Skott har spårat för första gången – så gjorde vi

Något av det absolut mest fascinerande är att låta en valp reda ut sitt första spår. Det går sannerligen inte snabbt. Men det är underbart att se hur instinkterna och glädjen att få använda nosen gör att valpen löser uppgiften.

Häromdagen la jag valpen Skotts första spår. Ett personspår – alltså att han följer doften av en människas fötter i marken. Många verkar tro att det alltid måste handla om viltspår, att man drar en älg- eller rådjursklöv. Jag tycker det är helt onödigt för en Svenssonägare med en sällskapshund att blanda in ett viltintresse om man sedan inte ska använda det till ett praktiskt eftersök. Då är det mycket bättre att köra personspår, det är lika roligt för både hund och förare och dessutom mindre kladdigt och bökigt.

Det första jag kollar är vinden. Jag vill ha MEDVIND på de första spåren. Då lär sig hunden att verkligen stoppa ned nosen i marken och SPÅRA. Skulle jag klanta mig och ha MOTVIND på de första spåren så kan lätt hunden ”fuska” och jobba med högre nos i vinden istället. Och då är det inte längre spår utan SÖK. Om en spårhund lär sig att lösa spåren med en sökmetod istället för en spårmetod blir det snart krångligt, för då har den inte lärt sig att koncentrerat följa doften av fotspår i marken. När det inte är motvind längre utan medvind eller sidvind blir det svårt. Därför är jag noga med medvinden under de första 5-8 spåren. Efter det kan det få börja bli lite sidvind och slutligen motvind under delar av spåret.

Jag har med mig godis, snitslar för att markera min väg genom skogen, leksak och godisburk på slutet. Jag har även med mig spårpinnar. Det är inte nödvändigt för nybörjaren, men jag vill bara testa om det funkar. Jag vill se hur valpen reagerar. Skulle han notera pinnarna, och kanske till och med plocka upp dem i munnen skulle jag bli superimponerad och stolt.

Jag sätter upp en snitsel i ett träd eller en buske där spåret börjar. Jag släpper ned några godisbitar i marken och ser till att ta mina steg där dessa godisar ramlat ned. Sedan går jag så. Jag går cirka fem steg, sedan släpper jag ned tre-fyra godisar, går fem-åtta steg, släpper ned några godisbitar. Längs vägen sätter jag upp snitslarna i träden. Under tiden kramar jag spårpinnarna i mina händer. Jag kanske gnider en godis mot dem. På en sträcka där jag inte släpper ned några godisar lägger jag istället ned en pinne. Om jag har lagt även godisar intill pinnen så riskerar jag att pinnen inte blir lika intressant. Så därför får pinnen vara själv på denna del av spåret. Jag trampar lite extra på den plats där jag lagt ned pinnen. Jag sätter upp dubbla snitslar här så jag kommer att vara beredd och kunna se vad som händer.

Så fortsätter jag. Jag lägger godisar då och då. Jag lägger några fler pinnar. Jag snitslar längs vägen. När jag har gått cirka 60-80 meter börjar jag avrunda. Jag vill ha lite längre spår i början så att hunden hinner göra den kloka och viktiga slutsatsen: om jag följer dessa fotspår så hittar jag både godis och andra roligheter. Om du bara lägger ett spår som är 10 meter långt så hinner sällan hunden komma fram till samma slutsats.

Det går INTE snabbt när en hund ska utreda sitt första spår. Du får INTE ha bråttom. Hunden kommer att spåra ett tag, vända om, leta godisbitar, lyssna på andra ljud och tappa fokus. Men du bara följer med stillsamt och lågmält längs det snitslade spåret så kommer hunden jobba vidare och börja dra vissa slutsatser.

Här lägger jag slutet, både leksak och godislåda.

