fågel flyger upp. Domaren skjuter men en gran passar på att stå i vägen. Även nu får jag stopp på Hagel ganska direkt. Härlig känsla.

Men nu kommer snart en annan känsla. Som jag hört andra provdeltagare prata om men som jag inte fattat. Förrän nu. Känslan av att man inte så gärna vill släppa sin hund något mer. För nu har det gått så bra. Betygen verkar bli bra. Om det nu händer en rejäl dumhet som en låååång eftergång eller knallapport så ramlar vi långt ned.

Vi får senare ett släpp till. Hagel hittar intressanta löpor men de verkar tomma. Han får söka länge och visa att han kan söka stort och i fint mönster även i medvind. Jag är stolt som en tupp. Och impad. Vilken kille!

Lite senare får vi göra en kastapport. Det görs eftersom ingen fågel har blivit fälld på riktigt. Då får jag sätta Hagel, koppla loss och ställa mig en meter vid sidan av. Domaren går bort ca 15 meter, skjuter ett skott och kastar upp en död trut i luften. Hagel sitter kvar, även om han är het. Sen apporterar han på mitt kommando och kommer tillbaka med fågeln. Snyggt!

Hagel sitter stilla när skott avlossas.
Hagel apporterar.
Och Hagel avlämnar. Puh!

Vi får inte veta betyget i skogen, men utifrån domarens trevliga kommentarer under dagen förstår jag att det borde bli ett bra pris, typ andrapris eller förstapris. Det vore coolt. Jag har ju bara ett tredjepris sedan tidigare med Skott.

På prisutdelningen på kvällen ropas pristagarna upp bakvägen. Domarna får berätta om hundarna och upplevelserna under dagen. Det dröjer innan Hagel ropas upp. Det innebär att vi fått rätt fina poäng.

Vi blir provets tredje bästa ekipage!? Och vi får förstapris med betyg 7 på fält (det hade blivit högre om inte Hagel sprungit lite väl långt vid första situationen) och betyg 10 på apporteringen. Wow, mitt bästa jaktprovsresultat någonsin. Så härlig känsla. Nu ser jag fram emot kommande prov och jakter i höst. Det blir oerhört spännande.

Vill passa på att tacka SVK Bottenviken för ett suveränt välorganiserat arrangemang med trevliga domare. Dessa domare jobbar helt ideellt. De går backe upp och backe ned, ofta ett par mil per dag, över myrar och träsk. Genom spindelnät och surdiken. Bara för att vi ska få ha trevligt med våra hundar. Ni är fantastiska! Tack!

/mvh Susanne

Får man jaga sengångare istället?

Fågeljakten är igång. Åh, vad jag var peppad dagarna före. Det riktigt pirrade i benen. Jag tycker ju att jag har lärt mig så mycket för varje år. Allt eftersom har både jag och hundarna blivit mer slipade.

Först hade jag ju vorstehn Hagel som jag jagade med. Min första jakthund. Helt färska var vi båda två. Två rookisar som ska lära varandra typ. Gick väl sådär. Jag gick miltals i fel skog där det inte fanns fågel men en massa jä-la älgar. Snart trodde Hagel att han var älghund.

Jag gick med bössan i en ryggsäck. Måste skratta åt det nu. Hur sjutton trodde jag att jag skulle hinna fälla nåt med bössan där bak? Säkert var den oladdad också. För jag hade ju sett på film hur hundarna stod så fint så att föraren hade gott om tid att ta fram bössan, ställa sig på ett bra ställe och sedan säga JA till hunden och sedan flög fågeln upp, man ropade stanna till hunden och ”pang” så trillade fågeln ned och strax därefter kunde man säga apport och hunden hämtade pippin. Vet du – hela det där scenariot har hittills aldrig hänt. Alltid har det varit minst fem undantag från regeln och jag har blivit lika överraskad av dem alla.

