Etikett: medvind

Skott har spårat för första gången – så gjorde vi

Publicerat den av Rackarungarnas Hundskola2 kommentarer

Något av det absolut mest fascinerande är att låta en valp reda ut sitt första spår. Det går sannerligen inte snabbt. Men det är underbart att se hur instinkterna och glädjen att få använda nosen gör att valpen löser uppgiften.

Häromdagen la jag valpen Skotts första spår. Ett personspår – alltså att han följer doften av en människas fötter i marken. Många verkar tro att det alltid måste handla om viltspår, att man drar en älg- eller rådjursklöv. Jag tycker det är helt onödigt för en Svenssonägare med en sällskapshund att blanda in ett viltintresse om man sedan inte ska använda det till ett praktiskt eftersök. Då är det mycket bättre att köra personspår, det är lika roligt för både hund och förare och dessutom mindre kladdigt och bökigt.

Det första jag kollar är vinden. Jag vill ha MEDVIND på de första spåren. Då lär sig hunden att verkligen stoppa ned nosen i marken och SPÅRA. Skulle jag klanta mig och ha MOTVIND på de första spåren så kan lätt hunden ”fuska” och jobba med högre nos i vinden istället. Och då är det inte längre spår utan SÖK. Om en spårhund lär sig att lösa spåren med en sökmetod istället för en spårmetod blir det snart krångligt, för då har den inte lärt sig att koncentrerat följa doften av fotspår i marken. När det inte är motvind längre utan medvind eller sidvind blir det svårt. Därför är jag noga med medvinden under de första 5-8 spåren. Efter det kan det få börja bli lite sidvind och slutligen motvind under delar av spåret.

Jag har med mig godis, snitslar för att markera min väg genom skogen, leksak och godisburk på slutet. Jag har även med mig spårpinnar. Det är inte nödvändigt för nybörjaren, men jag vill bara testa om det funkar. Jag vill se hur valpen reagerar. Skulle han notera pinnarna, och kanske till och med plocka upp dem i munnen skulle jag bli superimponerad och stolt.

Jag sätter upp en snitsel i ett träd eller en buske där spåret börjar. Jag släpper ned några godisbitar i marken och ser till att ta mina steg där dessa godisar ramlat ned. Sedan går jag så. Jag går cirka fem steg, sedan släpper jag ned tre-fyra godisar, går fem-åtta steg, släpper ned några godisbitar. Längs vägen sätter jag upp snitslarna i träden. Under tiden kramar jag spårpinnarna i mina händer. Jag kanske gnider en godis mot dem. På en sträcka där jag inte släpper ned några godisar lägger jag istället ned en pinne. Om jag har lagt även godisar intill pinnen så riskerar jag att pinnen inte blir lika intressant. Så därför får pinnen vara själv på denna del av spåret. Jag trampar lite extra på den plats där jag lagt ned pinnen. Jag sätter upp dubbla snitslar här så jag kommer att vara beredd och kunna se vad som händer.

Så fortsätter jag. Jag lägger godisar då och då. Jag lägger några fler pinnar. Jag snitslar längs vägen. När jag har gått cirka 60-80 meter börjar jag avrunda. Jag vill ha lite längre spår i början så att hunden hinner göra den kloka och viktiga slutsatsen: om jag följer dessa fotspår så hittar jag både godis och andra roligheter. Om du bara lägger ett spår som är 10 meter långt så hinner sällan hunden komma fram till samma slutsats.

Det går INTE snabbt när en hund ska utreda sitt första spår. Du får INTE ha bråttom. Hunden kommer att spåra ett tag, vända om, leta godisbitar, lyssna på andra ljud och tappa fokus. Men du bara följer med stillsamt och lågmält längs det snitslade spåret så kommer hunden jobba vidare och börja dra vissa slutsatser.

Här lägger jag slutet, både leksak och godislåda.

På det ställe som jag tänker ska bli slutet så lägger jag nu både leksak och en låda med godsaker. När hunden blivit mer erfaren har du börjat förstå vad den gillar bäst och kanske bara lägger en leksak, men nu använder jag både hängslen och livrem, både godis och leksak så jag vet att något av det blir värt för hunden.

Sedan går jag en promenad med hundarna åt ett annat håll medan spåret ligger till sig. Låt det ligga i minst en kvart, gärna en halvtimme. Då hinner det sjunka ned i marken på ett bra sätt.

Dags att börja spåra.

Efter det är det dags att testa. Spänningen är stor. Jag selar på Skott cirka 10 meter före spårets start. Jag sätter på ett långt koppel. Vi kommer fram till startpunkten och han nosar runt. Jag säger just ingenting och håller mig passiv. Jag vill att han ska tro att han hittar spåret helt själv, och att han reder upp det helt själv. Det viktigaste en spårhund kan ha är ett gott självförtroende till sin egen nos och sin förmåga.

Snart, snart hittar han korvbiten som ligger mitt framför nosen.

Skott hittar en godisbit och börjar tycka ett det här är ett intressant ställe. Han strosar vidare. Så håller vi på ett bra tag. Strosar i sakta mak, hittar någon godisbit, funderar, lyssnar på den jobbiga hackspetten som stör, sedan strosar vi vidare.

Skitspännande, tar han pinnen?

