Jag måste bara få berätta om allt som hände i Kiruna. Snacka om att det har varit upplevelserikt!

Det började på torsdag kväll med ett pass med en nybörjargrupp. Vi höll till på Kiruna Brukshundklubb och inledde med olika former av behållarsök. Hundarna fick hitta godis intill eukalyptusdoften upprepade gånger för att bygga upp värdet av doften.

På fredag skulle nybörjargruppen inte träffas för sitt andra pass förrän klockan 15 vilket gjorde att jag hade förmiddagen ledig för egna aktiviteter. Och nu hade jag efter lång betänketid bestämt mig – jag ville hälsa på våra siberian huskys som vi för några veckor sedan sålde till Kiruna. Det som gjorde att jag tvekade var att jag var rädd att jag skulle bli alldeles för känslosam. Plus att jag var rädd att kanske upptäcka att hundarna inte fått det bra. Tänk om de var magra, hade sår efter hundslagsmål och såg ut att vantrivas? Det skulle vara gräsligt. Men tänk om det inte alls var så? Tänk om de hade fått det jättebra och så kunde jag få se det och få ett sorts lugn? Så jag bokade tid och åkte ut för att hälsa på.

Åtta av våra yngre hundar har fått flytta till en stor hundspannsaktör i Kiruna. Kan man verkligen ha koll på alla dessa hundar? Vet man vem som är vem? Kan man individanpassa verksamheten för dessa hundar? Jag träffade hundspannsaktörens fru, som också skulle gå Nose Work-kurs med mig sen, och fick en guidad tur bland hundgårdarna. Frun är numera inte särskilt delaktig i hundspannsverksamheten, det överlåter hon åt sin man och hans guider och handlers. Men eftersom mannen var ute på tur följde hon med mig till hundgårdarna så fick jag se om jag kände igen mina hundar. Vi kom in bland hundgårdarna och jag började spana. Så fick jag syn på Tina som bodde i en hundgård med en annan tik. Jag gick fram och sa ”hej Tina” och så tittade hon glatt överraskat på mig och då bara pang så kom tårarna. Skit också. Jag hade trott att det skulle gå bättre än så här! Gråta offentligt är verkligen inte min favorit. Jag försökte skärpa mig och torka tårarna. Jag pratade med Tina, klappade genom nätet och såg att hon mådde bra.

Vi gick vidare och där såg jag plötsligt Laser! Han låg på ett kojtak i samma hundgård som några unghundar. När jag ropade på honom kom han också glatt fram och hälsade. Han kråmade sig lite mot nätet som han brukade göra hemma. Tårarna brände igen.

I en annan hundgård hittade jag Lavin och mittemot honom Frost. Båda såg ut att må bra. Ingen hade några skador efter slagsmål eller så. Ingen var mager.

En kvinnlig guide kom och ursäktade att de ännu inte hunnit städa upp i hundgårdarna. Det kändes helt okej. Jag vet hur det är. Just när man får gäster har hundarna lagt upp ett stort lass någonstans.

Vi pratade om ”Skelleftehundarna” som de kallades. Guiden hade full koll på hundarna och deras namn. På varje hundgård satt också namnskyltar som flyttades runt ifall hunden bytte ställe vid löptider eller annat. Guiden berättade att Kyla, Mig, Storm och Frysa var ute på en veckotur. Kändes bra att veta att de får jobba och springa – göra det som de älskar.

Jag fick se guidernas kontor där alla hundarna var uppsatta. Blå prickar var hanar, röda prickar var tikar. På en tavla fanns veckans turer planerade. En blå prick med Laser fanns med i ett spann. Laser skulle få springa själv, utan en kompis bredvid sig. Klokt. Guiderna har fattat hur stökig han är i starten och vet att det blir bäst att placera honom själv. Skönt att se att de individanpassar.

Sedan körde jag vidare, förbi ishotellet och till våra två pensionärer Skare och Bister. De har fått flytta till en ung tjej, Angelina, som vill börja med slädhundar. Skare har alltid legat extra nära mitt hjärta. Han är en fenomenal ledarhund.