På det ställe som jag tänker ska bli slutet så lägger jag nu både leksak och en låda med godsaker. När hunden blivit mer erfaren har du börjat förstå vad den gillar bäst och kanske bara lägger en leksak, men nu använder jag både hängslen och livrem, både godis och leksak så jag vet att något av det blir värt för hunden.

Sedan går jag en promenad med hundarna åt ett annat håll medan spåret ligger till sig. Låt det ligga i minst en kvart, gärna en halvtimme. Då hinner det sjunka ned i marken på ett bra sätt.

Dags att börja spåra.

Efter det är det dags att testa. Spänningen är stor. Jag selar på Skott cirka 10 meter före spårets start. Jag sätter på ett långt koppel. Vi kommer fram till startpunkten och han nosar runt. Jag säger just ingenting och håller mig passiv. Jag vill att han ska tro att han hittar spåret helt själv, och att han reder upp det helt själv. Det viktigaste en spårhund kan ha är ett gott självförtroende till sin egen nos och sin förmåga.

Snart, snart hittar han korvbiten som ligger mitt framför nosen.

Skott hittar en godisbit och börjar tycka ett det här är ett intressant ställe. Han strosar vidare. Så håller vi på ett bra tag. Strosar i sakta mak, hittar någon godisbit, funderar, lyssnar på den jobbiga hackspetten som stör, sedan strosar vi vidare.

Skitspännande, tar han pinnen?

Vi börjar närma oss första pinnen och jag är väldigt nyfiken på hur det ska gå. Det här avslöjar ganska mycket om vilken typ av hund jag har, vilka gåvor han har. Skott stannar och nosar på pinnen. Jag berömmer med rösten. Han plockar upp den och viftar på svansen! Yes, bästa tänkbara scenario. Sedan är han egennyttig om pinnen och vill inte att jag kommer och tar i den för att kampa. Nåja, det löser vi sen =)

Kampa med pinnen är kul. Även om Skott är lite egennyttig.

Jag byter pinnen mot en godis och sedan kan Skott fortsätta sitt spårande. Vi lufsar framåt, och ibland bakåt och åt sidorna. Men vi tar oss steg för steg mot nästa pinne. Även den går lika bra! Och nästa också! Gud så stolt jag är. Vilken talang! Nu är det bara sista biten kvar.

Då kommer ett par och gå förbi på stigen cirka 40 meter bort. Suck. De hade hela dagen på sig att gå förbi och så ska de prompt gå förbi just nu! Skott blir väldigt störd av detta. Han voffar skeptiskt till dessa tomtar som är ute i ”hans” skog. Han spanar länge efter dem och fastän jag börjar dra handen ned mot spåret så kan han inte fokusera. Han har verkligen tappat tråden. Typiskt. Jag ser ju hur leksaken och lådan ligger typ bara två meter bort.

Till slut kommer han fram till slutet. Han leker med leksaken och äter ur godislådan när jag öppnar den. Men han spanar då och då bort mot platsen där paret försvann. Synd. Med ett sådant superspår hade jag velat ha ett superslut med fokus ända in. Nåja, det får jag fixa nästa gång. Då ska jag vara på en totalt obefolkad plats 😉

Kungen i skogen! =)

Skott bär i alla fall leksaken malligt bort till bilen. Han går med den där stolta hållningen som är så skön att se. Skott har tagit sitt första byte efter ett tufft spåruppdrag, han känner sig som en kung! =)

/Susanne

Om pinnar inte är viktigt – varför göra det till ett problem?

Pia-Maria och Ella testar sitt första spår på kursen.
Pia-Maria och Ella testar sitt första spår på kursen.

I tisdags var det dags för andra träffen för spårkursen. Nu var Pia-Maria och hennes portugisiska vattenhund Ella med, första träffen var de upptagna. Vi la upp Ellas första spår så att Pia-Maria lekte med Ella med en trasa före, sedan fick Ella sitta i bilen och se när matte gick ut spåret i skogen. När Pia-Maria hunnit cirka 15 meter la jag över en filt på bilen så hunden inte skulle se allt.

