Människor är människor. Och hundar är hundar. Men ofta fungerar vi faktiskt likadant. Som när det vankas bråk.

För ett tag sedan hade jag en man med sin hund på besök. Vi pratade om när hundar hälsar på varandra.

– När hundarna hälsar på varandra är det bra om ägarna släpper efter på kopplen (om de nu är kopplade alltså). För då känner inte hunden att den har samma stöd och hjälp om det skulle bli bråk, berättade jag.

Likaså ser man som hundägare till att ingen hund får springa och söka stöd vid mattes eller husses ben. Hundarna får helt enkelt klara sin kontakt på större eget ansvar, vilket gör att eventuell kaxighet blir betydligt mindre. Om hunden känner att inte matte eller husse kommer att ”rädda dem” genom att dra tillbaka dem i kopplet eller liknande så uteblir ofta ett riktigt slagsmål.

Mannen, som arbetar som polis, lyssnade och lyste sedan upp.

– Precis så är det också när vi som poliser blir kallade till ett bråk. Just när vi kommer till platsen brukar bråket öka och vara nära ett slagsmål. De som bråkar känner helt enkelt att nu, när polisen kommit, vågar de dra saken till sin spets och vara riktigt kaxiga. För de räknar med att vi ska gripa in och bryta. Men i sådana fall brukar vi ofta dra oss tillbaka. Då avtar känslorna och efter en stund kan vi börja prata med dem.

Intressant, inte sant? Har du märkt det här någon gång? Bland hundar eller människor? Eller kanske något annat djur? Berätta gärna genom att kommentera nedan eller i FB-inlägget! =)