Äntligen kom solen. Och allt ser ju bättre ut med lite solstänk på sig. Så jag har uppdaterat sidan om RackArenan och Rambobanan med en del nya bilder.
En del blev jag extra nöjd över, bland annat den ovan. Kolla in mer genom att klicka här.
Kategori: Uncategorized
Dubbel fastkörning
Idag blev det ju helt plötsligt uppehåll i regnet. Så jag skyndade mig ut för att klippa inhägnaden RackArena. Har du ännu inte hört talas om denna kan du läsa mer här.
Där var det ju lite blött. Eller ganska mycket blött. Och så rätt gropigt på sina ställen. Så jag körde fast med åkgräsklipparen. Precis som jag tog fram telefonen för att ringa sambon och höra om han hade lust att putta på, så körde han förbi där på vägen, på väg till en fisketur. Jag viftade att han skulle komma och hjälpa mig.
Vad gör han då? Jo, han glider ned sakta i geggamojan som bildats vid nedfarten. Och kör så klart fast. Med en fyrhjulsdriven Ford Ranger pickup! Om han bara hade vågat gasa och inte varit så rädd för att skita ned bilen hade det nog gått alldeles utmärkt. =)
Nåja, med lite grenar under däcken tog han sig loss. Sedan kunde vi lyfta åkgräsklipparen till lite bättre marker. Efter det kunde jag fortsätta klippa och han kunde åka och fiska.
Vad vill jag ha sagt med det? Jo, välkomna till RackArenan för nu är åtminstone halva arenan nyklippt. Men parkera på vägen och kör inte ned på lägdan – det är stor sannolikhet att du fastnar även med fyrhjulsdrivet. Fast du kanske vet var gasen sitter? =)
/ Susanne
Stort tack till alla som hjälpt mig
I lördags var det invigning av RackArenan och Rambobanan. Jag och många andra har jobbat hårt för att det ska bli klart. Jag vill tacka:
Sambon Fredrik Landström som kånkat, burit, kört fyrhjuling, spänt drygt 400 meter nät, lyft astunga stockar och kommit med många bra förslag.
Sonen Leo Landström och hans kompis Pelle Sundqvist som har röjt i skogen för Rambobanan, kastat undan grenar i spöregn och kämpat väl. Leo har även burit stolpar.
Dottern Lovisa Blomkvist som burit ventilationsrör, lyft och kånkat och serverat fika på invigningen.
Kompisen Karin Israelsson som burit pallar och däck i vansinne, sågat träd, erbjudit dörrar och annan bråte.
Karin Israelssons kille Rolf Norén som erbjöd en fin rastplatsbänk.
Kompisen Pia-Maria Carlsson som kom sättande med kort inställelsetid för att bära ut allt till inhägnaden. Och som sedan rullade ihop spännband på ett föredömligt sätt.
Grannarna Anna-Lena och Bertil Furberg som erbjöd en hel drös med bra bråte, bland annat plåten, vickiga dörrarna och broarna. Även grannarna Katarina och Micke Andersson har erbjudit bråte som jag inte hunnit kika på än.
Grannen Mikael Marklin för den ovärderliga hjälpen med att kapa stockarna med motorsåg. Hade jag fått handsåga det där hade jag hållit på än.
David Berglund på Latitude 64 som lät mig hämta överblivna ventilationsrör.
Johanna Strålberg på Björkis och Gertrud Burman på Djurkliniken som lät mig hämta lastpallar.
Patrik Berglund på Cronimet som hjälpt mig hitta mindre rör som jag inte hämtat ut än.
Therese Gustafsson på Gustafssons Bil för tipset om var jag kunde hämta däck.
Entreprenören Joakim Östensson som med sin fina maskin slog ned alla 100 stolparna runt inhägnaden.
Anders Lundström som trots stressen inför sitt eget 50-årskalas hann komma förbi med ”storklipparen” och klippa ned det lårhöga gräset inför invigningen.
Yvonne Lindvall och Thomas Sundberg för att jag fick ta det A-formade nätet.
Kompisen Ulrika Andersson och Mattias Sundqvist för erbjudandet om att ta ert viltstängsel när jag räknat fel på 15 meter typ.
P-O Eriksson och Karin Sejnell på Skellefteå Brukshundklubb för att jag fick ta den gamla bruksstegen.