Dessutom hade Hagel av en viss anledning, som jag ska återkomma till en annan gång, lärt sig att han inte behövde stå för fågeln utan kunde rusa på pippisarna på en gång – som en cocker spaniel eller så. Fast skillnaden om man har en cocker är att den jagar nära sin ägare, inom skotthåll. Hagel är ju en vorsteh, så han jagade typ 100 meter bort på detta vis. Sjasade upp fåglarna hela tiden. Inte en chans att hagelbössan nådde dit heller.

Nu har han lärt sig – här står Hagel så fint för fågel.

Men sen fick vi hjälp, jag ska återkomma om det också i det kommande inlägget, och efter det fattade Hagel att han skulle stå för fågel så att morsan fick en sportslig att nå med bössan. Men då ska man ju ändå helst vara i en skog med fågel. Och det lyckades jag med först ett par år senare.

Nu har jag alltså äntligen hittat ett par ställen med bra med fågel. Och hunden har lärt sig att stå för fågel. Då har vi bara några detaljer kvar. Det är träd i skogen. Till 99 procent har dessa träd varit i vägen när jag ska skjuta fågeln. Fast ibland har det inte varit träd just där fågeln gått upp. Då har vi haft problem med en liten detalj till. Att jag är en sådan seg skytt som missar om inte pippin sitter blick stilla. Och vet du – pippisar sitter skitsällan blick stilla! De flyger supersnabbt! Och skriker och väsnas så jag blir alldeles vimsig i mina hörselkåpor och inte vet åt vilket håll jag ska vara beredd.

Här är jag och min grosser münsterländer Skott.

Eftersom jag är så proffsig på det här med fågeljakt så kom jag på att jag nog borde köpa en till stående fågelhund. Jag har ju verkligen imponerat med den första. NOT. Så då blev det en grosser münsterländer vid namn Skott. Visst är det kul att jag döpt dem till Hagel och Skott? Med tanke på hur få hagel och skott som faktiskt har avlossats? Är jag inte finurlig så säg?

Här är Skott ute på sök.

Med Skott har jag i alla fall gjort lite mer rätt från början. Jag har tagit hjälp av rätt personer, varit i skog och fjäll med fågel och tränat en massa stanna och annat som en stående fågelhund behöver. Men jag glömde en detalj. Skyttet är fortfarande uselt. Jag blir typ lika förvånad varje gång det flyger upp en fågel. Som idag. Plötsligt flög det upp typ tio fåglar. Hälften av dem flög bortåt. Men tre-fyra kunde komma inom skotthåll. Vilken är bäst? Vilken är bäst? Vilken är bäst? Hur fan ska jag hinna se vilken av dessa som kommer att flyga i bäst skotthåll? Det är ju helt omöjligt. Och så ska jag hinna få stopp på hunden också. Ptroooo. Stopp. Stanna. Jisses.

Och när jag åker hem så knatar en jaktbar fågel över vägen. Mitt framför bilen. Bara för att retas.

Retsticka!

Många gånger har jag varit nära att ge upp. Jag är nog inte skapt för det här med stående fågelhundsjakt. Jag ska nog hålla mig till Nose Work där gömman faktiskt ligger kvar där man lagt den och inte flaxar iväg när man närmar sig. Eller spår. Spårpinnarna skriker inte och väsnas när jag kommer nära.

Men så tittar jag tillbaka. På allt som jag lärt mig. Trots allt. Jag har lärt mig att gå i rätt skog. Jag har lärt mig läsa terrängen och förstå var fåglarna brukar gömma sig. Jag har lärt mina hundar grundläggande fågelhundsdressyr. Jag är en jävel på att orientera och hitta tillbaka till bilen. Jag har faktiskt fått ett par fåglar med mig hem.

Men jag är fortfarande en usel skytt. Det ska jag fixa till nästa höst. Om det inte funkar då heller så kan jag ge upp då. Eller får man jaga sengångare?

