Låt hunden välja sina ”bästisar” själv

Jag får frågan lite då och då. Det är ofta en person, som är god vän eller släkt med en annan person, och knepigt nog så gillar inte deras hundar varandra. Hur kan de göra för att få hundarna att gilla varandra? Visst ger jag några tips, men jag brukar även svara saker som de nog inte hade väntat sig.

Vi kan börja med tipsen för att underlätta att två hundar ska inleda sin kommunikation på ett bra sätt.

– Släng inte bara ihop dem. Många hundar är socialt otränade och pressen blir för stor vid en sådan konfrontation. De kan känna sig tvingade att prata med ”stora bokstäver”.

– Var inte hemma hos den ena eller den andra, var på neutral mark.

– Gå först en, eller gärna flera, promenader i koppel med hundarna. Gå i var sin vägkant och låt inte hundarna kasta sig fram emot varandra utan håll dem lite kort i början. De får nosa i sin vägkant och allt eftersom få längre koppel så de kan råka tvärnosa på varandra och sedan lockar ni tillbaka dem till sina vägkanter igen. Successivt får de hälsa på varandra längre och längre stunder. Gå en runda på en-två kilometer. Efter det har hundarna hunnit småsnacka, ge signaler och klarat av en hel del kommunikation med ”små bokstäver” och är redo att umgås lite mer fritt.

– Om allt flutit på fint under promenaden kan ni testa att släppa ihop dem. För säkerhets skull snackar du och den andra ägaren ihop er innan: vad gör ni om det blir slagsmål? Bara att ha en plan brukar innebära att den inte behöver användas.

Okej, låt säga att ni har gjort allt detta och hundarna fortfarande inte gillar varandra. För en del verkar det vara riktigt jobbigt. Ägarna är ju så goda vänner! Då borde väl hundarna förstå att det är jättemysigt om de också är goda vänner? Så kan ni allesammans gå på långa sköna promenader, föra trevliga samtal och låta hundarna busa av sig.

Det kan ju vara jobbigt på andra sätt också. Hur sjutton ska familjen nu kunna fira jul eller födelsedagar när hundarna bråkar när släkten kommer med sin hund?

Jag förstår att man gärna vill ha det så. Att alla bara älskar varandra. Det är både trevligast och mest praktiskt. Men vi måste acceptera att vi inte kan styra sånt.

Jag tycker inte att min hund och min bästa väns hund måste vara bästisar. Visst är det en extra bonus om de är det. Men det är absolut inget måste. Vi kan ha roligt tillsammans med våra hundar ändå. Vi kan spåra, träna lydnad, gömma leksaker att leta i skogen, gå koppelpromenader och kanske ha en hund lös i taget, träna agility, gå Rambobanan i Yttervik och en MASSA andra saker.

Om man envisas med att hundarna ska umgås, fastän de själva inte vill, eller kanske bara en vill, så resulterar det oftast bara i att:

– det blir onödiga spänningar

– hundarna slåss

– ägarna skyller på varandras hundar

– ägarna slutar umgås

Så lås inte fast dig vid att det MÅSTE funka med vännens eller fasters hund. Tolka din hunds signaler och se om den faktiskt helst vill slippa.

Se om du kan hitta en annan passande vän åt din hund istället. Om den nu vill ha vänner?

Din hund kanske är väldigt nogräknad, det duger inte med vad som helst, och det får du respektera. Du skulle inte heller vilja att din mamma/sambo/granne kom dragande med en skum person och sa ”Seså, ha trevligt ihop nu”. Nu lät det nästan lite snuskigt, men du fattar vad jag menar? =)

Du vill få lära känna nya bekanta i din egen takt och successivt se om ni matchar. Du vill ha chansen, och rätten, att dra dig ur när du känner att det inte funkar. Det vill din hund också. Utan att bli kallad socialt inkompetent och bråkstake.

/ Susanne

 

Vilket bra förarbete kvinnorna hade gjort

Helen och Gino, Ulla och Cello.
Helen och Gino, Ulla och Cello.

Häromdagen hade jag ett annorlunda uppdrag. Två hundägare, Helen och Ulla, ville att jag skulle vara med när de för första gången släppte ihop sina båda hundar, Gino och Cello.

Här är Cello, en bichon havanais.
Här är Cello, en bichon havanais.
Här är Gino, en engelsk bulldogg.
Här är Gino, en engelsk bulldogg.

Gino är en kraftfull, stadig, ung och yster engelsk bulldog. Cello är en något äldre, behärskad men glad bichon havanais. Deras båda mattar har umgåtts i alla tider och nu när Helen tagit Gino som omplaceringshund vill de gärna fortsätta att umgås – och gärna att hundarna gör det också.

De har börjat på precis rätt sätt. De har gått koppelpromenader tillsammans och successivt vant hundarna vid varandra.

– I början kunde vi inte gå MED varandra utan vi fick mötas och gå kors och tvärs förbi varandra om och om igen, berättar Helen.

Men de båda kvinnorna har nött på, träffats och tränat och ganska snart kunde de gå promenader utmed varandra medan hundarna gick sida vid sida och slappnade av.