Mina föräldrar Boel och Gerhard Lindberg som kom på invigningsdagen med en gummimatta till A-hindret, kånkade bord och fika, fixade åkgräsklipparen och hjälpte till med serveringen. Tack även för att jag fick låna slipen till rastplatsbänken.
Tack också till alla er andra som på olika sätt peppat mig i detta. Tack för att ni finns och hoppas att ni besöker RackArenan och Rambobanan ofta, ofta. Välkomna!
/ Susanne
Snora blir kvar – tror jag
Det här med att räkna ut hur hundar tänker och varför de gör som de gör är ju fantastiskt intressant. Man blir aldrig fullärd. För varje hund jag har haft så har jag lärt mig något nytt. Som nu med Snora.
Jag skrev ju ett inlägg för inte så länge sedan om att jag måste omplacera henne. För hon agerar reptilsnabbt när man minst anar det och kan attackera andra hundar i familjen om hon tycker att hon borde försvara något. Som doften av älgklövar som tinar i badrummet, hundmat på diskbänken eller tandkräm som spottats i gräset. Du kan läsa mer om det här.
Gissa hur många gånger hon betett sig illa sedan jag skrev inlägget? Just det – inte EN enda gång. Hon har uppfört sig exemplariskt. Snora och Hagel har skitkul ihop.
Jag har flera teorier. Det kan bero på en blandning av allihop eller bara någon enstaka.
- Mest av allt tror jag att det beror på löpen. Det var då allt blev värre. Snacka om ruskig pms.
- En annan teori är att hon liksom landat mer hemma hos oss nu. Att hon känner sig lugnare och stabilare.
- En tredje teori är att vi lärt oss förutspå när det kan smälla och sett till att förebygga. Hon reagerar bra på förmaningar med rösten – om man säger att ”Nu tar du det lugnt Snora” och spänner ögonen i henne så tar hon verkligen det lugnt i den situationen.
- En fjärde teori är att jag trots allt lyckats bekräfta mitt ledarskap. Jag skrev ju förut att de som tyckte att problemet handlade om ledarskap var enligt mig fel ute – för hon hinner inte tänka – det händer bara reptilsnabbt. Men vem vet – kanske har jag ändå lyckats tala om hur jag vill att det ska vara? Fast jag är skeptisk.
- Mest av allt tror jag det berodde på löpen. Vilket gör det väldigt intressant att se vad som händer när hon ska löpa nästa gång.
Under tiden lever vi livet. Tar joggingrundor, tränar spår, lite lydnad och annat som faller oss in. Snora är en fin, samarbetsvillig och uttrycksfull hund. Hon kommer att lära mig ännu mer om hur hundar tänker och agerar. Jisses så smart jag ska bli =)
/ Susanne
Bästa inledningen på midsommar
Jag fick ett ryck och tänkte att hur skapar man en riktigt bra midsommar? Jo, man gör något kul med sina hundar och vänner.
Tillsammans med Petter, Lisa, och Lena drog jag ut i skogen på förmiddagen. Där la vi spår åt varandras hundar. Det är så himla bra träning både för en själv och för hunden att låta andra gå ut spåren. Även om det kanske är snitslat här och var så blir det så tydligt att man måste lämna över spåransvaret till sin hund, för hur mycket jag än sniffar i marken så känner jag inte alls samma doft som hunden. Det känner hunden och blir med all rätt stolt.
Vorstehn Hagel och blandrasen Snora fick var sitt appellspår och skötte sig riktigt bra. De andra hundarna, welsh springer spanieln Otis och springer spanieln Melker, imponerade också.
Efter det körde vi budföring med hundarna, alltså att de ska springa mellan föraren och en medhjälpare. Momentet har sin grund i kriget då hunden skulle springa mellan vallgravarna med meddelanden. Men numera gör vi det tack och lov bara för skojs skull. Och för att det ingår när man tävlar de lägre bruksklasserna.
Efter den träningen var mattar, hussar och hundar nöjda och kunde fira midsommar i lugn och ro. Hoppas att ni också hade en bra midsommar med mycket hundiga saker.
Blir du också sugen på att spåra med din hund, men känner dig lite osäker vad man bör tänka på? Kolla in mina åtta tips här.
/ Susanne
Vad tycker du är mest intressant?
Jag skulle vilja fråga dig, du som är hundägare, vad du mest gillar att göra med din hund. Och även vad du just nu är mest nyfiken på att få prova på.
