Tips och råd – Sida 14

Nu blev jag faktiskt sur – men jag reser mig igen

Publicerat den maj 15, 2016maj 15, 2016 av Rackarungarnas HundskolaLämna en kommentar

Jag är precis hemkommen från en rallytävling i Luleå. Återigen har jag lärt mig något – som jag tänkte dela med mig av. Så kanske du också kan tänka på samma sätt när det skiter sig på tävling och du har surat ihop?

Jag tävlade med siberian huskyn Flinga i nybörjarklass – för fjärde gången. Hittills har vi inte lyckats få ett kvalificerat resultat, vi har hamnat kring 58 poäng.

Jag tävlade även med min vorsteh Hagel. Vi har klättrat ganska snabbt då han har en bra grund från lydnadsklasserna sedan tidigare. Vi hade med oss två kvalificerade resultat i fortsättningsklass och ville gärna ha ett till så vi kunde börja träna för avancerad klass.

Åter till Flinga. Jag har berättat det förr och drar det igen ifall du missat – vi började alltså träna rallylydnad i december. Flinga är nio år och har hittills ”bara” varit slädhund. Jag vill berätta det bara för att visa att det aldrig är för sent att lära gamla hundar sitta – nåja, resultaten hittills på tävlingarna har väl inte direkt gjort att domarna ramlat baklänges av imponering – men vi hamnar i alla fall på plus och hon har lärt sig att sitta. Typ.

Efter senaste tävlingen i Umeå då vi landade på 58 poäng tog jag mig en funderare. Varför blir det inte ännu bättre? Vad är det som går snett? Min analys landade i att vi behöver träna mer på störningsdofter i marken, vi får mycket avdrag på grund av nosande, tappad koncentration och kontakt. Plus att vi borde skärpa oss när det gäller momentet sitt–stå, nu får vi ta och lära oss det ordentligt och inte bara gå på chans tyckte jag.

Så jag har tränat i RackArenan – det mest spännande stället i världen när det gäller intressanta dofter. Där har måååånga vovvar sprungit runt, kissat, bajsat och busat. Där är måååånga godisar tappade.

Träningen har gått bra. Vi har kunnat genomföra våra rundor med stor koncentration och Flinga kunde till och med sitt–stå tre gånger på raken innan jag åkte till dagens tävling i Luleå. Så jag hade hopp.

Men jag märkte att hon tyckte det var jobbigt bara att vara utanför inomhuslokalen. Där fanns ju andra hundar hon inte sett förr och hon reste lite ragg bara av ovanan. Jag gick runt, runt till dess raggen lagt sig och hon anpassat sig. Hon kunde slappna av och lyssna.

Sedan gick vi in. Där fanns en riktigt intressant matta att sniffa grundligt på. Tur att jag hade gått in i hyfsad tid. Flinga fick sniffa av den och vi vandrade runt till dess jag såg att hon funnit sig i den nya miljön. Då började jag testa några rallymoment. Gick rätt bra. Jag testade momentet sitt, ett steg fram, två steg fram, tre steg fram flera gånger eftersom det var den första skylten efter startskylten. Gick verkligen finemang. Jag hade hopp.

Så var det vår tur. När jag gick över startlinjen började strulet. Jag jobbade stenhårt men kände irritationen stiga. Jädra hund, nu var hon helt ofokuserad igen. Hon blev liksom seg och kollade publiken. Kunde inte sitt längre. Inte fot heller. Eländet fortsatte i cirka fyra skyltar, sedan fick vi svänga från publiken och då kände jag att hon liksom var med i matchen igen. Skönt. Hon gjorde faktiskt ett riktigt fint sitt–stå, det kändes kul. Lite mer strul blev det, men inte lika illa som längs publiken.

Fast när vi gick passerat målskylten och gått ut var jag sur. Visst – jag berömde henne och gav henne godis men jag var sur och besviken. Hur svårt kunde det vara att behålla koncentrationen som hon hade före startlinjen till även efter startlinjen? Jag kände för att skita i allt fortsatt tävlande med Flinga. Det spelade ju ingen roll vad jag gjorde.

Men så började jag fundera. Varför sket det sig även den här gången? Vi hade ju tränat på störningsdofter? Och hon hade faktiskt fixat sitt–stå jättefint. Och spiralen. Men varför strulade det så in i bängen där i början? Då slog det mig – publiken! Det hade vi ju inte tränat på – förutom de tidigare tävlingarna.