När jag parkerade på gården såg jag Angelina stå och skotta i hundgården. Bredvid henne stod Skare och Bister. Jag gick dit och hälsade och så kom tårarna igen. Skare pussade upp mig rejält. Så härligt att se hur bra de har fått det.

Efter en stund gick vi in och jag fick träffa resten av familjen. De var så snälla och såg så förstående ut att det brast fullständigt där inne. Så himla störigt att hålla på att böla så där. Det gick ju riktigt åt fanders. Men det var så många känslor. En saknad efter hundarna. En lättnad att se att de mådde bra. En glädje att se att de har fått ett nytt toppenliv.

Till slut kunde jag skärpa mig och uppföra mig som folk. Vi fikade, pratade och hade trevligt. Jag berättade om slädhundsminnen från förr och familjen passade på att fråga om olika saker.

Sedan gick vi ut igen. Angelina skulle ut och köra med hundarna. Jag ville se när hon åkte och få vinka av henne. När hon selat på dem och spänt fast dem framför släden så frågade hon om jag ville köra en bit. Jaa! Vad kul. Fast usch vad jag kommer att sakna detta hundspannsliv när det är slut. Men vad glad jag är att jag fått uppleva det.

När jag åkte därifrån stannade jag till vid ishotellet i Jukkasjärvi. Bara en snabbis. Snart skulle eftermiddagens kurs börja. Jag hann även hälsa på min klickerinstruktör Margareta Kauppi i Laxforsen. Roligt att göra spontant besök, det är så sällan numera.

Sedan brakade eftermiddagen igång med kurs för nybörjargänget i en jättehäftig industrilokal intill två gruvlaver. Det blev olika inomhussök, självständighetssök och fordonssök.

Här kan du se hur självständighetsövningen såg ut. Vid doften ligger en godis så att hunden kan självbelöna sig direkt den kommit fram. Men ägaren förstärker sedan också med ytterligare godis.

Kolla gärna in den här filmsnutten från fordonssöket. Notera att hundägaren gör exakt som jag vill att man ska göra som hundägare: När man ser att hunden har fått in doften i nosen och håller på att lokalisera den ska man ta ett steg BAKÅT för att ge den plats att utreda detta. Alltför många förare gör motsatsen – kliver närmare hunden för att se vad den gör och stör hunden i sitt arbete. Ofta kommer hunden av sig helt och vänder sig mot sin förare för att fråga om den möjligen vet var doften är eftersom den kommit för att hjälpa.

Efter det var det dags för doftprov i slädhundsklubbens stuga. 16 ekipage hade anmält sig. 16 ekipage lyckades. Ett fantastiskt bra resultat, särskilt med tanke på att ALLA hundarna kom in med en målmedveten blick – de visste vad de sökte efter. Här kan du se PRECIS hur jag vill att ett doftprov ska se ut. Notera hur hunden sladdar för att doften är så viktig =)

När doftprovet var avklarat drog jag igång fortsättningsgruppens första träningstillfälle. Hundägarna fick träna på hur de skulle söka av ett sökområde på ett strukturerat sätt. Och hundarna tränades i att söka av områden på ett strukturerat sätt.

Nästa morgon träffades fortsättningsgruppen i den häftiga industrilokalen igen. Nu blev det självständighetsövningar, tomsök, Nose Work-Rambo, och ett klurigt fordonssök.

Här kan du se ett exempel på Nose Work-Rambo:

Deltagarna fick planera hur de skulle göra för att söka av fyra bilar på ett effektivt sätt. De fick även testa backa-metoden under söket.

Efter lunch blev det en skojtävling med två inomhussök. Jag tyckte att jag hade hittat på knepiga gömmor men det här gänget är så proffsigt att det verkade inte alls särskilt svårt.

Sedan fick de utvärdera kursen och det kändes skönt att höra att de var nöjda. Tur att det inte också gick åt fanders med själva utbildningen. =)

Vid tretiden på eftermiddagen satte jag mig i bilen med en stor Cola Zero och en bra ljudbok. Jag körde i ett sträck de 50 milen hem till Skellefteå, med undantag för en kort kisspaus på en p-ficka. Kvart över åtta på kvällen parkerade jag på gården, hälsade på hundarna och hann se Mello med familjen. Perfekt.

/ Susanne