När ”bebisen” kan mer än man tror

Att gå in på ett tävlingsområde med min grosser münsterländer Skott är en pärs. Som idag när vi gick in i ridhuset i Piteå idag för att tävla rallylydnad.

Oj, så oerfaren och stirrig han är! Han drar ut i kopplet kors och tvärs, ”boffar”på saker, ska hälsa på massor av hundar och människor. Jag säger ”sitt” och tycker att han bara kan sitta och titta på allt. Men nejdå, ”sitt” finns inte med i hans ordförråd. Han sitter typ två sekunder och blir sen förtrollad av nåt nytt han ser och stiger upp för att kolla in det. Femtiotvå gånger på rad! Och om typ 20 minuter ska vi in och gå vår runda i nybörjarklass! Herregud! Vi är ju inte ens på samma planet!?

Jag tänker på Hagel. Min sexåriga vorsteh. Om jag skulle ha tävlat med honom hade jag känt mig betydligt tryggare. Men jag bannar mig själv. Så får jag inte tänka. Klart att jag hade känt mig tryggare med Hagel, vi har ju samarbetat i SEX år. Jag och Skott har ju bara samarbetat i ett och ett halvt år. Om man nu ska kalla det samarbete. Vi har i alla fall lärt känna varann i ett och ett halvt år! 😉

Sakta, sakta vänjer han sig en smula vid stället. Jag börjar testa några enstaka sitt, ligg, fot och Skott kan koncentrera sig i tre sekunder innan han brakar iväg nånstans och ska kolla nåt nytt kul. Jag låter honom får vara så fri som möjligt. Så han bara får landa.

Vare sig jag vill eller inte så är det nu vår tur att gå in på banan. Vi har klarat två kvalificerade rundor i nybörjarklass sedan tidigare, båda på 86 poäng. Det vore kul om vi tog vårt tredje och fick diplom. Vi har chans på A-rundan som vi ska göra nu och B-rundan som vi ska göra lite senare. Det känns skönt med två chanser. Någon av rundorna KANSKE vi kan vara lite samstämmiga? Så här ser banskissen ut:

A-rundan

De första skyltarna går bra. Skott är helt plötsligt rätt uppmärksam. Efter några skyltar till märker jag att vi har ett bra flyt. Jag tror banne mig att Skott UPPSKATTAR att få något konkret att göra så han inte bara står och glor/gapar/drar i kopplet/studsar/boffar. Så han hänger med jättefint. Härlig känsla. Vi får nån nosning på en kon i spiralen men det struntar jag i. Vi går ut och jag berömmer honom supermycket och ger gotta. Här kan du se rundan:

Det visar sig att vi fått ihop till 95 poäng! Waow, det är bland det högsta jag fått i nybörjarklass någon gång. Jag får se filmen som kompisen Anna spelat in från rundan. Blir nästan tårögd när jag märker hur fint min lilla ”bebis” kan gå. Vad han kan?!

Diplomrosett till Skott!

Det innebär ju att vi har diplomet i nybörjarklass i vår hand. Dessutom vann vi! Tänk att min lilla ”bebis” gjorde det bäst av alla 22 startande idag. Kul bonus. Vi kan slappna av på andra rundan. Skönt. Och tur. För när jag tar in Skott i ridhuset för nästa runda är han lika galen/disträ som sist.

– Den som ser oss nu kan aldrig tro att vi fick 95 poäng och vann för bara en halvtimme sen, säger jag till Anna innan jag går in på B-rundan med Skott.

Så här ser skissen för B-rundan ut:

B-rundan.

Han är inte lika fokuserad som på första rundan. Han går lite långt ut och det blir lite strul på skylten 1-3 steg backa. Men som helhet är det bra ändå. Faktiskt. Vi får ihop 88 poäng. Waow! Domarkommentaren på protokollet lyder ”Tjusig bakbenskontroll! Jättefin runda som vi blir glada av!” Sånt värmer! Vi blir dessutom fyra av 22 startande. Kul.

Två medaljer och en jättefin rosett! =)

Så vad vill jag förmedla med detta? Tja, tre saker.

  • Det första är att du ska ta dig tid och låta hunden kolla in och landa, utan krav, i sin nya miljö. Kräv inte lydnad och ordning på en gång, låt hunden ”bara vara” i största möjliga utsträckning utan att störa andra förstås.
  • För det andra att du kan tänka på att vissa hundar, när de fått landa i sin nya miljö, verkligen uppskattar när du tar täten och ger den uppgifter att fokusera på istället för att kolla på allt spännande i omgivningen.
  • För det tredje att du inte ska tro att folk har sån pli på sina hundar bara för att de lyckas på en rallylydnadsrunda. Direkt de går ut från banan kan hundarna vara helt crazy igen. Som Skott till exempel! =)

/mvh Susanne

Får man jaga sengångare istället?

Fågeljakten är igång. Åh, vad jag var peppad dagarna före. Det riktigt pirrade i benen. Jag tycker ju att jag har lärt mig så mycket för varje år. Allt eftersom har både jag och hundarna blivit mer slipade.

Först hade jag ju vorstehn Hagel som jag jagade med. Min första jakthund. Helt färska var vi båda två. Två rookisar som ska lära varandra typ. Gick väl sådär. Jag gick miltals i fel skog där det inte fanns fågel men en massa jä-la älgar. Snart trodde Hagel att han var älghund.

Jag gick med bössan i en ryggsäck. Måste skratta åt det nu. Hur sjutton trodde jag att jag skulle hinna fälla nåt med bössan där bak? Säkert var den oladdad också. För jag hade ju sett på film hur hundarna stod så fint så att föraren hade gott om tid att ta fram bössan, ställa sig på ett bra ställe och sedan säga JA till hunden och sedan flög fågeln upp, man ropade stanna till hunden och ”pang” så trillade fågeln ned och strax därefter kunde man säga apport och hunden hämtade pippin. Vet du – hela det där scenariot har hittills aldrig hänt. Alltid har det varit minst fem undantag från regeln och jag har blivit lika överraskad av dem alla.