När jag kom på det började humöret vända. Nu hade jag ju något konkret att ta på. Men hur sjutton tränar man på att ha publik? Jag tänker att jag kanske kan be några kursdeltagare stanna kvar några gånger så får jag och Flinga köra några moment medan publiken står och sitter bredvid, pratar och gärna käkar hamburgare under tiden.

Vi kan också köra några pass på torget i Skellefteå. Det skulle vara ruggigt bra träning. Lite pinsamt men jag får väl trycka upp någon tröja: ”Ring inte vitrockarna – jag tränar bara inför tävling” eller något sådant.

Det visade sig att vi hamnade på 61 poäng, vilket är det högsta vi hittills fått. Så vi gör ju en lååååångsam förbättring.

Efter det var det dags att köra Hagels runda i fortsättningsklass. Så underbart det var! Så härligt det är när allt stämmer. När hunden är med – hela vägen. När hunden knappt kan hålla tyst för att han tycker att det är så roligt. Vi hamnade på 89 poäng och har därmed fått vårt rallylydnadsdiplom i fortsättningsklass. Nu är det avancerad klass som gäller.

Och nybörjarklass igen då med Flinga. Med publik. Det ska gå! =)

/ Susanne

Det blev en sådan härlig hundkväll

Publicerat den maj 9, 2016 av Rackarungarnas HundskolaLämna en kommentar

Igår söndag arrangerade jag en hundmötesträning där vi samlades vid Leos lekland. Uppskattningsvis 60 hundekipage kom! Det är riktigt häftigt att se den långa ”orm” av hundar och ägare som slingrar sig åt två olika håll och möts längs den tre kilometer långa rundan.

Jag hade bett några hundkunniga att agera ledare så efter rundan fick de som ville gå i smågrupper och köra olika allmänlydnadsövningar som att gå slalom mellan varandra, sitt stanna kvar, ligg stanna kvar och avslappning. Jag kunde gå runt och bara mysa av allt jag såg. Så himla bra det gick!

Tusen tack till alla som kom! Snart ordnar jag en ny träff.

/ Susanne

Nu blir det en låååång runda där alla ryms

Publicerat den maj 4, 2016 av Rackarungarnas HundskolaLämna en kommentar

Söndag den 8 maj klockan 19.00 är det dags för en ny hundmötesträff. Vi ska alltså träna på att möta andra hundekipage och kunna passera utan allt för mycket stök och bök. =)

Notera att det är gratis och att ALLA är välkomna. Även de som har hundar som inte kan ”uppföra sig” – det är ju just därför den här övningen ordnas – så man som hundägare ska få chansen att träna med likasinnade och slippa skämmas.

Den här gången träffas vi på Leo leklands parkering. Låt hundarna sitta kvar i bilarna i början, i alla fall ni som kommer med bil, så blir det mycket enklare att få ordning och dessutom hinner inte hundarna ”tjuvträna” och inse att det är någon sorts övning. Jag vill få det så naturligt som möjligt.

Därför blir det den här gången en extra lång runda som vi går, så det inte blir så trångt som det blev sist. Då kom ju överraskande cirka 80 ekipage, gången före det var det kring 40 – så det tar sig kan man säga =) Så här ser den planerade rundan ut:

Runda anderstorp — Rundan går förbi Logart Bil och mot koloniområdet.

Halva gänget går alltså åt ena hållet och håller ett avstånd på cirka 80 meter mellan varje ekipage. Det andra halva gänget går åt andra hållet med ett avstånd på cirka 80 meter per ekipage. Man får gå två och två också om man vill – det blir bara naturligare med den variationen. Efter cirka halva rundan börjar ekipagen mötas och får träna hundmöten gång på gång.

Nu blir rundan tre kilometer lång och jag skulle tro att de flesta tycker att det räcker med ett varv då. Ta med sköna skor, bajspåsar och riktigt mycket GOTT godis.

Det kan hända att jag tillsammans med några andra lyckas styra upp lite specialövningar i mindre grupper efter vi har gått vår runda, som att gå slalom mellan varandra, sitt stanna kvar och andra allmänlydnadsövningar. Känner du att du vill hjälpa mig med detta och ”ta kommandot” i en grupp på cirka tio personer får du gärna höra av dig till mig.

Om du klickar här på länken får du lite tips på hur du kan få hundmötena att gå smidigare.

Åter igen – välkomna ALLA!