Vi börjar närma oss första pinnen och jag är väldigt nyfiken på hur det ska gå. Det här avslöjar ganska mycket om vilken typ av hund jag har, vilka gåvor han har. Skott stannar och nosar på pinnen. Jag berömmer med rösten. Han plockar upp den och viftar på svansen! Yes, bästa tänkbara scenario. Sedan är han egennyttig om pinnen och vill inte att jag kommer och tar i den för att kampa. Nåja, det löser vi sen =)

Kampa med pinnen är kul. Även om Skott är lite egennyttig.

Jag byter pinnen mot en godis och sedan kan Skott fortsätta sitt spårande. Vi lufsar framåt, och ibland bakåt och åt sidorna. Men vi tar oss steg för steg mot nästa pinne. Även den går lika bra! Och nästa också! Gud så stolt jag är. Vilken talang! Nu är det bara sista biten kvar.

Då kommer ett par och gå förbi på stigen cirka 40 meter bort. Suck. De hade hela dagen på sig att gå förbi och så ska de prompt gå förbi just nu! Skott blir väldigt störd av detta. Han voffar skeptiskt till dessa tomtar som är ute i ”hans” skog. Han spanar länge efter dem och fastän jag börjar dra handen ned mot spåret så kan han inte fokusera. Han har verkligen tappat tråden. Typiskt. Jag ser ju hur leksaken och lådan ligger typ bara två meter bort.

Till slut kommer han fram till slutet. Han leker med leksaken och äter ur godislådan när jag öppnar den. Men han spanar då och då bort mot platsen där paret försvann. Synd. Med ett sådant superspår hade jag velat ha ett superslut med fokus ända in. Nåja, det får jag fixa nästa gång. Då ska jag vara på en totalt obefolkad plats 😉

Kungen i skogen! =)

Skott bär i alla fall leksaken malligt bort till bilen. Han går med den där stolta hållningen som är så skön att se. Skott har tagit sitt första byte efter ett tufft spåruppdrag, han känner sig som en kung! =)

/Susanne

Se till att ha rätt vind på nybörjarspåren

Publicerat den av Rackarungarnas HundskolaLämna en kommentar

Det viktigaste att tänka på när du ska börja lägga spår åt din hund är vinden. Är vinden fel riskerar hunden att lära sig ett spårbeteende som inte alls kommer att löna sig i längden.

Du ska se till att det är medvind på de första spåren. Vinden ska blåsa dig i nacken. Inte i ansiktet.

Om du och hunden har motvind på spåret kommer hunden sannolikt att gå med hög nos och bara vinda in spåret. Det blir sök istället för spår. Det må vara om det händer någon enstaka gång men om hunden flera gånger lyckas lösa sina första spår på det här viset kommer den att tycka att det att ett skitbra sätt att lösa uppgiften. Den lär sig att fuska. Det kommer att fungera så länge spåren är raka såsom man gör i början. Men när spåret sedan börjar läggas i vinklar hit och dit så kommer den hund som har lärt sig att fuska inte att klara uppgiften längre. För att kunna följa ett spår gäller det att verkligen nosa på fotavtrycken nere i marken. Och om du ser till att det är medvind på hundens första spår så kommer hunden att ”tvingas” sätta ned nosen i backen för att få upp vittringen.

Jag har sett hundar som har lärt sig att fuska på spåret. Där föraren inte har tänkt på i vilken vind som spåret presenterades första gångerna för hunden. Dessa hundar spårar ofta med en slarvig stil där de kastar fram och åter över spåret. De tvärkollar ibland att de är på rätt väg och sedan dundrar de vidare. Och hux flux blir det en vinkel på spåret och ”fuskhunden” kan sällan reda ut det.

Hur löser du det? Det blir att backa i träningen, se till att verkligen ha stark medvind på spåret och lägga godisar här och var under dina fötter medan du går. Det gör att det blir mer värdefullt för hunden att verkligen stoppa ned nosen i blåbärsriset och lukta. Du kan börja med några riktigt goda godisar som korv eller köttbullar. Sedan när hunden blivit bättre kan du börja lägga torrfoder eller liknande längs spåret. Det gör att hunden får hjälp att förstå var det är värdefullt att hålla sig, men den behöver inte stanna upp hela tiden för att smaska på godisarna. Torrfoder är sällan värd den uppoffringen liksom =)

En sak till: Se till att gå cirka 80-100 meter på de första spåren. Gärna med godis här och var längs sträckan, och med en kul leksak eller en plastlåda med extra många godisar på slutet. Många lägger för korta spår – typ 15-30 meter vilket gör att hunden många gånger bara hinner uppleva förvirrningsfasen. Med lite längre spår på 80-100 meter hinner hunden inse att om den följer dessa fotspår så leder det till godsaker, upprepade gånger. Chansen ökar att den hinner komma till slutsatsen att spår leder till något värt. Vilket gör att den faktiskt lärt sig något och fått positiva erfarenheter som gör att den är ännu mer peppad nästa gång.

Här kan du läsa ännu mer tips om spårning, från en artikel som jag la upp tidigare. Du får veta mer om liggtider, föremål i spåret och annat som du behöver ha koll på. Och se några filmer =)

Hur har de första spåren gått för dig och din hund? Vilka spår brukar du lägga? På vilka sätt brukar du utmana den? Kommentera gärna artikeln på FB eller direkt i inlägget.

/ Susanne