Vilket bra förarbete kvinnorna hade gjort

Helen och Gino, Ulla och Cello.
Helen och Gino, Ulla och Cello.

Häromdagen hade jag ett annorlunda uppdrag. Två hundägare, Helen och Ulla, ville att jag skulle vara med när de för första gången släppte ihop sina båda hundar, Gino och Cello.

Här är Cello, en bichon havanais.
Här är Cello, en bichon havanais.
Här är Gino, en engelsk bulldogg.
Här är Gino, en engelsk bulldogg.

Gino är en kraftfull, stadig, ung och yster engelsk bulldog. Cello är en något äldre, behärskad men glad bichon havanais. Deras båda mattar har umgåtts i alla tider och nu när Helen tagit Gino som omplaceringshund vill de gärna fortsätta att umgås – och gärna att hundarna gör det också.

De har börjat på precis rätt sätt. De har gått koppelpromenader tillsammans och successivt vant hundarna vid varandra.

– I början kunde vi inte gå MED varandra utan vi fick mötas och gå kors och tvärs förbi varandra om och om igen, berättar Helen.

Men de båda kvinnorna har nött på, träffats och tränat och ganska snart kunde de gå promenader utmed varandra medan hundarna gick sida vid sida och slappnade av.

Nu ville de testa nästa steg – att faktiskt släppa ihop dem.

Gino ser Cello och vill leka.
Gino ser Cello och vill leka.

De har hittat en bra plats, tennisplanen vid Anderstorpsskolan. Inhägnad så att ett eventuellt rally inte sprider sig så långt.

Först går vi den vanliga promenaden så hundarna får varva ned och känna att allt är som vanligt. Sedan går vi in i inhägnaden. Vi tar snacket – vad gör vi om det skiter sig och blir ett slagsmål? Kvinnorna enas om att de tar sin egen hund i bakkroppen och drar den ur fighten.

Mattarna får sedan under kontrollerade former koppla loss sin hund i varsin kant av tennisplanen och visa att de har godsaker. Tanken är att hundarna sedan ska lukta lite i kanten där det finns gamla löv och gräs och sedan ”råka mötas” på ett naturligt sätt.

Men i början är hundarna så fokuserade på sina mattar som har så gott godis. Mattarna börjar gömma undan godiset och snart har hundarna insett att de är lösa och kan umgås mer fritt. Gino blir direkt superexalterad och gör typ en rejäl ryggdunk på Cello och gastar ”NU LEKER VI, JIPPIIIIE!!!” Tilltaget uppskattas inte av den civiliserade Cello, som antagligen också känner att den andra grabben väger typ dubbelt så mycket, så han fräser tillbaka ”Tagga ned för f-n”. Gino fattar inte riktigt utan är fortfarande bullrig och hårdhänt och Cello börjar tjuta av rädsla att bli överkörd – typ.

Vi griper in, bara med röster, och Gino behärskar sig direkt. De båda hundarna kopplas ett tag och vi går runt och varvar ned den exalterade stämningen. Cello är avvaktande och håller ett öga på ”besten”. Han håller sig bakom sin matte och vill inte alls hälsa eller så längre.

Jag känner mig tveksam. Det här kommer nog inte att gå. Jag förstår Cello som säkert upplever det här som att möta en Gladiator. Och jag förstår Gino, det riktigt bubblar av energi i den där kroppen som bara vill UUUUT!

Mattarna får avgöra om vi gör ett nytt försök. Ulla som har Cello säger att hon kan tänka sig det. De släpper hundarna igen.

Vid andra släppet kan Gino bromsa sig själv.
Vid andra släppet kan Gino bromsa sig själv.

Och nu är de mer beredd. Så snart Gino ser ut att ladda järnet mot Cello så säger de ”öp, öp, öp” och det fantastiska är att Gino faktiskt taggar ned! Att han klarar det med den energin är riktigt imponerande. Han är också enormt smart. Bara efter cirka tre gånger att mattarna bromsar honom med rösten när han tänkt ”jättehälsa” på Cello, så klarar han att själv bromsa sig. Han ser Cello, tänker ”Gud vad kul nu ska vi busa järnet” men hejdar sig själv efter två–tre språng och travar stillsamt förbi Cello. Häftigt.

Så det här kan gå riktigt bra. De kommer nog aldrig att kunna bli sådana där hjärtliga kompisar som busar på lika villkor, men de kan bli vänner som kan umgås lösa intill varandra medan mattarna går sina promenader.

– Nästa gång testar vi i skogen. Då har de så mycket mer att nosa på och behöver inte bry sig om varandra så mycket, säger Helen.

Helt rätt tänkt. Så bra det kan bli. Om man bara tänker efter före.

/ Susanne

Visst ser han häftig ut Gino?
Visst ser han häftig ut Gino?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s