En kvinna vid namn Sara hörde av sig till mig. Hennes hund Prinsen, en blandning mellan dvärgpudel, papillon och yorkshireterrier, vaktade henne mot andra hundar. Om en annan hund kom för nära, eller om hon var lite för trevlig mot en annan hund så fick den ett blixtsnabbt nyp. Inte så roligt, särskilt inte när kompisarnas hundar började gå omvägar för att slippa bli utsatt.

Visst kan man tänka att det är ”bara att säga åt honom”. Och till en viss del håller jag med, man kan som förare i alla fall markera med en knäpp på nosen just i själva attacken att det inte är okej. Prinsen kom av sig då, och såg spak ut ett tag. Men hans tanke var densamma ”Den där hunden som stjäl min mattes uppmärksamhet ska ha stryk”. Han bara väntade på ett nytt, bättre tillfälle.

Jag ordnade några övningar som, inte blixtsnabbt men på längre sikt, förhoppningsvis kommer att ändra Prinsens attityd till när hans matte har andra hundar intill sig. Om det faller väl ut kommer han att tänka ”Där är en annan hund. Nu kommer matte att prata med den och då får jag korv – om jag sköter mig”.

Vi började med att klicka in honom. Sara fick klicka med klickern och sedan ge Prinsen små korvbitar. Först bara mata. Sedan lite trix, som att han ska titta henne i ögonen innan klicket och korven kommer. Efter en stund kunde Sara hålla ut ena armen och handen med korv i och Prinsen räknade själv ut att ”om jag tittar henne i ögonen i stället för på korvhanden så blir det klick och godis”.

Så var det dags att ta fram kompisen Saras (ja, hon heter också Sara) hund Frost. Egentligen tycker Prinsen är Frost är en rätt kul typ, bara han inte går i närheten av hans matte, eller ännu värre – att hans matte gullar med Frost! Men det var precis vad hon gjorde nu. Och Prinsen hetsade upp sig, sände arga blickar och försökte flera gånger kasta sig fram och ge den där konkurrenten ett rejält nyp. Men tillslut lugnade han ned sig en smula. Bara iakttog utan att ha mord i blicken. Då kom klicket och korven.

Prinsen blev minsann lite häpen. Och började studera matte lite mer. Klick och godis. Inte dumt, tänkte Prinsen. Men sedan blev det lite för trevlig stämning mellan matte och den andra hunden och hans känslor gick överstyr. Nya försök till tjuvnyp. Vi turades om att agera stolpe med kopplet så han inte skulle nå fram. När han lugnat sig och såg snäll ut blev det klick och godis igen. Visst kan man bara ge godis också och strunta i klicket. Men det fiffiga med klickern är att den är snabbare, du kan klicka exakt när hunden ser lugn och trevlig ut i blicken.

Vi tog fram nya hundar. Jag hade med mig två siberian huskies hemifrån: Flinga och Vante. Även dem fick Sara gosa med till Prinsens förtret. Men hans acceptansnivå höjdes hela tiden. Sara fick bli kärvänligare och kärvänligare med andra hundar utan att det brast för honom. Han väntade ofta snällt på klicket och godis. Visst – då och då rann det över för honom – men totalt sett blev han mer harmonisk. Det är värt att jobba vidare på.

Nu har Sara fått i uppgift att fråga typ varje hundägare hon möter om hon kan få hälsa på deras hund. Prinsen ska då knytas fast i en stolpe nära intill och om han sköter sina kort rätt så blir det klick och godis. Hon ska inte överdriva hälsningen utan ta det successivt, och utöka intensiteten i hälsningen allt eftersom han blir bättre. För ju fler gånger hon lyckas hälsa utan att han får upprörda, svartsjuka känslor desto bättre för framtiden.

/ Susanne