Jag håller på att träna in appellspåret på min vorsteh Hagel. Tanken är att vi ska tävla i Piteå i början på augusti och då ska han kunna spåra ”någon annans” spår i 300 meter och hitta tre träpinnar.

Han ska även kunna budföring – att skickas till en främmande person 50 meter bort, sätta sig där och sedan sändas tillbaka till mig. Och slutligen ska vi genomföra några olika dressyrmoment, som att gå fot, komma på inkallning, apportering samt stå och ligg under march.

Hagel har fått spåra cirka fem spår som jag lagt själv med en leksak på slutet. Han har spårat som en bulldozer, hårt och bestämt. Sånt gillar jag! =)

Så var det dags att låta sambon gå ut ett spår. Hagel fick inte se när sambon gick ut spåret. Nejdå, det här kunde han ju nu.

Efter en halvtimme släppte jag Hagel på spåret. Lite virrig start. ”Men det blir snart bulldozervarianten” tänkte jag. Vi krånglade oss till första pinnen. ”Nu kommer han att fatta”, tänkte jag. Men det blev inget bulldozer-spårande i alla fall. Konstigt? Han KAN ju spåra? Nåja, vi tog oss runt men jag var INTE nöjd.

Några dagar senare testade vi igen. Sambon stack iväg och la spår. Vi väntade hemma. Fortfarande tyckte jag inte att Hagel behövde se när sambon gick ut spåret. Jag menar han KAN ju spåra. Vi hade kanske bara lite otur med vinden sist?

Så släppte jag honom på spåret. Jäkla tur att det var snitslat kan jag säga. För det var ingen bulldozer-spårning nu heller. Lite vims hit och dit. Han missade någon pinne, hittade någon pinne men fick inte rätta draget i linan efter det ändå. Hmm.

Här kan du se en filmsnutt från spåret, lite skakig och pixlig kanske – men slit den med hälsan 😉

 

Okej, då. Då går vi väl back to basic då. Hagel kanske inte fattar när det helt plötsligt är nya fotsteg att följa? Han kanske bara letar mattes fotspår – det är ju så hans bild av spårning varit fram tills nu?

Så nästa gång gick vi ut tillsammans i skogen. Sambon gick iväg i medvind. Jag och Hagel satt kvar och väntade i cirka en kvart. Sedan selade jag på och sa spår.

Jisses! Nu hade bulldozern fått en turbo inmonterad helt plötsligt! Så kul! Oj, vad jag berömde Hagel i alla lägen – på spåret, vid apporterna och vid leksaken på slutet. Oj, så lycklig han var! Oj, så korkad jag har varit! =)

Det är ju som en tumregel att avancerar man på vissa fronter så får man backa lite på andra fronter. När jag avancerar med att införa en ny spårläggare, ett stort steg från att bara ha spårat efter en och samma människa, så måste jag göra det lite enklare på andra fronter – som att låta Hagel få en synretning. Så nu fick jag det bekräftat – igen. Vi lär så länge vi lever!  =)

Har du ”klantat på samma sätt som jag någon gång? Berätta! =)/ Susanne