/ Susanne

Vilket bra förarbete kvinnorna hade gjort

Publicerat den april 23, 2016 av Rackarungarnas HundskolaLämna en kommentar

Häromdagen hade jag ett annorlunda uppdrag. Två hundägare, Helen och Ulla, ville att jag skulle vara med när de för första gången släppte ihop sina båda hundar, Gino och Cello.

Gino är en kraftfull, stadig, ung och yster engelsk bulldog. Cello är en något äldre, behärskad men glad bichon havanais. Deras båda mattar har umgåtts i alla tider och nu när Helen tagit Gino som omplaceringshund vill de gärna fortsätta att umgås – och gärna att hundarna gör det också.

De har börjat på precis rätt sätt. De har gått koppelpromenader tillsammans och successivt vant hundarna vid varandra.

– I början kunde vi inte gå MED varandra utan vi fick mötas och gå kors och tvärs förbi varandra om och om igen, berättar Helen.

Men de båda kvinnorna har nött på, träffats och tränat och ganska snart kunde de gå promenader utmed varandra medan hundarna gick sida vid sida och slappnade av.

Nu ville de testa nästa steg – att faktiskt släppa ihop dem.

De har hittat en bra plats, tennisplanen vid Anderstorpsskolan. Inhägnad så att ett eventuellt rally inte sprider sig så långt.

Först går vi den vanliga promenaden så hundarna får varva ned och känna att allt är som vanligt. Sedan går vi in i inhägnaden. Vi tar snacket – vad gör vi om det skiter sig och blir ett slagsmål? Kvinnorna enas om att de tar sin egen hund i bakkroppen och drar den ur fighten.

Mattarna får sedan under kontrollerade former koppla loss sin hund i varsin kant av tennisplanen och visa att de har godsaker. Tanken är att hundarna sedan ska lukta lite i kanten där det finns gamla löv och gräs och sedan ”råka mötas” på ett naturligt sätt.

Men i början är hundarna så fokuserade på sina mattar som har så gott godis. Mattarna börjar gömma undan godiset och snart har hundarna insett att de är lösa och kan umgås mer fritt. Gino blir direkt superexalterad och gör typ en rejäl ryggdunk på Cello och gastar ”NU LEKER VI, JIPPIIIIE!!!” Tilltaget uppskattas inte av den civiliserade Cello, som antagligen också känner att den andra grabben väger typ dubbelt så mycket, så han fräser tillbaka ”Tagga ned för f-n”. Gino fattar inte riktigt utan är fortfarande bullrig och hårdhänt och Cello börjar tjuta av rädsla att bli överkörd – typ.

Vi griper in, bara med röster, och Gino behärskar sig direkt. De båda hundarna kopplas ett tag och vi går runt och varvar ned den exalterade stämningen. Cello är avvaktande och håller ett öga på ”besten”. Han håller sig bakom sin matte och vill inte alls hälsa eller så längre.

Jag känner mig tveksam. Det här kommer nog inte att gå. Jag förstår Cello som säkert upplever det här som att möta en Gladiator. Och jag förstår Gino, det riktigt bubblar av energi i den där kroppen som bara vill UUUUT!

Mattarna får avgöra om vi gör ett nytt försök. Ulla som har Cello säger att hon kan tänka sig det. De släpper hundarna igen.

Vid andra släppet kan Gino bromsa sig själv.

Och nu är de mer beredd. Så snart Gino ser ut att ladda järnet mot Cello så säger de ”öp, öp, öp” och det fantastiska är att Gino faktiskt taggar ned! Att han klarar det med den energin är riktigt imponerande. Han är också enormt smart. Bara efter cirka tre gånger att mattarna bromsar honom med rösten när han tänkt ”jättehälsa” på Cello, så klarar han att själv bromsa sig. Han ser Cello, tänker ”Gud vad kul nu ska vi busa järnet” men hejdar sig själv efter två–tre språng och travar stillsamt förbi Cello. Häftigt.

Så det här kan gå riktigt bra. De kommer nog aldrig att kunna bli sådana där hjärtliga kompisar som busar på lika villkor, men de kan bli vänner som kan umgås lösa intill varandra medan mattarna går sina promenader.

– Nästa gång testar vi i skogen. Då har de så mycket mer att nosa på och behöver inte bry sig om varandra så mycket, säger Helen.

Helt rätt tänkt. Så bra det kan bli. Om man bara tänker efter före.

/ Susanne

Det är så härligt att se hans glädje

Publicerat den april 10, 2016 av Rackarungarnas HundskolaLämna en kommentar

Det blev tredjeplats och rosett efter Hagels första runda.

