Idag hade jag en klickerkurs mellan klockan 10 till 15. Det var åtta deltagare anmälda, men en avbokade på morgonen då hon var tvungen uppsöka akuten med ett trasigt knä. Aj aj, lät inte skönt.
Nåja, vi började med lite teori och genomgång av varför klickerträning fungerar. Sedan fick deltagarna börja klicka in hundarna – det vill säga lära dem förknippa klickljudet med smaskigt godis.
Helena och Elit tränar för fullt.
Efter det började vi med några enklare praktiska övningar, som att ställa sig på en hög matta. Lite senare fick hundarna vila. Istället körde jag klickerträning med några av mattarna och hussarna. Det är väldigt nyttigt att få testa att vara hund själv. Att få känna glädjen när man förstår, och frustrationen som kan bli när man inte gör det.
Mysigt att få sitta ned och äta och småprata.
Vi intog en stärkande lunch på pizzerian i Bureå och fortsatte sedan med övningar som var och en av deltagarna ville prioritera. Någon ville lära in fot, en annan apport, den tredje att backa och så vidare.
Vi tränade hundmöten med klicker.
Vi gick även ut och tränade hundmöten med hjälp av våra klicker. Efter det var de flesta rätt mosiga och nöjda.
Ester blev så trött, så trött på slutet.
Deltagarna ombads utvärdera kursen (de fick vara anonyma så de kunde vara lite mer brutala=)) så jag vet vad som kan bli bättre till en annan gång. Med risk för att verka skrytsam – men jag skulle bara vilja nämna några citat som de skrev.
”Trevlig kursledare som verkligen tycker om det hon håller på med.”
”Bra med teorin i början och att man fick pröva själv att bli ”klickad”. Kul att man kunde träna på vad man ville och fick hjälp att träna sina ”problem””.
”Pedagogisk, peppande och bra synsätt på djurhållning.”
Själv vill jag tacka alla deltagarna för en supertrevlig dag! =)
I onsdags gick jag, Stina Furberg och hennes rottweiler Ozzy en långpromenad i bostadsområdet Anderstorp i Skellefteå. Vårt syfte var helt det motsatta än när hon annars är ute och går med hunden – nu SÖKTE vi efter hundmöten.
Stina kom hem till mig för några dagar sedan och fick träna på hundmöten med våra hundar. Det kan du läsa mer om här.
Nu var det dags att ta det ett steg längre, möta hundar lite hipp som happ på gångvägen. Självfallet var det ovanligt lite hundar ute just när vi var ute. Men några möten fick vi i alla fall.
Först en lagotto. Det var det första mötet och Ozzy kunde inte fokusera på att leka med bollen, lagotton var för spännande. Så vi fick helt sonika bara ta honom i ett rejält grepp och passera. Ozzy skäller inte och lever om på det viset. Han vill bara väldigt gärna fram. Och Stina har inte alltid haft kraften att hålla emot. Om han har kommit fram till hunden så har han bara sagt hej, typ, och sedan har hon kunnat ta honom därifrån. Men ändå, det är inte kul som matte eller husse att bli släpad hit och dit, eller hur?
Kolla vad fin kontakt de har!
Nästa hund var en mindre ras. Nu gick det lite bättre. Men fortfarande kunde Ozzy bli stirrig och inte kunna fokusera på leken med bollen. Stina fick tipset att bryta honom där genom att snärta honom lätt på nosen med handtagsdelen på läderkopplet. Det tar inte särskilt ont, men väcker upp honom så han fattar att när Stina säger till så ÄR det så. När hon lyckades bryta honom ur stirrandet kunde hon få honom att börja leka med bollen istället. Hon jobbade jättebra och tajmade snärt och beröm på ett utmärkt sätt.
Nästa möte var en goldentik. Nu gick det riktigt bra. En snärt på nosen när han tänkte stirra, sedan massor av beröm och lek med bollen när han gick fint.
Ozzy och Stina passerar Susanne Ericson och Jackpot utan problem =)
Sedan avslutades det med att jag ringde min instruktörskompis Susanne Ericson som bor i området och frågade om hon inte skulle ut och gå med sin hund nu. Det ville hon och snart kunde vi möta även henne och Jackpot. Jackpot skällde lite vilket passade jättebra för vårt träningspass, men nu gick Ozzy så fint, så fint. Härligt att se! Stort tack också till Susanne som kunde gå ut med kort varsel.