Jag har gett några förslag här nedan i omröstningen. Du kan rösta på flera alternativ. Är det något alternativ som du velat rösta på som inte finns med – kommentera gärna i inlägget.
Ja, kommentera gärna hursomhelst så jag får en bild av vad som är hetast just nu =)
Vill du ha EN bra träningskompis?
Efter mycket funderande, särskilt nattetid, har jag nu fattat ett beslut. Snora måste flytta.
Jag tog in henne i familjen för några månader sedan. Ni som följer Rackarungarnas Hundskola vet att jag då bröt mot tre av mina principer. Ni kan läsa mer här. Och läsa om problemen här.
Men det gick bra. För det mesta. Det var en incident i början som gjorde mig fundersam. Snora hade en pinne och min portugisiske vattenhund Trassel, elva år, gick för att kolla vad hon hade. Då small det. Fullt slagsmål mellan en ettårig tik och en elvaårig hane! När jag började ryta och gorma så lugnade de sig snabbt. Men händelsen var … ovanlig.
Jag tänkte att det berodde på att Snora ännu inte bott in sig ordentligt. Att det var ett beteende som berodde på osäkerhet i nya flocken.
Sedan dess har vardagen rullat på. Hon har blivit en i familjen. Hon har många fina gåvor, det är därför jag tycker om henne så mycket.
Hon har en bra inkallning. Till 80 procent. Ser hon en rådjursrumpa guppa iväg kan hon inte stå emot. Men hon vågar inte dra iväg på några längre turer. Än så länge i alla fall.
Jag har introducerat henne i klickerkonsten. Hon har lärt sig att hålla fokus och fattar även då och då det här med targetplatta. Jag klickar henne när hon går fot på ett fint sätt och hon fattar poängen.
Vi har kört lite drag. Hon är ju hälften siberian husky och är bra på att dra i sele. Hon hann springa i ett femspann innan snön försvann, efter det har hon sprungit några gånger och dragit mig på cykeln.
Hon har presenterats för alla våra 16 sibbar, tikar som hanar, och gått sams med alla.
Vi har spårat. Jag har gått spår på cirka 800 meter som varit en dryg timme gammalt. Det fixar hon. Apporterna längs spåret är ännu inte så superintressanta, men det går att fixa.
Jag vill säga att det är en riktigt fin och kul hund. Hon har talang och potential. Hon har kamplust och gillar leksaker.
Men. Hon har en sida som gör att allt fallerar. Hon har ett enormt resursförsvar. För sånt som man ibland inte ens räknar med.
Hon slogs ju med portugisen för att hon trodde att han tänkte ta hennes pinne.
Hon flög på min korthåriga vorsteh på toan för att jag hängt upp en påse med älgklövar över badkaret som skulle tina.
Hon flög på samma vorsteh när det stod hundmat på diskbänken i köket, när han kom in och sa ”tjena”.
Hon flög på vorstehn häromkvällen när jag stod ute och borstade tänderna och kvällsrastade hundarna. Jag hade spottat lite tandkräm i gräset och det var visst värt att försvara?
Typ sådana saker. Och ni vet att min vorsteh redan fått vad han behöver i form av påhopp från portugisen, ni kan läsa mer om det här.
Och det har funkat då. Men inte i andra situationer. För hon hinner inte tänka. Hon bara agerar reptilsnabbt. På instinkt. När jag går in och bryter så fattar hon direkt. Jag ser hur hon tänker ”Aj fan, nu klantade jag mig igen”. Visst, hundägare tror sig ofta se hur hunden ”skäms” och tolkar in en massa mänskliga känslor. Så jag förstår om ni fnyser. Men det är ändå så jag tolkar det. För efter händelserna kryper hon in under köksbordet, eller vill inte gå in på toan där älgklövarna är längre. Min bedömning är att hon VET att det är fel, men hon kan inte hjälpa det. Reptilhjärnan bara slår till.
Några av er sitter säkert och tänker att det handlar om ledarskap. Att om hon bara vet att det är jag som är ledaren så skulle hon inte göra så. Då får ni fortsätta att tro det. Jag citerar bara ett gammalt indian-ordspråk: ”Döm aldrig någon förrän du gått en mil i hans mockasiner.” Jag bedömer att jag är trygg i mitt ledarskap. Jag har tydliggjort vad som gäller i min flock. Men hon klarar det inte ändå. Instinkten är för stark.