Jag är just hemkommen från söndagens rallytävling i Umeå. Gud vad roligt det är!

Först var det nybörjarklass där jag fortfarande kämpar på med nioåriga siberian husky-tiken Flinga. Vi började ju träna rallylydnad i december, före det var ju hon ”bara” en slädhund.

Flinga är redo för start. Rätt suddig bild tyvärr.

Med tanke på den korta tid vi faktiskt tränat så är hon rätt duktig. Men hon saknar den där grundlydnaden, hon har ingen stabil grundposition och om jag inte stöttar/påminner henne hela tiden så kan hon närsomhelst knalla iväg från sitt fotgående och komma på att hon ska göra något annat. Så det är en liten utmaning.

Men vi tränar på och en dag ska vi klara ett kvalificerat resultat. Idag blev det 58 poäng igen, det är däromkring vi brukar ligga. Vi är ju på plussidan i alla fall! =)

Så här såg första banan ut i fortsättningsklass.

Så här såg en av banorna ut i fortsättningsklass. — Så här såg den andra banan ut i fortsättningsklass.

Med min vorsteh Hagel, som nu startade för första gången i fortsättningsklass, kan jag slappna av mer. Han vet var han ska vara och har en mycket bredare grundträning. Det gör att vi kan fokusera riktigt hårt på att göra varje skylt perfekt. Ibland lyckas vi. Ibland blir det lite missförstånd.

Här är en film från min och Hagels första runda.

Idag gjorde vi två rundor. Det blev 86 poäng på båda!? Snacka om en jämn nivå =) Det härligaste tycker jag är att se hans glädje och hans fokus. Han verkligen njuter av att se min uppskattande blick och höra att han är duktig. Det var nog extra skönt idag att få slippa lillvalpen där hemma och bara få ha matte för sig själv! Det tyckte jag med! =)

Här är en film från min och Hagels andra runda.

Avslutar med att tacka Skellefteås rallytjejer för en härlig dag med god stämning! Det är kul att få vara med i ett gäng och dela varandras med- och motgångar. Stort tack till Julia Mellquist som filmat mina rundor. Nu siktar vi mot nya tävlingar!

/ Susanne

Därför är Hundens Dag inget för mig

Publicerat den mars 27, 2016 av Rackarungarnas Hundskola11 kommentarer

Jag hade hört en del om Hundens dag. Både positivt och negativt. Jag tyckte och tänkte själv en hel del om det där arrangemanget. Men jag hade faktiskt aldrig varit där. Så jag åkte dit på studiebesök. Nu har jag bestämt mig – det är inget för mig.

För dig som ännu inte har koll på vad Hundens dag är för något så kan jag berätta att det handlar om en grupp hundägare som samlas och släpper sina hundar lösa tillsammans.

Först går de en runda med hundarna i koppel. Sedan görs en hälsningsceremoni där det står i reglerna att hundarna ska hållas bakom föraren, hundägarna ska hälsa först och sedan hundarna. Men det är bara ledaren som gör så, resten tycks ha glömt det. Istället ser jag till exempel en stor hund trycka sig fram och hälsa på ledarens mindre hund som står utsatt där bakom.

Sedan släpps hundarna, efter att de haft ögonkontakt med sin förare. Den här dagen är det sex hundar. Rätt okej ändå.

Den huvudsakliga anledningen till att jag är emot den här sortens träff är stressen. Många hundar stressas enormt över att behöva umgås med så många främmande hundar på en gång. En kaxig och självsäker hund kan förvisso må hyfsat i den här situationen. Men en osäker hund får det riktigt jobbigt. Sååå himla kul är det inte när tre–fyra hundar ska lukta och kolla på en samtidigt.

Det påstås att det är bra att hundarna får träna på att umgås i flock och lära sig hundsignaler. Men det här är faktiskt inte hundens flock! Det här är ett gäng främmande hundar som din hund febrilt får försöka hålla sams med ett tag.

Jag märker redan innan hundägarna går den inledande rundan i koppel att vissa hundar går upp i stress. En hund hässjar rejält. Visst – den kanske tycker att det är varmt. Men det är bara några enstaka plusgrader ute. Jag har svårt att tro att den bara är varm liksom.

Hundarna sköter sig bra i början när de släpps ihop. Men efter en halvtimme orkar inte vissa hundar hålla upp den trevliga fasaden längre. Det börjar bli några grymtanden och gormanden mellan hundarna. Förarna är påpassliga och går in och bryter. Men jag fasar för den dag då allt skiter sig. Då det blir ett stort slagsmål och ingen fattar vad som händer.