Stina ska jobba vidare på egen hand ett tag nu. Kanske gör vi ett uppföljningspass senare. Då behöver vi frivilliga hundägare som vill träna hundmöten. Sugen? =)
Idag hade jag besök av en tjej med en rottweilerhane på drygt tre år. Tyvärr blev jag så uppslukad av det vi gjorde att jag helt glömde att fota. Men ni ska få läsa i alla fall =)
Hon kontaktade mig eftersom hon upplevde problem när de skulle möta andra hundar på promenader. Hennes hund var VÄLDIGT intresserad av att få hälsa på den andra hunden och gjorde sitt bästa för att dra sin matte med sig dit. Det var en biffig rottweiler. Snäll, go och glad. Men det är inte det första folk tror när de möter en rejäl rottis som bestämt sig för att komma och hälsa på deras vovve.
Jag hade funderat på några åtgärder. Eftersom han inte hade slagsmål och attack i sinnet ville jag testa avledningsmanöver. Att rikta intresset mot något annat som han gillar, ännu mer, än att hälsa på främmande hundar. Ägaren menade att korv, och bollar, kunde möjligen konkurrera om intresset. Jag hämtade en boll med snöre, så att den går att lattja med och behålla lättare än en boll utan snöre. Sedan började vi.
Min sambo fick agera assistent och kom först gående med en siberian huskytik. Ägaren hade lekt upp sin rottis med bollen så han visste att den fanns. När hunden noterat siberian huskytiken fiskade tjejen fram bollen och riktade rottisens intresse mot den istället. Medan hon gick mot hundmötet lekte de med bollen i ett sorts busigt fotgående. Men just vid hundmötet avbröt rottisen sin lek och gjorde ett försök att bryta sig ur och över till den mötande hunden. Men vi hade lindat kopplet ett varv runt bröstkorgen vilket gjorde att ägaren blev ”starkare” och kunde hantera situationen bättre. Rottisen fick höra ett kraftigt ”nej”, sedan fokuserade han åter på leken med matte.
Nästa möte gick mycket bättre. Och sedan fortsatte det så. Vi bytte hundar, hundraser och mötesplatser så att det inte skulle bli så situationsbundet. Det är relativt enkelt att få en hund att sluta bråka vid hundmöten om den får möta samma hund på samma plats fem-tio gånger i rad. Men det krävs att byta platser och situationer för att få mer hållbarhet i beteendet.
Rottisen och hans matte var riktigt duktiga. När han fått syn på den mötande hunden påminde hon honom om att hon hade bollen. Sedan kommenderade hon ett bestämt ”fot” och höll bollen vid bröstkorgen. Vilken kontakt! Vilken glad och samarbetsvillig rottis! Hon var jätteduktig på att läsa hans sinnesstämning. Märkte hon att han höll på att börja smygkika, och ladda lite, på den mötande hunden så fick han bollen i munnen redan då och fick liksom busa sig förbi mötet. Då släppte han tanken på den andra hunden och valde att busa med matte istället. Var han mer fokuserad kunde han få gå hela mötet igenom innan han fick boll och beröm. Det är dit vi ska sträva. Att han ska ”hålla sig” tills de har passerat. Då får han sin belöning.
Vi kom en bra bit på väg redan efter första passet. Det kan hända att vi tar ett till pass i ett hundtätt bostadsområde i ”rusningsrastningstid”. Då hoppas jag komma ihåg att fota också =)
Jobbigt. Matte gosar med en annan hund. Men Prinsen blev bättre och bättre på att behärska sig.
En kvinna vid namn Sara hörde av sig till mig. Hennes hund Prinsen, en blandning mellan dvärgpudel, papillon och yorkshireterrier, vaktade henne mot andra hundar. Om en annan hund kom för nära, eller om hon var lite för trevlig mot en annan hund så fick den ett blixtsnabbt nyp. Inte så roligt, särskilt inte när kompisarnas hundar började gå omvägar för att slippa bli utsatt.
Visst kan man tänka att det är ”bara att säga åt honom”. Och till en viss del håller jag med, man kan som förare i alla fall markera med en knäpp på nosen just i själva attacken att det inte är okej. Prinsen kom av sig då, och såg spak ut ett tag. Men hans tanke var densamma ”Den där hunden som stjäl min mattes uppmärksamhet ska ha stryk”. Han bara väntade på ett nytt, bättre tillfälle.