Dessutom hade Hagel av en viss anledning, som jag ska återkomma till en annan gång, lärt sig att han inte behövde stå för fågeln utan kunde rusa på pippisarna på en gång – som en cocker spaniel eller så. Fast skillnaden om man har en cocker är att den jagar nära sin ägare, inom skotthåll. Hagel är ju en vorsteh, så han jagade typ 100 meter bort på detta vis. Sjasade upp fåglarna hela tiden. Inte en chans att hagelbössan nådde dit heller.

Nu har han lärt sig – här står Hagel så fint för fågel.

Men sen fick vi hjälp, jag ska återkomma om det också i det kommande inlägget, och efter det fattade Hagel att han skulle stå för fågel så att morsan fick en sportslig att nå med bössan. Men då ska man ju ändå helst vara i en skog med fågel. Och det lyckades jag med först ett par år senare.

Nu har jag alltså äntligen hittat ett par ställen med bra med fågel. Och hunden har lärt sig att stå för fågel. Då har vi bara några detaljer kvar. Det är träd i skogen. Till 99 procent har dessa träd varit i vägen när jag ska skjuta fågeln. Fast ibland har det inte varit träd just där fågeln gått upp. Då har vi haft problem med en liten detalj till. Att jag är en sådan seg skytt som missar om inte pippin sitter blick stilla. Och vet du – pippisar sitter skitsällan blick stilla! De flyger supersnabbt! Och skriker och väsnas så jag blir alldeles vimsig i mina hörselkåpor och inte vet åt vilket håll jag ska vara beredd.

Här är jag och min grosser münsterländer Skott.

Eftersom jag är så proffsig på det här med fågeljakt så kom jag på att jag nog borde köpa en till stående fågelhund. Jag har ju verkligen imponerat med den första. NOT. Så då blev det en grosser münsterländer vid namn Skott. Visst är det kul att jag döpt dem till Hagel och Skott? Med tanke på hur få hagel och skott som faktiskt har avlossats? Är jag inte finurlig så säg?

Här är Skott ute på sök.

Med Skott har jag i alla fall gjort lite mer rätt från början. Jag har tagit hjälp av rätt personer, varit i skog och fjäll med fågel och tränat en massa stanna och annat som en stående fågelhund behöver. Men jag glömde en detalj. Skyttet är fortfarande uselt. Jag blir typ lika förvånad varje gång det flyger upp en fågel. Som idag. Plötsligt flög det upp typ tio fåglar. Hälften av dem flög bortåt. Men tre-fyra kunde komma inom skotthåll. Vilken är bäst? Vilken är bäst? Vilken är bäst? Hur fan ska jag hinna se vilken av dessa som kommer att flyga i bäst skotthåll? Det är ju helt omöjligt. Och så ska jag hinna få stopp på hunden också. Ptroooo. Stopp. Stanna. Jisses.

Och när jag åker hem så knatar en jaktbar fågel över vägen. Mitt framför bilen. Bara för att retas.

Retsticka!

Många gånger har jag varit nära att ge upp. Jag är nog inte skapt för det här med stående fågelhundsjakt. Jag ska nog hålla mig till Nose Work där gömman faktiskt ligger kvar där man lagt den och inte flaxar iväg när man närmar sig. Eller spår. Spårpinnarna skriker inte och väsnas när jag kommer nära.

Men så tittar jag tillbaka. På allt som jag lärt mig. Trots allt. Jag har lärt mig att gå i rätt skog. Jag har lärt mig läsa terrängen och förstå var fåglarna brukar gömma sig. Jag har lärt mina hundar grundläggande fågelhundsdressyr. Jag är en jävel på att orientera och hitta tillbaka till bilen. Jag har faktiskt fått ett par fåglar med mig hem.

Men jag är fortfarande en usel skytt. Det ska jag fixa till nästa höst. Om det inte funkar då heller så kan jag ge upp då. Eller får man jaga sengångare?

Men i morgon ska jag och Skott vara med på jaktprov. Det ska bli sååå spännande. På jaktprov behöver jag ju inte skjuta själv. En duktig skytt är med. Bara det gör ju att våra chanser ökar typ 1000 procent! Håll tummarna. =)

/mvh Susanne

Passivitet är inte vår starkaste gren

Idag var det andra kurstillfället för mig och Skott på vår valpkurs. Den här gången tränade vi på hundmöten, gå slalom mellan varann, gå mot belöning utan att dra i kopplet samt sitt/ligg stanna kvar.

Allt gick bra. Utom de delar där Skott bara ska ta det lugnt och ha kontakt med mig. Myror i brallan är en underdrift. Skott har en hel myrstack i brallan!

Kolla noga! Här sitter Skott ju faktiskt still ett tag! 👍

Jag fick vara aktiv hela tiden, säga stanna och försöka se till att han inte bara sprang runt, runt. Fast ibland, när han orkat vara still en stund, fick han springa runt ett tag och bara vara. Jag med! 😅

Jag får en ökad förståelse för hur slut man kan bli som kursdeltagare, av att försöka ha koll på sin hund, se vad de andra gör och lyssna på instruktörerna samtidigt. Tur att man är kvinna! 😉

Men det är väldigt roligt att få ett tillfälle i veckan då det är BARA jag och Skott som tränar. Jag ser fram emot varje träff. Det skulle gärna få vara två träffar i veckan, men samtidigt är det bra att dra ut på det. Den som spar han har! 😊

/mvh Susanne