Jag har jagat i cirka 4-5 år. Både älg och fågel. Jag har aldrig fällt något. Det har varit nära ibland. Retsamt nära. Men jag har alltid kommit hem tomhänt. Idag hände det.

Det här inlägget är som en liten avstickare från mina vanliga hundskole-inlägg. Så du som inte vill se en bild på en död fågel bör sluta läsa nu. Jag respekterar det. Jag blir själv heligt förbannad på de puckon som lägger upp bilder på misshandlade hundar och liknande på Facebook, där jag inte hinner värja mig utan får bilderna kastade i ansiktet. Bilderna sätter sig i min hjärna för alltid. Så därför meddelar jag nu att längre ned kommer det att dyka upp en bild på en död fågel. Vill du läsa om hur det gick till när jag blev av med jakt-oskulden och lyckades fälla min första fågel så fortsätter du att läsa =)

Dagen före fågelpremiären var jag ute och rekade i jaktmarkerna tillsammans med min korthåriga vorsteh Hagel samt cavalieren Gizmo. Gizmo hittade tre fåglar, Hagel en. Coolt! Gizmo blev helt frälst. När det blev fredag lämnade jag cavalieren hemma. Jag tyckte att han inte var tillräckligt skott-tränad. Men han hade räknat ut vad som var i görningen och protesterade högljutt.

Jag och Hagel traskade runt i markerna i Svarttjärn i cirka fyra timmar. Inte ett flax! Usch, så deppad jag var på vägen hem. Aldrig skulle vi lyckas. Det kändes som om det var lika bra att jag sket i allt vad jakt hette. Jag var ju helt talanglös.

Nästa dag spottade jag i nävarna igen. Nu fick cavalieren hänga med. Det kunde ju knappast bli sämre. Och det skulle ju knappast bli något skottläge heller.

Vi sökte på ett tag. Så sprang de båda framför mig och på håll såg jag hur de jagade upp tre skogsfåglar. Två flög iväg men en satte sig i en björk. Jag såg den och tänkte – det kommer aldrig att gå men jag testar. Jag smög fram emot den. Jag ropade in hundarna som skuttade omkring och sökte efter fåglarna. Sakta smög jag närmare, men ändå väldigt öppet. Jag tänkte att fågeln ser mig säkert. Den skulle garanterat flyga iväg. Men jag måste ju testa i alla fall. Till slut var jag inom skotthåll. Fågeln satt kvar. Gizmo sprang runt mitt framför mig. Det skulle ju inte bli bra om jag sköt nu och han i princip stod under bössan. Det kunde bli en för häftig smäll. Åh, snälla pippi sitt kvar nu. Jag lirkade Gizmo bakom mig. Och sedan siktade jag. Pang! Fågeln stöp baklänges och ned i blåbärsriset. Jag sprang fram och hittade den. Den sprattlade några gånger och sedan blev det tyst och lugnt. Hundarna hade hängt med och fick testa att hålla en varm fågel. Vilken upplevelse! Jag var så exalterad. Vilken grej! Fågeln hade inte flaxat iväg utom räckhåll – som vanligt. Jag hade inte missat – som vanligt. Jag hade fällt min första fågel! Fantastiskt – inte sant?

Efter det var jag så lycklig. Det kom en regnskur men den märkte jag knappt. Jag lunchade och gick flera kilometer till för att kolla av ett annat bra ställe. Två fåglar flaxade iväg utom skotthåll. Synd. Men vadå? Jag hade fällt min allra första lilla orrhöna. Såååå vacker.

Tillbaka vid bilen fotade jag hundarna. Blöta och trötta. Men riktigt nöjda.

Nu har vi vilat och ätit middag. Men jag ser på cavalieren Gizmo att han är rätt sliten än! =)

/ Susanne