I dokumenten för Hundens dag står att man som hundägare ska se till att dämpa alla energifyllda lekar. Detta för att minska risken för slagsmål. Ingen hundägare får ha med sig leksaker eller pinnar – vilket är bra. Men de får heller inte ha med sig godis. Det tänker jag hade varit bra att ha som en belöning när man tränar på att kalla in sin hund från de andra hundarna – men det var i och för sig inte så många som såg ut att träna på den saken.

Men det står, vad jag kan hitta, ingenstans vad man gör om det trots allt skiter sig. ”Det blir sällan bråk”, säger ledaren. Det är som att köra utan bilbälte med motiveringen: ”Jag krockar så sällan”.

Det står i föreningens policy att aggressiva hundar inte får komma. Men har verkligen alla hundägare koll på det? Jag tror inte det. Bara för att din hund inte har visat aggressivitet mot grannens hund och din bästis hund betyder det inte att det är världens snällaste.

Att inte ha en enda regel om vad man gör om det blir slagsmål är för mig väldigt naivt. Man verkar tro att hundar inte kan slåss. I alla fall om man har uppfostrat dem rätt. Eller så kanske man tror att det är något som bara ”kamphundar” gör.

Jag har levt med hundar, ofta många hundar samtidigt, i lite drygt 40 år. Jag har varit med om flera olika hundslagsmål. De har berott på en mängd olika saker. Det har varit slagsmål om leksaker, löptikar, rang. Det har varit slagsmål på grund av uttröttning, klantiga förare och helknäppa hundar.

Man måste ha en nödplan. Oavsett om man släpper sin hund på Hundens dag eller bara med kompisens hund. Vad gör vi om det skiter sig? Jag har varit med om hundförare som blivit apatiska och handlingsförlamade. Känns inte så tacksamt att själv skilja på två hundar som slåss. Jag har varit med om hundförare som istället för att hjälpa till har sprungit och hämtat en spade som de slagit på hundarna med. Inte så tacksamt det heller.

Varför inte informera, inte bara skriftligt i någon fil på Facebooksidan, utan även muntligt vid VARJE träff att så här gör vi om det blir ett slagsmål: varje hundförare ser till att ta fast sin egen hund i bakbenen/bakkroppen och dra den bakåt ur slagsmålet. Så himla bra det hade varit. Då hade det känts som om de ansvariga hade lite mer koll på läget. Och förhoppningsvis behöver nödplanen aldrig användas – så brukar det vara – har man bara en sådan plan så brukar det gå bra.

Utöver det funderar jag vad man som hundägare får ut av det där? Och hunden? Vad lär den sig? Visst – hunden blir trött. Det är jobbigt att umgås smidigt med alla dessa hundar samtidigt. Ibland har det varit över 20 hundar på plats.

Men jag vet säkert 70 andra bättre sätt att göra hunden trött. Jag ger några exempel:

Om du vill träna hundens sociala förmåga eller bara låta den leka: välj ut helst bara en eller möjligen två–tre vänner med hundar som du VET att din hund känner, tycker om och trivs med. Och att du vet att de andra hundarna tycker om att vara med din hund. Gå en promenad med hundarna i koppel, släpp dem och låt dem busa. Då får hundarna träna sin sociala förmåga, prata hundspråk och göra av med energi under ORDNADE former. Passa på att träna inkallning med bra belöning så att hunden lär sig att fastän den har kul med andra är det ändå alltid viktigast att komma till dig. Efter belöningen får den rusa runt igen.

Om du vill trötta hunden på ett bra sätt: Låt den jobba med nosen. Lägg ett spår, göm leksaker i skogen, göm godis i skogen eller träna Nose Work.

Om du vill trötta hunden och träna på ert samarbete och er tillit: låt hunden klättra och balansera på ”läskiga” saker i miljön – Ramboträna helt enkelt.

Om du vill trötta hunden och få bättre kontakt med din hund: träna vardagslydnad som fot, sitt stanna kvar (kan du gå i en stor cirkel runt din hund eller gå ifrån tio meter och göra en armhävning utan att den reser sig?), inkallning och olika tricks.

Summa summarum. Tänk dig noga för innan du åker på Hundens dag. Och om du ändå åker – studera din hund noggrant. Har den verkligen kul? Eller har den fullt upp att freda sig? Skulle den tycka det var roligare att umgås med dig i lugn och ro och reda ut ett spännande spår?