Jag ordnade några övningar som, inte blixtsnabbt men på längre sikt, förhoppningsvis kommer att ändra Prinsens attityd till när hans matte har andra hundar intill sig. Om det faller väl ut kommer han att tänka ”Där är en annan hund. Nu kommer matte att prata med den och då får jag korv – om jag sköter mig”.
Vi började med att klicka in honom. Sara fick klicka med klickern och sedan ge Prinsen små korvbitar. Först bara mata. Sedan lite trix, som att han ska titta henne i ögonen innan klicket och korven kommer. Efter en stund kunde Sara hålla ut ena armen och handen med korv i och Prinsen räknade själv ut att ”om jag tittar henne i ögonen i stället för på korvhanden så blir det klick och godis”.
Så var det dags att ta fram kompisen Saras (ja, hon heter också Sara) hund Frost. Egentligen tycker Prinsen är Frost är en rätt kul typ, bara han inte går i närheten av hans matte, eller ännu värre – att hans matte gullar med Frost! Men det var precis vad hon gjorde nu. Och Prinsen hetsade upp sig, sände arga blickar och försökte flera gånger kasta sig fram och ge den där konkurrenten ett rejält nyp. Men tillslut lugnade han ned sig en smula. Bara iakttog utan att ha mord i blicken. Då kom klicket och korven.
Prinsen blev minsann lite häpen. Och började studera matte lite mer. Klick och godis. Inte dumt, tänkte Prinsen. Men sedan blev det lite för trevlig stämning mellan matte och den andra hunden och hans känslor gick överstyr. Nya försök till tjuvnyp. Vi turades om att agera stolpe med kopplet så han inte skulle nå fram. När han lugnat sig och såg snäll ut blev det klick och godis igen. Visst kan man bara ge godis också och strunta i klicket. Men det fiffiga med klickern är att den är snabbare, du kan klicka exakt när hunden ser lugn och trevlig ut i blicken.
Sara hälsar på Vante medan kompisen Sara håller reda på Prinsen. Snart får han klick och korv.
Vi tog fram nya hundar. Jag hade med mig två siberian huskies hemifrån: Flinga och Vante. Även dem fick Sara gosa med till Prinsens förtret. Men hans acceptansnivå höjdes hela tiden. Sara fick bli kärvänligare och kärvänligare med andra hundar utan att det brast för honom. Han väntade ofta snällt på klicket och godis. Visst – då och då rann det över för honom – men totalt sett blev han mer harmonisk. Det är värt att jobba vidare på.
Nu har Sara fått i uppgift att fråga typ varje hundägare hon möter om hon kan få hälsa på deras hund. Prinsen ska då knytas fast i en stolpe nära intill och om han sköter sina kort rätt så blir det klick och godis. Hon ska inte överdriva hälsningen utan ta det successivt, och utöka intensiteten i hälsningen allt eftersom han blir bättre. För ju fler gånger hon lyckas hälsa utan att han får upprörda, svartsjuka känslor desto bättre för framtiden.
Kicki och Jäger hade en bra start, Jäger satte igång nosen direkt.
Usch så fort man hinner fästa sig vid folk och deras hundar. Nu i måndags avslutades valpkursen med spårövningar. Även om det var sorgligt att det var sista gången så var det enormt roligt att se ekipagen jobba!
Lille Valle fixade spåret också. Han växte enormt i självförtroende på bara cirka 60 meter =)Göte och Rocky jobbade på bra och hittade korvhögen på slutet.
Vi gjorde spår som var cirka 60-80 meter långa. Det är bra att ha lite längd på dem så att polletten hinner trilla ned på valparna.
Många reagerade och jobbade på liknande sätt: de fattade typ ingenting de första fem metrarna. Men så råkade de snubbla över en korvbit och fick upp intresset. Efter att ha tagit sig ytterligare tio meter, man får ha tålamod och inte bråttom, så började valparna ana att ”om jag följer och sniffar efter de här fotstegen som jag känner doften av – så fyndar jag korv då och då.”
Efter det fick de upp lite fart och självförtroende, vågade gå framför sin förare och ta för sig. Och sista 15 metrarna syntes det verkligen hur de jobbade och spårade! Sedan fick de hitta en skojig leksak och/eller en hög med godsaker på slutet och hyllas av sina ägare.
Frost och Sara började försiktigt, som de flesta andra, men efter halva sträckan var det skillnad.Sicko och Paulina jobbar sig fram i terrängen. På ett ställe kröp Sicko under ett träd för att kunna fortsätta att spåra, det var jättetrångt, men tyvärr hann jag inte fota då.
