Jag tänker att jag ska berätta det här. För du kanske är i samma sits. Eller kan komma att bli. Då kan det var skönt att känna att du inte är ensam. Och kanske få något tips.

Det handlar om när man har en äldre hund som vill tukta en yngre hund, bara för säkerhets skull – för att hålla den på plats.

Min idag elvaårige portugisiske vattenhund Trassel tyckte att det var helt okej när jag för drygt två år sedan kom hem med vorstehvalpen Hagel. Men Hagel växte, blev större och började på något vis i Trassels huvud utgöra en risk.

Vad jag kunde se var inte Hagel ett dugg kaxig, tvärtom. Men jag tror att Trassel ändå insåg vart det höll på att bära iväg. Att han höll på att bli skröplig, och den här odågan skulle snart vara en hund i sina bästa år.

Så Trassel började hålla Hagel kort. Han spände upp sig flera gånger för att se att Hagel slokade. Om jag och Hagel varit på jakt eller liknande en dag så ville Trassel gärna flyga på Hagel och ge honom en omgång när vi kom hem.

 

Jag såg ju det där och var beredd att dämpa känslorna. Jag höll Trassel väldigt kort. Jag gav ibland godis för att avleda och skapa trevligare känslor. Men det blev ändå värre. Snart ville inte Hagel gå in i huset när vi varit borta. Jag fick allt oftare ta med Trassel på aktiviteter, som han egentligen inte hade något utbyte av, bara för att slippa tjafset när jag kom hem. Jag såg till att göra saker bara med Trassel också, men det hjälpte inte.

Snart måste jag gå typ Caesar Milan-promenader när jag kom hem efter en helg borta. Det innebar att jag gick med Trassel och Hagel i var sitt kort koppel på var sin sida om mig – och bara gick till dess känslorna planat ut. Det är man ju jättesugen på när man kommer hem sent på kvällen efter en lång resa …

Fast däremellan var de ju som vanligt. Goda vänner som låg i samma bädd och så. Det var mest i återföreningssituationerna som det riskerade att smälla.

Det sista halvåret har jag gått en fördjupad klickerutbildning inom Canis. Det var då jag kom på att jag kunde klicka och ge godis just i återföreningssituationen för att skapa goda känslor istället för de motsatta. Det var faktiskt en jättebra idé. Om jag kommit på den lite tidigare. Men nu hade Trassel hunnit bli ännu mer på sin vakt och tolererade inte längre lite stoj inomhus eller på promenader, då fick Hagel spö. Det sket sig helt enkelt ännu oftare.

Jag såg hur Hagel fick tassa på tå. Hur han kastade oroliga ögonkast för att se var Trassel var och om han skulle brusa upp. Och Trassel mådde väl knappast toppen han heller eftersom han kände detta behov av att spöa Hagel titt och tätt.

Så efter långt velande och mycket funderande tog jag beslutet. Trassel fick flytta till mina svärföräldrar. De har haft hund förut, har ett extra gott öga till Trassel och såg fram emot att få anledning till fler och längre promenader.

Men usch vad jobbigt det var. Trassel är ju min gamla goding. Han har ju typ funnits jämt. Vi har haft så mycket kul ihop. Tävlat, tränat, lekt, busat och myst. Det var skitjobbigt.

Igår skulle jag lämna en säck hundmat hos svärföräldrarna. Jag gruvade mig nästan. Det blir så jobbigt. Trassel mötte mig och blev så glad, så glad. Jag satte mig på golvet och han satte sig i mitt knä, precis som vanligt. Jag kliade, gullade och pratade med honom. Jag tror minsann att han gått ned något överflödigt kilo, och pälsen var mjuk och välborstad. Till slut måste jag åka. Jag vill inte ha Trassels ögon på mig då. Ögon som säger: ”Men ska inte jag följa?”. Så jag kastade några hundgodisar på köksgolvet och skyndade mig iväg. I bilen kom tårarna. Jag kände mig som en svikare. En riktig svikarmatte. Som sviker sin hund på ålderns höst.

Fast jag vet ju att jag tagit rätt beslut. Trassel har det jättebra där han är nu. Han behöver inte vakta på Hagel, han får gå långa promenader i sin takt och lukta noggrant på allting.

När jag kom hem blev det ännu tydligare. Jag skulle öppna hundgården så att Hagel skulle få komma ut. Då känner han lukten av Trassel på mina händer. Reaktionen är omedelbar. Glädjen försvinner, han stelnar till. Han reser sin lilla ragg som han kan åstadkomma med sin korta vorstehpäls, både i manken och bak vid svansen. Rädd-raggen. Han tänker ”Kommer Trassel och flyger på mig nu?”.

Men det gör han ju inte. Efter ett tag inser Hagel att det är lugnt. Han kan slappna av igen. Och vara glad.