Jag får frågan lite då och då. Det är ofta en person, som är god vän eller släkt med en annan person, och knepigt nog så gillar inte deras hundar varandra. Hur kan de göra för att få hundarna att gilla varandra? Visst ger jag några tips, men jag brukar även svara saker som de nog inte hade väntat sig.

Vi kan börja med tipsen för att underlätta att två hundar ska inleda sin kommunikation på ett bra sätt.

– Släng inte bara ihop dem. Många hundar är socialt otränade och pressen blir för stor vid en sådan konfrontation. De kan känna sig tvingade att prata med ”stora bokstäver”.

– Var inte hemma hos den ena eller den andra, var på neutral mark.

– Gå först en, eller gärna flera, promenader i koppel med hundarna. Gå i var sin vägkant och låt inte hundarna kasta sig fram emot varandra utan håll dem lite kort i början. De får nosa i sin vägkant och allt eftersom få längre koppel så de kan råka tvärnosa på varandra och sedan lockar ni tillbaka dem till sina vägkanter igen. Successivt får de hälsa på varandra längre och längre stunder. Gå en runda på en-två kilometer. Efter det har hundarna hunnit småsnacka, ge signaler och klarat av en hel del kommunikation med ”små bokstäver” och är redo att umgås lite mer fritt.

– Om allt flutit på fint under promenaden kan ni testa att släppa ihop dem. För säkerhets skull snackar du och den andra ägaren ihop er innan: vad gör ni om det blir slagsmål? Bara att ha en plan brukar innebära att den inte behöver användas.

Okej, låt säga att ni har gjort allt detta och hundarna fortfarande inte gillar varandra. För en del verkar det vara riktigt jobbigt. Ägarna är ju så goda vänner! Då borde väl hundarna förstå att det är jättemysigt om de också är goda vänner? Så kan ni allesammans gå på långa sköna promenader, föra trevliga samtal och låta hundarna busa av sig.

Det kan ju vara jobbigt på andra sätt också. Hur sjutton ska familjen nu kunna fira jul eller födelsedagar när hundarna bråkar när släkten kommer med sin hund?

Jag förstår att man gärna vill ha det så. Att alla bara älskar varandra. Det är både trevligast och mest praktiskt. Men vi måste acceptera att vi inte kan styra sånt.

Jag tycker inte att min hund och min bästa väns hund måste vara bästisar. Visst är det en extra bonus om de är det. Men det är absolut inget måste. Vi kan ha roligt tillsammans med våra hundar ändå. Vi kan spåra, träna lydnad, gömma leksaker att leta i skogen, gå koppelpromenader och kanske ha en hund lös i taget, träna agility, gå Rambobanan i Yttervik och en MASSA andra saker.

Om man envisas med att hundarna ska umgås, fastän de själva inte vill, eller kanske bara en vill, så resulterar det oftast bara i att:

– det blir onödiga spänningar

– hundarna slåss

– ägarna skyller på varandras hundar

– ägarna slutar umgås

Så lås inte fast dig vid att det MÅSTE funka med vännens eller fasters hund. Tolka din hunds signaler och se om den faktiskt helst vill slippa.

Se om du kan hitta en annan passande vän åt din hund istället. Om den nu vill ha vänner?

Din hund kanske är väldigt nogräknad, det duger inte med vad som helst, och det får du respektera. Du skulle inte heller vilja att din mamma/sambo/granne kom dragande med en skum person och sa ”Seså, ha trevligt ihop nu”. Nu lät det nästan lite snuskigt, men du fattar vad jag menar? =)

Du vill få lära känna nya bekanta i din egen takt och successivt se om ni matchar. Du vill ha chansen, och rätten, att dra dig ur när du känner att det inte funkar. Det vill din hund också. Utan att bli kallad socialt inkompetent och bråkstake.

/ Susanne