Det är så spännande att välja valp. Om man nu får välja vill säga. En del uppfödare vill hellre dela ut dem. Men hittills har jag oftast fått välja.

Helst vill man ju träffa valparna vid flera olika tillfällen så att man får en bättre helhetsbild. För om man bara kommer en gång, en kort stund, kanske den bästa valpen är trött just då.

Nu är det ju lite speciellt när jag ska åka och hämta min grosser münsterländervalp i Tromsö nästa helg, det är ju bara två valpar att välja mellan. Har du missat den delen kan du läsa mer här. Jag och den andra valpköparen kommer dit samtidigt. Så det blir intressant. Men jag tänkte berätta och tipsa om hur jag vanligtvis agerar och tänker när jag kommer till en valpkull och ska välja en av valparna där.

Jag tänker att jag vill ha så mycket som möjligt gratis. Vad menar jag med det? Är jag en snåljåp som försöker pruta på valppriset? Nej, tvärtom betalar jag gärna fullt pris för en valp med meriterade föräldrar och en seriös uppfödare. Jag menar istället att jag vill ha så många ”gåvor” som möjligt hos valpen redan från start. Jag vill gärna att den visar ett trevligt glatt beteende mot människor, att den gillar att leka med leksaker och kampa och jag blir alltid extra upprymd om valpen ”dödar bytet”, alltså skakar leksaker, eller kullkompisar ;-), rejält.

Jag räddar aldrig den rädda valpen. Om valpen är rädd för besökare, och inte visar minsta intresse för att leka med leksaker eller kampa – ja, då blir det en massa extraarbete bara för att få hunden hyfsat normal – i mina ögon. Det känns inte riktigt värt när jag ändå lägger runt 15 000 kronor på valpen. Då vill jag gärna få premium-varianten på en gång. Så kan jag lägga tid och energi på att förfina och utveckla direkt från start, istället för att reparera.

Så – låt säga att vi kommer till uppfödaren nu. Hur ska vi tänka?

Jag vet ju vilket kön jag vill ha. De senaste gångerna har det alltid varit hanar. Så då behöver jag inte fokusera på tikarna.

Jag studerar dem intensivt just när jag kommer in till dem. Eller när valparna släpps fram till mig. Jag kollar vilka som är först, vilka som verkar gladast över att få främmande. Jag minns när jag skulle välja min portugisiska vattenhund Trassel. Uppfödaren lyfte på grinden, som när speedwayförare ska starta, och fram rusade flera valpar. En av dem sprang direkt fram till mig, högg mig i tröjärmen och dödade bytet. Jag lyfte på valpen och kollade under. En hane! Den skulle jag ha! Visst lämnade jag öppet för att jag kunde ändra mig, men det blev den valpen – first impressions last ni vet! =)

Jag leker med dem. Gärna med en repknut eller liknande, vad som nu finns hos uppfödaren. Annars tar jag tröjärmen. Jag rasslar runt med leksaken på golvet, och skickar iväg den en kort bit längs golvet. De valpar som hakar på där ligger på plus. Den valp som tar den och kommer tillbaka till mig för att få lite dragkamp ligger väldigt mycket på plus. Den valp som tar den och drar någon annanstans ligger också på plus, men inte lika mycket. Det kommer att innebära en del extrajobb att få till det där, men det är ingen kalabalik. Den valp som vill kampa och döda bytet får liksom bonuspoäng. Det är något som sitter kvar sedan jag höll på med brukshundar. Om valpen dödade bytet var det som en ”klar-stämpel”. Något man gärna ville se. För då hade man fått mycket gratis i det framtida bruksarbetet, som en bra kamplust, jaktlust och jädrar anamma.

Ibland kan jag få läge att kolla hur valparna reagerar på oväntade saker. Som ett kastrull-lock som trillar i golvet. Den valp som drar iväg därifrån med flera pip hamnar inte överst på min önskelista. Den valp som mer säger ”Tjosan, vad var det?” och snabbt går fram för att kolla hamnar högt upp på listan.

Nu har jag säkert låtit väldigt affärsmässig och strikt. Typ knappt några känslor alls. Men så är det inte förstås. Jag väljer även med hjärtat. Som när jag valde min vorsteh Hagel. Han var ju egentligen en valp man skulle akta sig för. Hans navelbråck var enormt. Det största jag sett. Men allt annat var så bra med honom. Han bet mig i tummen så jag blödde. Han somnade så sött i mitt knä. Han valde mig. Så jag kunde inte stå emot. Klart att det skulle bli han. Här kan du läsa mer om det i min jaktblogg som jag hade då. 

Jag återkommer med en berättelse om hur det gick i Tromsö. Samt ett inlägg om hur jag tänker och agerar när valpen kommer till sitt nya hem första gången.

/ Susanne