Jag ska bli en bättre skytt – vad sätter du för mål?

Snön ligger i drivor där ute. Men snart drar det igång. Nu har jag bestämt mig. Nu MÅSTE jag bli en bättre skytt.

Det är ju verkligen en multisport att hålla på med stående fågelhundar. Hunden ska vara i bra trim, tränad på att söka fågel, kunna stå för fågel, stanna när den flyger upp och sen apportera den när föraren, eller annan medhjälpare, har skjutit den. Och föraren ska ha kunskap om var det finns fågel, kunna läsa sin hund, vara i bra form – och gärna en bra skytt.

Jag har tränat och tränat. Mest mina hundar alltså. Och lite på hagelskyttet. Men mest hundarna. Det har varit roligare. De har blivit riktigt bra. Nu känner jag att nu MÅSTE jag skärpa mig så jag inte sabbar det när hundarna väl gör sin del.

En bild med några år på nacken. Då tränade jag med en vanlig lerduvekastare som man spänner själv. Nu har jag köpt en automatisk kastare – då blir det lättare att mängdträna.

När jag körde hem från en fjällträningskurs i Arjeplog, som jag deltog på i helgen, lyssnade jag på Framgångspodden och ett avsnitt med psykologen Alexander Rozental som skrivit boken Tio i tolv. Han berättade hur man sätter upp mål som man lyckas med. Det handlar om att sätta upp ett SMART mål, här kan du läsa mer om det. Varje bokstav i SMART står för en sak: Specifikt, Mätbart, Accepterat, Realistiskt, Tidsbundet. Jag har därför bestämt följande kring min skyttesatsning:

Specifikt: Satsningen inleds efter påsklovet, tisdag den 23 april. Då hoppas jag att snön är så pass tinad att det går att hitta något ställe att vara på – förhoppningsvis skjutbanan. Jag ska träna med min nya automatiska lerduvekastare. Jag ska träna minst två gånger per vecka, avlossa minst 25 skott per gång. Plus att jag ska torranlägga minst 100 ggr per vecka. Fram till den 25 augusti pågår satsningen.

Mätbart: Målet är att jag innan den 25 augusti, när det är fågelpremiär, ska kunna träffa:

  • 10 rakt-ifrån-duvor
  • 10 från vänster-duvor
  • 10 från höger-duvor

Alla dessa ska träffas i rad. Jag får dock missa max två tillfällen per riktning. Men det ska bli tio träffar sammanlagt på varje riktning.

Accepterat: Står jag bakom detta mål? Ja! Om jag bara tränar lite när andan faller på kommer jag aldrig att bli bättre. Nu ska jag ge detta en seriös chans och verkligen ge järnet.

Realistiskt: Jag hoppas det. Jag vill lägga mig på en nivå som varken är för lätt eller för svår. Jag funderade på att även lägga till så kallade mot-duvor, men jag nöjer mig så här så länge. Jag kan leka kravlöst med den typen av duvor.

Tidsbundet: Satsningen pågår från 23 april till och med 25 augusti. Stundtals kan det bli svårt eftersom jag är bortrest på hundläger och sånt. Men jag ska försöka ta med bössan och se vad som går att göra.

Så nu har du läst ända hit och tror kanske att allt handlar om mig. Men jag vill att det även handlar om dig. Du har säkert något område som ligger efter, som du vill bli bättre på. Vad är det? Hur skulle du kunna applicera det här med SMART mål på just din grej? Om du verkligen beslutade dig alltså? Låt höra! Kommentera gärna här i inlägget eller som kommentar på Facebook. =)

/mvh Susanne

Får man jaga sengångare istället?

Fågeljakten är igång. Åh, vad jag var peppad dagarna före. Det riktigt pirrade i benen. Jag tycker ju att jag har lärt mig så mycket för varje år. Allt eftersom har både jag och hundarna blivit mer slipade.

Först hade jag ju vorstehn Hagel som jag jagade med. Min första jakthund. Helt färska var vi båda två. Två rookisar som ska lära varandra typ. Gick väl sådär. Jag gick miltals i fel skog där det inte fanns fågel men en massa jä-la älgar. Snart trodde Hagel att han var älghund.

Jag gick med bössan i en ryggsäck. Måste skratta åt det nu. Hur sjutton trodde jag att jag skulle hinna fälla nåt med bössan där bak? Säkert var den oladdad också. För jag hade ju sett på film hur hundarna stod så fint så att föraren hade gott om tid att ta fram bössan, ställa sig på ett bra ställe och sedan säga JA till hunden och sedan flög fågeln upp, man ropade stanna till hunden och ”pang” så trillade fågeln ned och strax därefter kunde man säga apport och hunden hämtade pippin. Vet du – hela det där scenariot har hittills aldrig hänt. Alltid har det varit minst fem undantag från regeln och jag har blivit lika överraskad av dem alla.