Och om du ändå åker – fråga efter en nödplan! Så hoppas jag att den inte behövs.

/ Susanne

P:S. Jag var inte ensam på studiebesöket. Även min dotter Lovisa och hundkunniga Maria Tafvelin var med. Maria säger att jag är för snäll. Här har du hennes syn på saken =)

Dags för en ny hundmötesträff

Publicerat den mars 23, 2016 av Rackarungarnas HundskolaLämna en kommentar

Ett bra tips vid hundmöten: Koncentrera dig helt och fullt bara på din egen hund.

Alla som vill är välkomna till en gratis hundmötesträff onsdag den 30 mars kl: 18.00. Denna gång träffas vi på den stora travparkeringen, den intill Burträskvägen, vid Skelleftetravet (här hittar du en karta). Kör gärna in via Burträskvägen – inte via stallbacken där också veterinärstationen ligger – detta efter önskemål från travfolket.

När ni kommer – låt hundarna vara kvar i bilarna så blir det lättare att introducera och dessutom hinner inte hunden tjuvkika på alla andra hundar innan vi satt igång. Tanken är ju att det ska bli så likt vardagen som möjligt – att hunden inte riktigt ska fatta att vi övar. Halva gänget kommer att gå åt ena hållet runt travbanan, halva gänget går åt andra hållet och halvvägs börjar ni mötas. Försök hålla stora avstånd mellan hunden bakom och framför dig i ledet, cirka 60 meter, så att hundmötena sprids ut på ett så naturligt sätt som möjligt.

Tanken med träffen är alltså att vi ska träna på att kunna möta och passera andra hundar under ordnade former. Notera att vi ska TRÄNA på det. Du behöver alltså INTE ha en väluppfostrad hund som redan kan det här, och du behöver INTE tänka att du stör om du har en hund som lever rövare vid hundmöten – det är bara bra träning.

Men om du vill kan du ”tjuvträna” genom att kolla in en artikel jag skrivit om hundmöten och vilka de fem vanligaste misstagen är. Den hittar du här.

Vi brukar gå två varv ungefär. Sedan är det liksom klart. En del kan bli lite snopna att allt det roliga är över inom bara en knapp timme. Vill du kan du ju komma överens med någon annan hundägare som också ska dit att ni går en egen promenad efteråt åt något annat håll. Men det får du så klart bestämma själv. En del är rätt nöjda redan efter hundmötesträningen också =)

Glöm inte ovanligt många GODA godisar och bajspåsar! =)

Funderingar?

Ring/sms:a 070-577 31 87 eller mejla rackarungarnashundskola@outlook.com.

/ Susanne

Men herregud vad valpen envisas att vara i groventrén

Publicerat den mars 23, 2016 av Rackarungarnas HundskolaLämna en kommentar

Det här är Gizmo, en tuff kille som vågar klä sig i rosa. Eller så var det enda hundplagget som passade just nu ... =) — Det här är Gizmo, en tuff kille som vågar klä sig i rosa. Eller så var det enda hundplagget som passade just nu … =)

Du som följer Rackarungarnas Hundskola på Facebook har knappast missat att vi fått en valp i huset. Min dotter Lovisa har fått sin första egna hund – en cavalier king charles spaniel som vi kallar Gizmo.

Det är en söt och trygg krabat. Han hänger med överallt och ska kolla in allt. Redan första dagen hängde han med till groventrén där vi förvarar hundmaten. När vi skopar upp maten till slädhundarna i hinkar så spiller vi, eller kanske mest jag, en del torrfoderkulor på golvet. Det orkar jag inte bry mig så mycket om.

Men vet du vad – det orkar verkligen Gizmo bry sig om! Han är konstant hungrig och insåg blixtsnabbt att det här var ju ett toppenställe.

Här bredvid fodertunnan är det toppen tycker Gizmo.

Så varje gång vi ska gå till groventrén för att lämna tomma mjölkkartonger, tidningspapper, hänga tvätt eller liknande så ilar Gizmo blixtsnabbt förbi vår utsträckta fot som försöker hindra honom och tar sig in till fodertunnan. Där bredvid hittar han sin skatt – gång på gång. Ska vi prata hundtermer har han fått en tydlig målbild av att i groventrén vankas det alltid godsaker – det är ett väldigt värdefullt ställe där det är kul att vara.