På spåren la vi även ut en spårpinne, en träpinne som föraren hållit i. Skulle valparna missa pinnen skulle vi inte bry oss utan bara fortsätta. Men om valparna fann pinnen, duttade på den med nosen eller så, ja då skulle vi berömma. Förvånansvärt många valpar fann verkligen sin pinne och blev glada över att hitta något som luktade matte eller husse.
Moa och Caxa löste spåret fint, hittade pinnen och slutet.
Målet med övningen var att valpägarna skulle lära sig ett bra sätt att aktivera sin hund, låta den komma till sin rätt och få en utmaning. För det ger hundra gånger mer att lägga ett spår än att gå den vanliga kvartersrundan. Det är så mycket mer givande, tröttande, stimulerande och roligt! På en direkt fråga menade alla deltagarna efteråt att de skulle ”våga” lägga spår på egen hand senare. Det låter bra, då känner jag mig nöjd. =)
Läs här nedan vilka tips om spårning som de fick med sig hem:
Att tänka på när du ska spåra med din hund Rackarungarnas Hundskola
Medvind. Se till att spåret i största möjliga mån läggs i medvind, med vinden i nacken. I andra hand sidovind. Undvik motvind så mycket det går, i alla fall under hundens första månader i sin spårutbildning. På så vis tvingas hunden att verkligen sätta ned nosen i marken och spåra, det blir en vana att lösa uppgiften på detta sätt. Blir det ofta motvind i början kan hunden frestas att ”fuska” och gå med huvudet högt – vilket ställer till det senare när spåren blir längre och krångligare.
Synretning. Den första tiden kan du låta hunden sitta i bilen och se när du går ut spåret. Detta för att den ska ”gå igång” och förstå vad den ska göra. Det gör inget om den skriker och gapar =) Efter några gånger kan du testa att ha ”smyglagt” spåret utan att hunden har sett det och sedan åka till platsen och spåra.
Liggtider. Lämpliga liggtider för spåret är minst 15 minuter och runt en timme. När hunden blivit van kan du utöka ytterligare och variera mellan 30 min till 120 min.
Föremål. Lägg olika föremål i spåret, träpinnar, pipleksaker, trasor och annat. När hunden blivit erfaren kan du börja utmana den med mindre saker som tändstickor. Som slutföremål har du hundens favoritleksak, eller en liten låda/påse med godis.
Godis. Godis kan ibland strös med ojämna mellanrum i själva spåret för att peppa eller motivera en ”fladdrig” hund att hålla sig i kärnan. Men överdriv inte. Om godis används är tanken att det så småningom ska fasas ut för att endast ligga som slutmål.
Andra personer. Låt det inte gå för många spår innan du låter andra personer gå spår åt din hund. Annars är risken att hunden tror att det är bara dina fötter som räknas som spår.
Snistlar. Snitsla spåren noga de första gångerna. Men försök tunna ut antalet snitslar, och gå då och då spår som är helt osnitslade. Det tränar upp din tillit till hunden. Det tränar även upp hundens självförtroende som spårhund då du inte ”vet bäst” och kanske ibland lägger dig i mer än du borde.
Miljön. Se till att variera miljön som ni spårar i. Tät skog ibland, gles sandhedsskog ibland, kalhygge, klippt lägda, sandtag, kalhällar. Testa dig fram. Utmana lite.
Våga. Våga bege dig ut i skogen nu. Ta med laddad mobiltelefon. Ta med en kompass om du vill. Ta med en vän – som får stanna vid startpunkten. Allt som gör dig tryggare och att du vågar lägga spår. För det är värt det! Det är så roligt att se sin egen hund få briljera och visa vad den kan. Visa hur imponerad du blir! Njut av ert samarbete.
Här tränar delar av kursgänget på att balansera invid fontänen.
På valpkursens tredje träff var det dags för den så viktiga miljöträningen. Att låta valpen uppleva olika, och lite läskiga, miljöer gör inte bara att du får en världsvan hund som du kan ta med överallt.
Det gör också att samarbetet mellan hund och förare förbättras avsevärt. Hund och förare lär känna varandra på ett djupare sätt, hunden lär sig lita på sin förare och vet att när den säger att ”det här är inget läskigt – här kan vi gå” så är det sant.
Men kom ihåg att inte pjåska för mycket. Och dra inte så mycket i kopplet. Utan flytta handgripligen fram hunden successivt genom ett grepp under bröstkorgen om den tycker att det är läskigt. Och var givmild med köttbullar eller annat gott. Här kan du läsa fler tips kring miljöträning.