Så – nu kommer vi till mitt ärende. Jag tänker omplacera Snora. Hon är van att kallas Nora om du tycker att det är lite mer ”städat” =)
Det är alltså en toppenhund, med mycket motor, stor följsamhet och som kan konsten att slappna av när det är dags att vila. Hon kan bli suverän i lydnadsklass och rallylydnad. Hon kan bli en bra draghund. Hon kan fungera bra i agility. Hon kan bli utmärkt som patrullhund. Hon kan vara nöjd med långa promenader, cykelturer och allmänlydnad också.
Men. Hon ska bo ensam. Inte ha några andra hundar i familjen. Då blir det problem.
Låter det som något du är intresserad av? Hör av dig. Mejla rackarungarnashundskola@outlook.com eller ring/sms:a 070-577 31 87.
Dela gärna med kompisar som du tror kan vara lämpade =)
/ Susanne
Och de två problemen är …
Igår berättade jag om min nya hund Nora, eller Snora, som trotsar tre av mina principer: hon är en blandras, hon är ett år och inte en valp, hon är en tik. Ni kan läsa det inlägget här.
Det har gått riktigt bra. Hon har imponerat när jag tränat lydnad. Men mest av allt imponerande hon när jag testade uppletande. Hon fattade direkt och jobbade lika bra som Trassel och Hagel!
Fast jag har märkt två saker.
- Hon gillar inte manliga besökare
- Hon har ett stort resursförsvar
Första problemet yttrar sig på så vis att hon skäller på manliga besökare hemma hos oss. Det är inte lika påtagligt när vi är ute och går och träffar på någon man. Inte vad jag har sett hittills, men jag har ju bara haft henne i en vecka ännu.
Hemma skäller hon liksom längre än vad som är normalt. Hon skäller först en ”normal” stund när mannen kommer. Sedan tystnar hon, som en vanlig hund typ. Men sedan går hon igång igen och småskäller då och då. Hon söker mannens blick för att se om han är något att lita på och när han råkar titta på henne så skäller hon igen. Inte på ett aggressivt sätt så att jag tror att hon snart hugger honom. Utan mer osäkert och ”boffande” om du fattar vad jag menar?
Jag har börjat jobba med det genom att ha hundgodis nära till hands och be de besökande männen ge henne godis när de kommer. Helst tajmar de förstås godisen i det lilla glappet mellan de första skallen och den nya omgången med skall. Någon har provat att be henne sätta sig och göra lite små tricks vilket jag tror är bra då hon inser att hon kan ”göra affärer” med dessa karlar. De blir mer en resurs än ett hot. Visst finns det en liten risk att hon tror att hon får beröm för att hon skäller, men den är försumbar just nu tycker jag. Huvudsaken att misstänksamheten minskar.
Hittills har den här träningen sett lovande ut. Fast det kommer förstås inte karlar fyra gånger per dag och hälsar på. Så jag kanske snart får arrangera en särskild övning? Hela Rotary får hälsa på =)
Har du haft det här problemet också? Eller har fortfarande? Hur jobbar du med det i så fall? Kommentera gärna. Det är alltid kul att höra och brainstorma lite =)
Det andra problemet handlar om resursförsvar. Och det här beteendet blir lite knepigare att få till för hon agerar instinktivt och reptilsnabbt. Vi hade en incident i förrgår. Jag och sonen var ute i skogen med Trassel, Hagel och Snora. Hon hittade en lite grövre pinne som hon låg och tuggade på. Trassel gick dit för att titta. Han är elva år och inte alls särskilt påflugen. Han skulle bara titta. Då small det! Pang. Snora försvarade sitt ”byte” och högg Trassel. Det tog så pass bra att han blev fly förbannad och gav igen. Sedan slogs de. En ettårig tik och en elvaårig hane. Inte bra.
Men jag lyckades bryta direkt. Jag höll fast Trassel och Snora backade undan. Jag sa med den grövsta och argaste röst jag har, för jag VAR arg, FYYYY FYYYY FYYYY till Snora och hon la sig ned och såg verkligen ut att ta åt sig. Hon blev spak. Trassel fick några FYYY han med, men grundproblemet tycker jag låg i attacken. Bara för att någon tittar på ens pinne. Det får man klara, tycker jag.