Samma målbild utnyttjar jag även till andra, i mina ögon, lite bättre saker – i förebyggande syfte. Jag ser till att han alltid möts av strödda torrfoderkulor när han får träna att vara i hundgården ute. Det gör att hundgården blir ett kul ställe som han längtar till. Där känner han sig trygg och har inte en bild av mig när jag stänger hundgårdsporten så han måste ”gråta” utan där har han ju fullt upp med att leta sina skatter. En del har jag gömt inne i själva hundkojan så han får träna på att klättra de små trappstegen och ta sig in.

Det här är inget som jag struntar i när hunden blir äldre. Visst kan man bli mer sparsam och bara ha några enstaka ”skatter” i hundgården, eller bara någon gång i veckan överraska hunden med en skattjakt. Men varför snåla om de mår bra av det? Även min snart fyraårige vorsteh Hagel får alltid inleda sin hundgårdsvistelse med att leta reda på skatterna.

Jag gör det även när valpen ska åka bak i hundburen första gången. Första bilresorna får ske i knät på en medpassagerare. Någon resa kan också bli med mig ensam i bilen och Gizmo liggande på sin favoritfilt på passagerarsätet. Sedan är det dags för nästa steg – att åka i hundburen. Jag vill inte ha en valp som flyger ut genom rutan om vi krockar. Och jag vill inte heller ha en valp som när den blir uttråkad någon gång äter upp inredningen i bilen. Så till slut blir det buren.

Då får han åka med en annan trygg hund, som Hagel, och godsaker serveras i buren innan jag stänger luckan.

Det här sättet med målbild funkar också bra för att omvända en hund som tycker att bilåkning är läskigt. Smyg ut och placera några riktigt goda godisar, i det här fallet växlar vi upp till korv- och köttbullenivå, i bilburen. Ta sedan hunden i koppel (så det slipper bli en katt- och råttalek runt bilen) och be den hoppa in i bilen. Vill den inte så lyfter du in den. Krångla inte och gulla, klappa en massa gånger på bilgolvet och dra ut på det. Det gör bara att hunden hinner jaga upp sig ännu mer för detta läskiga. Så ge den en–två chanser sedan hjälper du den in om det behövs. Där får den upptäcka de goda godisarna och sedan kan du säga varsågod och den får hoppa ut igen.

Gör om detta några gånger. Det bästa är om du kan lägga dit godisarna utan att hunden ser det, så den liksom tror att de bara ”ploppar” upp igen varje gång den lämnar bilen. När du tycker att hunden verkar mogen, kan du starta bilen. Låt den brumma på tomgången en stund och stäng sedan av den. Säg ”varsågod” åt hunden och låt den hoppa ut. Nästa steg blir att köra en sväng. Förhoppningsvis har nu snart hunden fått en trevlig målbild av bilburen – det är ju stället där köttbullar liksom växer fram av sig själva. Ett toppenställe helt enkelt! =)

/ Susanne

Så skönt att få hjälpa till i rätt tid

Publicerat den mars 19, 2016mars 19, 2016 av Rackarungarnas HundskolaLämna en kommentar

Har haft en privatlektion. När familjen åkte hade jag en riktigt skön känsla – här blev jag anlitad i precis rätt tid!

Det var en trevlig familj. Och en trevlig hund. Lite oslipad på det där med inkallning. Han hade liksom inte förstått att om man ropar ”Ludde hit” så gäller det i ALLA lägen – inte bara när han inte har viktigare saker för sig. Så jag hjälpte dem att tydliggöra det.

De fick fundera över hur inkallningskommandot skulle låta egentligen. Husse visslade och ropade en del olika ord, matte ropade lite andra ord. Och när jag nämnde ordet ”godis” kom hunden gärna till mig också. Så de fick enas om att när de kallade in hunden skulle det vara hundens namn och hit, typ ”Ludde hit” även om nu hunden inte hette Ludde.

Sedan fick de byta ut sitt torrfodergodis mot små bitar av korv och köttbullar. Det gjorde stor skillnad. Tänk dig själv – om du ska förmås att inte göra något jätteintressant, i hundens fall som att lukta på en spännande fläck eller gå fram till den där intressanta hunden, så bör du ha något riktigt värt som lön. Inte slutar du titta på ditt favoritprogram för att istället se på när färg torkar? Men får du en tusenlapp eller liknande kan det vara värt.