Sara och Frost tar sig fram i kluriga miljöer.Iris och Göte lockade Rocky uppför trappan.Kicki och Jäger klarar trätrappan galant.Per och Valle gick upp och ned för gallertrappan.Plåt kan vara läskigt att gå på. Men för Frost och Sara gick det bra.Vi testade bland annat instabila underlag inne i brandmännens övningshus. Här är det Caxa och Moa som tränar.Och så avslutade vi med att träna på hundmöten. Vilka duktiga deltagare!
I måndags började valpkursen. Så roligt att få träffa alla deltagarna och deras hundar! Vi började med koppel/fotträning, kontaktövningar och inkallningar. Det sistnämnda är verkligen viktigt och något som kursdeltagarna vill prioritera.
Kan du gissa vilka hundraser som är med på kursen? En ledtråd – alla är renrasiga. Svaren får du längst ned under alla bilder. Men gissa först, fuska inte =)
Valp 1.Valp 2.Valp 3.Valp 4.Valp 5.Valp 6.
Valp 1: Engelsk cocker spaniel
Valp 2: Jack russel terrier
Valp 3: Cavalier king charles spaniel
Valp 4: Labrador retriever (jakt)
Valp 5: Rottweiler
Valp 6: Bichon Havanais
Hur många rätt fick du? Kommentera gärna här nedan =)
Notera uppgraderingen – stolar istället för stjärtlappar! =)
Spårkursen har avverkat sin näst sista träff. Den här gången blev det spårning på nyklippta lägdor. Det är viktigt att byta spårmiljö i början så att hunden inte tror att det bara ”går” att spåra i en viss sorts skog eller underlag.
När man går spår på lägdor är det inte så lätt att snitsla så man vet var man har gått. Vi löste det med att sätta ned grillpinnar i marken längs spåret. Men nästa gång ska vi ha hunnit måla dem i en avvikande färg också =DLeah och Sara har just fyndat en apport.
Blandrasen Leah, cocker spanieln Santos och portugisiska vattenhunden Ella fick alla en liten utmaning. De löste det bra.
Det är så roligt att se Ellas utveckling. Från ett läge där det är lite jobbigt att få allt ansvar själv till en enorm stolthet när hon faktiskt fixar det.
Loella som har Santos har gett sig den på att han ska markera spårapporterna. Han är ju så taggad på spåret att han inte ville ge sig tid att stanna upp vid sådana där tidstjuvar – verkar han tycka.
Santos belönas av matte Loella.
Hon har börjat klicka när han duttar nosen på dem, men vill avancera så att han även plockar upp dem. Hon tränade just det fokuserat genom att gå en cirka 30 meter långt rakt spår med apporter typ varannan meter. Och kolla här hur glad hon blir när det äntligen lyckas =)
Oj, vilken härlig kväll det var igår. Spårkursen hade sin tredje träff och redan börjar vi märka stor skillnad.
Fikadags medan spåren ligger till sig.
Cocker spanieln Santos går från klarhet till klarhet. Vilken dammsugare han är! Nu klarade han spetsiga vinklar, och matte Loella har börjat klicka med en klicker när han doppar nosen på apporterna vilket gör att han på ett mer kravlöst sätt börjar förstå att de där träpinnarna kan vara intressanta.
Sara och blandrasen Leah.
Blandrasen Leah har efter bara ett par spår med godis lite här och var längs spåret insett att det lönar sig att hålla sig längs själva spåret – att man behöver inte ”sladda runt” och kolla in andra eventualiteter vid sidorna. Det gör att hon nu klarade 90 graders vinklar med stor precision.
Portugisiska vattenhunden Ella.
Portugisiska vattenhunden Ella har fått större självförtroende att hon fixar spåret själv. Ni skulle ha sett hennes min när hon tvärstannade för att lukta på en apport och alla vi i eftertruppen jublade. =) Hon blev sååå mallig och stolt. Härligt att se.
På dagens första spår fick Ella fynda både Loella och godis på slutet. På andra spåret klarade hon sig med en godisgömma på slutet.
Nu är det två träffar kvar. Nästa gång hoppas jag kunna hitta lägdor som blivit slagna, eller annat kort gräs att lägga spår på. Samt några stenhällar har jag i åtanke för att utmana vovvarna.