Sedan fick spåret ligga i lite drygt en kvart innan vi släppte på Ella att spåra. Det var knepigt för henne. Hon hade verkligen svårt att förstå vad som var meningen med detta. Det var tydligt att retningen blivit för liten, hon behövde se mer, vara med mer och inte behöva vänta lika länge, och eventuellt glömma, innan hon släpptes på spåret.

Apporter med snöre – var inte så mycket roligare än tidigare tyckte Santos.
Apporter med snöre – var inte så mycket roligare än tidigare tyckte Santos.

Så Ella fick vila medan Loella och cocker spanieln Santos gick det spår som Loella gått ut. Santos spårar ju som en dammsugare men tycker att det är slöseri med tid att stanna och plocka upp några urtråkiga apporter/träpinnar på vägen.

Så vi testade den här gången med att knyta fast ett meterslångt snöre i vardera apport. När Santos fann apporten och just skulle överge den för att spåra vidare ryckte Loella till sig apporten i snöret och lät den studsa retsamt framför hunden. Tanken var att hans jaktinstinkt skulle väckas när den döda tråkiga apporten fick ett sorts liv.

Men tja, effekten blev inte så stor som vi hoppats. Jag tyckte mig se hur han tänkte ”Jaja, det var då ett väldans larv med de däringa apporterna, men nu FORTSÄTTER vi!”

Efter spåret summerade vi läget. VILL vi att han markerar apporterna? I så fall kan vi jobba med några olika metoder, som att lära honom utbyteshandel till exempel: ”Tar du upp den där apporten så får du en smaskig godis”.

Men är det verkligen nödvändigt? Planerar Loella och Santos att tävla i spår så att det blir viktigt att hitta apporterna för annars uteblir poängen? Nja, hon är inte så säker på det. Så vi bestämde oss för att även vi strunta i det där med apporterna ett tag och istället låta hunden utveckla det han gillar bäst – spåra! Här kan ni se en film när han spårar en högervinkel riktigt bra.

Ella piper att längtan att få följa efter spåret. Vilken skillnad! Nu trillade polletten ned!
Ella piper att längtan att få följa efter spåret. Vilken skillnad! Nu trillade polletten ned!

Efter det fick Ella en ny chans. Nu med ännu tydligare retningar. Loella fick busa upp Ella med trasan och skuttade sedan in i skogen. Just framför Ella stod en bastant gran och skymde sikten, så vi inte behövde vända hunden eller tjorva på med sådant. Utan nu kunde vi bara låta Ella pipa av längtan att få följa efter och se var den där roliga figuren tog vägen. När det gått några minuter, det gäller att hitta avvägningen mellan att spåret får ligga till sig och att hunden inte håller på att tappa intresset, så fick Ella börja spåra. Och vilken fart hon hade – tills dess hon kom cirka tio meter in – där hon senast sett Loella. Där stannade hon förbryllat. ”Var sjuttsingen tog hon vägen?”.

Så gjorde Ella det vi hoppats, hon stoppade ned nosen i backen och kollade om hon kunde spåra. Och det kunde hon! Vi var noga med att ha medvind, så hon skulle tvingas sätta ned nosen och inte kunna fuska genom att söka vittring i motvinden – då blir det sök istället och något som vi inte ville träna nu.

Ella spårade så fint och koncentrerat. Men ajaj, då såg vi hur det kom två personer med två hundar gåendes på grusvägen intill. Typiskt. Just nu när det gick så bra. Men Ella spårade vidare. Inte förrän det var riktigt nära till de andra hundarna hoppade hon till och tittade upp på dem. Äsch, skulle hon tappa koncentrationen nu och glömma vad hon höll på med? Vi påminde henne med ett viskande ”Men var tog hon vägen” och genast spratt det till i hunden när hon kom ihåg. Ned med nosen och och iväg den sista biten fram till Loella som lekte med trasan. Jippie!