Efter det var det lugnt. Inga hard feelings efteråt. Kändes skönt. Jag tror att hon helt enkelt blir så inne i myset med sin pinne att hon inte hinner tänka när hon känner att någon kanske tar den av henne. Det verkar bara vara i just den här typen av situation. När hon haft en tunn tjollerpinne som hon lattjat runt med har det inte varit några problem om någon annan hund kommit och velat kolla. Likaså har hon och Hagel hållit fast i samma pinne och haft dragkamp med gott humör.
De tidigare ägarna känner igen problemet. Och enligt dem har det endast yttrat sig mot andra hundar – inte människor.
I grunden är jag emot att hålla på att ta ben och matskålar från hundar. Det kan enligt mig signalera att man är osäker på sitt ledarskap om man ska hålla på att testa det hela tiden mot sin hund.
Hunden ska känna att den får ha lugn och ro när den äter. Om jag ska vara och fingra kring en matskål när hunden äter så är det för att kasta in en köttbulle eller liknande. Så det blir positivt att jag är där.
Fast jag tror inte heller att problemet är där. Jag tror det är mer mot andra hundar. Och att hon knappt hinner tänka. Så jag planerar att få henne att hinna börja tänka. Lätt va? =)
Jag planerar att låta henne ha små pinnar i början, som hon inte är lika noga om, och när jag ser att hon stannar upp och gnager på dem så går jag och de andra hundarna i närheten. Sköter hon sig så berömmer jag. Jag kommer att läsa henne intensivt och vara reptilsnabb jag med – hoppas jag. Jag tror att om jag bara hinner in med ett barskt ”nej” just före hon tänker göra dumheter så kan det brytas. Jag tänker även smyga in godisar till henne i dessa situationer. Innan hon kommit på tanken att hugga. Så att det blir ofarligt och positivt att ha andra omkring sig när man tuggar på pinnar.
Efter att ha funderat lite till inser jag att klicker kan vara grejen. Jag kan klicka in henne och sedan tajma klicket just när hon ligger och gnager på sin pinne och börjar tänka att ”nu ska jag hugga och försvara”. Då kan jag ändra hennes inställning, från sur och bitchig till ”feelgood”. För det är ju så att klicket skapar goda känslor – känslor av god mat och mys. Det här blir intressant, eller hur?
Har du också träffat på det här problemet? Hur har du löst det, eller jobbar du med det än? Berätta! Det är alltid kul med fler infallsvinklar.
Jag har brutit mot tre principer
Nu är det dags att berätta. Jag har gjort något konstigt – för att vara jag. Jag har brutit mot tre principer som jag annars har hållit mig till.
Jag har skaffat en till hund. Det i sig är inget konstigt – jag har ju redan rätt många. Men jag har skaffat en hund som är:
- En blandras
- En ettårig omplaceringshund
- En tik
Jag har hittills i mitt liv endast haft två blandraser. De heter Mig och Laser, är ca fyra år och bor i sibbehundgården. De är alltså draghundar och så kallade alaskan huskies, en blandning med siberian husky och annat smått och gott. I grunden föredrar jag renrasigt. Då vet man mer vad man får och vad hunden kan tänkas passa till. Man får tävla alla klasser man kan komma på att man vill tävla. Man får, ofta, en engagerad uppfödare.
När jag skaffar hund har det till 90 procent varit från grunden – en valp. Jag vill få vara med och styra från början, se till att viktiga saker blir inlärda tidigt och på rätt sätt. En vuxen hund har ofta lärt sig en eller flera dumheter. Har jag haft en hund sedan den var valp och den har lärt sig dumheter ändå – så är det liksom inte alltid lika irriterande av någon anledning =)
När jag skaffar hund är det till 90 procent en hanhund. Jag upplever att jag funkar bäst med hanhundar. Det är liksom mer rekorderligt, mindre fjoll och dessutom löper de inte precis när man ska tävla. Visserligen har vi några tikar bland draghundarna, men det räknas inte på samma sätt. =)
Dessa principer har jag haft. Eller vanor. Men så träffade jag Nora.
Nora är en ettårig blandrastik. Hon är 50 procent siberian husky, 25 procent schäfer och 25 procent landseer. Hon bodde i en familj som också hade en sexårig jack russeltik. Det gick inte så bra – de slogs då och då och till slut tyckte familjen att det fick vara nog.