Och hunden är så pass tacksam på det viset att du behöver bara köra med det riktigt smarriga godiset i typ två månader så har den lärt om sitt beteende och VANT sig vid att den ska komma direkt när du ropar ”Ludde hit” och DÅ kan du börja betala lite sämre ibland med torrfoder eller så. Men då och då får hunden en jackpot i form av det smaskigaste igen.

Vi hade även långlina på hunden för att visa att det vi sagt gäller. När hunden hittat den intressanta fläcken, eller spanat in den där hunden som också var i närheten, så ropade husse eller matte ”Ludde hit”. Om hunden då inte reagerade så fick han ett ”gult kort”. En varning kan man säga. Alla kan vi bli så inne i saker att vi inte hör så vi förtjänar en andra chans. Det innebar att matte eller husse skärpte tonen och sa mycket bestämt ”Ludde hit”. Men om hunden struntade även i det blev han ”väckt” genom ett lätt ryck i linan. DIREKT han då vände eller tittade på husse eller matte så blev det stora ovationer och beröm. Sedan fick han hämta ut sin smarriga korvbit hos dem.

Det här gav snabb effekt. Efter bara några repetitioner så vände hunden självmant redan på första kommandot. Ordet hade börjat betyda något – istället för typ ingenting.

Efter olika allmänlydnadsövningar var det dags för kloklippning. Familjen hade sagt att det hade börjat bli ett problem. Hunden var ett halvår men redan fick de åka till Arken Zoo för att få hjälp eftersom han tydligt visade sitt missnöje med kloklippningen.

Jag satte mig på farstutrappan och visade hunden min korvpåse. Sedan tog jag hunden i knät och han fick smaka ett par korvbitar. Efter det tog jag fram klotången och tog tag i en framtass. Då började protesterna. Han sprattlade och tjöt. Ja, han var nära att bita mig också men inget allvarligt. Jag bara höll fast hunden och sa ”lugn, lugn”. Till slut insåg han att han satt fast och han lugnade sig. Då klippte jag snabbt EN klo och sedan fick han två rejäla nävar med korvbitar. Efter det var det klart. Inga mer krav.

Det blev mitt tips till familjen. Klipp EN klo om dagen och ge orimligt bra betalt. Dra INTE ut på det. Snabbt och rappt – utan pardon. Snart kommer hunden att se alla korvbitar, inse att något kul kommer att hända, märka att det trots allt verkar vara det mindre roliga med kloklippning, men tänka att ”jag står ut en kort stund så blir det snart en MASSA gotta”.

Jag tror att jag fick hjälpa till i PRECIS rätt tid. Hade den här hunden fått tjorva vid några kloklippningar till, och kanske till och med sluppit undan för att han tjorvat, så hade han bara tjorvat mer och mer och troligen snart tagit till tänderna på allvar. Det hade blivit riktigt jobbigt och otrevligt.

Familjen fattade precis och såg riktigt beslutsamma ut när de åkte. En klo om dagen och massa godis blir melodin framöver. Jag är övertygad om att det kommer att göra susen!

Nu har jag snyggare urvalsbanor

Publicerat den mars 15, 2016 av Rackarungarnas HundskolaLämna en kommentar

Min hemmagjorda urvalsbana. För att vara gjord av mig, som stundtals varit väldigt lik arga snickaren, så är den riktigt fin. Behållarna är salt- och pepparkar från Biltema.

Inget är så sporrande för att få klart saker som att ha en deadline. På måndag börjar min Nose Work Steg 2-kurs och då SKULLE urvalsbanorna vara klara – hade jag bestämt. Så i hyfsat god tid åkte jag och köpte virke. Sedan tidigare hade jag köpt själva håltagaren som skulle fästas i borren. Så idag var det bara att borra. Trodde jag.

Men tydligen hade vi ingen riktig borr. Eller det var fel modell. Och med skruvdragaren blev jag bara på dåligt humör. Så jag åkte till mina föräldrar och lånade deras borr. Min håltagare trivdes väl inte super med den heller utan jävlades så gott den kunde. Men skam den som ger sig! Nu har jag sex fina urvalsbanor för nästa veckas kursstart.

Närbild på behållarna – som är salt- och pepparkar från Biltema.

Självklart var jag tvungen att testa att de funkade. Hagel fick först söka rätt på eukalyptus och sedan lagerblad utan några störningsdofter. Sedan testade jag att lägga in en pommes frites i en behållare och en tepåse i en annan. Plus lagerblad i en då. Hur det gick kan du se på filmen här nedan. Först är lagerbladsdoften i mitten, sedan flyttar jag den till vänster för betraktaren sett.