Men i morgon ska jag och Skott vara med på jaktprov. Det ska bli sååå spännande. På jaktprov behöver jag ju inte skjuta själv. En duktig skytt är med. Bara det gör ju att våra chanser ökar typ 1000 procent! Håll tummarna. =)

/mvh Susanne

Äntligen blev jag av med oskulden

Jag har jagat i cirka 4-5 år. Både älg och fågel. Jag har aldrig fällt något. Det har varit nära ibland. Retsamt nära. Men jag har alltid kommit hem tomhänt. Idag hände det.

Det här inlägget är som en liten avstickare från mina vanliga hundskole-inlägg. Så du som inte vill se en bild på en död fågel bör sluta läsa nu. Jag respekterar det. Jag blir själv heligt förbannad på de puckon som lägger upp bilder på misshandlade hundar och liknande på Facebook, där jag inte hinner värja mig utan får bilderna kastade i ansiktet. Bilderna sätter sig i min hjärna för alltid. Så därför meddelar jag nu att längre ned kommer det att dyka upp en bild på en död fågel. Vill du läsa om hur det gick till när jag blev av med jakt-oskulden och lyckades fälla min första fågel så fortsätter du att läsa =)

Dagen före fågelpremiären var jag ute och rekade i jaktmarkerna tillsammans med min korthåriga vorsteh Hagel samt cavalieren Gizmo. Gizmo hittade tre fåglar, Hagel en. Coolt! Gizmo blev helt frälst. När det blev fredag lämnade jag cavalieren hemma. Jag tyckte att han inte var tillräckligt skott-tränad. Men han hade räknat ut vad som var i görningen och protesterade högljutt.

Jag och Hagel traskade runt i markerna i Svarttjärn i cirka fyra timmar. Inte ett flax! Usch, så deppad jag var på vägen hem. Aldrig skulle vi lyckas. Det kändes som om det var lika bra att jag sket i allt vad jakt hette. Jag var ju helt talanglös.

Nästa dag spottade jag i nävarna igen. Nu fick cavalieren hänga med. Det kunde ju knappast bli sämre. Och det skulle ju knappast bli något skottläge heller.

Vi sökte på ett tag. Så sprang de båda framför mig och på håll såg jag hur de jagade upp tre skogsfåglar. Två flög iväg men en satte sig i en björk. Jag såg den och tänkte – det kommer aldrig att gå men jag testar. Jag smög fram emot den. Jag ropade in hundarna som skuttade omkring och sökte efter fåglarna. Sakta smög jag närmare, men ändå väldigt öppet. Jag tänkte att fågeln ser mig säkert. Den skulle garanterat flyga iväg. Men jag måste ju testa i alla fall. Till slut var jag inom skotthåll. Fågeln satt kvar. Gizmo sprang runt mitt framför mig. Det skulle ju inte bli bra om jag sköt nu och han i princip stod under bössan. Det kunde bli en för häftig smäll. Åh, snälla pippi sitt kvar nu. Jag lirkade Gizmo bakom mig. Och sedan siktade jag. Pang! Fågeln stöp baklänges och ned i blåbärsriset. Jag sprang fram och hittade den. Den sprattlade några gånger och sedan blev det tyst och lugnt. Hundarna hade hängt med och fick testa att hålla en varm fågel. Vilken upplevelse! Jag var så exalterad. Vilken grej! Fågeln hade inte flaxat iväg utom räckhåll – som vanligt. Jag hade inte missat – som vanligt. Jag hade fällt min första fågel! Fantastiskt – inte sant?

Efter det var jag så lycklig. Det kom en regnskur men den märkte jag knappt. Jag lunchade och gick flera kilometer till för att kolla av ett annat bra ställe. Två fåglar flaxade iväg utom skotthåll. Synd. Men vadå? Jag hade fällt min allra första lilla orrhöna. Såååå vacker.

Trötta och blöta.

Tillbaka vid bilen fotade jag hundarna. Blöta och trötta. Men riktigt nöjda.

Sällskapshunden som blivit jakthund.

Nu har vi vilat och ätit middag. Men jag ser på cavalieren Gizmo att han är rätt sliten än! =)

Det syns på ögonen att han är rätt trött! =)

/ Susanne