Det var då jag träffade henne. Stor, svart och kalvig. Hon hälsade på mig lugnt och sansat. Hon tittade på mig med sina kloka, intelligenta ögon. Vi lattjade lite. Hon daskade till mig med sina långa framben. Det sa klick! Det brukar det inte göra – inte så lätt. Men jag stod emot. Det var ju en:
- Blandras
- En ettårig hund
- En tik
Så jag sa att jag skulle hjälpa dem att hitta en ny ägare. Vi fann några. De testade henne. Men av olika anledningar sket det sig varje gång. Ägarna började bli allt mer uppgivna. Skulle de måsta åka till veterinären?
Och fastän jag inte brukar gå på det där ”veterinären-tricket” ni vet, så gjorde jag det. Jag tänkte att ”Men då banne mig så testar jag”.
Jag hämtade henne för en vecka sedan. Det är mycket som ska stämma. Men det ser lovande ut. De tidigare ägarna har gjort ett bra grundarbete:
- Hon går sams med innehundarna vorstehn Hagel och portugisiska vattenhunden Trassel.
- Hon kommer på inkallning.
- Hon kan saker som sitt, stanna kvar, high five och att vänta i bilen på varsågod innan hon hoppar ut.
- Hon har hälsat på sibbarna i sibbehundgården. Genom hundgårdsnätet. Fastän de skäller ut henne så agerar hon balanserat och piper lite så de tystnar och faktiskt hälsar på henne.
- Hon har inte ätit upp katten – än. Faktiskt ser hon inte ut att vilja göra det. Men hon tycker att han är VÄLDIGT intressant och vill gärna puffa, dutta och ”noppra” på honom. Fattar ni vad jag menar med noppra? Att hon småtuggar snabbt liksom? Snart har hon vant sig. Tror jag.
Men vad ska du ha henne till, undrar många. Tja vadå? Hon har talang för mycket. Hon kan bli min nästa, eller tonåriga dotterns första, lydnadsstjärna. Hon kan bli en superspårhund (som visserligen inte får tävla bruks men …). Hon kan bli en bra tillgång i vårt hundspannsföretag Rascal Huskies om hon gillar att dra. Det tror jag. Hennes pappa var en slädhund. Men vi väntar med att testa. Hon är så himla gänglig än.
Men för säkerhets skull döper vi om henne redan nu. Så hon passar in. Sibbarna har ju namn med tema snö och vinter. De har namn som Flinga, Skare, Vante, Puder, Storm, Frost, Vinter, Kyla, Tina, Blia, Frysa, Modd, Bister och Lavin. Så hur gör vi om namnet Nora till något som låter typ likadant men får ett snö- och vintertema? Jo, hon får ju heta Snora förstås! Det vet väl alla hur mycket man snorar på vintern? =)
Men även solen har sina fläckar. Jag har hittills sett två problemområden som vi behöver jobba med. Det ena blir nog inte så svårt. Det andra kan bli en utmaning. I morgon får ni veta allt. Sedan brainstormar vi på olika lösningar! =)
/ Susanne
Ska bli smartare inom spår och klicker
Under hösten och vintern kommer jag att satsa på att vidareutbilda mig själv. Det är ALLTID bra med nya fräscha kunskaper. Jag vill inte bli en sådan instruktör som stagnerar och tror att jag redan vet allt.
Först av allt blir det en fördjupning inom avancerad spårning som id-spår. Det tycker jag är oerhört intressant. Christer Hansson, som skrivit boken Spår, kommer att leda en kurs i Piteå nästa helg.
Ni har säkert sett gamla filmer där de viftar med en vante framför nosen på spårhunden och sedan hittar den rätt person trots en massa andra förvillande spår. Typ sådant kommer kursen att handla om. Kolla in det här filmklippet till exempel!
Samt om alla andra sätt man kan utmana och testa hur bra luktsinne hunden har, hårda spår på asfalt och betong, genom gallertrappor, flera timmar gammalt och med en massa korsande spår. Ska bli jättekul och något jag kan ta med mig i mina egna kurser till sommaren.
Sedan kommer jag att gå den ettåriga klickertränarutbildningen genom Canis, som ni kan läsa mer om här. Jag kommer att pendla till Kiruna, med början i november, för att gå kursen hos Margaretha Kauppi.
Jag har längtat efter att få fördjupa mina klickerkunskaper och det här känns helt rätt. Med en större ”klickerryggsäck” blir jag ännu bättre på att hjälpa hundägare med specifika problem och även att finslipa tävlingsmoment. Samt skapa stordåd med mina egna hundar förstås, hoppas jag =)
Jag återkommer med rapporter under kursernas gång!
rackarungarnashundskola.com 