Dessutom hade Hagel av en viss anledning, som jag ska återkomma till en annan gång, lärt sig att han inte behövde stå för fågeln utan kunde rusa på pippisarna på en gång – som en cocker spaniel eller så. Fast skillnaden om man har en cocker är att den jagar nära sin ägare, inom skotthåll. Hagel är ju en vorsteh, så han jagade typ 100 meter bort på detta vis. Sjasade upp fåglarna hela tiden. Inte en chans att hagelbössan nådde dit heller.

Nu har han lärt sig – här står Hagel så fint för fågel.

Men sen fick vi hjälp, jag ska återkomma om det också i det kommande inlägget, och efter det fattade Hagel att han skulle stå för fågel så att morsan fick en sportslig att nå med bössan. Men då ska man ju ändå helst vara i en skog med fågel. Och det lyckades jag med först ett par år senare.

Nu har jag alltså äntligen hittat ett par ställen med bra med fågel. Och hunden har lärt sig att stå för fågel. Då har vi bara några detaljer kvar. Det är träd i skogen. Till 99 procent har dessa träd varit i vägen när jag ska skjuta fågeln. Fast ibland har det inte varit träd just där fågeln gått upp. Då har vi haft problem med en liten detalj till. Att jag är en sådan seg skytt som missar om inte pippin sitter blick stilla. Och vet du – pippisar sitter skitsällan blick stilla! De flyger supersnabbt! Och skriker och väsnas så jag blir alldeles vimsig i mina hörselkåpor och inte vet åt vilket håll jag ska vara beredd.

Här är jag och min grosser münsterländer Skott.

Eftersom jag är så proffsig på det här med fågeljakt så kom jag på att jag nog borde köpa en till stående fågelhund. Jag har ju verkligen imponerat med den första. NOT. Så då blev det en grosser münsterländer vid namn Skott. Visst är det kul att jag döpt dem till Hagel och Skott? Med tanke på hur få hagel och skott som faktiskt har avlossats? Är jag inte finurlig så säg?

Här är Skott ute på sök.

Med Skott har jag i alla fall gjort lite mer rätt från början. Jag har tagit hjälp av rätt personer, varit i skog och fjäll med fågel och tränat en massa stanna och annat som en stående fågelhund behöver. Men jag glömde en detalj. Skyttet är fortfarande uselt. Jag blir typ lika förvånad varje gång det flyger upp en fågel. Som idag. Plötsligt flög det upp typ tio fåglar. Hälften av dem flög bortåt. Men tre-fyra kunde komma inom skotthåll. Vilken är bäst? Vilken är bäst? Vilken är bäst? Hur fan ska jag hinna se vilken av dessa som kommer att flyga i bäst skotthåll? Det är ju helt omöjligt. Och så ska jag hinna få stopp på hunden också. Ptroooo. Stopp. Stanna. Jisses.

Och när jag åker hem så knatar en jaktbar fågel över vägen. Mitt framför bilen. Bara för att retas.

Retsticka!

Många gånger har jag varit nära att ge upp. Jag är nog inte skapt för det här med stående fågelhundsjakt. Jag ska nog hålla mig till Nose Work där gömman faktiskt ligger kvar där man lagt den och inte flaxar iväg när man närmar sig. Eller spår. Spårpinnarna skriker inte och väsnas när jag kommer nära.

Men så tittar jag tillbaka. På allt som jag lärt mig. Trots allt. Jag har lärt mig att gå i rätt skog. Jag har lärt mig läsa terrängen och förstå var fåglarna brukar gömma sig. Jag har lärt mina hundar grundläggande fågelhundsdressyr. Jag är en jävel på att orientera och hitta tillbaka till bilen. Jag har faktiskt fått ett par fåglar med mig hem.

Men jag är fortfarande en usel skytt. Det ska jag fixa till nästa höst. Om det inte funkar då heller så kan jag ge upp då. Eller får man jaga sengångare?

Men i morgon ska jag och Skott vara med på jaktprov. Det ska bli sååå spännande. På jaktprov behöver jag ju inte skjuta själv. En duktig skytt är med. Bara det gör ju att våra chanser ökar typ 1000 procent! Håll tummarna. =)

/mvh Susanne