Nu ville de testa nästa steg – att faktiskt släppa ihop dem.

Gino ser Cello och vill leka.
Gino ser Cello och vill leka.

De har hittat en bra plats, tennisplanen vid Anderstorpsskolan. Inhägnad så att ett eventuellt rally inte sprider sig så långt.

Först går vi den vanliga promenaden så hundarna får varva ned och känna att allt är som vanligt. Sedan går vi in i inhägnaden. Vi tar snacket – vad gör vi om det skiter sig och blir ett slagsmål? Kvinnorna enas om att de tar sin egen hund i bakkroppen och drar den ur fighten.

Mattarna får sedan under kontrollerade former koppla loss sin hund i varsin kant av tennisplanen och visa att de har godsaker. Tanken är att hundarna sedan ska lukta lite i kanten där det finns gamla löv och gräs och sedan ”råka mötas” på ett naturligt sätt.

Men i början är hundarna så fokuserade på sina mattar som har så gott godis. Mattarna börjar gömma undan godiset och snart har hundarna insett att de är lösa och kan umgås mer fritt. Gino blir direkt superexalterad och gör typ en rejäl ryggdunk på Cello och gastar ”NU LEKER VI, JIPPIIIIE!!!” Tilltaget uppskattas inte av den civiliserade Cello, som antagligen också känner att den andra grabben väger typ dubbelt så mycket, så han fräser tillbaka ”Tagga ned för f-n”. Gino fattar inte riktigt utan är fortfarande bullrig och hårdhänt och Cello börjar tjuta av rädsla att bli överkörd – typ.

Vi griper in, bara med röster, och Gino behärskar sig direkt. De båda hundarna kopplas ett tag och vi går runt och varvar ned den exalterade stämningen. Cello är avvaktande och håller ett öga på ”besten”. Han håller sig bakom sin matte och vill inte alls hälsa eller så längre.

Jag känner mig tveksam. Det här kommer nog inte att gå. Jag förstår Cello som säkert upplever det här som att möta en Gladiator. Och jag förstår Gino, det riktigt bubblar av energi i den där kroppen som bara vill UUUUT!

Mattarna får avgöra om vi gör ett nytt försök. Ulla som har Cello säger att hon kan tänka sig det. De släpper hundarna igen.

Vid andra släppet kan Gino bromsa sig själv.
Vid andra släppet kan Gino bromsa sig själv.

Och nu är de mer beredd. Så snart Gino ser ut att ladda järnet mot Cello så säger de ”öp, öp, öp” och det fantastiska är att Gino faktiskt taggar ned! Att han klarar det med den energin är riktigt imponerande. Han är också enormt smart. Bara efter cirka tre gånger att mattarna bromsar honom med rösten när han tänkt ”jättehälsa” på Cello, så klarar han att själv bromsa sig. Han ser Cello, tänker ”Gud vad kul nu ska vi busa järnet” men hejdar sig själv efter två–tre språng och travar stillsamt förbi Cello. Häftigt.

Så det här kan gå riktigt bra. De kommer nog aldrig att kunna bli sådana där hjärtliga kompisar som busar på lika villkor, men de kan bli vänner som kan umgås lösa intill varandra medan mattarna går sina promenader.

– Nästa gång testar vi i skogen. Då har de så mycket mer att nosa på och behöver inte bry sig om varandra så mycket, säger Helen.

Helt rätt tänkt. Så bra det kan bli. Om man bara tänker efter före.

/ Susanne

Visst ser han häftig ut Gino?
Visst ser han häftig ut Gino?

Jobbigt beslut – men klokt

Min härliga portugisiska vattenhund Trassel.
Min härliga portugisiska vattenhund Trassel.

Jag tänker att jag ska berätta det här. För du kanske är i samma sits. Eller kan komma att bli. Då kan det var skönt att känna att du inte är ensam. Och kanske få något tips.

Det handlar om när man har en äldre hund som vill tukta en yngre hund, bara för säkerhets skull – för att hålla den på plats.

Min idag elvaårige portugisiske vattenhund Trassel tyckte att det var helt okej när jag för drygt två år sedan kom hem med vorstehvalpen Hagel. Men Hagel växte, blev större och började på något vis i Trassels huvud utgöra en risk.

Vad jag kunde se var inte Hagel ett dugg kaxig, tvärtom. Men jag tror att Trassel ändå insåg vart det höll på att bära iväg. Att han höll på att bli skröplig, och den här odågan skulle snart vara en hund i sina bästa år.

Så Trassel började hålla Hagel kort. Han spände upp sig flera gånger för att se att Hagel slokade. Om jag och Hagel varit på jakt eller liknande en dag så ville Trassel gärna flyga på Hagel och ge honom en omgång när vi kom hem.

 

Jag såg ju det där och var beredd att dämpa känslorna. Jag höll Trassel väldigt kort. Jag gav ibland godis för att avleda och skapa trevligare känslor. Men det blev ändå värre. Snart ville inte Hagel gå in i huset när vi varit borta. Jag fick allt oftare ta med Trassel på aktiviteter, som han egentligen inte hade något utbyte av, bara för att slippa tjafset när jag kom hem. Jag såg till att göra saker bara med Trassel också, men det hjälpte inte.