Till sista träffen kommer jag att gå ut spår till deltagarna – innan vi träffs. Osnitslade spår. Med ett hemligt antal apporter. Så får vi se om de tar sig runt? =)
Spetsvinkeln som Santos klarade galant. Jag hann inte fota det, men dock hur spårlinan följde hans väg.
Pia-Maria och Ella testar sitt första spår på kursen.
I tisdags var det dags för andra träffen för spårkursen. Nu var Pia-Maria och hennes portugisiska vattenhund Ella med, första träffen var de upptagna. Vi la upp Ellas första spår så att Pia-Maria lekte med Ella med en trasa före, sedan fick Ella sitta i bilen och se när matte gick ut spåret i skogen. När Pia-Maria hunnit cirka 15 meter la jag över en filt på bilen så hunden inte skulle se allt.
Sedan fick spåret ligga i lite drygt en kvart innan vi släppte på Ella att spåra. Det var knepigt för henne. Hon hade verkligen svårt att förstå vad som var meningen med detta. Det var tydligt att retningen blivit för liten, hon behövde se mer, vara med mer och inte behöva vänta lika länge, och eventuellt glömma, innan hon släpptes på spåret.
Apporter med snöre – var inte så mycket roligare än tidigare tyckte Santos.
Så Ella fick vila medan Loella och cocker spanieln Santos gick det spår som Loella gått ut. Santos spårar ju som en dammsugare men tycker att det är slöseri med tid att stanna och plocka upp några urtråkiga apporter/träpinnar på vägen.
Så vi testade den här gången med att knyta fast ett meterslångt snöre i vardera apport. När Santos fann apporten och just skulle överge den för att spåra vidare ryckte Loella till sig apporten i snöret och lät den studsa retsamt framför hunden. Tanken var att hans jaktinstinkt skulle väckas när den döda tråkiga apporten fick ett sorts liv.
Men tja, effekten blev inte så stor som vi hoppats. Jag tyckte mig se hur han tänkte ”Jaja, det var då ett väldans larv med de däringa apporterna, men nu FORTSÄTTER vi!”
Efter spåret summerade vi läget. VILL vi att han markerar apporterna? I så fall kan vi jobba med några olika metoder, som att lära honom utbyteshandel till exempel: ”Tar du upp den där apporten så får du en smaskig godis”.
Men är det verkligen nödvändigt? Planerar Loella och Santos att tävla i spår så att det blir viktigt att hitta apporterna för annars uteblir poängen? Nja, hon är inte så säker på det. Så vi bestämde oss för att även vi strunta i det där med apporterna ett tag och istället låta hunden utveckla det han gillar bäst – spåra! Här kan ni se en film när han spårar en högervinkel riktigt bra.
Ella piper att längtan att få följa efter spåret. Vilken skillnad! Nu trillade polletten ned!
Efter det fick Ella en ny chans. Nu med ännu tydligare retningar. Loella fick busa upp Ella med trasan och skuttade sedan in i skogen. Just framför Ella stod en bastant gran och skymde sikten, så vi inte behövde vända hunden eller tjorva på med sådant. Utan nu kunde vi bara låta Ella pipa av längtan att få följa efter och se var den där roliga figuren tog vägen. När det gått några minuter, det gäller att hitta avvägningen mellan att spåret får ligga till sig och att hunden inte håller på att tappa intresset, så fick Ella börja spåra. Och vilken fart hon hade – tills dess hon kom cirka tio meter in – där hon senast sett Loella. Där stannade hon förbryllat. ”Var sjuttsingen tog hon vägen?”.
Så gjorde Ella det vi hoppats, hon stoppade ned nosen i backen och kollade om hon kunde spåra. Och det kunde hon! Vi var noga med att ha medvind, så hon skulle tvingas sätta ned nosen och inte kunna fuska genom att söka vittring i motvinden – då blir det sök istället och något som vi inte ville träna nu.
Ella spårade så fint och koncentrerat. Men ajaj, då såg vi hur det kom två personer med två hundar gåendes på grusvägen intill. Typiskt. Just nu när det gick så bra. Men Ella spårade vidare. Inte förrän det var riktigt nära till de andra hundarna hoppade hon till och tittade upp på dem. Äsch, skulle hon tappa koncentrationen nu och glömma vad hon höll på med? Vi påminde henne med ett viskande ”Men var tog hon vägen” och genast spratt det till i hunden när hon kom ihåg. Ned med nosen och och iväg den sista biten fram till Loella som lekte med trasan. Jippie!
rackarungarnashundskola.com 