Snart måste jag gå typ Caesar Milan-promenader när jag kom hem efter en helg borta. Det innebar att jag gick med Trassel och Hagel i var sitt kort koppel på var sin sida om mig – och bara gick till dess känslorna planat ut. Det är man ju jättesugen på när man kommer hem sent på kvällen efter en lång resa …

Fast däremellan var de ju som vanligt. Goda vänner som låg i samma bädd och så. Det var mest i återföreningssituationerna som det riskerade att smälla.

Det sista halvåret har jag gått en fördjupad klickerutbildning inom Canis. Det var då jag kom på att jag kunde klicka och ge godis just i återföreningssituationen för att skapa goda känslor istället för de motsatta. Det var faktiskt en jättebra idé. Om jag kommit på den lite tidigare. Men nu hade Trassel hunnit bli ännu mer på sin vakt och tolererade inte längre lite stoj inomhus eller på promenader, då fick Hagel spö. Det sket sig helt enkelt ännu oftare.

Jag såg hur Hagel fick tassa på tå. Hur han kastade oroliga ögonkast för att se var Trassel var och om han skulle brusa upp. Och Trassel mådde väl knappast toppen han heller eftersom han kände detta behov av att spöa Hagel titt och tätt.

Så efter långt velande och mycket funderande tog jag beslutet. Trassel fick flytta till mina svärföräldrar. De har haft hund förut, har ett extra gott öga till Trassel och såg fram emot att få anledning till fler och längre promenader.

Men usch vad jobbigt det var. Trassel är ju min gamla goding. Han har ju typ funnits jämt. Vi har haft så mycket kul ihop. Tävlat, tränat, lekt, busat och myst. Det var skitjobbigt.

Igår skulle jag lämna en säck hundmat hos svärföräldrarna. Jag gruvade mig nästan. Det blir så jobbigt. Trassel mötte mig och blev så glad, så glad. Jag satte mig på golvet och han satte sig i mitt knä, precis som vanligt. Jag kliade, gullade och pratade med honom. Jag tror minsann att han gått ned något överflödigt kilo, och pälsen var mjuk och välborstad. Till slut måste jag åka. Jag vill inte ha Trassels ögon på mig då. Ögon som säger: ”Men ska inte jag följa?”. Så jag kastade några hundgodisar på köksgolvet och skyndade mig iväg. I bilen kom tårarna. Jag kände mig som en svikare. En riktig svikarmatte. Som sviker sin hund på ålderns höst.

Fast jag vet ju att jag tagit rätt beslut. Trassel har det jättebra där han är nu. Han behöver inte vakta på Hagel, han får gå långa promenader i sin takt och lukta noggrant på allting.

När jag kom hem blev det ännu tydligare. Jag skulle öppna hundgården så att Hagel skulle få komma ut. Då känner han lukten av Trassel på mina händer. Reaktionen är omedelbar. Glädjen försvinner, han stelnar till. Han reser sin lilla ragg som han kan åstadkomma med sin korta vorstehpäls, både i manken och bak vid svansen. Rädd-raggen. Han tänker ”Kommer Trassel och flyger på mig nu?”.

Men det gör han ju inte. Efter ett tag inser Hagel att det är lugnt. Han kan slappna av igen. Och vara glad.

Nu kan Hagel slappna av.
Nu kan Hagel slappna av.

 

 

Ett hundmöte är typ som ett polisingripande

Människor är människor. Och hundar är hundar. Men ofta fungerar vi faktiskt likadant. Som när det vankas bråk.

För ett tag sedan hade jag en man med sin hund på besök. Vi pratade om när hundar hälsar på varandra.

– När hundarna hälsar på varandra är det bra om ägarna släpper efter på kopplen (om de nu är kopplade alltså). För då känner inte hunden att den har samma stöd och hjälp om det skulle bli bråk, berättade jag.

Likaså ser man som hundägare till att ingen hund får springa och söka stöd vid mattes eller husses ben. Hundarna får helt enkelt klara sin kontakt på större eget ansvar, vilket gör att eventuell kaxighet blir betydligt mindre. Om hunden känner att inte matte eller husse kommer att ”rädda dem” genom att dra tillbaka dem i kopplet eller liknande så uteblir ofta ett riktigt slagsmål.

Mannen, som arbetar som polis, lyssnade och lyste sedan upp.

– Precis så är det också när vi som poliser blir kallade till ett bråk. Just när vi kommer till platsen brukar bråket öka och vara nära ett slagsmål. De som bråkar känner helt enkelt att nu, när polisen kommit, vågar de dra saken till sin spets och vara riktigt kaxiga. För de räknar med att vi ska gripa in och bryta. Men i sådana fall brukar vi ofta dra oss tillbaka. Då avtar känslorna och efter en stund kan vi börja prata med dem.

Intressant, inte sant? Har du märkt det här någon gång? Bland hundar eller människor? Eller kanske något annat djur? Berätta gärna genom att kommentera nedan eller i FB-inlägget! =)